Brott mot person; brott mot rättsstaten

Jag har en käpphäst. Eller, jag har egentligen flera käpphästar men nu tänkte jag ta upp en viss käpphäst. Den käpphäst som jag nu ville ta upp är att brott mot person bör betraktas som riktade mot just den personen och inte mot något annat. Det finns vissa brott som definieras som brott mot samhället. Ödeläggelse, till exempel. Andra brott är brott som riktas mot en viss person. Som mord eller misshandel.

Ibland är den person som drabbas av ett sådant brott en publik person, eller en person om innehar ett betydelsefyllt ämbete. Det är då inte ovanligt att retoriken kring brottet präglas av just hur betydelsefull personen är, eller hur betydelsefull saken som personen driver är. Det sägs således att ett brott mot en journalist ”är ett brott mot tryckfriheten”. Eller så sägs det att ett brott mot en riksdagsledamot är ett brott mot ”demokratin”. Det kan också sägas att ett brott mot en domare eller en åklagare är ett brott mot rättsstaten, eller rättsväsendet.

Jag är i allmänhet skeptisk mot en sådan retorik. Retoriken signalerar att det är allvarligare när vissa personer utsätts för brott än andra. En sådan retorik återspeglar ett slags brottsofferhierarki som inte hör hemma i en rättsstat som måste utgå från, för att uttrycka det pompös, alla människors likhet inför lagen.

Det finns i och för sig brott som i och för sig ligger litet mitt emellan ett brott mot samhället och mot en person. Hot mot vittnen – övergrepp i rättssak – kan sägas vara ett sådant brott. Angrepp på kungen – högmålsbrott – är ett annat. Men i allmähet så bör instinkten vara att ett brott mot en person bör värderas utifrån allvaret i gärningen, hur allvarlig kränkningen var, och inte utifrån vem det var som utsattes för kränkningen.

Det betyder dock inte att inte brott mot vissa personer kan få effekter även för andra, eller till och med för oss alla. Sådana brott kan det finnas anledning för samhället att i sitt förebyggande arbete prioritera.

I samband med en omfattande rättegång rörande koppleri har hot framförts till både domaren och åklagaren. Hoten mot åklagaren har inneburit att hon måste skyddas av livvakter. Hoten mot domaren innebar att hon var tvungen att hoppa av målet. Domaren kan dessutom inte ens vistas i sin bostad för tillfället. Även hennes familj hotas. 

Det finns många saker som gör att jag reagerar starkt på det här. Jag reagerar starkt som människa, eftersom jag känner med de jurister som försöker utföra sitt arbete i ett mål som enligt stämningsansökan är jävligt upprörande i sig. Jag reagerar starkt eftersom jag som medborgare anser att det är helt oacceptabelt att domstolarna och åklagarna hindras i sitt arbete. Jag reagerar också på att domaren i fallet tvingades hoppa av efter att ha varnats av SÄPO om hotbilden. Detta är ju SÄPO:s uppgift, men samtidigt så är det inte bra att polisen i praktiken kan byta ut domare i ett mål. (Det går kanske inte att ha det på något annat sätt – men det ger ändå associationer.)

Och jag reagerar på de reaktioner som jag sett från andra jurister eftersom jag vet vilka reaktioner sådana reaktioner givit vid tidigare tillfällen.  Närmare bestämt så reagerar jag när jag läser Barbro Jönsson, den modiga åklagaren som fortsatte sitt arbete efter att ha utsatts för i en attack mot sitt hem, i samband med ett mål mot kriminella nätverk. Jönsson framhåller nu behovet av larmbågar och säkerhetsåtgärder i domstolarna. Det är ett rimligt krav. Hoten mot domaren i det här fallet är inte unika – det har förekommit många liknande situationer under senare tid. Regeringen har också varit inne på samma linje. I det sammanhanget kan det vara värt att påminna om vad Dagens Nyheter ansett om skyddet för domare och rättegångsaktörer för ett år sedan. När Krister Thelins utredning om ökat skydd i domstolarna presenterades så publicerade DN en huvudledare där det talades om ”säkerhetsande”. DN raljerade kring behovet av säkerhetsåtgärder i domstolarna och sammanfattade sin inställning: 

”Men att bygga om för säkerhetskontroller och att anställa en mängd vakter finns ingen anledning till. Om utredarens förslag genomförs uppnås bara två effekter. Kostnaderna för domstolarna ökar med några tiotal miljoner om året. Och människor får i ännu högre grad intrycket att det är förknippat med fara att infinna sig i domstol. Ingetdera är önskvärt.” 

