You are currently browsing the monthly archive for november 2009.
Sju av tio anser att fotbollen bör stå för de kostnader som uppstår för övervakning vid matcher, rapporterar DN.
Det framstår väl intuitivt som en rimlig tanke för många av oss. Många fotbollsmatcher på elitnivå kostar idag samhället stora pengar i form av polisinsatser under matchen, liksom kostnader för utredning och ibland rättegångar mot personer som begår brott under matcherna. Risken är väl känd. Dessutom tjänar klubbarna pengar på evenemangen. Man kan nog dessutom räkna med att de matcher där kostnaderna för samhället är som störst ofta är de matcher där inkomster för klubbarna är som störst, nämligen vid derbyn. Nog borde klubbarna då kunna förmås betala en del av dessa kostnader.
Men med litet eftertanke är det inte lika självklart. Poliskostnaderna är en del av ett mer övergripande tema som aktualiseras med jämna mellanrum: Bör den eller de som tar risker behandlas annorlunda av de offentligfinansierade systemen – polisen, sjukvården, andra system. Bör rökaren få stå för större kostnader för sjukvården om hon får cancer? Bör skejtaren betala för sin egen fotledsoperation? Ska knarklangaren kunna räkna med rättsordningens skydd om hon blir bestulen? Kollektiva system, som skattefinansierade trygghetssystem i vid bemärkelse (inklusive rättsväsendet) kommer med ett pris.
Priset är att möjligheterna till individuella avvägningar blir mindre. Det är helt omöjligt att tänka sig att exempelvis sjukvården skulle kunna fungera praktiskt om det individualiserade synsättet görs finkornigt: Det går inte att organisera ett system till en rimlig kostnad som bedömer hur stor del av kostnaden som skall bäras av samhället respektive individ i förhållande till exakt vad som hänt.
Det krävs schabloniseringar, typiseringar, standardiseringar. Och i ett sådant system är det svårt att hitta moraliskt hållbara förklaringar till varför just vissa risker skall drabba individen men inte andra. Varför skall fotbollen betala kostnaderna för polisövervakning och inte kungaparet i samband med ett besök av andra kungligheter?
Orättvisa riskallokeringar – om man slår in på den vägen – underminerar det skattefinansierade systemets legitimitet. Själv har jag svårt att få magkänslan att synka med ett principiellt förhållningssätt. Magkänslan säger att det är självklart att fotbollsklubbarna skall få stå för en del av dessa kostnader. Principerna säger dock att det offentligrättsliga systemet måste backas upp av riskneutrala synsätt.
Annars finns det inte så mycket rättvisa i systemet kvar.
Jag har fått i uppdrag att skriva en artikel om hatbrott. Jag vill ha input!
Vad är ett hatbrott? Är det rimligt att bestraffa gärningar hårdare på grund av hat? Är det rimligt att det bara är vissa typer av hat som kan verka straffskärpande enligt BrB? Är det hatet i sig som bör bestraffas – eller dess manifestationer? Och om det är dess manifestationer som bestraffas, vad har det då med hatet i sig att göra över huvud taget?
När ARN-anmälningarna mot bankerna duggar som tätast kan det finnas anledning att ta ett djupt andetag och titta västerut, för exempel på långivare som inte drar sig för att sätta fastighetsägare på gatan efter en försenad amortering. Men har man tur kan man få bistånd av domaren. Som i detta fall, där domaren fann långivarens ovilja att lägga upp en avbetalningsplan för husägarna som hade problem med avbetalningarna ”, unconscionable, vexatious and opprobrious”. Resultat: Domaren strök lånen.
Nästa måndag skall jag hålla kurs på temat kommersiell skadeståndsrätt för utbildningsföretaget Jure. Det finns platser kvar trots att anmälningstiden egentligen gått ut, vill jag tipsa om, i fall det finns advokater där ute som inte hunnit beta av utbildningskravets timmar. Mer information hittar man här.
