You are currently browsing the monthly archive for juli 2010.

Insinuationsspelet är nu i full gång när det gäller Littorins utkrävande av sin ”fallskärm”, den ersättning han enligt lag har rätt till som f.d. statsråd. Rubrikerna i tidningarna är självklart att Littorin vill få ”1.3 MILJONER KRONOR”.

Ersättningen som Littorin liksom andra statsråd är berättigad till motsvarar ett års lön. Det kan tyckas generöst. Ett år är lång tid för statsråd som ofta snabbt kan studsa tillbaka in på arbetsmarknaden igen. Men ersättningen utgår just om man inte kan studsa tillbaka. Littorins fall kan göra det svårare med en comeback än om han avgått av andra anledningar. Ersättningen fyller i ett sådant fall just den funktion det är tänkt att fylla. Är det då oskäligt med ett års lön för det avhoppade statsrådet?

Nej.

Statsråd, liksom andra med höga positioner, betalar för ersättningens trygghet genom att ställas utanför arbetsrättens vanliga skydd. Det finns ingen LAS för ministern. Han kan inte kräva att få fullfölja sin anställning om han vill. Det blir inga MBL-förhandlingar. Priset för fallskärmen är att hamna utanför det rättighetsskydd som de flesta svenskar, inklusive högt uppsatta tjänstemän, tar för givet. Ett års ersättning för lön för det statsråd som efter nästan fyra år i uppdraget inte kan hitta något annat arbete framstår under dessa förutsättningar som ett billigt pris för staten. Alternativet till fallskärmen är ju rimligen normal anställningstrygghet.

Nu pågår Pride-festivalen i Stockholm, en festival som varit central för att sätta hbt-frågor på agendan och till att synliggöra sexuella minoriteter. Festivalen har bidragit till att skapa uppmärksamhet kring homosexuellas situation och erfarenhter. Även på ett seriöst sätt, bortom de gay-glittriga ekipagen och champagnegalopper. Idag så fyller festivalen en lika viktig funktion med synliggöra transpersoner och de med könsöverskridande identiteter vars erfarenheter fortfarande förblir ohörda i de flesta sammanhang.

I offentliga sammanhang syns fortfarande inte HBT-personer (nu ofta med tillägget Q). Det slår mig när jag sneglar igenom utredningen rörande förbud av köp av sexuella tjänster. Utredningen föreslår en straffskärpning av sexköpsbrottet. (Som jag är skeptisk mot på dessa grunder.) Utredningen har kritiserats på många håll. Den har kritiserats för bristande kritiskt synsätt. Den har kritiserats för att den inte lyssnar på sexsäljarna själva. Däremot har jag inte sett kritik mot utredningens fördomsfulla och heteronormativa synsätt. Det kan bero på att hbt-rörelsen är luttrade när det gäller osynliggörande i det offentliga Sverige.

Hbt-perspektivet får sällan komma till tals i några SOU:er eller propositioner med undantag för de publikationer som direkt syftar till att ”hjälpa” just hbt-personer. Men det blir mer påtagligt i de fall där lagstiftningscirkeln snurrar runt kring frågor som i vid mening rör jämställdhetspolitiken. Och det blir särskilt tydligt i en utredning som utvärderingen av sexköpslagen (som finns här). I utredningen sår finns det män och det finns kvinnor. Sexköparen är oftast man och sexsäljaren är oftast kvinna, berättar utredningen. Så är det nämligen ”traditionellt”. Det noteras i och för sig i förbigående att även män säljer sex men eftersom det inte finns någon empiri om dessa säljare så faller man åter på den traditionella bildan – man köper sex av kvinna.  Kvinnor som lämnat prostitutionen får komma till tals men inga män, trots att utredningen närmast i förbigående framhåller att en utredning om mäns sexsäljande nyligen utförts.

Min gissning är att om man skulle genomföra en attitydundersökning bland personer som identifierar sig som hbt-personer så får man andra resultat än om man genomför samma undersökning bland heterosexuella. Min gissning om det finns sådana skillnader är att hbt-personer ibland har andra värderingar kring sexualitet som delvis bottnar i att de brutit sig ur den heteronormativa struktur som förutom att tillhandahålla bilder av mäns beteende och kvinnors beteende också bottnar i föreställningar om hur ett sexuellt liv skall levas. När man bryter sig ur en struktur är det nog naturligt att ifrågasätta stukturens värderingar som den kommer till uttryck i olika skikt.

Men detta är bara gissningar. Det är däremot klart att utredningen om sexköpslagen spelar med i samma heteronormativa spel som lagstiftningsprocessen i stort. Hbt-personers erfarenheter osynliggörs, ingen lyssnar på deras perspektiv innan man underkastar dem lagstiftning – förbudslagstiftning i detta fall – som tar sikte på andra grupper. Kom ihåg: Det är i lagstiftningen, och bara i lagstiftningen, som rikspolitiken blir makt, något reellt. Om den politiska maktens reella maktmedel bygger på enögda synsätt och fördomar är det en angelägenhet för alla.

Det kan kanske vara något att diskutera i regeringens tält på Pride-festivalen.

Det måste vara medial rötmånad, med hänsyn till vilka märkliga debattartiklar som tidningarna tar in. Som denna i dagens SvD. Eller som debattartikeln  från Anders Ahlberg och Anette Novak (redaktörer för två olika tidningar) i DN häromdagen om justitiekanslerns praxis när det gäller ersättning till personer som varit frihetsberövade. Ahlbergs och Novaks artikel har idag fått gehör hos JK, som glatt säger sig välkomna den debatt som redaktörerna öppnar för. Det är synd. Redaktörernas debattartikel borde nämligen helst glömmas fort eller avskrivas som ett sådant feltänk som kan uppstå i tropisk hetta.

Redaktörernas poäng är att JK:s praxis att betala ut högre ersättningar till de frihetsberövade som skadats särskilt mycket efter att medieexponerats i samband med frihetsberövandet är fel. Det är fel eftersom bara medierna själva skall ta ansvar för publiceringarna.  

Redaktörerna berör inte skälen bakom lagstiftningen. JK betalar ut ersättningar till den som skadats genom att ha suttit frihetsberövad utan tillräckliga skäl: Personer som häktas men frias, personer som häktas men inte åtalas, personer som frias efter resning. Tanken bakom ersättningen är att om rättsväsendet kränker en människas frihet genom att låsa in henne utan skäl så skall rättsväsendet, staten alltså, ersätta den skada som därmed orsakats.  Och den skadan blir förstås större om medierna bidragit till att göra den som skall betraktas som oskyldig allmänt känd som misstänkt för brott: Påverkandet av den personliga integriteten blir större. Publicitetsskadan kvarstår ofta(st?) även om medierna också redogör för frisläppandet. Ingen rök utan eld.  

Redaktörerna redogör inte över huvud taget för hur en skadeståndsbestämning skall göras om man inte få beakta den faktiska skadan. Nu är i och för sig kränkningsskadeståndet en speciell form av skadeståndet – men även kränkningar bedöms utifrån antaganden om en faktisk skada, om än på ett abstrakt sätt (vilket jag beskriver i min bok Kränkning, 2008, kap. 2). Om staten på ett ansvarsgrundande sätt orsakar någon en skada, som sedan förvärras av andra aktörer (medier), så är det självklart att staten skall ersätta skadan.

Redaktörerna menar att det bara är medierna själva som skall ta ansvar för publicitetsskadorna. Den åsikten, måste man komma ihåg, framförs mot en bakgrund av ett rättssystem som i hög grad gör medier immuna för just det ansvaret. Det finns brister i tryckfrihetsrättens integritetsskydd. Stora hål.

Det visade sig nyligen tydligt i avgörandet rörande den helt oskyldiga person som begärt ersättning för förtal efter att med namn hängts ut som misstänkt för mordet på Anna Lindh – ingen ersättning utgick. Avgörandet visar på hur svagt integritetsskyddet vid publicitetsskador ofta är, vilket delvis är en följd av att svensk rätt låter ärekränkningsreglerna bära bördan för att skydda integriteten. Den bördan klarar inte ärekränkningsreglerna av. Det finns enligt min mening inget tvivel om att svensk rätt inte uppfyller de krav som Europakonventionen härvid ställer upp.

Redaktörerna nämnet inte ordet integritet i sin artikel. Deras uppfattning är att oskyldiga människor som frihetsberövas får räkna med att kränkas av tidningar utan att i realiteten ha någon möjlighet till upprättelse annat än i de extrema fallen – vare från medierna eller från staten.

Denna inställning bör vi ta med oss som en påminnelse om hur integritetsskyddet värderas i dagens svenska medielandskap. Om det nu är så att det bara är medierna som skall ta ansvar för publiceringarna så måste vi öppna upp för ökade möjligheter att få upprättelse från medierna. I andra rättsordningar diskuteras om Europakonventionens integritetsskyddsregel skall kunna ha direkt tillämpning mot medier (och andra). På sikt bör kanske vi överväga en sådan utveckling – eller andra former av ett starkare skydd mot medierna – även i svensk rätt.

En sådan reflektionsprocess skyndas på av det underliggande budskapet i JK:s svar till redaktörerna idag. Anna Skarhed säger att hon vill se över skadeståndsbedömningen i dessa fall och säger att ”[m]an kan diskutera om det allmänna ska bära det ekonomiska ansvaret för en publicitetsskada, men det har alltså lagstiftaren ansett.” Det kan man i och för sig diskutera. Men en sådan diskussion bör inte föras utan att samtidigt frågan om hur offrens upprättelse från medierna skall kunna stärkas. 

Integritetsskyddet stretar i motvind. Det underliggande budskapet i Ahlbergs, Novaks och Skarheds debattartiklar hintar om att den motvinden är på väg att tillta ytterligare.

Idag har jag en debattartikel med i SvD om argumenten kring burkaförbud.

Semestertider och lågvarv på bloggen. Men jag har hittat massor med bra böcker under en forskningsresa (Oxford):

Dick Harrissons Slaveri-böcker (köptes redan på Arlanda)

Joel Levin: Tort Wars

Douzinas: The End of Human Rights

Mathew Chapman: The Snake and the Ginger Beer

Robertson: Crimes Against Humanity: The Struggle For Global Justice

Sen: The Idea of Justice

Kara: Sex Trafficking

Plus tio andra titlar

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter