You are currently browsing the monthly archive for januari 2008.

Jag har egentligen inte någon välgrundad uppfattning i den stora fildelningsdiskussionen annat än att samma proportionalitetstankar som i övrigt råder i straffrätten skall gälla även här. (Se för ett exempel på en åtgärd där proportionaliteten kan ifrågasättas här och här.) Jag har däremot ett problem med argumentationen. Det stör mig när det hävdas att fildelning, i allmänhet inskränkt till den illegala aspekten av den, är stöld. Det är inte alls stöld. Det kan vara en brottslig handling men det är inte stöld eller för den delen, mord, förskingring eller koppleri. Det enda gemensamma är att det här är brottsliga handlingar. Stöld är ett straffrättsligt tekniskt begrepp som används med en viss lagligt definierad innebörd inom juridiken.

Nu kan man naturligtvis använda sig av rättslig terminologi av pr-syften. Det går till exempel att kalla skatt för stöld om man tror på oinskränkt äganderätt eller att kalla en politiker från USA för mördare om man är emot Irak-kriget. Men man bör vara medveten om att det då inte har alls med det juridiska språket att göra och att man bara nyttjar sig av juridikens begrepp för att skaffa sig argumentativa fördelar.

Men kan det inte finnas en alternativ användning av de rättsliga begreppen? Våldtäktsparagrafen ändrades för att stå bättre i samklang med det allmänna rättsmedvetandet – ett uttryck som jag djupt ogillar – när det ansågs att våldtäkter i folkmun betydde något annat än brottsbalkens definition. Men skulle vi i allmänhet anse att, tja, utlåning av en film till ett antal kamrater är ”stöld” i något annat än metaforisk mening? Eller, om vi smakar på ordet, skulle vi om vi tvingades tänka igenom det kalla översändandet av en mp3-fil till någon annan – för stöld? Jag tvivlar. Jag tror att empiriska undersökningar skulle tala emot en sådan innebörd. Ordets historia talar också emot det.

Rättighetsinnehavarna själva kallar det ibland för stöld. Bör denna deras användning av uttrycket betraktas som att  en meningsförskjutning skett som motiverar en omtolkning av det i grunden juridiska uttrycket ”stöld”? Knappast. Att rättighetsinnehavare blir upprörda och använder överord är inte konstigare än att den uppsagda personen i media säger att hon upplever det som ”en mental våldtäkt”, vilket jag såg för inte så länge sedan. Det är metaforer som inte har någon annan betydelse än att fungera förstärkande. Det skall vi vara medvetna om.

I praktiken så tror jag att det ofta är kontraproduktivt, efter att oräkneligt antal gånger ha sett yngre personer skratta åt den där reklamsnutten som körts på bio om att ”You wouldn’t steal a car…”. Varför tycker upphovsrättsinnehavare att det är så viktigt att få in intrången under ett regelsystem där de inte hör hemma? Räcker det inte med att det är ett upphovsrättsintrång? Är inte det viktigt nog?

Annonser

I ett förslag som rapporteras i DN så kan skulder komma att skrivas av efter femton år. Varför då, frågar man sig. Varför skall den skuldsatta slippa undan skulden om hon bara kan hålla sig undan tillräckligt länge?

I ömmande fall, som man säger, så har vi redan nu en möjlighet att skuldsanera och därmed hjälpa de överskuldsatta som det är synd om av någon anledning. Men att införa en generell regel om att seriösa skulder slutar att gälla efter en viss tid, även om borgenären (den som har rätt till pengarna om det är en skuld i pengar) vill ha betalt, låter tveksamt.

Ny diskrimineringslagstiftning är på gång, signalerar jämställdhetsministerns debattartikel på DN Debatt. I debattartikeln framhålles en del av de problem med den existerande lagstiftningen. Ett problem enligt ministern har således varit att det funnits olika ombudsmän som hanterat olika typer av diskriminering. Problemet är både rättsligt och politiskt.

Det rättsliga problemet är koherensrelaterat – fler ombudsmän ökar risken för olika inställningar till de olika områdena. Inom skadeståndsrätten har man till exempel kunnat konstatera en frapperande skillnad i yrkade belopp vid påstådd diskriminering, beroende på vilken ombudsman som ställt sig bakom kravet. Det politiska problemet hänger samman med det rättsliga: Varför skall man över huvud taget göra skillnad mellan olika slags diskriminering när det gäller förvaltningens granskning av ett samhällsproblem.

Så: Det här verkar lovande. Om nu bara ombudsmännen kan tas ifrån den märkliga rollen att agera som part i skadeståndstvister så har vi kommit en bit på vägen.  Arbetet fortsätter.

***

Pressträff idag om förslaget, som kan ses live här.

I SvD berättas om pälshandlaren som, skriver SvD, trakasseras av djurrättsaktivister. Polisen har nu kraftsamlat för att förhindra brotten. (Polisen själv uttrycker det som att de tagit ett ”gemensamt grepp” – ett roligt ordval.) Jag associerar till justitieministerns debattartikel som kom för någon vecka sedan där betydelsen av kraftfulla insatser mot vad som kallades systemhotande brott framhölls.

Är inte just den här typen av aktivism – djurrättsaktivister som saboterar för pälsnäringen, feminister som sprejar ner HM-kampanjer, ideologiska fildelare (jo, det finns sådana) som bryter mot upphovsrätten eller sådana där mer diffusa aktivistgrupper som försöker spränga McDonalds-restauranger – genuint systemhotande? Den är återkommande, den präglas av en inställning att lagstiftning kan överprövas av varje enskild person och att man har en rätt, kanske till och med en moralisk skyldighet, att bryta mot reglerna. I den mån demokrati anses som ett folkstyre där de folkvalda stiftar lag är det här alltså en i grunden antidemokratisk verksamhet. Den syftar dessutom ofta till att underminera de normer som riksdagen ställt sig bakom och målet, utopin kanske, är inte sällan stora förändringar av samhället. Systemhotande, får man väl säga.

Men å andra sidan: Vår tids revolutionärer kan vara morgondagens förebilder. Kan ideologi vara försonande? Är ett patos bättre än drivkraften att tjäna pengar? Är det värre att bryta lagen av hat än av missriktad (?) idealism?

Jag har idag en ny krönika i Dagens Juridik. Även denna om jurister och språkliga koder.

Så kom då till slut betänkandet från Integritetsskyddskommittén. Betänkandet applåderas i media. Det går från ”klarhet till klarhet” skriver DN. Maria Abrhamsson skriver att det inte alltid är fel med ett fotoförbud, en av de saker som tas upp i betänkandet.

Hyllningarna är intressanta, särskilt när de kommer från media. För det är ju så att integritetsskyddets vinst är yttrandefrihetens förlust. Att förbjuda fotografering i privatlivet är att inskränka rätten att skärskåda andra människors liv och ibland så har det i alla fall tidigare ansetts vara något som media har både rätt och skyldighet att göra. Yttrandefriheten och tryckfriheten tycks allmänt ha det jobbigt i media i dessa dagar. I en annan del av kosmos går DN Kulturs Stefan Jonsson till frontalangrepp på yttrandefrihetsprincipen som ett rättspolitiskt argument: Att argumentera i sådana termer för att förhindra åtgärder som enligt Jonsson vore bra för samhället är odemokratiskt. Och liberala tidskriften NEO, som nog knappast räknar Stefan Jonsson bland sina meningsfränder, gjorde häromveckan sitt eget lilla nålstick på den svenska tryckfrihetens lillasyster, meddelarfriheten. Politik ger konstiga sängkamrater.

Nu innehåller betänkandet annat än fotograferingsskydd och för det fall någon är intresserad över min egen åsikt så delar jag nog de flesta av de principiella uppfattningar som kommittén givit uttryck för. Det är till exempel intressant att se hur skyddet för den personliga integriteten ger reflektioner för olika delar av juridiken: Kommittén föreslår förändringar av såväl Regeringsformen som brottsbalken, men även skadeståndsrätten påverkas. Den skadeståndsrättsliga utvecklingen har anteciperats av många efter Europadomstolens famösa dom i Caroline v. Hannover-fallet, bland annat av Justitiekanslern. Här krävs nya avvägningar och kommittén tar upp problemet.

Men hur var det nu Oscar Wilde sade. Varje gång jag märker att jag tycker likadant som andra blir jag nervös.

Det finns väl få saker som politiskt intresserade svenskar är så eniga om som att dödsstraffet är förkastligt. Så även jag. Även i det land vars dödsstraff oftast tilldrar sig intresse i svenska media, nej, inte Kina utan USA, är dödsstraffet på reträtt, skriver DN:s Per Ahlin.

Men varför är alla emot dödsstraffet? Ett vanligt argument är att även rättsväsendet kan göra fel, och att dödsstraffet är oåterkalleligt. En felaktig, verktälld dödsdom kan aldrig rättas till. Men det samma gäller ju för fängelsestraffet. Vi kan aldrig ”rätta till” en felaktig fängelsedom heller. Även ett frihetsberövande är förlorade år. Fråga Joy Rahman. Ett annat argument är att dödsstraffet är omoraliskt, eftersom det är fel att döda. Men det är väl inte alltid fel att döda? I självförsvar är det inte fel att döda. Dödsstraffet är ineffektivt och för inte med sig några goda samhällseffekter, kan vara ett annat argument. Stämmer det? Det empiriska påståendet är svårt att utvärdera. Och är det alltid effektivitet som skall vara måttstocken för en påföljds värde?

Straff är, som jag ser det, något man på moraliska grunder förtjänar i vissa situationer och i brist på andra institutioner så är det samhället som får verkställa det. Själv har jag i en sådan modell svårt att hitta rationella skäl mot dödsstraffet, men instinktivt är jag emot det. Det finns något primitivt över dödsstraffet. Men det är generellt sett nyttigt att ifrågasätta politiska uppfattningar som präglas av konsensus.

**

Uppdaterad: Guatemala tycks bryta trenden som Ahlin talar om.

I vid mening har det med juridik att göra i alla fall: Nu är Mårten Schultz docent.

Den för våldtäkt dömda person som i pressen gått under namnet ”plastikkirurgen” får ingen prövning i HD. (Se här och här.) Det är inte särskilt förvånande. Så här skrivs det på HD:s hemsida om prövningstillstånd (eller ”PT” som vi jurister säger i ett krampaktigt försök att lägga oss till med sådan där tillhörighetsmarkerande yrkesjargong som alla andra yrkesgrupper har men som vi jurister har ett underskott på).

”För att ett mål ska tas upp krävs prövningstillstånd. Detta ges av Högsta domstolen själv och i stort sett bara i de fall där det är viktigt att få fram en dom som kan vara vägledande för landets tingsrätter och hovrätter. Sådana domar kallas prejudikat. Att du anser att hovrätten har bedömt en sak fel, räcker alltså inte för att ett prövningsstillstånd ska meddelas. Det betyder att hovrätten i praktiken blir den sista instansen i de flesta mål.”

Och på samma tema, se för ett beviljat fall av prövningstillstånd, jag menar PT, här.

Kränkningsersättning utgår till brottsoffer vars människvärde eller personliga integritet kränkts genom brottet. En särskilt fråga som diskuterats mycket har varit ersättning för kränkning till vissa utsatta yrkesgrupper. En polis som spottades i ansiktet fick inte ersättning i en omtalad dom från HD från sent 1990-tal. I samband med förändringarna av skadeståndslagen i början av 2000-talet uttalade emellertid propositionsförfattaren att det borde vara möjligt för en polis som blir spottad ”rakt i ansiktet” att erhålla skadestånd för kränkning. Ingen ändring i sak gjordes av lagen. Icke desto mindre fann en Högsta domstol i plenum några år senare att skadestånd till bespottade poliser kunde utgå. HD domen kan man diskutera – ja, man kan väl ”diskutera” vad som helst men vad jag menar är förstås att det går att kritisera domen på principiella grunder, om man nu skulle vilja göra det. Men nu är det det här som gäller.  

Kränkningsersättning utgår bara vid allvarliga brott. Att bli spottad i ansiktet räknas straffrättsligt som ett ofredande. Det är ett förhållandvis lindrigt brott. Den kränkning som brottsoffret själv upplever i dessa fall är i allmänhet förhållandevis mild, om man jämför med de andra brott som brukar generera kränkningsersättningar.

Mot denna bakgrund är den dom som nyss kommit från Hovrätten över Skåne och Blekinge (dom den 21/12-07 i T 2379-06) mycket märklig. Piketpoliser hade beskjutits i samband med ett ingripande. Skytten var en psykiskt störd person som överlämnades till rättspsyk för vård. Hovrätten fann att ingen kränkningsersättning skulle utgå för skotten.

Jag har svårt att förstå den här domen. Som argument för utgången så framför hovrätten att piketpoliserna hade genomgått utbildning som medförde att de hade någon form av beredskap för händelser av det här slaget. Dessutom var det inte överraskande med skotten, menade domstolen. Ingen ersättning.

Men hur kan de här argumenten fria från skadeståndsansvar? Det här verkar helt inkonsekvent. Om polisen hade blivit spottade i ansiktet av den dömde så hade kränkningsersättning utgått. Men när han nu i stället sköt på dem så undgick han ansvar.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter