Detta har hänt. En person äger ett hus. Framför huset stod det träd. Träden skymde husägarens utsikt över vattnet. Husägaren lät hugga ned träden, som inte stod på hans tomt utan på kommunens mark. Kommunen har nu begärt ungefär två miljoner kronor för att återställa träden. Dessutom riskerar villaägaren att straffas för skadegörelsebrott.

Ungefär detta har hänt. Stämmer det att det gått till på detta sätt – och det verkar inte helt säkert att det är så, villaägaren tycks mena att han trott sig ha haft tillstånd att agera på det sätt han gjorde – så är det förstås klandervärt och skadeståndsgrundande dessutom. Samtidigt så är det knappast något av de värre brotten som begåtts under denna tid. Men reaktionerna har varit överväldigande. I tidningar och sociala media vädras närmast hatiska uppfattningar mot villaägaren. Och det beror på en sak som jag glömde i min beskrivning. Villan ligger i Bromma.

Bromma anses för många synonymt med överklass. Det finns ett grundmurat förakt för överklassen i många kretsar. Den kritik som har riktats mot den påstådda skövlingen bottnar i detta klassförakt. Hade villaägaren ägt en femhundratusenkronorshydda i Sorunda hade inte många brytt sig. Det är nämligen så paradoxalt att överklassens belackare ofta bryr sig mer om överklassens miljöer än om de miljöer som vi i de lägre klasserna rör oss i. I vilket fall kan man förvånas över reaktionerna från normalt sansade personer. Sanna Rayman – vanligtvis en bastion av omdömesgillhet när andra tappar koncepten – började utifrån fallet resonera kring ”hårda straffsatser”. Nu är det väl ett skämt, men hon leker med tanken på att döma ut skamstraff som att tvinga [den ej dömde] husägaren till att jobba som butler. Hanne Kjöller funderar i liknande straffskärpningsbanor. Natalia Kazmierska, en annan vanligtvis grym skribent, tar fram den stora klassmärkpennan och menar att ”överklassen” hugger ned träd ”för att de kan”. Överklassen har tydligen med adressen att göra, eftersom inget har framkommit om vad villaägaren har för förmögenhet eller inkomst. Bor man t.ex. granne med Aftonbladets chef Jan Helin i Bromma så är man alltså överklass och då har man fått med sig att man kan ta sig friheter.

Det finns något olustigt över hur Bromma-fallet behandlas i medierna. Det olustiga är att frågan om brottsligheten och de rättsliga konsekvenserna av denna blandas ihop med frågan om personens sociala status. Om snubben är rik är det värre än om han är fattig. Det är också olustigt eftersom det finns en underliggande ton av att träden i Bromma skulle vara viktigare än träden i Haparanda: Att det finns ett intrinsikalt högre värde i de burgna svenskarnas närmiljö än i fattigare områden.

Hur är det då med juridiken? Döms villaägaren för skadegörelse så kommer det att ge honom ett straff. Utan att orka kontrollera vilka straff som skadegörelse av det här slaget brukar medföra skulle jag bli förvånad om det leder till annat än böter. Viktigare är att villaägaren i sådana fall kommer att bli skyldig att betala för träden. En sådan ersättningsskyldighet uppstår även om han trodde sig ha rätt att hugga ner träden om hans misstag var slarvigt (vårdslöst). Hur värderar man då sådana träd? Den frågan är inte enkel att besvara kategoriskt, men grundregeln är straight-forward enough.

Utgångspunkten är att när man orsakar en sakskada, och att hugga ner andras träd är en sakskada, så får man betala full ersättning för skadan. Full ersättning när det gäller egendom som försvunnit innebär som utgångspunkt kostnaden för återanskaffning, menar i alla fall jag. (Se för en akademisk artikel på temat här: fullersättning.) I vissa fall kan undantag från denna beräkningsmodell göras, men det är i sådana fall undantag. I vissa fall kan ersättningen jämkas. Med andra ord: Om det har gått till på det sätt som påståtts är utgångspunkten att villaägaren får betala för kostnaderna för att i så stor utsträckning det är möjligt återställa platsen till sitt ursprungliga skick.

I vissa fall har HD tagit upp frågan om hur ideella värden, som t.ex. skada i form av dödande av fridlysta djur (NJA 1995 s. 249) , ska behandlas. I dessa fall har HD tvingats till svåra avvägningar i frågan om vilken form av skada det skall anses vara. Här kan knappast den frågan ha någon större relevans: Full ersättning ska utgå. Någon vinstbaserad ersättning – ersättning för de fördelar som villaägaren erhållit till följd av agerandet – blir inte relevant heller, i ett sådant scenario. Uppförs träden så får han ju inga fördelar och om kommunen väljer att inte använda skadeståndet till att återställa träden så kan knappast det läggas till grund för en vinstbaserad ersättning.

Och då kommer vi tillbaka till grundtemat. Om nu villaägaren får betala för trädens värde, och dessutom bestraffas, så är det svårt att se varför just denne förövare ska förtjäna allt det hat som sipprar ur redaktionerna och de sociala nätverken. Om det nu inte är så att man betraktar hans ägande av en villa i Bromma som i sig en anledning till hat.

Annons