När hovrättsförhandlingen nu sedan någon vecka pågått mot Trond Sefastsson är frånvaron av medialt intresse påtaglig. Sefastsson var tidigare den grävande journalistikens egen Heidi Klum, omslagspojken med de högsta taxorna som var känd för sin skicklighet. En skicklighet som han dessutom delade med sig av i sin uppskattade undervisning för blivande journalister. Men nu tycks hjälten vara bortglömd. Enbart Dagens Juridik och Medierna tycks intresserat sig för målet, med undantag för några korta inlägg om att rättegången inletts.
Det är synd, för i Sefastsson-målet ryms spännande principfrågor. Fallet utgör till och med en utmärkt språngbräda för de riktigt stora frågorna om medias roll som priviligierad väktare i det demokratiska systemet. Vad kan vi egentligen, som samhälle, begära för något i utbyte mot dessa privilegier? Johannes Åman är i dagens DN ett undantag och ställer några viktiga frågor. Läs gärna den.
Ur ett rättsligt perspektiv kan det fortfarande finnas anledning att fundera över frågan som aktualiseras av Sefastssons egen redogörelse: Vilken annan jurist skulle kunna ta så bra betalt för ett så diffust uppdrag? Var Sefastson Sveriges dyraste jurist? Vad får man för 400 000 kr?
I ett antal sammanhang har jag påstått att den stolta tryckfrihetstraditionen i Sverige glömts bort av journalistskrået. Vad som framför allt skavt är den okänslighet som närmast undantagslöst uppvisas av de stora medierna när det gäller intressen som hör ihop med skyddet för källor och deras anonymitet och meddelares skydd mot repressalier och sanktioner. Allt vanligare är således att journalistiken deltar i rena drev mot meddelare. När journalistens instinkt, om man intresserar sig för tryckfriheten, borde vara att reagera som presidentens livvakt: Att slänga sig på källan/meddelaren och skydda henne mot angrepp.
Journalisternas historielösa och slafsiga förhållande till tryckfrihetstraditionen har under året visat sig med olika styrka i några av mediestormarna: Genom reaktionerna i historien med Aftonbladets organhandelskonspiration, genom eftersökandet av deckarförfattaren Kepler och i viss mån även i Anna Odell-fallet. Men tydligast har det varit i fallet med Rolf Hillegren, ämbetsmannen som uttryckte en åsikt i en morgontidning och därefter brännmärktes av medier och arbetsgivare i en ohelig allians. Till slut var det bara den offentlighet som meddelarfriheten syftar till att möjliggöra granskning av som reagerade på hur Hillegren behandlades av sin arbetsgivare. Olämpligt, tyckte JK. Om det meddelarfrihetskränkande beteende som tidigare applåderats av till exempel Dagens Nyheter som föll in i den bestraffande vibb som präglade bloggosfären och debatten: Hillegren måste bort!
DN:s ledare var ett obehagligt exempel på insinuant och kränkande journalistik: Hillegren får bära hundhuvudet för allmän statistik och dessutom så tas uttalanden från en annan åklagare upp som ett argument för Hillegrens bristande lämplighet.
(Inlägget dubbelpostas på Juridikbloggen.)
Litet så här efteråt börjar det dock röra på sig. Fler än jag reagerar på hur DN drivit på drevet mot meddelaren. Radioprogrammet Medierna – ett jävligt bra radioprogram för övrigt – tog i helgen upp Hillegren-affären (liksom Israel-historien). DN:s Hanne Kjöller fick försvara den numer famösa DN-ledaren och föll in i samma insinuanta tonfall som i tidningen: Eftersom statistiken på fällande våldtäktsdomar från den kammare där Hillegren verkade var lägre än vad Hanne Kjöller tycker är rimlig så tyder det på att Hillegren är olämplig. Ungefär. Utan att det över huvud taget nämns att Hillegrens arbetsuppgifter inte alls varit inskränkta till sexualbrott och utan att på något vis knyta de alllmänna misstankarna om åklagarväsendets slapphänthet mot sexualbrott till Hillegren. (Själv tror jag inte att det finns någon sådan slapphänthet alls.) Här undrar jag om inte Hanne Kjöllers uttalanden närmar sig rent förtal – utan sakligt stöd pekas en person ut som sällsynt klandervärd: När man hör Kjöller så låter det som att Hillegren på grund av sin inställning medfört att våldtäktsmän inte lagförs.
Idag följer också SvD upp med en utmärkt ledare av Sanna Rayman. Sanna Rayman reagerar liksom jag på de Hillegrens uttalanden som finns med i inlagan från RÅ till Justitiekanslern i ärendet om övertramp mot repressalieförbudet. Där Hillegren beskriver hur hans chef kritiserat Hillegrens uttalanden med argumentet att de stört åklagarkammarens ”varumärke”. Kanske är det där – i varumärkesfrågor – sådana här debatter i framtiden kommer att landa. Allt blir en fråga om immaterialrätt. (DN har gått i bräschen för det – både i sin journalistik och i domstolarna, där DN använt upphovsrätten för att kväva meningsmotståndare.) Men i immaterialrättens paradigm finns det dessvärre inte mycket svängrum för tryck- eller yttrandefriheten. Det är därför glädjande att se att några motståndsfickor finns även bland journalister. Alla är tydligen inte beredda att servera meddelaren på ett fat till pöbeln bara för att han uttryckt sig klumpigt. Ännu.
För någon vecka sedan var jag i kontakt med en person – en agent – som företrädde ett antal internationella stjärnor i en viss nisch. Han var förbryllad. En av agentens klienter hade blivit ärekränkt i Sverige. Såvitt jag kunde bedöma så var ärekränkningen i sig uppenbar: En felaktig och djupt kränkande uppgift som fick stor spridning och medförde stora skador (ekonomiskt och ideellt). Agenten funderade nu över ombudet. Han hade nämligen kommit i kontakt med en svensk advokatbyrå som skulle företräda klienten. Men det fanns ett problem. Advokatbyrån ville vara anonym.
Agenten hade tänkt sig att nu väcka uppmärksamhet kring behandlingen av hans klient. Rättsliga åtgärder skulle kombineras med ett pressmeddelande för att ge en motbild till lögnerna från svensk press som spritts runt globen. Problemet var bara att advokatbyrån inte ville att deras namn skulle förekomma i något sammanhang. Agenten kunde således inte skriva i pressmeddelandet vilken byrå som företrädde klienten. Byrån var orolig för publiciteten, nämligen. Trots att den företrädde ”the good guy”. Agenten och klienten visste inte vad de skulle tro. Skämdes advokatbyrån för sin klient? Vad är det för ett konstigt land, Sverige, där advokatbyrån inte vågar stå för att de företräder sina klienter?
Ibland tycks det mig som att advokater verkar tro att deras uppdrag är inskränkt till att skriva avtal eller sörja för finansieringen eller försvara den tilltalade. Men så är det inte. Advokatens uppdrag går många gånger längre än så. Advokaten kan vara klientens livlina, hennes enda möjlighet att nå fram med sitt budskap, hennes tröst, hennes enda pålitliga anförvant. Och det kan gälla även om klienten är ett företag (även om det då är i förhållande till de fysiska personerna bakom eller framför klienten som de särskilda relationerna kan aktualiseras).
Idag blir jag glad när jag läser DN. Peter Althin och Anton Strand skriver för sin klients räkning en debattartikel där de förklarar klientens bevekelsegrunder i en uppmärksammad historia. Althin och Strand visar genom sitt exempel att en god advokat inser att uppdraget inte alltid kan vara inskränkt till juridik. Ibland krävs det andra åtgärder, andra insatser. Och advokater med självförtroende inser att man inte alltid måste kalla in PR-konsulter för att tillvarata sin klients intressen även när det fordras okonventionella åtgärder. Så jävla svårt är det inte att skriva en debattartikel.
För klienten är det viktigaste upplevelsen av lojalitet och trygghet. Oavsett om det är en försvarare eller en affärsjurist som anlitats så måste klienten kunna känna att ”advokaten har min rygg”. Då går det inte att vara undfallande eller rädd för journalister längre.
Newsmill är roligt idag. Wetterstrand ligger högst upp på Newsmill och tycker att socialliberaler borde känna sig hemma i Miljöpartiet. Jahaja. Jag är socialliberal och bryr mig miljön. Kanske det?
Men: Socialliberaler beware. En snabb scrollning ner hittar man nämligen ett inlägg från en annan miljöpartist, riksdagsledamoten Esabelle Dingizian. Hon skriver att sexköp borde ge samma straff som människohandel. Låt mig säga detta en gång till eftersom det är ett sådant förbluffande förslag. Sexköp från en frivillig säljare skall jämställas med trafficking.
Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.
Det är banne mig det mest rubbade lagförslag jag hört från en riksdagsledamot under den här mandatperioden.
”Researchers have an ethical obligation to make their work freely available to the world at large.”
Fritt ur minnet.
(Detta finns även på Juridikbloggen.)
Utåtriktade jurister som bryr sig om rättsstatsideal har gillat Göran Lambertz – en justitiekansler som inspirerat inte bara genom utövandet av sitt uppdrag utan också hur han har gjort det. Den kansler som nu lämnar sitt arbete har bättre än några andra jurister i motsvarande nivå insett vikten av att rikta sig inte bara till juristerna utan till alla – genom att medverka i det offentliga samtalet, genom att ställa upp när journalister ringer och tv-program behövde sakkunskapen. Sådant tar tid. Ofta obetald tid. Den jurist i en justitiekanslers, ett justitieråds, eller någon annan hög juristposition (åklagare, domare, advokat) som lägger tid på att försöka förklara juridikens mekanismer gör det av idealistiska skäl. Sådan idealism ska en rättsstat vara tacksam för.
Många har därför under Lambertz sista dagar som JK givit uttryck för den typ av tacksamhet som särskilt framträdande företrädare för offentliga uppdrag förtjänar. Många har också noterat sättet som Lambertz lämnar sitt uppdrag på. Vår hitintills mest aktivistiska JK lämnar uppdraget med pistolerna i händerna. Här på Juridikbloggen har andra redan skrivit om JK:s beslut rörande informatörshanteringen hos polisen och JK Lambertz sista ställningstagande för rättssäkerhetsfrågorna. Men yttrandet i den s.k. Hillegren-affären har passerat de flesta förbi.
Hillegren var åklagaren som uttalade sig osmidigt om våldtäktsbrottet i SvD i sommaren och som därefter fick löpa gatlopp i pressen. Hillegren blev därefter offentligt desavourerad av sin chef. En chef som också passade på att förklara för pressen att Hillegren inte längre skulle handlägga sexualmål.
Här någonstans beslutade sig svenska media för att såga av den gren de sitter på. Mest besynnerligt var den förtjusning som DN i sin huvudledare gav uttryck för efter att Hillegren blivit åthutad för att ha uttryckt en åsikt – nota bene: bara en åsikt – i media. Så ser det ut när en svensk tidning glömmer bort tryckfrihetens grunder. Hillegrens grundlagsskyddade rätt att fritt få meddela sig till tidningar nämndes inte med ett ord.
De rättsvårdande myndigheterna har i vilket fall tagit tryckfrihetsfrågan på större allvar än journalisterna. Frågan om Hillegren utsatts för repressalier prövades av JK Lambertz i elfte timmen. Och Lambertz kom fram till att även om något brott mot repressalieförbudet inte skett så var det icke desto mindre de åtgärder som vidtagits från chefsåklagaren med anledning av Hillegrens yttrande olämpligt.
Meddelarfriheten är idag ifrågasatt. Delvis på goda grunder – meddelarfriheten är i vissa situationer alltför kantig. Men meddelarfriheten behöver fler försvarare i de situationer där den faktiskt utgör ett viktigt instrument för att skydda en öppen debatt om vad som kan uppfattas som missförhållanden i de offentliga systemen. Här har JK haft en central roll för att dra gränserna. Och varit skarp när gränserna överträtts. Som i beslutet från förra veckan här.
Så går man ut med flaggan i topp.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.