You are currently browsing the monthly archive for augusti 2010.

Jag brukar undvika att skriva om ”ren” partipolitik här men Alice Åströms uttalande efter att det stod klart att någon S-V-MP-uppgörelse i rättspolitiken inte skulle ske inför valet kan jag inte låta bli att återge. Säger Åström: ”– Allt är inte ämne för koalitioner och förhandlingar. Jag ser hellre att vi är oeniga och har en seriös diskussion om de här frågorna som bygger på forskning och kunskap. Det är inte ett område som lämpar sig för populism.”

Ett e contrario-slut på den sista meningen ger demoraliserande resultat. Särskilt som jag alldeles nyss hävdat att man borde skärskåda valrörelsens utspel för att se vilka konkreta lagförslag som döljer sig i valfläsket. Det tycks som att Åström menar att valrörelsens löften över huvud taget inte skall betraktas som smakligt inpackade förslag till förändringar utan närmast som reklam för partiernas varumärken.

Men nu ska jag inte vara neggig. Det är förstås positivt att Åström  menar att rättspolitik fordrar ”forskning och kunskap”! Med en sådan programförklaring på den underskattade rättpolitikens område vore det småsint av mig att fråga varför inte andra områden tycks fordra forskning och kunskap.

Idag läser vi Niclas intressanta reflexion om fördomar och synen på påföljder, föreslår jag!

En organisation som kallar sig för Rättssäkerhetsorganisation har nu polisanmält den åklagare som bekräftade för Expressen att Assange var anhållen i sin utevaro. Någon kanske skulle kunna upplysa organisationen om att offentligt anställda har en grundlagsskyddad rättighet att yttra sig till journalister även om det föreligger sekretess. (Med undantag för kvalificerad sekretess but that’s not important right now.) 

Så slipper skattebetalarna kostnaderna för att avskriva uppenbart ogrundade anmälningar om brott.

Igår hade jag en Op-ed i SvD, d.v.s en ledarkrönika. Den handlar om lagstiftarvalet, eller, som det brukar kallas, riksdagsvalet.

Det hade smugit sig in gamla kontaktuppgifter i krönikan som jag antar att SvD fick ifrån tidigare tillfällen jag varit med i tidningen. Numer arbetar jag inte vid Stockholms universitet utan vid Uppsala universitet, om min e-post-adress är den som hör till Juridiska fakulteten i Uppsala.

Krönikan hittar man här.

Assangehistorien är en skandal. Alla tidningar gick ut med namn. Alla får nu krypa till korset. Historien utgör den kanske tydligaste illustrationen på integritetsskyddets ihålighet i mediesamhället.

Några kanske kan se något slags ironi i detta. Att den mest kända företrädaren för transparens och offentlighet idag också får betala priset för dessa värden. Vissa kanske till och med gottar sig åt denna ironi. Men det finns inget som berättigar den integritetsskada som Assange utsatts för idag om den nuvarande inställningen – att anklagelserna inte håller – står sig. Det är ett skamligt beteende av medierna.

Men är det inte rättsväsendet som bär skulden? Det var ju där det började. Jag har svårt att tro att åklagaren som fattade beslutet igår skulle ha gjort något fel. Det här är ju så systemet ska fungera. Ett anhållanbeslut i detta läge framstår som en adekvat åtgärd av utredningsskäl. Kanske kommer den bilden också nyanseras senare. Men i nuläget framstår det som helt i sin ordning: Finns det en person som är på okänd ord, på väg ut ur landet kanske, anklagad av trovärdiga personer för ett allvarligt brott, ja, då är beslutet helt naturligt.  

Mediernas skuld är däremot enorm och den kan man inte med trovärdighet försöka flytta över till rättsväsendet. Integritetsskadan är global. Tidningarna översatta sina nyheter till engelska för att få spridning. I det tidigaste av straffprocessens stadier. Det är en skandal.

Det är dessutom ett beteende som förmodligen inte kan sanktioneras. Om Assange förblir oskyldig kommer svenska tidningars universellt spridda nedsvärtning att ha skett utan möjligheter till någon form av upprättelse för den skada den inneburit.

Det är inte rimligt. Det måste kosta. Det måste kosta i proportion till integritetskränkningen.

En departementssekreterare på hos integrationsministern har hamnat i rejält blåsväder. (SvD, Expressen, DN.) På sin blogg, Integrationsbloggen, fastslår han i ett inlägg att islam är som kommunism och nazism: ”Det finns inga goda utövare – bara förvirrade eller onda.”

Det är förstås alldeles häpnadsväckande omdömeslöst av en person som tänkt sig att arbeta med integrationsfrågor och än mer om han tänkt sig göra det för staten. Samtidigt: Vi gör alla omdömeslösa saker ibland. Inlägget lades dessutom ut för ganska länge sedan och upphovsmannen tycks ångra det – inlägget är borttaget (men finns i cachad version här, kom ihåg att Internet aldrig glömmer). Statsministern tar avstånd från uttalandet. Integrationsministern likaså. Det hade de väl i och för sig inte behövt – det är ju som Reinfelt själv konstaterar en opolitisk tjänsteman som gjort det olämpliga uttalandet och dessutom så var det rätt länge sedan. Statsråden kan inte avkrävas avståndstagande varje gång någon opolotiskt tillsatt vid ett departement säger något dumt på sin fritid. Men det skadar väl å andra sidan inte att regeringen företrädare tydligt tar ställning mot islamofobin, varhelst den kommer till uttryck.  

Det finns en politisk sida av detta. Risken för att det olämpliga uttalandet tas till avstamp för kritik mot regeringen och framför allt Nyamko Sabuni är uppenbar. Det har redan förekommit åtskilliga (enligt min mening orättvisa) försök att måla ut integrationsministern som något slags krypto-xenofob med hänvisning till de tankar som hon vädrar i sin bok om integration som nyss kom ut, särskilt förslagen som syftar till att öppna upp arbetsmarknaden för nya i landet. Denna historia passar belackarnas världsbild som handen i handsken. (En metafor som är svår att använda efter OJ Simpson-rättegången…) Men det finns också en yttrandefrihetsaspekt av detta.

Borde departementssekreteraren få sparken för sitt uttalande? Det har redan börjat resas sådana krav. Men här borde alla ta ett djupt andetag. Under det djupa andetaget kan det vara värt att påminna om rättighetsskyddets elementa. Departementssekreteraren har, liksom vi alla, rätt att få yttra sig fritt. Man har rätt att få göra vad man vill på sin fritid. Man har rätt att få vara omdömeslös. Och man har framför allt rätt att få yttra sig fritt, på sin fritid och vara omdömeslös om det sker innan man ens har tillträtt den tjänst som senare anses oförenlig med yttrandet.

Departementssekreteraren ska naturligtvis inte skiljas från sitt arbete om han är lämplig för det och inte har gjort sig skyldig till något inom ramen för sin anställning som diskvalificerar honom för uppdraget. Samtidigt så kan jag förstå att det politiska trycket gör det svårt att hålla huvudet kallt. Statssekreteraren har varit tydlig med att det här är något som skall diskuteras internt och inte i media, vilket ju i och för sig tyder på att åtminstone han kan behålla kylan. Det vore smakfullt om departementet vågar halla denna principiella inställning även fortsättningsvis.

*

Affären är för övrigt en intressant illustration på hur problematiskt yttrandefrihetsskyddet har blivit i det digitala samhället. Hade integrationsbloggen istället varit en tryck pamflett som föll under tryckfrihetsförordningen hade departementssekreteraren varit skyddad under grundlagens regler. Så tänk på det, om ni vill sprida omdömeslösa yttranden, att det är bäst om ni kan få dem publicerade i någon marginaliserad tidning eller tidskrift. Då är det svårt att göra sig av med er, hur rubbat ni än uttrycker er.

Hans Bergströms hatchet-job över svenska jurister har redan kommenterats av bloggkollega Jakob Heidbrink, här. När nu Bergströms artikel hunnit bli några dagar gammal känns det dessutom överspelat att kommentera alla de sätt på vilka hans inlägg är insinuant och missvisande. Men jag kan inte helt låta bli.

Bergström spyr sin galla över två svenska myndigheter i artikeln, Diskrimineringsombudsmannen och Barn och Elevombudet (BEO). Begrström menar att dessa myndigheter är ”idelogiproducerande”. Med det skulle man kunna tro att Bergström menar att myndigheterna producerar ideologi, eller idelogiskt material, men det är inte det som han i första hand menar. Vad han tar sikte på är att myndigheterna besjälas av en egen ideologi och att de har en egen agenda baserad på denna ideologi. Denna agenda driver myndigheterna utan att låta sig påverkas av den demokratiska makten utanför myndigheterna: De ”producerar själva sin idéhållning”, menar Bergström.

Det är en förbluffande kritik. Den är dessutom förvirrad och okunnig.

Kritiken är okunnig eftersom Bergström i sin iver att argumentera för att juristerna tagit makten över staten helt missar de supranationella normer som alltmer styr myndigheternas verksamhet. DO arbetar således mot bakgrund av bl.a. det europeiska likabehandlingsdirektivet.  EU-rätten hamnar som alla vet ibland i konflikt med den svenska lagstiftningen och då viker svensk lagstiftning. På diskrimineringsrättens område finns det konflikter av det slaget som är välkända: Uppnår de svenska ersättningsnivåerna, som de lagts ned av domstolarna, de krav som direktivet ställer på svensk rätt? DO har ifrågasatt detta. Gör det DO till en ideologisk institution. Inte alls. När det gäller DO så är mitt intryck att den hemproducerade ideologi som Bergström menar präglar myndighetens verksamhet inte alls är hemsnickrad utan ett utflöde ur de idéer som EU producerat och som vi i Sverige sagt oss vilja följa. I ett val.

Kritiken är förvirrad eftersom Bergström blandar ihop en hel massa saker för att skapa bilden av juristernas makt som inte alls har att göra med någon makt och dessutom serverar han rena felaktigheter. Att BEO får ta emot många anmälningar tas således upp som ett problem eftersom – och smaka på orden – ”Alltmer av skolledningars tid upptas av att svara på juridiska rättsfall”. Nej, Hans. Skolledningar behöver inte svara på ”rättsfall”. (Däremot hade det nog varit bra om de understundom läste några rättsfall.) Däremot kan de behöva svara på frågor som hänger samman med att barn kan fara illa i skolan.

Påhoppet på BEO irriterar mig något oerhört, eftersom det kan påverka personer som inte vet vad det ägnar sig åt att få för sig att verksamheten består i att skicka rättsfall till skolor. Så är det inte. BEO ägnar sig åt att hjälpa samhällets mest utsatta individer i situationer där tidigare ingen brydde sig.

Bakgrunden står att finna i att många elever lider i skolan. De utsätts för mobbning, kränkningar, misshandel, utfrysningar, hot, sexuella trakasserier och gliringar. För att ta några exempel. Tidigare så har rättssamhället inte gjort så stort nummer av detta. De har intagit den inställning som Bergström verkar inta, nämligen att detta är en sak för skolan men inte något som samhällets institutioner behöver bry sig om. Den inställningen har medfört, och det vet vi, att väldigt många barn som utsatts för mobbning, kränkningar, misshandel, utfrysningar, hot, sexuella trakasserier och gliringar inte har fått det stöd de förtjänar av det omgivande samhället eftersom skolor och deras personal ibland  inte har kompetens att hantera problemen, att de inte har tillräckligt med anställda för att kunna hantera problemen, eller helt enkelt inte bryr sig, eller inte bryr sig tillräckligt.

I ett känt rättsfall från 2001 fann Högsta domstolen  att en flicka som blivit utsatt för återkommande mobbning i skolan utan att skolan vidtagit rimliga åtgärder inte kunde räkna med att få ersättning för sin skada eftersom skolans personal inte kunde anses oaktsam i lagens mening – personalen hade gjort så gott den kunde. (Se för en rättsfallsanalys, pdf-format: mobbning.) Fallet som härstammade från värmländska Grums gav upphov till mycket kritik, en kritik som underblåstes av ett antal andra fall där barn utsatts för kränkningar i skolor som inte reagerade tillräckligt. Bjästa-fallet ledde till en liknande diskussion nyligen.

Det handlar alltså om barn. Barn som far illa i skolan. Dessutom barn som far illa i en skola som de tvingas att gå till.

Som vuxen kan man knappt föreställa sig vanmakten att behöva gå till en arbetsplats under hot om offentliga sanktioner där man vet att man riskerar att utsättas för kränkningar, våld kanske. Den vanmakten kan för barn förstärkas av att skolans företrädare – lärare och ledning – inte agerar när kränkningarna pågår.  

Det är här BEO kommer in. BEO är en ny institution, som formellt ligger under Skolinspektionen. Uppdraget är att bistå barn som utsätts för mobbning och kränkningar i skolan gentemot den skola som inte gjort tillräckligt för att skydda barnen. Det är BEO:s viktigaste uppgift. BEO hjälper alltså barn som upplever sig kränkta i skolan. Det är ett uppdrag som BEO fått av lagstiftaren.

Någon ideologiproduktion från BEO:s sida har i alla fall inte jag sett till. Vad jag har sett är en mängd fall där BEO till skillnad från de skolor det handlar om engagerat sig till stöd för barn som mår dåligt. Om det svenska samhället tidigare lämnade dessa barn åt deras öden så försöker man idag alltså göra åtminstone något för att hjälpa dem till upprättelse.

Att  med stöd i flummiga associationer och oförklarade insinuationer angripa den enda myndighet som försöker hjälpa barn som utsätts för mobbning och utmåla ombudet som någon form av libertariansk revolutionär gränsar till det rent diaboliska.

Wolodarski skriver tankeväckande om lillasysterhotet mot integriteten idag. Några liknande tankar togs upp i ett långt inlägg – Googles ansvar – på min egen blogg tidigare, som klipps in nedan.

På torsdag skall jag hålla ett seminarium om integritetsskydd. Det var ett tag sedan jag hade tid att ägna mig åt ämnet så jag läste på litet. Jag hade tidigare inte uppmärksammat detta: I Italien (Milano) har ett antal chefer för Google dömts till straffansvar efter att en videosnutt lagts upp på Google video, en film som visade en funktionshindrad person som utsattes för övergrepp av några ungdomar samtidigt som en större grupp ungdomar stod vid sidan om och tittade på.  Google-cheferna undgick ansvar för förtal men fälldes för integritetsintrånget. Till fängelse, sex månader. (Om jag förstod det dock till villkorlig dom.) En kommentar till domen på engelska finns här.

Milano-fallet är ett av många. Google står inför ett antal ansvarsutmaningar idag. Don’t be evil, Googles motto, räcker bara så långt. Det kan måhända ge en indikation när det gäller att samarbeta med Kina. Men när de etiska avvägningarna rör yttrandefrihet i förhållande till integritetsskydd i ett fall rörande live-sända bilder från gator inom ramen för Google Street View blir man knappast hjälpt av truismen att man inte bör vara ond. Googles ansvarsutmaningar tycks mig här vara underskattade och diskuteras betydligt mycket mindre i Sverige än i andra länder. Det är dock inte så konstigt. I svensk rätt får integritetsskyddet ofta vika för yttrandefriheten (i vidast tänkbara mening) och Google kan räkna med att sitta betydligt säkrare i båten i svensk rätt. Det går dock att tänka sig att andra kan bli ansvariga för de integritetsintrång som Google kan göra sig skyldigt till. Det kan i förlängningen få betydligt större konsekvenser för företaget än om det funnits en fungerande integritetsdiskurs till förmån för de som anser sig drabbade även i svensk rätt.

Åtminstone tre integritetsproblem som hänger samman med Googles tjänster torde kunna få rättsliga implikationer.

Google searchs cachning av information. Google sparar enorma mängder privat data kopplade till våra sökningar. Denna datainsamling har av en privacy-forskare beskrivits som det största integritetshotet i världshistorien. (Se en artikel om detta här.)

Google Street View. I stora delar av Europa har Google Street givit upphov till hätska debatter. Google Street fungerar litet som hitta.se och lägger ut bilder på gator och annat. Bilder som delvis samlats in genom att Google skickat ut bilar som helt enkelt fotograferar. I förlängningen så antas Google Street också kunna användas till live feeds från olika platser som kan kombineras med möjligheten att göra historiska sökningar – att man skall kunna utifrån en rumsangivelse kunna söka efter bilder från olika tidpunkter. Det talas ibland om ”omniveillance” – det fullständiga övervakningssamhället.

Google Video. Rörliga bilder på Google Video kan, på samma sätt som Youtube, innebära betydande integritetsintrång. Särskilt påtagligt blir det när bilderna tagits olovligen eller utan den avbildades vetskap.

Det går att identifiera även andra integritetsproblem med Googles applikationer. Till viss del är problemen helt enkelt en effekt av att Google blivit så stort – själva omfattningen av Googles verksamhet genererar särskilda integritetsöverväganden. När data aggregeras skapas integritetsproblem som inte hade betraktats som sådana om informationen inte samlats ihop eller samordnats på det sätt som det till exempel görs i kartläggningen av våra Google-sökningar. Googles genomslag innebär i sig en utmaning för deras motto att inte vara ”evil” – går det att förbli det hyggliga företaget om det griper in i all vår kommunikation och påverkar själva uppfattningen om vad det innebär att kommunicera?

De rättsliga aspekterna av dessa integritetsproblem är svåra att fånga in, delvis eftersom integritetsskyddets reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens allt större betydelse. De tydligaste ansvarsriskerna när det gäller Google och dess företrädare torde utgöras av Google Street View, där det är företaget själv som står för integritetsproblemet – snarare än att fungera som verktyg för andra människors integritetsintrång. Men i realiteten så är även denna verksamhet svårfångad i svensk rätt.

Vilket ansvar kan då komma ifråga? Det är svårt att säga in abstracto – och det särskilt eftersom det inte finns någon konstitutionell grundbult som analysen kan ta avstamp i. Beroende på vad som konkret hänt kan ett antal regler kicka in. Under vissa omständigheter kan ansvar för ärekränkning, förtal närmare bestämt, kunna komma ifråga även om det sannolikt är sällan. Skadeståndsansvar för förmögenhetsskador kan under vissa omständigheter bli aktuellt.

Det mest intressanta är emellertid, som jag ser det, ansvaret för de integritetsproblem som Googles tjänster medför som kan drabba andra än Google självt, eller Googles företrädare själva. Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts.

Konkret innebär detta att den svenska lagstiftaren har en skyldighet att tillhandahålla ett juridiskt verktyg för att vi skall kunna få upprättelse eller kunna utkräva sanktioner.  Om användandet av Googles tjänster medför ett intrång i mitt privatliv så måste lagstiftaren ge mig ett verktyg som jag kan använda för kräva ut ansvar av Google. Gör inte lagstiftaren det blir staten ansvarig, skadeståndsskyldig. Saken är dock den att vi vet att det finns ett underskott på sådana verktyg i svensk rätt. Vi kan nog också anta att det kan finnas ett antal användningar av Googles tjänster som potentiellt kan innebära sådana integritetsintrång som art. 8 inte tillåter.

Konsekvensen kan alltså bli att staten får betala för Googles integritetsintrång.  Och i detta läge kan man skissera följande scenario. Ponera att ett antal personer upprörs av att Google spritt information om deras privatliv på något sätt och att de dessutom stört sig på att Google tjänar pengar på att sprida sådan privat information. (Vilket företaget ju gör, på sätt och vis.) Google är i Sverige, mer än i många andra länder, skyddade genom det svaga integritetsskyddsregelverket. Personerna beslutar sig därför för att gå samman och stämma staten genom en grupptalan. Staten blir ansvarig för bristerna när det gäller att tillhandahålla rättsliga verktyg för de som drabbats. Med tanke på Googles omfattande verksamhet och deras tjänsters inflytande i alla aspekter av våra digitala liv kan vi nog anta att om något sådant här mål får gehör så kommer andra mål följa efter. I ett sådant läge kommer lagstiftaren att behöva fundera över hur lagstiftningen skall ändras så att inte skattebetalarna blir ersättningsskyldiga för Googles integritetsintrång. Sådana lagstiftningsreformer skulle nog Google inte vilja se.

Det här kan låta litet spekulativt. Det är väl ännu något spekulativt. Men samma slags ansvarsfrågor som aktualiserats i många andra länder när det gäller Googles verksamhet kommer förr eller senare aktualiseras även här. I svensk rätt har Google i nuläget ett bättre skydd för sådana ansvarsutkrävanden än i andra rättsordningar. I förlängningen kan man dock fundera över om inte bristerna i det svenska integritetsskyddet dock snarast kommer att innebära en belastning för Google. Eftersom det inte idag finns möjligheter att utkräva ansvar från den som ansvarar för verksamheten som i sig medför integritetsproblemen på det litet mjuka, avvägande sätt som många andra rättsordningar tillhandahåller kommer nya ansvarsregler i sådana fall behöva skapas. Och sådana när nya ansvarsregler skapas kan det bli mer ingripande för ett företag som Google än om vi haft tillräckliga integritetsskyddsmöjligheter inom ramen för de traditionella ansvarssystemen (särskilt skadeståndsrätten).

Leijonhuvud skriver klokt om barnpornografi idag.

Piratpartiet har lanserat sitt valmanifest. Jag kommer inte att rösta på Piratpartiet av ungefär tusen olika anledningar. Men jag blir ändå något bekymrad när jag ser de raljanta och nedlåtande reaktioner som manifestet får i traditionella media. Det är framför allt Piratpartiets förslag om en kriminalisering av missbruk av upphovsrätten – PP:s uttryck, inte mitt – som fått ledarskribenter att ta fram det syrligaste bläcket. Piratpartister har reagerat och förvånats över att det ger så starka reaktioner att vilja förbjuda ”okynnesanmälningar”.

Piratpartisternas förvåning är förståelig om man läser i deras kommentarer vad de försökt åstadkomma. Det är faktiskt inte så konstigt att göra det förbjudet att använda sig av rättsväsendets makt mot andra genom t.ex. polisanmälningar eller för den delen skadeståndskravom anmälningarna eller kraven uppenbart saknar stöd i lag. Och det är som PP:s Falkvinge påpekar något som förekommer, eller åtminstone något liknande det som förekommer, i andra rättsordningar. Som jag förstår de kommentarer till förslaget som mer sansade Piratpartister tillhandahållit så är syftet helt enkelt att inom ramen för immaterialrättens regelverk åstadkomma ett förbud mot s.k. legal blackmail och då särskilt sådan legal blackmail som sker utan att ”utpressaren” har stöd i lag.

Redan idag finns det flera regler som motverkar att man i ogjort väder använder sig av juridiken för att chikanera eller otillbörligt påverka. Vi har sett åtskilliga fall där t.ex. inom ramen för vårdnadstvister den ena parten falskeligen anklagat den andra för att ha begått brott. I sådana fall kan den som anklagar dömas för brottet falsk tillvitelse. I vissa fall kan det vara förtal eller förolämpning att anklaga någon för en brottslig eller klandervärd gärning.

Problemet är dock att Piratpartiets förslag, om man läser det, inte innebär ett förbud av legal blackmail inom upphovsrättens hägn. Det är något annat och betydligt läskigare. Så här ser förslaget ut (jag saxar från Christian Engström):

Portalförändringar av upphovsrätten

Det skrivs in i upphovsrättens portalparagraf omedelbart, alltså före den 1 januari 2011, att den endast gäller verksamhet som utförs inom och som en del av näringsverksamhet.

Upphovsrättsmissbruk kriminaliseras. Den som medvetet missbrukar upphovsrätten ska kunna få straffsatserna vända mot sig själv. Följande skrivs in i upphovsrätten snarast, alltså före den 1 januari 2012:

  • Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot enskild person, där gärningen som lägger grund för talan inte skett som del av och inom näringsverksamhet, döms för försvårande av kulturspridning till fängelse mellan sex månader och två år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
  • Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot en förmedlare av ett meddelande döms för sabotage mot infrastruktur till fängelse i mellan sex månader och två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
  • Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot någon som meddelat en referens (t.ex. en länk) till verk döms på samma sätt som om denne väckt talan mot förmedlare av meddelande.
  • Om brott som ovan har utförts inom näringsverksamhet och som del av en organiserad verksamhet, ska näringsverksamhetens tillgångar förverkas. Om brottet har utförts på uppdrag av en annan näringsverksamhet, ska även dennas tillgångar förverkas.

*

Till att börja med kan man fundera över varför Piratpartiet valt att försöka skriva lagtext i sitt manifest istället för att skriva vad man faktiskt vill åstadkomma. Som lagförslag betraktat ser det ju mycket märkligt ut. Det ser dessutom, vilket Johannes Forssberg på Expressen har helt rätt i när han i sin ledare totalsågar förslaget, inkonsekvent ut. Och själva uttrycken som används för de påhittade brottstyperna låter märkliga och vissa formuleringar är direkt komiska (som första punkten, ”där gärningen som lägger grund för talan” – say what?). Men det vikigaste är innehållet.

Förslaget till regel som PP lägger fram och som partiet alltså döpt till ”försvårande av kulturspridning” innebär om man läser det inte att det blir förbjudet att använda sig av domstolarna som påtryckningsmedel. Det innebär att det blir förbjudet att gå till domstol för att få sin sak prövad. Förslaget skall förstås mot bakgrund av att PP vill tillåta tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk så länge det sker privat och inte inom ramen för en kommersiell verksamhet. Om det senare förslaget röstas igenom så innebär det att det inte heller finns något brott som en upphovsrättsinnehavare kan falla tillbaka på om hon vill vidta rättsliga aktioner mot en privatperson som t.ex. fildelat hennes musik.

Men det kan ju finnas oklarheter. Det kan vara så att upphovsmannen menar att den enskilda person som tillgängliggjort verket faktiskt har gjort det kommersiellt. Hur skall en sådan upphovsman, givet lagförslaget, få sin sak prövad? Vidare: Det tycks som att kriminaliseringen även tar sikte på det ombud som kan bistå den som vill gå till domstol – också i ett legitimt fall. Det är i sådana fall en konstig form av kollektivt ansvar som vi inte sett tidigare i västerländska rättsstater.

Om tanken bakom förslaget varit att kriminalisera missbruk av domstolarna så är det i sig inte så dumt. Men nu är det inte missbruk av domstolarna som förslaget kriminaliserar utan även fullt legitima propåer. Ett förbud mot att gå till domstol i legitima fall, även om det bara är i begränsat antal situationer, är ett allvarligt insteg i grundprincipen om att alla skall ha tillgång till en rättslig prövning. En rättsstatlig grundbult, om man så vill. Rätten att få använda sig av ett ombud är också fundamental. Om ombudet riskerar att dömas till fängelse för att hon bistår någon så blir det svårt att hitta advokater som vågar sig på att biträda vad som även enligt PP skulle vara att betrakta som brottsoffer.

Piratpartister brukar ofta anklaga andra politiska partier och politiker för att sakna känsla för rättssäkerhet. Piratpartiet borde nog jobba med sin egen rättssäkerhetskänsla först.

Uppdaterat: Ser några liknande tankar hos Tallmo i dagens SvD, som jag inte har med mig till semester och därför försöker läsa i min telefon. Det går sådär.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter