You are currently browsing the monthly archive for april 2011.

Idag skriver jag i DN om brottsskadeersättning och skadestånd. För den som vill läsa litet mer i ämnet har jag skrivit några texter här på bloggen tidigare:

När svart-vitt blir grumligt.

Skadestånd och brottsskadeersättning.

Modern skadeståndsrätt for dummies.

En fråga dök upp på Twitter. Mitt svar blev för långt så jag skriver några rader här.

”Kan en handling som myndighet lämnar ut pga offentlighetsprincipen någonsin grunda skadeståndsansvar enl. SkL 3:3? ”

Som jag läser frågan handlar den om huruvida det är möjligt att utdöma skadestånd enligt 3:3 för information i handlingar som lämnats ut med stöd av offentlighetsprincipen. Regeln lyder så här:

”Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades.”

[Notera om ni kollar in paragrafen på lagen.nu att de rättsfall som där är angivna inte har att göra med den nuvarande paragrafen utan en annan regel som tidigare hade detta paragrafnummer.]

Regeln har aldrig tillämpats av HD och mig veterligen har den heller aldrig lagts till grund för ansvar i någon underrätt (även om jag inte skall ta gift på det – det kan vara fel). JK har emellertid med regeln som stöd utbetalt ersättning i några fall, om jag minns rätt nu på rak arm så gäller det åtmonstone i något fall där felaktig information om vilket yrke en högskoleutbildning kunde leda till. (Som om högskolan t.ex. skulle säga till studenter på det Affärsjuridiska programmet att de kan bli domare trots att de inte erhåller en jur. kand.)

I praktiken tycks 3:3, av den magra domstolspraxisen att döma, vara något av en papperstiger, även om den ibland kan framstå som ett alternativ. Frågan om offentlighetsprincipen och 3:3 måste ur praktisk synvinkel förstås mot denna bakgrund.

Det finns vissa faktorer som skall beaktas vid bedömningen av om ansvar skall föreligga enligt 3:3. Man skall således beakta den skadelidandes befogade tillit. Hade den skadelidande fog för att förlita sig på informationen? En annan faktor är vilken form informationen hade: Skriftlig information kan man förlita sig mer på än muntlig. En tredje faktor är från vem informationen kom: Man kan ställa större krav på fastighetsdirektören på Stockholms stad än på telefonisten. Andra faktorer kan också göra sig gällande.

Min egen bedömning är att det visst kan finnas möjligheten att utdöma skadestånd enligt 3.3 även vid handlingar som utlämnas med stöd av offentlighetsprincipen, nämligen i de situationer där det var tänkt att informationen skulle komma till allmänhetens kännedom. Om Uppsala Universitet felaktigt och vårdslöst skriver i en folder att den som har en svensk jur kand-examen har rätt att gå med i Advokatsamfundet i andra länder, bl.a. Zambia, och delar ut den på en marknadsföringsdag för utbildningen. Något senare kommer A, som bor i Zambia men funderar på att studera i Sverige, och får höra talas om foldern som är slut i ställen. Han begär ut foldern med stöd av offentlighetsprincipen från trilskande kanslister som stört sig på A:s stöddiga manér och inte velat hjälpa till mer än nödvändigt. A förlitar sig på informationen, genomgår utbildningen, upptäcker att informationen var felaktig och tvingas hacka i sig att istället bli chefsjurist på Norsk Hydro.

Nog är det på kartan att A kan få ersättning enligt 3:3? (Om vi förutsätter en ekonomisk skada – kanske mitt Norsk Hydro-exempel inte var så välvalt ur det perspektivet…)

Idag skriver jag i SvD på Brännpunkt om ”Fallet Anna.” Enligt rubriken förespråkar jag bojkott. I texten är jag litet mer försiktig och säger att jag föreslår att man väntar med semesterresan till Grekland innan man får svar på de frågor som fallet stället.

Jag är generellt sett skeptisk mot bojkott. har nog aldrig föreslagit bojkott av nåt innan. men det här är speciellt.

1: Oavsett vad som hänt i sak innebär myndigheternas agerande kränkningar av ”Annas” mänskliga rättigheter. Det är en svensk som kränkts.
2: Grekland är med i samma europeiska klubb som vi – vilket ställer särskilda krav.
3: Grekland har till skillnad från andra turistmål som Tunisien eller Thailand skrivit under Europakonventionen. Här bryter Grekland mot konventionen.
4: De rättsvårdande myndigheterna ger uttryck för en fördomsfull inställning till just svenskor. Dessa uttalanden är graverande för landet Grekland – rättsväsendets uttalanden är Greklands uttalanden.
5: Bilden av en fördomsfull inställning till just svenskor understryks av diplomatens uttalande häromdagen.

Det ger bilden av att svenska medborgare kan hamna i en särskilt dålig situation i Grekland. Och det tycker jag att man kan kräva att Grekland förklarar hur man ska komma till rätta med innan vi lägger våra surt förvärvade pengar på resor just dit.

Efter den diskussion som förts här tidigare har jag funderat litet mer på det där med sexsäljare som brottsoffer. Det är alltså ett förslag som Gudrun Schyman och några andra lanserat, och som – om jag förstår det rätt – ur rent praktisk synvinkel framför allt syftar till att ge prostituerade tillgång till de ersättningsmekanismer som samhället tillhandahåller just brottsoffer.

Rättsligt sett är det kränkningsersättning som är intressant. Kränkningsersättning utgår enligt huvudregeln till en person som offer för ett brott av visst allvar. Om inte brottslingen kan betala kan ersättning istället utgå ur hemförsäkringen eller som brottsskadeersättning. Den senare ersättningsformen kan bli aktuellt till exempel om brottslingen inte kan betala själv (eller kanske inte kan identifieras) och det inte, av någon anledning, går att få pengar ur hemförsäkringen.

För att ersättning skall kunna utgå till en sexsäljare så måste en tungt liggande princip när det gäller kränkningsersättning frångås, nämligen principen att ersättning inte skall utgå till det brottsoffer som själv medverkat till att kränkningen uppstod. När det gäller brottsskadeersättning bortfaller ofta rätten till ersättning redan när offret tagit en risk att utsättas för kränkning, eller om offret medvetet vistats i en miljö där brott kan antas begås.

Om man säljer sex till någon så begår köparen brott. Enligt vanliga principer borde alltså rätten till ersättning falla bort vid prostitution. För att det rent tekniskt skall vara möjligt att betala ut kränkingsersättning till prostituerade behövs således ett undantag. När det gäller brottsskadelagen kan ett sådant undantag göras explicit, det kan skrivas in i lagen. Det skulle se jävligt konstigt ut, eftersom mordförsöksoffer och våldtäktsoffer inte kan påräkna någon sådan undantagsregel men det är möjligt. 

Det innebär att om du umgås med en person som du tror är kriminell och som sedan försöker strypa dig och du nätt och jämnt överlever så kan du bli helt utan ersättning, men enligt Schyman-förslaget skulle den som medvetet och uppsåtligt ger upphov till att ett brott begås ha rätt till ersättning. Orättvisan i en sådan ordning kan man suga på länge.

När det gäller kränkningsersättning genom skadestånd – som alltså sexköparen får betala – så är det svårare att se hur det skulle regleras. Det går teoretiskt att införa en särskild sexköpsregel i skadeståndslagen men det skulle sticka ut som en Ku Klux Klan-kåpa på en Wu Tang-konsert. Skadeståndslagen innehåller inga sådana specifika regler alls och skadeståndsrätten har alltid värjt sig mot detaljreglering i paragraferna.

Men låt oss ändå anta att det går, att lagstiftaren vill rucka på ersättningsrättens traditioner på detta sätt och låt oss för en stund bortse från det rättssystematiskt kulturrevolutionära i en sådan reform och låt oss istället fundera litet över effekterna. Effekten blir – om man inte tänker sig förstöra ersättningsrätten i sin helhet – att för varje gång en sexsäljare säljer sex så är hon ett brottsoffer som har rätt till ersättning.

När det gäller kränkningsersättning så finns det ett sedan länge etablerad minimibelopp, nämligen femtusen kronor. Att det finns ett sådant minimibelopp beror på att kränkningsersättning enbart utgår vid allvarliga brott. Är det mindre allvarligt än att det kan anses medföra femtusen kronors ersättningsnivå når det helt enkelt inte upp till tillräckligt i allvarlighetshänseende. Det innebär att varje såld sexuell tjänst ger rätt till femtusen kronor i ersättning. Det är nog helt omöjligt att betrakta det på annat sätt än att varje sexuell tjänst ska betraktas som en ny kränkning.

Kan den prostiuerade visa att hon sålt sex men ingen blivit dömd för brottet så kan ersättning utgå från skattebetalarna, genom brottsskadeersättning. Och nu kommer vi fram till det fina. Eftersom en sexsäljare enligt förslaget definitionsmässigt anses som ett brottsoffer även om hon medvetet till och med givit upphov till brottet så måste såvitt jag förstår det den prosituerade kunna vända sig till brottsoffermyndigheten och erhålla ersättning för varje gång som hon sålt tjänster, om hon kan dokumentera brottet. Och effekten av det är ju uppenbar:

En prostituerad som dokumenterar sin business kan erhålla ett påslag på 5000 kr från skattebetalarna för varje gång hon säljer sex.

Det blir ju märkligt. En yrkesprostituerad som säljer, för att bara ha ett exempel, tre tjänster om dagen, tjugo dagar i månaden, och som riggar en videokamera skulle kunna inkassera 300 000 kr i månaden från allmänna medel. Ganska mycket pengar.

Jag är själv skeptisk mot tanken att ersättningssystemen tillhandahåller så mycket till incitamentsstruktur. Men man behöver inte vara en särskilt stark anhänga av moral hazard-tänkande för att anta att detta kan leda till oönskade resultat. Mer prostitution, till exempel.   

(Liknande tankar har framförts av åtskilliga i bland annat kommentarsfältet på Juridikbloggen, tack t.ex. till David Bergkvist.)

Ett brott mot mänskligheten, enligt Nürnbergstadgan, är definierat som ”mord, utrotning, slaveri, deportation och dylika handlingar mot civilbefolkning. Vidare inräknas det som begicks i koncentrationsläger och förintelseläger samt förföljelser i politiskt, rasligt och religiöst syfte. Enskilda mordaktioner, massavrättningar verkställda av SS-trupper och Einsatzgruppen, räknas även hit; förintandet av de två tjeckiska byarna Lidice och Ležáky i juni 1942 samt den franska staden Oradour-sur-Glane i juni 1944.” (Klippt från Wikipedia.) En liknande definition följer av Romstadgan. Brott mot mänskligheten är primärt alltså gärningar där ett folk eller en grupp utsätts för utrotning. Helvetiska brott.  

Pretty serious shit. Jag hör berättelserna från A Problem from Hell, Samantha Powers mäktiga bok om folkmord, för mig själv när jag läser en debattartikel om brott mot mänskligheten i Svenska Dagbladet. Gudrun Schyman och några andra skriver nämligen att ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten”. De skriver inte bara det (den fullständiga meningen är ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten, jämlikheten, och värdigheten hos den köpta personen.”). Men det är denna formulering som har svetsat sig fast i mitt huvud. Sexköp är alltså ett brott i paritet med Förintelsen, folkmordet på armenierna eller Rwanda. Det är där vi nu har hamnat.

Det finns något sorgligt över den här debattartikeln. Jag är själv skeptisk mot sexköpsförbudet, men känner inte så oerhört starkt för min skepsis. Men vad jag känner starkt för är hur nyanserna totalt fallit bort ur det samtal som först. Och inte bara nyanserna, allt vett har försvunnit i kampanjerna för ett starkare samhälleligt avståndstagande från sexhandel.

I debattartikeln sägs det, utan några som helst referenser, att prostituerade drabbas av samma typ av posttraumatiskt stressyndrom som hos ”krigsveteraner, tortyroffer, samt våldtagna och misshandlade kvinnor”. Det sägs att ”[f]örarbetena till den så kallade sexköpslagen och den forskning som finns visar att den överväldigande majoriteten prostituerade personer i världen, inklusive i Sverige och i jämförbara länder, befinner sig i prostitution på grund av tvingande omständigheter som typiskt sett inkluderar sexuella övergrepp som barn eller allvarlig försummelse, hemlöshet, fattigdom, rasism och könsdiskriminering.” Slutsatsen är att debattartikelns författare vill ge sexsäljare brottsofferstatus.

Vad som egentligen döljer sig bakom det är att man framför allt vill att sexsäljare skall tillerkännas skadestånd och – antar jag – brottsskadeersättning. Det vore en på många sätt märklig anomali i systemet. Kränkningsersättning utgår inte – på goda grunder – till den som inte värnat sin integritet. Sexsäljare i allmänhet värnar inte sin integritet, om de inte säljer sex i samband med att de blir utsatta för t.ex. hot eller våld. En sexsäljare har t.o.m. framhållit att hon uppfattar det som skymfligt att göras till brottsoffer mot sin vilja. Det är också alldeles uppenbart att debattartikelförfattarna inte har någon egentlig koll på hur ersättningsrätten är konstruerad idag – det hade ju varit smakligt att man kollar upp litet vad det är man vill förändra innan man föreslår förändringarna. 

Men så ser förslaget ut. Som skattebetalare upplever jag det som litet konstigt att de skattepengar som jag helst skulle vilja gick till sjukförsäkringsreformer kan komma att betalas ut till personer som Alexander Bard. Alexander Bard är inte bara nybliven medlem av Idoljuryn och hitmakare utan har även nyligen kommit ut som sexsäljare. Jag har svårt att se att Alexander är ett brottsoffer på det sätt att han gjort sig förtjänt av mina skattepengar. Mest av allt har jag svårt att smälta att om Alexander Bard säljer sex så gör sig köparen av tjänsten skyldig till ett brott mot mänskligheten. Sexköpet som förintelseläger.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter