You are currently browsing the monthly archive for december 2008.

2008 var integritetsåret. Det här var året då skyddet för den privata mentala och ideella sfären kom att bli den rättspolitiska frågan vid fikabord och riksdagsdebatter. Vi har lärt oss en massa nya ord och akronymer på köpet. Datalagring och PKU, signalspaning och sambansdpunkter, IPRED och informationsföreläggande och så har alla fått upp ögonen för en myndighet som ingen brydde sig om innan. FRA.

Sanna Rayman kör igenom olika integritetstemata från i år i dagens SvD. Sanna nämner FRA-lagen och Datalagringsdirektivet som exempel på hur integritetsskyddet förlorar kampen mot övervakningssamhället. Hon nämner också det uppgivna integritetsintresse som är effekten av att vi lämnar ifrån oss uppgifter till företag, vilket förutom att det innebär ett de facto-uppgivande av vår privata, ideella sfär även medför risker.

Här finns det en glidning som blivit allt vanligare i den integritetsdiskussion som präglat året och som särskilt gäller det som brukar kallas för informationsintegritet. Uppgifter om oss sammanställs och kartläggs genom dels offentliga, mer eller mindre tvångsmässigt utförda åtgärder (PKU-registret etc.), men även genom privata intressenters sammanställningar av uppgifter som erhålls genom att vi ingår olika överenskommelser (Facebook, ICA-kortet, telebolagens uppgifter om våra samtal, bankernas uppgifter om våra köpmönster). Ofta betraktas dessa två integritetsproblem – om det nu är problem – som sammankopplade eller till och med som samma problem.

Ur ett ideologiskt perspektiv är det enligt min mening helt fundamentalt att särskilja sådana integritetsintrång som sker genom den offentliga maktapparaten och sådana som sker genom att vi frivilligt avstår från våra privata sfär. När vi går med i Facebook accepterar vi att våra kommunikationsmönster kan granskas och det gör vi vare sig vi rent faktiskt vet om det eller inte. Det är vårt ansvar att granska villkoren innan, för det fall vi vill värna våra privatliv, våra hemligheter. Även om en avtalspart missbrukar uppgifterna så är det en väsensskild frågeställning än den som aktualiserades t.ex. i FRA-lagsdebatten, för det är fortfarande så att vi frivilligt ingått överenskommelsen.

Nu sägs det ibland att frivilligheten inte är så frivillig. Vi klarar oss inte utan bankkort och därmed tvingas vi överge vår integritet i vissa fall. Men ur ett rättighetsperspektiv är den argumentationsvägen a no-go: Om vi skall vara lojal den traditionella uppdelningen mellan negativa och positiva rättigheter som är basal för den liberala rättighetstraditionen kan vi inte falla för frestelsen att karakterisera frivilliga överenskommelser som determinerade av samhällets eller strukturernas subtila tvångsmakt. Det är en omöjlig argumentation inom paradigmet.

Det finns en helt avgörande skillnad mellan att Tele2 har tillgång till mina samtalsuppgifter i en månad och att staten genom tvång får del av mina samtalsuppgifter i en månad. Även om Tele2 missbrukar uppgifterna och staten inte gör något med dem alls, så är det statens kartläggning som utgör ett integritetsintrång. När det gäller Tele2 har jag accepterat användandet av mina uppgifter. Jag har som en autonom människa, fri att göra mina egna beslut, även dåliga beslut (om och om igen, uppenbarligen) släppt in någon i min privata sfär.

I det senaste numret av Juridisk tidskrift skriver Torben Spaak att skyddet för integritetsintresset anses betydelsefullt för de flesta men ligger särskilt varmt om hjärtat för liberaler. Så är det nog. Men det tycks som att när det gäller integritetsintresset blir många i den liberala sfären beredda att kompromissa med ideologins axiomatiska utgångspunkter, med tanken om den fria människans rätt att göra sina egna val även när dessa val medför ett köpslående med hennes rättigheter.

Det här gör integritetsskyddet till ett samtidens lackmustest för liberaler, långt viktigare än frågan om fria finansmarknader eller rätten att få dö. Det har synts tydligt i diskussionen om datalagringsdirektivet där liberala debattörer hej vilt blandat ihop frågan om offentligt tvång med det accepterade intrånget. Om man inte kan hålla tungan rätt i mun när det gäller att skilja statens allt mer långtgående möjligheter att samla på sig information om oss genom tvångsmakt och företags möjligheter att samla på sig information om oss genom civilrättsligt bindande överenskommelser mellan rättskapabla personer så har den liberala kompassen gått sönder. Rejält.

Annonser

Knappt har Grundlagsutredningen hunnit presentera slutbetänkandet (som finns i pdf på Grundlagsutredningens egen hemsida här) förrän kritiken börjar komma. DN:s kritik på ledarplats är karakteristisk för en ledarsida som saknar all tonkänsla för rättspolitik. För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen.  Utredningens lagförslag kritiseras men inte för sitt innehåll utan för sitt utseende, för det intryck som det kan ge. Det är  ju litet ironiskt eftersom de flesta kommer att få intrycken från just DN och andra media – det är få som läser en hel SOU, särskilt när den är så här omfattande.

Faktum är att det finns något lätt tragiskt över hur Sveriges största morgontidning fokuserar på förslagens möjliga effekter på opinionen, istället för att fråga sig om grundlagen kommer att bli ett bättre dokument för att hantera grundläggande problem i praktisk juridik. För en journalistik så fokuserad på opinioner och pr, där skickligt applicerad kosmetika uppskattas mer än en rejäl ansiktslyftning, är det måhända inte så konstigt. För de av oss som är mest intresserad av hur man skall skapa möjligheter att faktiskt göra något med grundlagen, att kunna använda den till något, är den instrumentella aspekten betydligt viktigare än opinionsbildningen. 

Andra kommenterande journalister inser att det finns mer i en grundlag än att skicka signaler. Alla juristers favoritledarskribent Maria Abrahamsson skriver mer insiktsfullt om förslaget, om än utan de menlösa historiska utflykter som DN bjuder på.  Hon verkar överlag imponeras över utredningens arbete. Dessutom verkar Maria Abrahamsson faktiskt ha läst förslaget. Maria Abrahamsson verkar dock tycka att upphävandet av uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är av begränsad praktisk betydelse och mest av symboliskt intresse. Det håller jag inte med om.

Min uppfattning är att det stora problemet med 70-talets regeringsform har varit att den varit i stort sett oanvändbar som ett rättsligt dokument. Det har väl att göra med den anda som rådde när grundlagen skrevs: Genom en historiens nitlott lyckades vi inte få till en fungerande konstitution under den upplysningstid då sådana dokument hade bäst grogrund, en konstitution som därefter kunde ha med historiens cementerande kraft fastnat ordentligt i den rättsliga kulturen. På sextio- och sjuttiotalen – när RF togs fram – stod maktdelning och individuella rättigheter inte lika högt i kurs. Och utan medvind för dessa idéer fanns det väl inte så stor vilja att åstadkomma ett konstitutionellt dokument som lade makten för laggranskning hos domstolarna och som gav individer kraftfulla verktyg mot den offentliga makten.

De förslag som lagts i går är tydliga steg i rätt riktning. Upphävandet av uppenbarhetskriteriet när det gäller normprövning är inte alls någon liten skitsak, vilket jag förstår att det kan framstå som för den som inte känner till hur regeln betraktats tidigare. Genom denna förändring flyttas en stor portion offentlig makt över till domstolarna. Lägg därtill KU:s ökade granskningsmakt och förändringarna när det gäller domartjänster så framträder bilden av viktiga konstitutionella förändringar. Och därtill föreslår åtgärder när det gäller valdagar och annat, som också överlag framstår som balanserade.

Överlag så kan dessa förslag bidra till att göra regeringsformen till ett levande dokument. Kanske behöver vi i framtiden inte gå vägen över Europakonventionen för att hitta stöd för rättighetsprövningar i domstolarna, kanske vågar domstolarna med en ny regel underkänna orimliga författningar, kanske kan KU – men detta är väl en fåfäng förhoppning – i framtiden bli ett instrument för legitim granskning av brister och inte ett forum för politisk grandstanding.

Om man, som jag, är rättighetsliberal med maktdelningsidealet i ryggraden vill man förstås se mer. Avundsjukt kan man snegla på gamla tunga konstitutioner som USA:s eller nya tunga konstitutioner som införts i vissa gamla kommuniststater. Men för svensk rätt är det nog så enkelt som att det tåget har redan gått, för länge sedan, och det bästa vi kan göra är att steg för steg förbättra det system vi har. Dessutom: Man skall inte hålla på och pilla för mycket i grundlagar. Mycket av deras betydelse ligger i att de har en historia. Det behövs en eller ett par generationer av nya domare för att kunna utvärdera om de nu föreslagna ändringarna var rimliga. En regeringsform som lever i hundra år till – om än med vissa förändringar då och då – kan nog utveckla sig till att bli en riktig grundlag, som kanske till och med kan åtnjuta DN:s respekt. (Om DN finns kvar förstås.) Men i sådana fall måste den användas.

***

Se för en mer demoraliserande bild av förslaget denna S-debattartikel.

Men det räcker inte med erkännandet. Eller, det skall i alla fall inte räcka. Det där är en sak som man under juridikstudier får lära sig att vara stolt över i svensk rätt. Att ett erkännande inte räcker, att det måste finnas andra bevis som talar för att den erkännande personen gjort det, att det inte är möjligt att i ett polisförhör förmå en person att ta på sig skuld för något och den därmed sammanhängande aspekten att ett erkännande inte heller leder till lindrigare påföljd. (Gärningen förändras ju inte av vad man gör därefter.)

Så hur är det med Quick egentligen? Var hans erkännanden anpassade efter vad han tyckte förväntades av honom? Och inte får han resning för det här – det kommer väl att krävas mer än denna nya story? Är det bara juristernas – vi är tydligen en homogen grupp – kändislängtan som drivit in Quick i erkännandets livstidsstraff?

Det finns ett flertal sajter som börjat ägna sig åt att ”hänga ut” människor som antingen misstänks för brott, eller som den som skriver menar är misstänkta för brott, eller rörande personer som redan är dömda för brott.

SvD skriver idag om den senare varianten och speciellt om en sida – som inte nämns vid namn – där dömda sexualförbrytare tas upp. Frågan är om det är tillåtet. PUL kan innebära problem. Den allmänna straff- coh skadeståndsrättens i princip enda möjlighet är att det kan vara förtal. Precis som Daniel Westman – eller som jag brukar kalla honom, Daniel Bäst Man – framhåller i artikeln så kan förtal föreligga även om uppgifterna är sanna, vilket skiljer svenska ärekränkningsregler från andra rättsordningar. I praktiken är det dock så att sanna uppgifter som har ett allmänintresse sällan kan anses som kränkande i förtalsreglernas mening, även om det kan förekomma.

Min reptilhjärna har viss förståelse för att man publicerar uppgifter på dömda sexförbrytare. Det finns dessutom vissa indikationer på att det faktiskt kan bidra till att minska riskerna för nya övergrepp genom att omgivningen varnas.

Vad som är mer intressant enligt min mening är de fall där oskyldiga eller ännu inte dömda personer hängs ut. Här kan det vara så att förtalsreglerna är för lama. I dessa fall gör integritetsskyddet i art. 8 av Europakonventionen sig påmint med större kraft: Svensk rätt är tvingad att tillhandahålla effektiva rättsmedel för den som säger sig ha blivit kränkt i fall som dessa och det kan ibland ifrågasättas om förtalsreglerna är tillräckliga.

**

Mer i dagens tidningar. Intervju med en person bakom en uthängarsajt som, något ironiskt, vill vara anonym. Det ökar möjligen återfallsrisken, säger en psykiater. Datainspektionen skall granska.

Idag utsågs jag, enligt registrator vid justitiedep., till ledamot av Brottsskadenämnden. Ett viktigt uppdrag.

Jag bad Daniel, som är gästlärare vid Stockholms universitet och annars domare, att skriva några rader om domen mot Trond. Nedan följer hans stringenta presentation av detta även principiellt intressanta fall.

Domen mot Trond Sefastsson

Tingsrätten dömde i går Trond Sefastsson för ett fall av mutbrott av normalgraden och för bokföringsbrott. Ett annat åtal för grovt mutbrott ogillades eftersom tingsrätten inte fann det ställt utom rimligt tvivel att Trond Sefastsson hade begärt att få 150 000 kr av en livstidsdömd fånge för att granska dennes fall.

 

När det gäller åtalet för det mutbrott som Trond Sefastsson fälldes för var det ostridigt att en man hade betalat totalt 406 000 kr, varav 400 000 kr kontant, till Sefastsson för att granska mannens fars fall. Enligt Sefastsson fick han pengarna för att förutsättningslöst göra en faktagranskning för att få fram underlag för en resningsansökan och inte för att fallet skulle uppmärksammas i Kalla fakta. Tingsrätten fann dock utrett att Trond Sefastsson tagit emot pengarna i egenskap av journalist på TV4. Vidare var Sefastsson att anse som arbetstagare på TV4 och ersättningen hade erforderligt samband med hans tjänsteutövning. Tingsrätten utgick från att Trond Sefastsson hade lagt ned ett omfattande arbete på fallet men ansåg ändå att ersättningen för granskningsarbetet var otillbörlig. Sefastsson hade tagit emot ersättningen trots att sådant arbete ingick i hans arbetsuppgifter på TV4, som inte hade gett sitt godkännande. Vidare var hans agerande oförenligt med kravet på journalistisk integritet och hade skadat eller riskerat att skada förtroendet för en fri och självständig journalistik samt hade agerandet inte tillgodosett TV4:s intresse av ett korrekt och lojalt fullgörande av tjänsten där. Dessutom var fråga om mycket stora belopp som hade överlämnats till Sefastsson under ”ovanliga former”. Tingsrätten dömde därför Trond Sefastsson för mutbrott. Trots vissa försvårande omständigheter bedömdes brottet vara av normalgraden.

 

Tingsrätten fann dessutom att Trond Sefastsson av oaktsamhet hade åsidosatt sin bokföringsskyldighet varför han även dömdes för bokföringsbrott.

 

Beträffande åtalet för bestickning mot den man som betalat Trond Sefastsson för att granska sin fars fall lade tingsrätten till grund för sin bedömning mannens uppgift att han trodde på Sefastsson som sagt att ”alla fick betala” och att det var så det gick till. Tingsrätten ansåg det därför inte styrkt att mannen hade ”känt till de faktiska och rättsliga omständigheter” som medförde att ersättningarna var otillbörliga och åtalet mot mannen ogillades p.g.a. bristande uppsåt.

 

Påföljden för Trond Sefastsson bestämdes till villkorlig dom och 60 dagsböter å 200 kr. Dessutom förverkades 406 000 kr som utbyte av brott vilket belopp Sefastsson – jämte 75 000 kr avseende kostnaden för offentlig försvarare – ska betala till staten.

 

Daniel Severinsson

Tingsfiskal, gästlärare i straffrätt vid Stockholms universitet

 

Årets julklapp är äntligen här. Som ni har väntat! Och för bara 253 kr. Fantastiskt!

krankning1

Boken är en idébok, debattbok, snarare än en handbok eller monografi. Den vänder sig i första hand till jurister och juridiskt intresserade personer men kan nog vara av intresse även för andra. Särskilt bokens fjärde kapitel kan nog vara av intresse även för den som intresserar sig för ersättningsfrågor utanför skadeståndsrätten i snäv mening, t.ex. immaterialrättsliga ersättningar eller skadestånd enligt lagen om företagshemligheter. En presentation följer nedan.

I såväl lagstiftning, rättstillämpning och rättsvetenskapen är kränkningsskadeståndet den skadeståndsrättsliga frågeställning som framstått som allra hetast under det senaste decenniet. Kränkningsskadeståndet har använts som ett verktyg av lagstiftaren och domstolarna för att åstadkomma rättspolitiskt eftersträvade resultat. Lagstiftning om kränkningsersättning vid mobbning och diskriminering har införts, Högsta domstolen har fastslagit att kränkningsersättning kan utgå vid överträdelser av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och skadeståndslagens regel om ersättning för kränkning har fått en allt större praktisk betydelse.

Samtidigt har kritiken mot kränkningsbegreppet växt inte bara i juridiska sammanhang utan även i media. Synen på kränkningsbegreppet som flexibelt och praktiskt användbart för skilda syften har bidragit till uppfattningen att begreppet blivit alltmer urvattnat och rättsosäkert, ett begrepp i dålig samklang med skadeståndsrättens inneboende moraluppfattning och systematik.

I denna idébok görs ett försök att analysera kränkningsbegreppets innebörd och dess position i den skadeståndsrättsliga analysen. I bokens första del kritiseras den tolkning av kränkningsbegreppet som präglat svensk rätt. I den andra delen diskuteras kränkningsskadeståndets syfte utifrån iakttagelsen att de upplevelser som skadeståndet är tänkta att ersätta i allmänhet antas vara per definition oersättliga. I den tredje delen analyseras hur kränkningsskadeståndet kan beräknas.

Boken vänder sig inte bara till jurister som ägnar sig åt skadeståndsfrågor utan även till andra som intresserar sig för juridisk aktivism och privaträttens funktion vid ansvarsbedömningar.

Trond Sefastsson dömdes för mutbrott och bokföringsbrott, men friades från grovt mutbrott. Villkorlig dom. Läs på Dagens juridik.

Intressant. 

Se även DN, SvD. Och idag, fredag, Maria Abrahamsson.

