Skuldbegreppet är (inte längre) en man

I centrum för den civilrättsliga ansvarsanalysen står culpabegreppet: Enbart den oaktsamma kan, enligt huvudregeln, hållas ansvarig för att ha skadat  någon annan. I civilrätten krävs i allmänhet inget brott och inget uppsåt. Det räcker med oaktsamhet. Skuld = slarv (eller mer).

Oaktsamhetsbedömningen är välkänt problematisk. Hur skall en domstol bedöma vad som är normalt aktsamt för att därefter kunna bedöma vad som är avvikelsen från det normalt aktsamma? Vad är skuldens kärna?

För att motverka fullständig skönsmässighet har olika referenspunkter konstruerats som grund för culpabedömningen. En traditionell utgångspunkt har varit att formulera ett jämförelsesubjekt – en person som symboliserar det lagom aktsamma idealet. Denna traditionella utgångspunkt har tagit sig formen av ”den goda familjefadern” (bonus pater familias). Det beteende som påstås vara oaktsamt skall enligt denna modell jämföras med vad en god familjefar skulle ha gjort i samma situation. Vad skulle Larry Fishburnes pappa i Boys in the Hood gjort?

Tankemodellen har övergivits. Det finns flera anledningar till det. En är att bonus pater-modellen bygger på klassiskt patriarkalt tankegods. En annan är den är alltför oprecis för att göra någon nytta.

Nu har hur som helst även Frankrike övergivit den gode familjefadern. Det tycks ha skett efter delvis starka känsloutlevelser. Läs mer här.

Annons