Så kan man argumentera bakom skrivbordet i en DN-skrapa som skyddas av säkerhetsvakter och inpasseringsrutiner. I ljuset av vad som nu skett i Malmö tingsrätt klingar DN:s uppfattning närmast hånfull.

Nämndemän från Sverigedemokraterna

Sven-Erik Alhem skriver om faran med att Sverigedemokraterna kan börja utse nämndemän idag på SvD Brännpunkt. DN tar upp samma tråd. Problemet – om det nu anses vara det – är i och för sig inte nytt, eftersom det redan har funnits Sverigedemokratiska nämndemän. En del av dessa har betett sig illa, på just det sätt som många tror att Sverigedemokrater kan bete sig illa, nämligen genom att i sin domarroll ge uttryck för rasistiska åsikter.

I vilket fall så passar jag på att återigen klippa in min ”drapa” (som tipsare Dan uttryckte –  tack för tipset, BTW) mot nämndemannainstitutet nedan. Min inställning är att det största problemet med nämndemän är inte att de kan komma från Sverigedemokraterna utan att de över huvud taget rekryteras bland de politiska partierna. Nedanstående inlägg skrevs efter ett förslag från Kd om att refomera lekmannadomarsystemet.

Verklighetens folk? Vad är det egentligen – förutom att det är människor som inte går på friteater och som inte läser DN Kultur? Läser verklighetens folk bloggar? I vilket fall så är det den sortens folk som nu Kristdemokraterna vill skall delta i dömandet av sina medmänniskor.

KD:s förlag är närmare bestämt att nämndemän skall utses genom att uppdraget som lekmannadomare följer med de medborgerliga skyldigheterna och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan igår).

Bakgrunden till förslaget står att finna i det hopplösa svenska nämndemannasystemet. Alla vet nog inte vad en nämndeman är, eller, rättare sagt, vilken offentlig makt som följer med nämndamannauppdraget. En nämndeman är en domare som inte är jurist. Nämndemannen är lika mycket domare som en juristdomare – en nämndeman är en full domare med samma makt som en juristdomare. (Ett undantag dock: Om två nämndemän i tingsrätten röstar för A och en nämndeman och juristdomaren röstar på B vinner B.) En nämndeman är alltså en person som givits statens befogenhter att döma sin medmänniskor enligt lagen men som inte skolats i vad lagen innebär eller hur den skall tolkas eller vilka värderingar varpå den vilar.  

Kristdemokraterna har i och för sig identifierat ett centralt problem med det nuvarande nämndemannainstitutet, nämligen att nämndemännen rekryteras i de politiska partierna. Väl rekryterade skall nämndemännen enligt nuvarande ordning inte fungera som partirepresentanter. Men redan den politiska rekryteringen skickar ut en obehaglig signal som är ovärdig en rättsstat, nämligen att domaren är politiskt tillsatt.

Problemet med nämndemännen är dock mer omfattande än att de är politiskt tillsatta. Låt mig upprepa några av mina tidigare framförda argument och lägga till några nya.

• Det största problemet är att nämnemännen definitionsmässigt är juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man nämligen i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget.
• Forskningen visar dessutom att nämndemän inte bara i teorin utan också i praktiken har bristande förståelse för att dömandet skall ske under lagen. Nämndemannen dömer på magkänsla – vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen.
• En domare förväntas vara laglydig. Nämndemännen kan däremot ha ett kriminellt förflutet. Det påverkar respekten för domaren.
• Nämndemän har mindre förståelse för hur fundamental principen om ”hellre fria än fälla är”, visar erfarenheterna. Annorlunda uttryckt: Nämndemännen vill fälla mer än juristdomarna.
• Problemet är också att nämndemännen bygger på tanken att det behövs representanter för folket – vilket bygger i sin tur på en uppfattning att, säg, en sjuttioårig pensionär med partibok bättre representerar allmänheten i en domstol än juristen.
• Ett annat problem med nämndemännen är att deras uppdrag vilar på en feltänkt idé om att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom” och annan kunskap. Anledningen till att det är en feltänkt idé är att den person som är anklagad för något i en domstol skall ha rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot honom – och dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. Men när nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Nämndemannans tillförande av kunskap – om det nu sker – förblir hemlig.

Detta har jag tjatat om tidigare. Men det finns en sak som jag inte talat om tidigare som gör nämndamannauppdraget än svårare idag. Ansvarsbedömningar i domstolen blir, tror jag, alltmer komplicerade och när det blir alltmer komplicerat blir det alltmer tydligt att lekmannadomare inte kan ha full insikt om vad det är som de är med och beslutar om (vilket naturligtvis är helt orimligt).

Anledningen till att ansvarsbedömningarna är svårare numer är att förutom den traditionella svenska lagstiftningen domstolen idag också måste beakta europeiska rättskällor. Och det är inte sällan väldigt svårt, svårt också för skolade jurister. Om den seniora juristdomaren har svårt att applicera Europakonventionens artikel. 6 – rätten till en rättvis rättegång – i ett fall av, säg, påstådd brottsprovokation är det lätt att inse att den genomsnittliga nämndemannen är helt lost inför en sådan bedömning.

Inget av dessa problem löses med att domare rekryteras ur hela befolkningen istället för hos partierna. Det enda problem KD:s reform läker är problemet med att nämndemännen är politiskt tillsatta. (DN har en annan uppfattning – KD:s förslag löser enligt DN:s grunda analys alla problem med nämndemännen. Expressens inventering är mer fullödig.) Det kan komma till rätta med intrycket av ett politiserat rättsväsende. (Ett intryck som dock sällan infinner sig i domstolen i praktiken utan mer på det teoretiska planet.) På köpet får man med KD:s förslag emellertid fördjupning av andra problem med nämndemännen. Idag så kan rutinerade nämndemän ändå upparbeta ett visst mått av kompetens om de sitter som domare under en längre tid.

Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören. Och om det känns alltför radikalt med en stor reform av det slaget kan man börja med att avskaffa nämndemännen ur hovrätten. Oavsett vilken inställning man har i övrigt så kan det konstateras att i hovrätten så är nämndemannainslaget helt meningslöst.

Sexköpslagen och de borttappade koncepten

Det är något med sexköpsfrågan som får det att alldeles slå slint i huvudet på lagstiftarna. Sammanblandningar mixas med stereotyper blandas med märkliga proportioner.

Faktum är att alla dessa konstigheter återfinns i de ställningstaganden som görs av företrädare för S-V-MP i SvD idag. Straffen för sexköp skall skärpas, menar partierna. Ett år, vill de ha. Ohly tycks mena att straffvärdet på sexköp är lika högt som för grov misshandel – som han i ett annat sammanhang sagt inte förtjänar ett högre straff än ett år (om han nu var rätt citerad). (Det där med proportionerna – se även här.)

Ohly framhåller också att straffet borde skärpas för att ”det [är] en markering från samhällets sida om hur allvarligt man ser på utnyttjande av kvinnor genom sexköp.” Men det är ju inte bara kvinnor som säljer sig och inte bara män som köper. I samtalet om sexköpslagen är det alltid den könsstereotypa och heteronormativa modellen som plockas fram: Kvinnor är offer, män är förövare och homosexuella finns det inte plats för över huvud taget.  (Stereotyperna.)

Men det är ett uttalande från vanligtvis sansade Sahlin som får mig att verkligen reagera. Ett citat först.

”I somras föreslog en utredare, justitiekansler Anna Skarhed, att maxstraffet för sexköp ska höjas från fängelse i sex månader till ett års fängelse. Både Lars Ohly och Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin säger nu alltså ja till det förslaget. – Det är ett mycket bra förslag, fängelse i ett år. Vi Socialdemokrater har också föreslagit att man ska ändra brottsrubriceringen från koppleri till människohandel för att markera brottets allvar, säger Mona Sahlin.”

Socialdemokraterna vill alltså ändra brottsrubriceringen koppleri till människohandel. Men menar S verkligen det? Det finns ju redan att människohandelsbrott. Människohandelsbrottet idag tar primärt sikte på de riktigt hemska traffickingbrotten. Människohandelsbrott föreligger om, för att citera mig själv, jag  åker till Cypern och där kidnappar en man, bryter ned honom med våld och hot, packar in honom i en lastbil och tar hans pass, låser in honom i en barack och i hans förslavade tillstånd tvingar honom att sälja sex till främlingar. Under denna etikett vill tydligen S även placera det som idag är koppleri. Det är mycket märkligt.

Grovt koppleri är en etikett som domstolarna tidigare ibland använt på ”riktiga” traffickingbrott. Förhoppningsvis förekommer inte längre det, efter att koppleribrottet konstruerats om. Men koppleri av normalgraden är ofta ett ganska lindrigt brott, både rättsligt och rättspolitiskt. Ur underrättspraxis drar jag mig till minnes en ung man som hjälpte prostituerade kvinnor att göra hemsidor och vidarebefordra e-mail. Menar S verkligen att det är samma slags brott som den mänskliga slavhandeln? Det kan ju inte vara möjligt.

Vi har sett en liknande obegriplighet hos MP tidigare. MP vill inte jämställa koppleri med människohandel, såvitt jag vet. Däremot vill MP jämställa sexköp med människohandel. Det är också obegripligt.

Miljöpartiets förslag har itererats i ett flertal sammanhang så det tycks faktiskt vara sant. Sahlin kanske är feltolkad – det hoppas jag. Kanske vill hon bara understryka att det inte är rimligt att när någon förmedlar sexuella tjänster där den prostituerade är ett offer för trafficking så är det att betrakta som just människohandel, inte koppleri. Men så är ju lagstiftningen redan idag inrättad så reformutrymmet tycks begränsat.

Det kvarstående intrycket är att sexköpsfrågan tycks få politiker att alldeles tappa koncepten.

SaMtycke

Malmö tingsrätt har fått ett annorlunda åtal på sitt bord. En man har åtalats efter att i samband med sexuellt umgänge använt våld. Det speciella med målet är att den person som utsattes för våldet samtyckt till det – det var alltså fråga om s.k. BDSM.

Det här målet har rört upp en del känslor. En uppfattning som kommit till uttryck i flera sammanhang är att domstolen inte har att göra med våld över huvud taget om det finns ett samtycke – det är bara en sak för de inblandade, är argumentet. Ett närbesläktat argument är att ”staten inte borde bry sig om vad frivilliga människor ägnar sig åt i sovrummet”. Ett tredje påstående är att det här är ett ”moralåtal”, att åtalet egentligen är ett uttryck för rättsväsendets moralpanik.  

Av åtalet att döma är reaktionerna förhastade och orättvisa.

Det är egentligen enkelt. Samtycke befriar från ansvar men inte från allt ansvar. Det går inte att på ett bindande sätt samtycka till att säljas som slav. Det går inte att samtycka till att lemlästas. Det går inte att samtycka till att bli avskuren kroppsdelar som skall tillagas för att ätas innan man blir uppäten av sin partner. (För att ta det mest extrema exempel ur verkligheten jag kan komma på .) 

Och det går inte att samtycka till vad som klassificeras som grov misshandel. Så är det i Sverige och i de flesta länder. Rättsläget är för övrigt rätt klart numer. Förra året fällde Svea hovrätt en flicka som skurit sin kompis i armen, efter kompisen bett om det och sagt att hon skulle ta livet av sig. (Flickan som skars var i det fallet dock påverkad av droger.)

De mer aggressiva påhoppen på åklagaren som förekommit i blogosfären påminner därför mest om när min sexåring blir arg på mig för att det är dåligt väder när vi ska till Gröna Lund: Jag förstår frustrationen, men den är felkanaliserad. Åklagaren är bunden – no pun intented – av reglerna och de är numer rätt så tydliga. Dessutom är frågan av principiellt intresse.

Om det sedan skall anses vara ett övervåld i detta fall eller om samtycket skall anses täcka våldet återstår förstås att se.

Straffkampen

Vad har vi straff till? Frågan har ställts här några gånger. Jag har hävdat att straff får man för att man förtjänar det. Man förtjänar ett straff när man agerat på ett omoraliskt sätt, som lagstiftaren i förhand identifierat såsom orimligt (kriminaliserat).  Straffet relateras till hur allvarlig gärningen är – det är proportionerligt.

Det sista är viktigt. De alternativa förklaringarna till varför vi straffar kan inte på ett hållbart sätt förklara varför straff är proportionerliga. Om man omfattar synen att straff skall rehabilitera gärningsmannen borde straffet regleras i förhållande till hur väl man tror att ett visst straff kan just rehabilitera någon. Om ingen rehabilitering behövs torde resultatet bli att inget straff alls skall utgå. (Det är dock ingen självklar följd av rehabiliteringstanken, men det framstår som en naturlig följd om man anser att samhällskostnader ceteris paribus kan ha relevans.) Om man istället menar att straff motiveras av att det kan förebygga brottslighet i framtiden finns det inte heller någon rimlig förklaring av straffs proportionalitet. Straffet bör inte relateras till gärningen, med en sådan approach, utan i förhållande till hur väl det kan antas avskräcka eller fungera handlingsdirigerande. Drakoniska straff för fortkörning torde få ned antalet fortkörningar. Men att kraftigt sänka straffen för mord torde inte ha någon större betydelse i handlingsdirigerande riktning.

Rättspolitiken har intagit en undanskymd position i valdebatten. Men det börjar hetta till. En av de frågor som kommit att diskuteras är straffen för våldsbrott. Här finns det, har det visat sig, en kraftig skillnad mellan partierna inom S-V-MP-koalitionen. V vill kraftigt sänka straffet för grov misshandel, till exempel. Till ett år. Ett år.

Motiveringen är att ett högre straff inte påverkar människors agerande. Därför behövs det inte mer än ett år.

Det anser jag är en omoralisk uppfattning. (Och inte bara jag.) En omoralisk uppfattning som om den konsekvent tilläts påverka straffsystemet skulle leda till extrema resultat. Fundera över vilket straff brott som barnadråp och våldtäkt skulle erhålla med en ohlysk syn på straffets motivering.

Assange igen

Idag beslutade överåklagaren att åter ta upp förundersökningen mot Julien Assange rörande brottet våldtäkt. Det beslutet har redan spritts ut i världen. För att klargöra: Överåklagarens beslut innebär inte någon utpekning av Assange som skyldig. Inte heller ett ställningstagande för hans skuld, ens på en sannolikhetsnivå. Om jag förstått det rätt. Åklagaren anser bara att det finns anledning att titta närmare på fallet. Det är i sig inte ett utpekande av Assange som misstänkt, vilket många verkar tro.

Våldtäkt är ett allvarligt brott. Påståenden om våldtäkt förtjänar att tas på allvar. Påståenden om våldtäkt förtjänar att tas på allvar även om de senare visar sig felaktiga. Det går inte att lämna sådana påstående outredda eller halvutredda.

Samtidigt går det nog inte att bortse från att de här turerna kan framstå som att svenska åklagare är ett galet veligt släkte. Eller att besluten är godtyckliga. Efter turerna här, med detta det tredje beslutet på kort tid, så framstår det ju onekligen som märkligt.

Idag fick jag oförhappandes frågan av en i målet väldigt insatt person om det är möjligt för Assange att redan nu kunna söka upprättelse för detta från staten. Det tror jag inte är helt otänkbart. Om Assange hävdar att genom att rättsväsendet kom att kommunicera misstanken till media, som sedan spred det i hela världen, underminerat hans möjlighet att få en rättvis rättegång, så är det en möjlig ingång. Om han lägger till art. 8, integritetsskyddet, kan det kanske ge ytterligare ett argument. Och lägg därtill HD:s dom i NJA 2005 s. 462 om att staten kan bli skadeståndsskyldig för underlåtelse att skydda enskilda mot kränkningar av rättsväsendet, ja, då har vi kanske ett case.

Jag säger inte att det är ett solitt case, ellet case som kan vinna. Men det framstår som långt från en tokstämning.

DO-bashing

Diskrimineringsombudsmannen, DO har det inte lätt i opinionssverige. För några veckor sedan så anklagade Hans Bergström DO för att vara en närmast odemokratisk ”ideologiproducerande” institution som försökte knycka makten från folket genom att köra sitt eget race utan hänsyn till vad våra folkvalda ville ha myndigheten till. Den kritiken framstod i stora delar som orättvis, eftersom DO gör precis det som den svenska lagstiftaren och därtill den (av pundits oftast bortglömda) europeiska lagstiftaren vill.

Idag följer Sanna Rayman upp med ett annat kritiskt inlägg, som i sin tur tar avstamp i en berättelse (säkert sann) av Jesus Alcala. Berättelsen handlar om en skola där kvinnor placerats bakom skynke för att tillfredställa önskemålen från könsseparatister med, vad vi i allmänhet anser, en föråldrad syn på kvinnors position i samhället. Berättelsen i sig är väl rätt upprörande, även om det enligt Sanna, om jag förstår henne rätt,  inte var så många av de som faktiskt deltog i undervisningen som tyckte att det var så hemskt. Med undantag för lärare.

Men Sanna passar på att kritisera DO för att inte myndigheten svarat på den allmänt ställda fråga som myndigheten fått från skolans rektor. Frågan verkar närmast ha varit en vädjan: Hur skall vi kunna rätta till våra problem?, frågade programrektorn. Men på den frågan fick de inget svar.

Sanna sammanfattar:

”Detta ignorerar DO och konstaterar att skolan ändå har försökt göra något, varpå ärendet avslutas. Med detta lämnas klassrummen i Strömsund åt sitt öde. Rektorns bön om vägledning kommenteras över huvud taget inte. Av vår diskrimineringsombudsman! Så hjälpsamt…”

Jag kan tycka att även denna kritik är orättvis. DO har tagit på sig en roll som rådgivare i viss mån. Det framgår av DO:s hemsida. Men det betyder inte att DO kan besvara alla frågor hur som helst. I det här fallet hade DO aktiverats i sin myndighetsutövande, närmast dömande roll: DO hade fått att utreda om diskriminering förelegat. Det hade det inte, fann DO, eftersom skolan gjort vad den kunnat. Det kan man kanske diskutera, om slutsatsen är rimlig. Men inte kan DO klandras för att hon inte i samband med behandlingen av anmälan låter bli att besvara allmänna frågor från de vars ansvar skall utredas? Var sak har sin plats.

Det finns IMHO stora problem med hur DO:s uppdrag idag är utformat. Ett sådant problem är att DO givits mandat att kliva in i privaträttsliga tvister och med skattebetalarnas pengar agera som ombud eller till och med part i ärenden rörande påstådd diskriminering. Det är egentligen en allvarlig inskränkning i principen om equality of arms – om den  lilla företagaren anklagas av en enskild för diskriminering så kan det sluta med att hon inte hamnar i en tvist med den enskilda utan i princip mot hela staten. Konstigt.

Men den seriösa kritiken riskerar att hamna i skymundan av den reflexmässiga aversionen mot allt vad DO står för som man ser alltfler symptom på. DO gör mycket bra saker. En del mindre bra saker. Och en del saker som hon inte borde göra alls men som hon fått i uppdrag att göra. När det gäller de senare bristerna bör kritiken riktas ett steg upp. När det gäller de tidigare bristerna får DO ta på sig kritiken själv.

Men när det gäller att hålla rågången mellan rådgivning och myndighetsutövning så förtjänar DO ingen kritik alls.