You are currently browsing the monthly archive for september 2008.
En ny dom från HD utreder förhållandet mellan rånbrottet och stöld. Tjuven slog till den vakt som försökte gripa honom efter att han lämnat butiken med DVD-skivor gömda under jackan. Därmed ansågs hans agerande hamnat inom ramen för (det mycket allvarliga) rånbrottet.
Två justitieråd skiljaktiga. Domen finns här.
I ett tidigare inlägg kallade jag polisens stillatigande åseende av pågående brott för ett haveri. Det håller jag fast vid. Poliser skall ingripa om de ser brott begås och inte stå och titta på. Borde vara basics liksom.
Idag skriver DN:s ledare en kommentar, på huvudledarplats. Jag undrar hur det rent praktiskt går till när huvudledarna skrivs i DN. Ledarredaktionen består av en samling goda skribenter med överlag gott omdöme. Vissa av dessa skribenter är fantastiska opinionsjournalister, som Wolodarski, Kjöller och Ahlin. Men den anonyma huvudledaren saknar oftast det glöd, det engagemang, som man ser hos de signerade ledartexterna. Dagens ledare om polisens metoder vid kollektiv brottslighet är åter igen en med kraft formulerad mjäkighet, full av den ambivalens och närmast patologiska fixeringen vid neutralitet som vi vant oss vid från DN:s huvudledare. Slutsatsen är att ”[d]et är hög tid att sluta dalta med den antidemokratiska vänster som i längden hotar allas vår demonstrationsrätt. Därtill är den alldeles för värdefull.”
Sluta dalta! Kraftfullt eller hur? Men innan det säger DN: ”Men samtidigt: eftersom våld och konfrontation är hela affärsidén inom den autonoma vänstern, gör polisen då inte klokast i att vägra gå upp i ringen? Hur gör man för att slåss med någon som beter sig som tjuren Ferdinand? Kanske är polisens dialogstrategi det minst dåliga alternativet, även om man kan fundera över det vettiga i att sitta och samtala med fältbiologer som inte gör en fluga förnär medan våldsivrarna håller sig borta. ”
Så rekommendationen till polisen är tydligen denna: Sluta dalta, men fortsätt föra dialog med de demonstranter som vill prata istället för att gripa in när brotten begås. Kvar blir intrycket att DN säger ingenting alls. Igen.
Det råder skilda meningar om huruvida polisens insatser i samband med demonstrationerna i Malmö var lyckade eller inte. Polisens ledning är hur nöjd som helst, eftersom fullskaligt inbördeskrig undveks. Poliserna på gatan – som sätter ribban litet högre än så – är mindre nöjda. Dessa poliser reagerar på att de inte kunde ingripa när glasrutorna började krossas och människor misshandlades eftersom polisen (i alla fall dess ledning) satsat på en fredlig Chamberlain-lösning: Samförstånd och samtal istället för konfrontation var modellen. Och med en sådan modell är det bäst att inte ”provocera” stenkastarna genom att försöka få dem att sluta kasta sten.
Man baxnar.
Och man baxnar inte bara för att det är en total kapitulation för normlösheten. För det är ju det det är, när polisen får uppdraget att titta på när brottsligheten utförs framför ögonen på den. Man baxnar också över att det rent strategiskt verkar helt bizarrt. Hur tänkte man här? Att de demonstranter som redan plockat på sig gatstenarna och tagit sikte på ett bankkontor skulle låta sig överrumplas av rättsväsendets milda godhet och sätta sig ned och sjunga Give Peace a Chance tillsammans med sina nya vänner?
Jag är den förste att försvara skrivbordskonstruktioner utförda på bekväm distans från verkligheten. Mitt arbete består till stor del av att utföra sådana konstruktioner och försvara dem mot mostridiga fakta. Men om inte ungdomar är andra väsen än för några år sedan så borde just denna skrivbordskonstruktion fått alarmklockorna att ringa redan på polisstationen. Jag kunde själv varit en av de där demonstranterna för något decennium sedan. Betydligt troligare än att jag var med i MSU i alla fall. Jag hade i och för sig inte gatsten utan sprayburkar, och jag hade inte palestinasjalar utan adidasjackor, men attityden var nog istort den samma: ”Ni förstår oss inte.” Inte vann det min respekt när någon kom och förtroligt samtalade när jag sprejade mina taggar på väggarna. ”Haha, suckers!”, skrattade vi innan vi gick vidare till nästa aktivitet.
Nedan finns en ruggig video om effekterna av ett kapitulerande rättsamhälle, som på många sätt känns relevant efter att ha sett bilderna på demonstranterna från Malmö. Stress med Justice.
Det händer fortfarande att jag hör äldre kollegor hånskratta åt att jag av redaktören för Dagens Juridik betecknas som ”bloggare”. Det betraktas som oseriöst, som en fluga, som ett onödigt sätt att fördriva tiden.
Men sådana kommentarer visar bara hur mycket efter den svenska akademin trots allt är när det gäller förhållandet mellan rättsvetenskapen och den (inte längre så) nya tekniken. Vid ett symposium vid Harvard redan 2006. då det inte fanns någon svensk blawg alls, behandlades ”How Blogs are Transforming Legal Scholarship”. Paul L Caron, en pionjär bland de bloggande professorerna (dessvärre i skatterätt) sammanfattar de indikationer som gavs av de data som presenterades vid konferensen: ”The data indicate that our participants include some of the most heavily-cited and heavily-downloaded legal scholars who edit many of the most heavily-trafficked law blogs.”
Carons artikel, som är hans inledningsanförande till konferensen, hittar du här och övriga artiklar via konferensens hemsida här.
Och det slutomdöme som Caron citerar tål att begrundas i en svensk stelbent rättsvetenskaplig tradition: ”Blogs are walking up to legal scholarship and slapping it in the face. Blogs say to legal scholarship: ‘How dare you! Evolve or Die!’ . . . I feel like I am part of a movement that could change the world.”
Det här är ju i teknisk mening en blogg men själv läser jag knappt några bloggar förutom SvD:s ledarblogg. Det finns dock några som jag gillar. Här är ett bra undantag, som dessutom tar upp ett innovativt ersättningsrättsligt förslag.
Nästa vecka skall jag tillsammans med en liten delegation från min arbetsplats på ett ”rundabordssamtal” inför nästa års svenska ordförandeskap i EU. ”Rundabordssamtal”! Det låter så inbjudande. Får mig att känna mig som om jag skall träffa Kissinger och Chrustjev i Reykjavik för att diskutera kärnvapennedrustning.
Jag kommer att ta av mig min sko och slå den i bordet om jag inte får någon uppmärksamhet. Eller, så gör man kanske inte vid runda bord?
Bäst att bli vid sin läst.
(Apropå läst. Samma kväll spelar världens bästa Bon Iver på Berns. Rekommenderas.)
Inte vet jag hur pass väl det stämmer men det är en spännande berättelse i Fokus om processen bakom FRA-lagstiftningarna. (Värt att komma ihår är att det är flera lagar som tillsammans utgör det som i folkmun kallas ”FRA-lagen”). Sällan förenas historier om svensk lagstiftning med en sådan hollywoodsk dramaturgi. Litet svart-vit blir förstås bilden – lagrådet var inte så lamt som artikeln vittnar om, i alla fall inte i sin helhet. Och jag undrar vem den tysta kritikern på finansdepartementet är, som Fokus förärar hjälteglorian.
DN har idag en ledare om upprättelse och vedergällning. Många goda synpunkter framförs, om än något spretigt. DN:s text missar dock det juridiska verktyg som vi jurister i första hand numer förknippar med brottsoffers rätt till upprättelse, nämligen ersättning för kränkning. Medan straffet i första hand motiveras med samhällelliga, kollektiva argument så är det kränkningsskadeståndet som antas ge upprättelse eller erkännade åt brottsoffret som individ. Men liksom möjligheten att få göra sin röst som offer hörd i rättegången – en sak som ledaren i DN på ett klokt sätt påvisar riskerna med – sällan kan åstadkomma någon upprättelse i ordets rätta bemärkelse så kan kränkningsersättningen knappast heller göra det, om man tar ordet upprättelse på allvar.
I min kommande bok, som jag så skamlöst gjort reklam för här länge, försöker jag skissera några möjliga åtgärder för att kränkningsskadeståndssanktionen skall kunna fungera på det sätt som den är tänkt att fungera, nämligen som ett verktyg för just upprättelse. En sak som jag föreslår är att domstolarna, inte offren, borde i högre klanda gärningarna. Nedan ett litet utdrag, med noterna kvar. Men det viktigaste tror jag är att upprättelsetanken fordrar tvärdisciplinära juridiska synsätt, och där är civilrätten särskilt viktig, men civilrättens sanktioner måste tänkas om en aning.
Det sägs ofta att det viktigaste för brottsoffret är upprättelsen och erkännandet, inte pengarna. Kan rättsordningen inom ramarna för den nuvarande skadeståndsrätten bidra till att brottsoffer upplever att de fått någon form av upprättelse eller erkännande genom en dom? En typ av beslutsmotivering som förmodligen uppfattas som apart i det rådande rättskulturella klimatet, men som kan bidra till att nå sådana målsättningar, är tydliga motiveringar av mer moraliskt slag, där domstolarna tydligare uttrycker klander.[1] Nota bene: Det är inte nödvändigtvis brottslingen som skall klandras, utan gärningen.[2] I praktiken kan sådana synsätt redan skönjas i svensk rätt, även om det inte kommer till klara verba i själva domskälen.[3] Motiveringar av detta slag måste uttryckas på ett sätt som kan kommunicera budskapet till dem som det riktar sig till. Klander som uttrycks på den ålderdomliga juristprosa som vi alla kan förfalla till tjänar knappast syftet att uttrycka samhällets och domstolens avståndstagande.
[1] Se för ett liknande förslag Richard L. Abel, A Critique of Torts, 37 UCLA Law Review, s. 785 ff., på s. 820 (1989-90).
[2] Det är ”fault in the doing, not fault in the doer” som vi fokuserar på, Jules Coleman, Tort Law and the Demands of Corrective Justice, 67 Indiana Law Journal, s. 349 ff., på s. 371 (1992).
[3] Nu pensionerade justitierådet Staffan Vängby påstår (och Vängby har ju en stabil bas för sådana påståenden) i en spännande uppsats att den uppfattning som ibland ligger bakom HD:s bedömningar är ”uppfattningen att så här får man inte göra”, Staffan Vängby, Så här får man inte göra! – några ord om skadeståndsrättens utveckling genom Högsta domstolens praxis, i Festskrift till Bill W. Dufwa, Vol. II, Stockholm 2006, s. 1185, citatet på s. 1197. (Vängbys iakttagelser tar främst sikte på culpa- och adekvansbedömningen.) I sammanhanget av ideell skada är det kanske just uttryck för denna inställning som skulle behövas litet oftare inte bara i artiklar, utan även i domskälen. ”Så här får man bara inte göra!”
I DN idag argumenterar JK för att de i styckmordsmålet utpekade, men friade, personerna som fått epiteten ”allmänläkaren” och ”obducenten” bör beviljas resning. Kanslern uttalar sig därvid även principiellt kring frågan om oskuldspresumtionen och om rättssäkerhetsaspekter. Han framhåller också att det är JK:s uppgift att värna om rättssäkerheten.
Därmed fortsätter nuvarande JK på den linje som han intagit tidigare, bland annat genom det projekt om oskyldigt dömda som han lät utföra. Det är en viktig positionering och det är glädjande att se att såväl JK som JO i, tycks det mig, allt högre grad använder ämbetena till att kritiskt granska rättsväsendets brister. Här finns det mycket att göra. En särskild sak är t.ex. användandet av provokationsmetoder inom ramen för den brottsbekämpande verksamheten och förhållandet till Europakonventionen.
Framhållandet av just Styckmordsrättegången framstår onekligen som litet märkligt. JK företräder staten i den skadeståndsprocess som har sitt ursprung i behandlingen av ”obducenten och allmänläkaren” och har därvid använt juridikens fulla batteri för att staten skall undgå att betala skadestånd. Detta har även kritiserats, särskilt när det gäller hur JK lyckades jäva ut domaren i tingsrätten (där det dessutom finns påståenden om otillbörliga kontakter mellan företrädare för ämbetet och domstolschefen, se här om du har pointlex-abbonemang).
Men Styckmordsskadeståndsfallet är inte allt. Skadestånd är trots allt en fråga om pengar – medan en resning i sakfrågan handlar om något viktigare, nämligen rätten att få en rättvis prövning avseende skuldfrågan. Det är därför glädjande att JK backar upp resningskravet. Och än mer glädjande är de allmänna programuttalandena. Ett justitiekanslerämbete som tar ansvar för att bevaka allmänna rättssäkerhetsaspekter på detta sätt är en positiv utveckling för det juridiska Sverige i sin helhet. Men man kan inte låta bli att undra hur JK skall hinna med alla sina arbetsuppgifter när man nu tagit på sig rollen som rättsstatens watchdog.
Jag har en ny krönika i Dagens Juridik om nämndemännens vara eller inte vara. Återkommande läsare av den här bloggen – om jag nu har några sådana – känner igen argumentationen men en del har jag lagts till. Bland annat efter kommentarer från er. Krönikan finns här.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.