Igår satt jag och läste igenom lagrådsremissen angående den långgående implementeringen av det s.k. IPRED-direktivet. Det är en hel massa lagförslag som föreslås, närmare bestämt följande:

  1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
  2. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
  3. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)lag om ändring i patentlagen (1967:837)
  4. lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
  5. lag om ändring i firmalagen (1974:156)
  6. lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter
  7. lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306).

 

En omfattande reform således. Kritik har riktats mot förslagens innebörd, främst de civilprocessuella aspekterna och skadeståndsregeln. De civilprocessuella förslagen innebar – och innebär – att en rättighetsinnehavare kan vända sig till en domstol och där genom rättsväsendets tvångsmakt kunna förmå en Internet-leverantör att avslöja vem som står bakom ett IP-nummer, som rättighetsinnehavaren har kunnat observera i samband med misstänkt illegal fildelning (upphovsrättsbrott). De skadeståndsrättsliga förslagen innebar att rättighetsinnehavaren skulle ha ett batteri av skadeståndsrättsliga beräkningsmodeller till sitt förfogande, till synes på så sätt att de delvis kunde läggas på varandra, med innebörd att ersättningen skulle kunna omfatta dels skadan i sig, dels den vinst som intränglingen (ett ord som Jan Hellner hittade på) gjort, men även ett avskräckande skadestånd, vad nu det är, skulle kunna utdömas.

Det här är ganska dramatiska förändringar. Särskilt de civilprocessuella förslagen är känsliga. I min tidigare bostad använde jag mig själv – dock utan att fildela – konsekvent av andra personers trådlösa nätverk. Man behöver inte vara MacGyver för det. Själv var det just för att jag inte var MacGyver som jag parasiterade. (Jag lyckades aldrig få mitt trådlösa nätverk att fungera.) Nu är jag förstås – goes without saying – en mycket laglydig person. Men om jag inte hade varit det så hade jag under IPRED-förhållanden kunna generera min granne mycket besvär. Och som det ser ut nu, med den genomsnittliga IT-kompetens som jag gissar finns i underrätterna, även en del kostnader. Problematiskt i sig. Men det besynnerliga för mig idag är hur lagstiftningen sker.

Lagförslaget har redan färdigställts för lagrådsgranskning. Men idag får vi reda på att alliansen nått en kompromiss om IPRED. Det är flera åtgärder som byggts in i kompromissen, om än ingen direkt bättrar på integritetsskyddet. Men vad skall man göra med en sådan här kompromiss, borde inte den skickas till Lagrådet? Är det inte just dessa förslag som förtjänar en genomlysning ur rättighetsperspektivet.

***

En annan dum fråga. Borde inte domstolarnas prövning av informationsföreläggandena kräva att bevisning förs om att IP-numret i det enskilda fallet kan kopplas till rätt person? Det är ett allvarligt integritetsintrång – möjligen berättigat, men icke desto mindre allvarligt – och då är det väl rimligt att kräva av den som begär ut den privata informationen att hon också kan styrka att det är rätt persons uppgifter som lämnas ut.

En tredje dum fråga som det säkert finns ett enkelt svar på: Hur säkerställer man att inte de uppgifter som lämnats ut genom ett informationsföreläggande lagras och används. Särskilt i de fall där det visar sig att det är fel person som krävs så måste väl rättighetsinnehavarens möjlighet att behålla informationen om personer bakom IP-nummer på något vis förhindras. Hur åstadkommer man det?

En fjärde dum fråga: Varför fortsätter en massa människor att kalla det för stöld när det inte är det? Det är som på Brännpunkt idag där författarna av debattartikeln raljerar kring människors oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt, och på samma gång misslyckas debattartikelsförfattarna att hålla två regelsystem i huvudet samtidigt. Och så hamnar vi återigen i den hopplöst missriktade äganderättsdiskursen.

En femte dum fråga: Behövs inte verktyg för upprättelse när integritetsintrånget är omotiverade? När fel personer krävs på ersättning, till exempel?

**

Uppdatering: Propositionen finns här. Och presenteras här . Och här finns litet kommentarer kring förslaget: Linander, Wykman, Brors på DN, Sanna på SvD.

Föga överraskande, efter HD:s senaste domfriar tingsrätten smygfilmaren som lät kameran rulla offentliga toaletter. Ett oförklarligt hål i lagstiftningen som skall täppas till. I väntan på det kan skadeståndskrav mot lagstiftaren aktualiseras.

Uppdatering: Här skriver Dagens Juridik om fallet.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter