You are currently browsing the monthly archive for mars 2008.
Bloggosfären har ju redan gått bananas över det skadeståndsanspråk som riktats mot de personer som ligger bakom Pirate Bay. ”Fildelare krävs på 16 miljoner”, skriver SvD. (Se här, och här. T.ex.) Det är främst beloppet som irriterar. ”Hur kan man begära sådana summor när ett människoliv är värt så mycket mindre?” frågar Mary. Men en sådan jämförelse haltar. Skadeståndet här är ett ekonomiskt skadestånd, en ersättning för en förlust. Skadeståndet som ges till en efterlevande eller ett brottsoffer är ett ideellt skadestånd. När det gäller ekonomiska skadestånd så är tanken att full ersättning skall utgå för hela förlusten. När det gäller ideella skadestånd utgår rättsordningen för att skadan inte kan ersättas och att det enda vi kan göra är att ge en i sammanhanget mindre summa som ett erkännande, som ett plåster på såren. Någon ”ersättning” av ett liv kan inte åstadkommas med pengar.
Däremot undrar jag hur industrin skall kunna visa på samband mellan just X:s eller Z:s agerande och en förlust. Det blir nog svårt…
Per Gahrton har blivit friad för rattfylleri, efter att varit åtalad för rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Gahrton hävdade att han druckit alkohol efter olyckan. Domstolen verkar ha funnit att det i och för sig är ett märkligt beteende att kröka ned sig efter en olycka (ja, domstolen uttrycker det kanske inte just så) men att det inte är helt otroligt.
Jag har redan hört kommentarer från flera personer som undrar hur i hela friden domstolen kunnat komma fram till denna slutsats. ”Hur fan kan de gå på den lätta?” Och en följdkommentar är ofta: ”Nu kommer ALLA säga att de krökat efter att de slutat köra för att undkomma ansvar!” Ett riktigt trumfkortsargument, alltså.
Själv tycker jag att det verkar – ”verkar” eftersom jag bara har läst citaten ur domen i pressen – strongt av domstolen att våga inta denna inställning i ett fall som man kunde räkna ut skulle bli kritiserat. Om det är så att Gahrton faktiskt har druckit alkholen efter olyckan så skall han inte dömas för ansvar. Och det är åklagaren som måste visa att det är helt uteslutet att det gått till på det sätt som den tilltalade påstått. Här fann domstolen att så inte var fallet. Då kräver oskuldspresumtionen en friande dom. Även när resultatet framstår som ”märkligt”.
Europakonventionen har gjort ett segertåg i svensk rätt. På bara några år har konventionen börjat dyka upp i domar rörande alla möjliga saker: I skadeståndsmål rörande självmord och gruvtäkter, sexualbrottsmisstankar och skattebrott.
En invändning mot Europakonventionens användande som personer som jag respekterar givit uttryck för är att den ibland används på ett slappt sätt. Att Europakonventionen används som ett slags trumfkortsargument. ”Jaså du säger att det inte var ditt fel men jag säger bara” – trummvirvel – ”EUROPAKONVENTIONEN!”. Konventionens allmänna rättighetsformuleringar inbjuder till svepande argument, eller kan i alla fall inbjuda till sådana argument.
Idag så inleds rättegången rörande hemfridsbrott i Rödeby. (SvD, DN). Själv intrånget verkar vara erkänt. Men den skottskadade 17-åringen vill icke desto mindre att åtalet skall ogillas i sin helhet. Argumentet som advokaten anför för detta är enligt TT: ”Europakonventionen stadgar att man ska få en rättvis rättegång. Ett moment i detta är att man inte ska vara fälld i allmänhetens ögon.”
Om jag förstår det rätt så menar advokaten att det faktum att tidningar skrivit om fallet tidigare, på ett sätt som varit ofördelaktigt för hans huvudmans intresse, så skall hela åtalet ogillas. Ja, vad säger man om det? Låter det rimligt?
Trumf!
(För att ge advokaten the benefit of the doubt: Han har kanske blivit felciterad…)
Vi jurister blir ofta beskyllda för vara kallsinniga, teknokratiska eller till och med empatilösa. Och det särskilt en dag som denna när de juridiska processerna kan framstå som helt vansinniga om man läser medias rapporter om det vidriga Vetlanda-målet. (SvD, DN, Expressen). (I praktiken spelar det dock kanske inte så stor roll.)
Men här i alla fall ett undantag: Åklagaren som utreder det i media uppmärksammade fallet med en ung kvinna som bedragit sig genom Sverige säger till Gefle Dagblad att han ”ska jaga henne så länge jag lever”.
Uppfriskande!
Med risk för att låta som Per Ström (och det vill jag inte): Det här fallet som Svd skriver om är ytterligare en påminnelse om vikten av att inte förfalla till hämndmentalitet eller föregripa förundersökningar, även om misstankar rör sexualbrott. En person fälldes för en falsk våldtäktsanmälan.
En lärare i juridik från Stockholm som jag inte träffat – jag tror inte han undervisar hos på juridiska fakulteten, men kan ha fel – skriver i SvD igår ett debattinlägg om vikten av att bevara det heterosexuella äktenskapet. Jag håller inte med alls. Och jag förstår ärligt talat inte ens argumenten i debattartikeln. Artikeln drar svårbegripliga paralleller till Zarembas förnämliga kränkningsartiklar, ”hetslagen” och diktaturen i Burma. Delvis är det en språkkonservativ kritik som anförs för att inte förändra innebörden av språkbruket. Denna kritik är i och för sig ohållbar. Men den är i alla fall begriplig. Svårare är det att förstå den här drapan:
”Hetslagen och kränkningslagarna är redan inne på att godta så kallad omvänd bevisbörda, helt främmande för en verklig rättsstat. I en rättsstat är det åklagaren som ska kunna bevisa den misstänktes skuld – inte den misstänkte som måste bevisa sin oskuld. Juridiken måste bygga på objektiva kriterier. De lagar jag här kritiserar präglas av värderingsförskjutningar, där den subjektiva upplevelsen av att känna sig kränkt tillmäts avgörande betydelse.Man står i princip rättslös även inför helt grundlösa anklagelser. Det fria samtalet omöjliggörs. Antidemokratiska element tillåts med sådana lagar som vapen uppträda som ”åsiktspoliser”. Från bland annat en liten klick radikalfeminister och så kallade queerteoretiker hörs rop efter en så normfri lagstiftning som möjligt. En normfri lagstiftning är motsatsen till ”Land skall med lag byggas”.”
Jag förstår inte alls vad det här går ut på, annat än att det kritiserar en utveckling som ännu inte inträffat. Den verkar delvis bygga på en sammanblandning av discipliner. Kränkningslagstiftningen, i vart fall inte de regler om ersättning för kränkning som Zarembas artiklar fokuserade på, har väl inget med åklagaren att göra – det är ju en civilrättslig lagstiftning. (Även om i och för sig kränkningsersättning kan utgå när någon döms för brott.) Och vad har det med äktenskapet att göra?
Debattartikeln tangerar emellertid en intressant fråga. Kan lagstiftaren hur som helst definiera begrepp? Kan riksdagen förändra innebörden av olika uttryck. Tja, i princip kan man ju det, vad gäller hur begreppen och uttrycken används i rättsliga sammanhang. Blir diskrepansen mellan allmänt språkbruk och juridikens definitioner alltför stora kommer det att leda till problem, men problem är nog i allmänhet inte så stora för domstolarna utan mest för juristernas sociala samvaro med sin omgivning.
Ja, kan lagstiftaren omdefiniera ord som ”äktenskapet” för vilka syften som helst? I mina öron, förmodligen helt förstörda av min bakgrund är ”äktenskapet” (till skillnad från ”giftermålet”) en rättslig relation, ett uttryck för en juridisk konstruktion. Och sådana juridiska konstruktioner har lagstiftaren både makt och möjlighet att underkasta väldigt långtgående förändringar så länge det inte står i strid med europakonventionen. Men inte enligt debattartikeln.
Vad jag ser som debattartikelns kärna är att författaren anser att det är på något vis fel att i rättsliga sammanhang ändra innebörden av begreppet äktenskap eftersom det sedan ”urminnes tider” inneburit ett band mellan en man och en kvinna. Men stämmer det? I många rättsordningar är äktenskapet, i bland i alla fall, en relation mellan en man och flera kvinnor. Skall inte det meningsinnehållet bakom begreppet också respekteras av lagstiftaren? (Ja, varför skall inte lagstiftningen vara neutral också i frågan avseende hur många vi väljer att ingå äktenskap med?) Och häri ligger också vad jag ser som artikelns stora problem. Den använder sig av juridiska argument i en fråga som inte alls har de juridiska argumenten ifråga att göra. Den använder sig av insinuanta associationer till viktiga problem för att stödja något som inte alls har med dessa problem att göra. Den målar upp möjligheten att låta homosexuella ingå äktenskap som en del av en allmän utveckling mot normlöshet och dessutom rättsosäkerhet.
**
Alla vet vid det här laget att man viia sajten Pirate Bay kan ladda ned filmer och teveprogram utan att betala för det. Diskussionen om upphovsrättens roll och efterlevande i det digitala samhället har varit hetsig och polariserad. Själv har jag varit ganska så svalt intresserad. Men så börjar det hela krypa närmare.
Via Student Bay kan man tydligen ladda ned studentlitteratur på samma sätt som man på Pirate Bay kan ladda ned filmer. Det här är ju alldeles förskräckligt. Hur skall vi läromedelsförfattare – jag skriver själv på en lärobok/handbok i år – nu kunna tjäna pengar. Ärligt talat: Så kul är det inte att skriva läroböcker, om man jämför med alternativa publikationsformer. Jag tror jag skiter i alltihop och skriver en monografi om något obskyrt begrepp istället. Det ger inga intäkter heller men kan i bästa fall bidra till mitt akademiska meritvärde.
**
Har ni hört den där historien om killen som fångade en inbrottstjuv och fick högre straff än inbrottstjuven bara för att han höll fast tjuven? Många jurister får exempel på självförsvarsstituationer slängda i sina ansikten som exempel på det vansinniga i svensk rättskultur. De flesta av dessa exempel är rena myter. Få rättsliga figurer är så omgiven med myter som nödvärnsrätten. Våra egna råttor i pizzan.
DN har hittat ett fall där det enligt DN:s reporter i alla fall ligger till som i de här myterna. Rubriken är försåtlig, förstås. ”Dömd för att ha försvarat sig själv” Om det ligger till ungefär som Lisinski i DN påstår – och här finns det mer än vanligtvis anledning att läsa med kritiska ögon – så är det väl, ja, anmärkningsvärt. Men å andra sidan: Även enligt DN:s egen story är det ett mycket allvarligt våld som den dömde, han som försvarade sig, utövade. Och i en sådan situation är det inte sällan svårt att tillräckligt visa att försvaret var tillräckligt motiverat av hotbilden. För inte låter det helt galet att en domstol finner att upprepade hammarslag mot huvudet var ett övervåld, mer än nöden krävde. Om nu DN har rätt alltså. Det får vi väl se när hovrätten skall pröva målet.
***
En sak har nog dock DN helt rätt i. I sin faktaruta framhåller tidningen att det är svårt för domstolarna att bedöma nödvärn. Det tror jag stämmer. Det tycks som om det behövs vägledning för en mängd frågor, inte minst för förhållandet mellan straffrättens regler och civilrättens. Kan det vara vårdslöst och skadeståndsgrundande även om det var straffritt pga nödvärn? Ibland kan det vara så, i alla fall, vilket jag nyligen lärt mig mer om i en spännande jur kand-uppsats i ämnet.
Sven Eric Alhem föreslog igår på DN Debatt att ägare av fordon skall kunna bestraffas om fordonet används till att begå brott, även om ägaren inte har en aning om vad som skett. Jakob Heidbrink kallar förslaget för ”en kortslutning”. För första gången i mitt liv är jag beredd att hålla med Jakob förbehållslöst.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.