You are currently browsing the monthly archive for juni 2010.

Sanna Rayman delar ut plus och minus till lagändringen om att preskription för vissa allvarliga brott (mord) avskaffas. Plus går till att preskriptionen avskaffas. Minus går till att lagen får retroaktiv effekt. Hon avslutar med följande mening:

Retroaktiv lagstiftning hör inte hemma i en rättsstat och det borde vara en självklarhet för en borgerlig regering.

I ledarbloggen utvecklas inlägget även till ett skämt med bistånd av Rick Falkvinges förvisso ganska fyndiga bingo-förslag, Askbingo. Även Falkvinge skriver att det är en grundläggande rättsprincip att inga lagar gäller retroaktivt.

Men är verkligen detta en grundläggande rättsprincip?

Nej, det är det inte.

Det är en grundläggande rättsprincip att inga straffbud skall gälla retroaktivt, men straffbuden är bara en pyttighet i lagstiftningen i sin helhet. Förmånlig lagstiftning fungerar ofta retroaktivt. Ibland är hela syftet med en lagstiftning att den skall verka retroaktivt, eftersom den tidigare lagstiftningen ansågs otillräcklig i sitt skydd för enskilda. Ett exempel på det är lagen som gav tvångssteriliserade rätt till ersättning för åtgärder som inte skulle ansetts ansvarsgrundande för det allmänna enligt den vid tiden gällande lagen. Få torde ha svårt att se det som ett rättssäkerhetsproblem med sådan lagstiftning.

Det är bara viss retroaktiv lagstiftning som aktualiserar rättssäkerhetsfrågor. Är detta ett sådant fall? Är den retroaktiva tillämpningen av regeln om avskaffande av preskriptionen ett retroaktivt förbud? Frågan är komplicerad. Att mörda någon var förbjudet både innan och efter den 1 juli 2010. Det är inte i sig ett nytt straffbud som införs. Å andra sidan så kan den person som gömt sig undan rättvisan i enlighet med den nuvarande preskriptionsskalan efter den 1 juli fortfarande lagföras – straffbudet får därmed en delvis annan innebörd även för handlingar som begåtts för länge sedan. Poängen är att frågan inte är enkel. Och framför allt: Den låter sig inte fångas i någon svart-vit maxim om att en rättsstat inte kan tillåta retroaktiv lagstiftning.

(Se även Klamberg.)

Åtalet mot den f.d. polischefen som är misstänkt för allvarliga sexbrott har fått medierna att gå upp i limningen. ”En man fixerad vid förnedringssex”, beskrevs den misstänkta personen i en tidning förra veckan. Klart medierna vill rapportera om en sådan historia. Det här är just en sådan story där varje liten detalj står på Aftonbladets önskelista.

Förra veckan åtalades den f.d. polischefen som – och det kan väl vara särskilt nyttigt att påminna om det i det här fallet när åtalet redan vunnit fullt bifall i den allmänhet som tagit del av fallet i medierna – liksom alla andra ska betraktas som oskyldig tills han är dömd. Det kan dock konstateras att ett antal gärningar redan är erkända och verkar dessutom ha stöd i god bevisning, så det finns nog inte så stor anledning att anta att den åtalade kommer att bli fullt frikänd. Men de allvarliga brotten är inte erkända.

Tills någon fällts till ansvar finns det alltid anledning att slå ett slag för den rättsligt självklara men medialt så osexiga oskuldspresumtionen. Det finns dessutom en särskild anledning att upprepa oskuldspresumtionen i det här fallet, vilket jag strax återkommer till.

Eftersom inte ens den snaskigaste historia kan mjölkas hur mycket som helst har en spin-off-debatt nu formats i åtalets kölvatten. Vad kan och bör sekretessbeläggas? Utgångspunkten är att förundersökningar skall vara transparenta, men så finns det undantag. Och det blir så uppenbart i debatten om åtalet i detta fall att det finns en närmast kompakt brist på förståelse för dessa undantag bland många mediers företrädare. Annorlunda uttryckt: Det finns en kompakt brist på förtståelse för integritetsskyddsaspekter bland många journalister.

Innan integritetsfrågan kan det finnas anledning att skingra ett missförstånd. Det är domstol som fattar det slutliga beslutet om sekretess rörande de uppgifter som medierna vill åt. När tidningarna redan i förra veckan började skissera konspirationsteorier om hur polischefen skyddades av rättsväsendets hemlighållande så jagade man upp sig alldeles för tidigt. Tingsrätten har idag beslutat att delar av den omfattande förundersökningen inte skall omfattas av sekretessen men att uppgifter om målsägandena skall maskas. Det kommer att göra de många kritiska journalisterna glada. Tidningarna har redan börjat återge nya detaljer. Det gör dock ombuden för målsägandena – offren (om vi förutsätter att den åtalade fälls) – oroliga. Det är inte förvånande. Åklagaren motiverade sin inställning med just att målsägandena behövde skydd.

Frågan om sekretess i sådana här fall måste förstås mot bakgrund av ett antal avvägningar mellan å ena sidan yttrandefriheten och den därmed sammanhängande offentlighetsprincipen och å andra sidan integritetsskyddet. I debatten efter att det blivit känt att åklagaren ville sekretessbelägga hela utredningen har integritetsfrågan varit som bortglömd. Det finns tre olika integritetsaspekter i detta mål som förtjänar att beaktas.

1: Först – vilket är viktigast i den rättsliga hanteringen av sekretessfrågan – så förtjänar målsägandenas integritet att skyddas. Denna integritetsaspekt kräver andra överväganden idag än tidigare. I samspelet mellan traditionell journalistik och de nya medierna skapas nya integritetshot. Ett maskat förundersökningsprotokoll kan idag bli föremål först för de etablerade mediernas granskning och där förväntar man sig nog fortfarande att tidningarna bibehåller något slags respekt för de som anser sig vara offer för brotten. (Även om jag vet att det är naivt att tro att medierna skulle respekter offren – jag minns med sorg hur Aftonbladet med lätt maskerad bild fläkte ut en trettonårig flicka som blivit våldtagen, utsatt för mordförsök och som sett sin vän mördas med motiveringen att ”hennes familj ville det”). Efter att de vanliga medierna skrivit om förundersökningen är det emellertid inte ovanligt att de nya medierna sätter tänderna i protokollet: Undersökningen skannas in och sedan är detektiverna på Flashback och andra ställen i gång. I en sådan process kan målsägandena bli exponerade på ett sätt, framför allt i en utsträckning, som tidigare inte förekom. Avvägningarna måste påverkas av denna verklighet.

2: Även den åtalade personens integritet förtjänar att skyddas. Ingen är dömd än. Ännu har vi bara en person som är misstänkt för brott, en person som kan ha familj och vänner som påverkas av det som nu sprids. Den åtalade f.d. polischefen namnges idag överallt (utom här). Till och med på domstolarnas egen hemsida är namnet på den åtalade personen med. När det gäller domstolarnas offentliggörande av namnet på den åtalade personen kan jag bara beklaga att även rättsväsendet medverkar till det personligiserade – japp, ”personligiserade”, det är ett ord som jag har hittat på – snaskandet i ett mål som detta. I åtminstone juridiska sammanhang borde oskuldspresumtionen genomsyra även informationspolicyn. När inte heller domstolarna har bättre omdöme i integritetsskyddsfrågor så blir det tydligt att integritetsskyddet stretar i en orkanstark motvind just nu. För övrigt – och det här blir jag inte populär bland alla haters där ute när jag säger – så försvinner inte den f.d. polischefens integritetsintresse även om han döms. (Däremot påverkas förstås avvägningen.) Även brottslingar har rätt till ett integritetsskydd, men de får naturligtvis räkna med att intresset kan få vika för andra intressen.

3: Ett sidospår: Rättsväsendets aktörer har också rätt till sin integritet. Åklagaren i målet har uttalat att han inte vill låta sig intervjuas eftersom han arbetar mot den grova organiserade brottsligheten vilket gör att det finns risker med att förekomma i tidningarna. Tidningarna saknar förståelse för inställningen. DN skriver i en förstaledare att åklagarens beslut att inte svara på frågor inte är ”en försvarlig lösning”. Enligt DN så måste antingen åklagaren eller i alla fall någon annan från myndigheten svara på tidningens frågor. Nu har jag blivit ganska luttrad av hur förmätna och självupptagna journalister kan vara i diskussionen om offentighet. Men DN:s opinionsbildning mot en enskild tjänstemans som på grund av sitt uppdrag ansett att det kan vara riskabelt eller i alla fall konstrapdouktivt att delta i medierna slår ändå något slags rekord. DN: Åklagaren har inte fått i uppdrag av skattebetalarna att agera content provider åt pressen. Och att ställa upp på intervjuer omfattas inte av offentlighetsprincipen.

*

Ett beslut om att offentliggöra förundersökningen vilar på avvägningen mellan integritetsskydd och offentlighet/yttrandefrihet. Debatten om integritetsskydd kontra offentlighet/yttrandefrihet har fortfarande för få röster som talar för det förra intresset. Offentlighetsprincipens företrädare är många, starka och alltmer fyrkantiga. Faktum är att offentlighetstankens företrädare idag tycks ha glömt principens rötter i just avvägningar mellan olika intressen.

En alltmer tydlig tendens i den debatt som förs om offentlighet och yttrandefrihet är att mediernas företrädare anser att integritetsskyddet alltid skall vika i avvägningen med offentlighetsintresset. Allt skall vara offentligt. Den inställningen kombineras ofta med den arroganta inställningen att det bara är medierna som själva kan göra avvägningen av vad som skall kablas ut och vad som bör hemlighållas.

Lagstiftningen utgår från att medierna inte kan betros med den uppgiften fullt ut. Det är en helt självklar inställning. Medier är med några få undantag företag vars verksamheter präglas också av vinstintressen. Mediernas kultur skapar offer. Samhället blir knappast bättre för att medierna rapporterar om brottsmisstänkta kändisar med namn bara för att snabbt glömma nyheten när kändisen visar sig vara oskyldig. Samhället blir inte bättre av att Aftonbladet fyller hela sin löpsedel med en bild på ett våldtaget och traumatiserat barn. Samhället blir inte bättre av att uppgifterna från förhören med målsägandena i polischefsmålet i detalj förmedlas till kvällstidningspressens läsare.

Juridiken tillåter inte medierna att knäcka vilka ägg som helst för att göra en omelett som många vill köpa. I vissa fall måste integritetsskyddet väga över. I vilka fall så skall ske beror på omständigheterna – alla rättighetsavvägningar måste göras i det enskilda fallet, och inte på en abstrakt, kollektiv nivå. Inom ramen för ett rättighetssamtal är det inte acceptabelt att säga att A:s integritetsskydd skall vika för B:s yttrandefrihet eftersom yttrandefriheten i största allmänhet förtjänar skydd. En sådan inställning underminerar integritetsskyddet fullständigt – ett skydd som är en självklar del i alla rättighetskataloger. A:s integritetsskydd kan däremot få vika för att B:s yttrandefrihet i det enskilda fallet väger tyngre.

Integritetsskyddet dansade en sommar för två år sedan. Då vaknade det sovande integritetsintresset till liv i en FRA-lagsdebatt där även medierna eldade på. Strax innan hade integritetsskyddskommittén presenterat sitt stora slutbetänkande om hur integritetsskyddet skulle kunna stärkas. Det fanns tecken på att den bortglömda rättigheten skulle börja ta plats i det offentliga samtalet även i Sverige. Men så blev det inte. Medierna är inte ingritetsskyddets försvarare och kommer inte att bli det. Politikerna har gått vidare till utspel om gredelina kuvert och tvångslagstiftning om urinprov för barn. Och av integritetsskyddskommitténs lagförslag har det ännu blivit intet.

Integritetsskyddet har aldrig varit så bortkollrat som just nu.

*

Uppdaterat: Rättegången har nu inletts. DN; SvD. Hanne Kjöller skriver bra. Målsägandebiträdet önskedrömmer. Lars Lindström håller sig på sin vanliga nivå.

Förra veckan var jag med en kortis i radioprogrammet Medierna. Programmet handlade om meddelarfrihetens gränser. Det kan höras här.

I Dagens Juridik har jag en krönika om akademikers frihet som delvis, men bara delvis, anknyter till tidigare diskussion på bloggen. Krönikan finns här.

Just i detta nu pågår partiledardebatten. Den dominerar medierna. Det är så det brukar vara. Medierna brukar domineras av politikens utspel, dramatiken i utfallen mot meningsmotståndare, spänningen i visioner för framtiden, personbevakning.

Den faktiska maktutövningen som politiken manifesteras i, i lagstiftning och i andra juridiska inkarnationer, får betydligt mindre uppmärksamhet. Det kan vara värt att påminna om det ibland och jag skall ägna mitt sommarprogram på Dagens Juridik, som går ut inom någon vecka eller två, åt just att så litet intresse ägnas åt de juridiska processer som är den offentliga maktens egentliga medel.

I domstolarna har med stöd av Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna ett rättighetsskydd under senare tid utvecklats, ett användbart rättighetsskydd som inte lider av regeringsformens impotens. Medan Mona skäller på Maud har idag Högsta domstolen tagit ytterligare ett viktigt steg mot att mejsla ut ett reellt rättighetsskydd inom ramen för civilrätten. Långsam handläggning gav rätt till ersättning, men det finns andra aspekter av domen som förtjänar närmare granskning. Som jag återkommer till.

Domen finns här.

Kanske har det att göra med att jag växt upp i den bygd där Ivar Lo:s Pubertet utspelar sig. Men förslaget att kriminalisera tidelag framstår som missriktat.

Så här ser det ut idag:

Djurmisshandel är förbjudet. Att skada djur är förbjudet (om man inte skadar djuren tills de dör för att äta upp dem efteråt). Tidelag, däremot, är inte (längre) förbjudet. Och varför skulle det vara det? Om djuret skadas så är det kriminellt – om det inte skadas är det inte kriminellt.

En kriminalisering av tidelag är svårt att förstå som något annat än en morallagstifning. Det är ju äckligt med sex med djur, ociviliserat, ovärdigt. Och nog borde det äckliga, ociviliserade och ovärdiga göras straffbart?

Inte nödvändigtvis. Själv anser jag att det krävs något mer än offentligt äckel för att kriminalisera handlingar. Det krävs också som utgångspunkt att ett skaderekvisit är uppfyllt, att en kriminalisering är motiverad av syftet att minimera skada för någon eller något. Moralisk indignation räcker inte.

I det sammanhanget kan det kanske påminnas om hur förbuden tidigare såg ut. Tidigare var tidelag kriminaliserat. Sex med djur bestraffades. Och inte bara sex med djur. Även sex mellan människor av samma kön betraktades tidigare som en form av tidelag. Som en liten påminnelse om tidelagets moraliska historia.

När en skandal, en orättvisa, en tragedi uppmärksammas blåser det snabbt upp till storm. I stormens öga samlas krav på ansvar. När ansvarsbedömningarna till slut görs har stormen lagt sig. Ofta har ansvarsfrågorna helt glömts av den allmänhet som i tusentals facebook-inlägg och kommentarer till tidningsartiklar varit som mest ursinning. Inte sällan glöms ansvarsfrågan även om de medier som drivit på hårdast. At the end of the day är det bara juristerna som ser till att ansvar krävs ut av rätt person och för rätt gärning.

I andra fall får ansvarsprövningen leva vidare även i publika former, om än i stillsammare inramning än när kraven på ansvar aktualiserades. Så är det med Bjästa. Den präst i Bjästa som tagit emot den dömde våldtäktsmannen med öppna armar får en varning för sitt agerande av Domkapitlet – men får behålla jobbet. Vissa är kritiska mot detta. En präst kräver t.ex. i Aftonbladet strängare påföljd. Men den kritiken har jag svårt att förstå.

Bjästa-prästen har på ett till synes uppriktigt sätt beklagat sitt agerande. Han agerade omdömeslöst – men det har han också själv vidgått och bett om ursäkt för. I ett sådant läge kan hans agerande i vart fall inte rimligen vara grund för uppsägning. Vi gör alla omdömeslösa saker på våra arbeten.

Ibland bör vi vända andra kinden till – även när det är präster som gör fel.

Ship to Gaza-historiens bisarra utveckling på det världspolitiska planet har även genererat många bisarra kommentarer här hemma. Polariseringen är total och anklagelserna följer Palestina-konfliktens egen Godwin-lag: Från ena sidan beskyllningar om folkmord och nazism, från andra sidan beskyllningar om antisemitism och nazism. Foten verkar dessutom sitta fast placerad i munnen på åtskilliga kommentatorer.

Enter: Torbjörn Tännsjö.

Filosofiprofessor Tännsjö har givit sig in i debatten och drivit åsikten att ”judar” borde ta avstånd från staten Israels agerande. Men det är inte ”judarna” som begått ett tydligt folkrättsbrott. Det är en stat. Det inser naturligtvis Tännsjö också. Men han menar ändå att judarna borde ta avtånd från agerandet eftersom staten Israel agerat i religionens namn. Tännsjö anser nog att han ger uttryck för ett konsekvensresonemang. Det är ett konsekvensresonemang eftersom Tännsjö utgår, som premiss, från att muslimer har en skyldighet – eller i alla fall att det finns anledning att ställa normativa krav på muslimer – att ta avstånd från andra illdåd som görs i islams namn.

Är inte det en jävla konstig premiss? Hur skall en sådan premiss förstås, egentligen?

Måste jag som tillhör kristendomen ta avstånd från övergreppen i den katolska kyrkan? Bör jag ta avstånd från Knutby? Är det mer finkalibrerat än så kanske – räcker det med om jag tar avstånd från galenskaper som den svenska kyrkans företrädare eller medlemmar kan ta sig för? Och varför bara religion – är det just när det finns religiösa motiv som man måste ta avstånd från vansinnigheter som andra i samma grupp gör eller finns det även andra kollektiv som skapar dessa märkliga avståndstagarplikter? Måste jag ta avstånd från gärningar begågna av andra svenskar? Andra män? Andra i min ålder?

Tännsjö har fått reaktioner för sin sammanblandning av statens agerande och ”judarnas” agerande. Det är inte så konstigt. En som har kommenterar är Tännsjös kollega i filosofyrket, Per Bauhn, som skrivit ett par sakliga mothugg (här och här). Men för att vara en person som är van vid att deltaga i det offentliga samtalet så använder Torbjörn Tännsjö en sällsynt låg debatteknik. Det blir tydligt i hans meningsutbyte med Per Bauhn, också filosofiprofessor, på Newsmill. Tännsjö kontrar med ett dåligt korrekturläst inlägg som inleds med orden: ”Per Bauhn, befordrad professor i praktisk filosofi (jag undrar hur det gick till), har skrivit ett bomabstiskt svar på min artikel[..]”.

För den som inte är verksam i den akademiska världen så kan jag förklara att Tännsjö inleder sitt inlägg med inte bara en, utan två, oförskämdheter. Att parentesen signalerar att Bauhn inte borde ha blivit professor enligt Tännsjö är väl klart. Men även det tredje ordet är en diss. Bauhn är en ”befordrad” professor. Det innebär att han inte har en s.k. stolsprofessur utan att ha erhållit professorstitel inom ramen för en annan tjänst. Själv har Tännsjö en s.k. stol. Tännsjö är alltså inte bara oförskämd, utan även nedlåtande mot sin kollega.

För den som är verksam i den akademiska världen finns det risk för att ett sådant retoriskt lågvattenmärke riskerar skymma huvudfrågan i debatten. Huvudfrågan i debatten är om det är retoriskt acceptabelt att likställa staten Israel med ”judar” och vice versa. Och en utlöpare ur den frågan är om det är acceptabelt att ålägga enskilda judar förpliktelser med hänsyn till vad staten Israel – en stat som bebos av andra än judar och som ingalunda härbärgerar alla judar – gör sig skyldig till.

Min uppfattning är att sammanblandningen är oacceptabel.

Och den framför jag utan att sitta på en stol.

Nästa vecka skall jag som förälder gå på min första skolavslutning. Skolavslutningen är på en torsdag. Som tur är har jag ett arbete som gör att jag kan närvara vid sådana tillfällen. Alla har inte samma möjligheter.

Riksdagsledamoten Mats Gerdau tycker att det är en självklarhet för småbarnsföräldrar att deltaga i skolans aktiviteter. ”Det kallas att vara förälder”, säger Gerdau. Om man bara har möjlighet håller jag med. Men alla har inte möjlighet. Gerdau tycks ha glömt att vissa föräldrar har arbeten och inte bara politiska uppdrag.

Att sitta i riksdagen är inget arbete. Det är ett förtroendeuppdrag. Gerdaus arbetsinsats beror på vad han känner för ansvar gentemot sina väljare. Men de flesta livnär sig inte på politiska uppdrag utan på arbeten inom ramen för anställningar. Arbeten som kräver närvaro och, well, arbete. 

Är man anställd saknar man ofta min och Gerdaus möjlighet att sitta i solen och äta en spontan glass en vardagseftermiddag. Och är man anställd är det upp till arbetsgivaren om man kan uppfylla Gerdaus krav på att vara en god förälder. Faktum är att det rättsligt finns små möjligheter för föräldrar att ta ledig för att driva kafé i skolan, för att följa med på utflykter, för att deltaga i skolshower eller avslutningar (se denna kommentar av TCO:s jurist). Är man anställd så kan det alltså vara svårt att leva upp det till ”det som kallas att vara förälder”, även om man skulle vilja.

Verklighetens folk? Vad är det egentligen – förutom att det är människor som inte går på friteater och som inte läser DN Kultur? Läser verklighetens folk bloggar? I vilket fall så är det den sortens folk som nu Kristdemokraterna vill skall delta i dömandet av sina medmänniskor.

KD:s förlag är närmare bestämt att nämndemän skall utses genom att uppdraget som lekmannadomare följer med de medborgerliga skyldigheterna och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan igår).

Bakgrunden till förslaget står att finna i det hopplösa svenska nämndemannasystemet. Alla vet nog inte vad en nämndeman är, eller, rättare sagt, vilken offentlig makt som följer med nämndamannauppdraget. En nämndeman är en domare som inte är jurist. Nämndemannen är lika mycket domare som en juristdomare – en nämndeman är en full domare med samma makt som en juristdomare. (Ett undantag dock: Om två nämndemän i tingsrätten röstar för A och en nämndeman och juristdomaren röstar på B vinner B.) En nämndeman är alltså en person som givits statens befogenhter att döma sin medmänniskor enligt lagen men som inte skolats i vad lagen innebär eller hur den skall tolkas eller vilka värderingar varpå den vilar.  

Kristdemokraterna har i och för sig identifierat ett centralt problem med det nuvarande nämndemannainstitutet, nämligen att nämndemännen rekryteras i de politiska partierna. Väl rekryterade skall nämndemännen enligt nuvarande ordning inte fungera som partirepresentanter. Men redan den politiska rekryteringen skickar ut en obehaglig signal som är ovärdig en rättsstat, nämligen att domaren är politiskt tillsatt.

Problemet med nämndemännen är dock mer omfattande än att de är politiskt tillsatta. Låt mig upprepa några av mina tidigare framförda argument och lägga till några nya.

  • Det största problemet är att nämnemännen definitionsmässigt är juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man nämligen i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget.
  • Forskningen visar dessutom att nämndemän inte bara i teorin utan också i praktiken har bristande förståelse för att dömandet skall ske under lagen. Nämndemannen dömer på magkänsla – vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen.
  • En domare förväntas vara laglydig. Nämndemännen kan däremot ha ett kriminellt förflutet. Det påverkar respekten för domaren.
  • Nämndemän har mindre förståelse för hur fundamental principen om ”hellre fria än fälla är”, visar erfarenheterna. Annorlunda uttryckt: Nämndemännen vill fälla mer än juristdomarna.
  • Problemet är också att nämndemännen bygger på tanken att det behövs representanter för folket – vilket bygger i sin tur på en uppfattning att, säg, en sjuttioårig pensionär med partibok bättre representerar allmänheten i en domstol än juristen.
  • Ett annat problem med nämndemännen är att deras uppdrag vilar på en feltänkt idé om att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom” och annan kunskap. Anledningen till att det är en feltänkt idé är att den person som är anklagad för något i en domstol skall ha rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot honom – och dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. Men när nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Nämndemannans tillförande av kunskap – om det nu sker – förblir hemlig.

Detta har jag tjatat om tidigare. Men det finns en sak som jag inte talat om tidigare som gör nämndamannauppdraget än svårare idag. Ansvarsbedömningar i domstolen blir, tror jag, alltmer komplicerade och när det blir alltmer komplicerat blir det alltmer tydligt att lekmannadomare inte kan ha full insikt om vad det är som de är med och beslutar om (vilket naturligtvis är helt orimligt).

Anledningen till att ansvarsbedömningarna är svårare numer är att förutom den traditionella svenska lagstiftningen domstolen idag också måste beakta europeiska rättskällor. Och det är inte sällan väldigt svårt, svårt också för skolade jurister. Om den seniora juristdomaren har svårt att applicera Europakonventionens artikel. 6 – rätten till en rättvis rättegång – i ett fall av, säg, påstådd brottsprovokation är det lätt att inse att den genomsnittliga nämndemannen är helt lost inför en sådan bedömning.

Inget av dessa problem löses med att domare rekryteras ur hela befolkningen istället för hos partierna. Det enda problem KD:s reform läker är problemet med att nämndemännen är politiskt tillsatta. (DN har en annan uppfattning – KD:s förslag löser enligt DN:s grunda analys alla problem med nämndemännen. Expressens inventering är mer fullödig.) Det kan komma till rätta med intrycket av ett politiserat rättsväsende. (Ett intryck som dock sällan infinner sig i domstolen i praktiken utan mer på det teoretiska planet.) På köpet får man med KD:s förslag emellertid fördjupning av andra problem med nämndemännen. Idag så kan rutinerade nämndemän ändå upparbeta ett visst mått av kompetens om de sitter som domare under en längre tid.

Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören. Och om det känns alltför radikalt med en stor reform av det slaget kan man börja med att avskaffa nämndemännen ur hovrätten. Oavsett vilken inställning man har i övrigt så kan det konstateras att i hovrätten så är nämndemannainslaget helt meningslöst.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter