Tiggaren och organisationsfriheten

På jullovet var jag tillsammans med mina barn på väg till Moderna Museet. Vi passerade en man i sovsäck vid Norrmalmstorg. Det var minusgrader. Snålblåst. Sovsäcken hjälpte nog något mot kylan, men det såg ruskigt kallt ut. Jag har sett honom tidigare. Han ligger ofta däromkring, i sin sovsäck. Jag brukar däremot inte se hans ansikte. Han gömmer alltid ansiktet i sovsäcken. Varför vet jag inte, men jag gissar att det är kölden. Kanske är det också skamkänslor. Skammen över att leva på andra människors allmosor.

Det tycks mig som att det har varit mer tiggare i rörelse under de senaste månaderna än tidigare. Inte bara på Norrmalmstorg, utan (åtminstone) i Stockholm i stort. Många av dessa kommer från andra länder. Det är dessa tiggare som nu har blivit föremål för lagstiftarens intresse.

Redan förra sommaren lanserade Centerpartiet förslaget att förbjuda ”organiserat tiggeri”. Egentligen handlar tiggeriet, i vissa delar i alla fall, om ”slaveri”. Det framhöll Johan Linander, rättspolitisk talesperson för Centern, för Svenska Dagbladet. Han fortsatte: ”Många tror att de gör en god gärning när de ger pengar till någon som tigger. Men i själva verket går pengarna rakt ned i fickan på en profitör. Den här verksamheten är allt oftare organiserad av någon som tjänar pengar på utsatta personers tiggande”.

Så sade Centerns företrädare förra sommaren. Sedan dess har Moderaternainstämt i problemformuleringen, och framhållit behovet av att se över strafflagstiftningen. Sverigedemokraterna, i alla fall vissa av dem, verkar vara inne på samma linje. Problemet är bara att problemformuleringen inte stämmer.

Jag vet inte om Linander har rätt i själva sakfrågan. De poliser som har deltagit i diskussionen har delvis givit en motsatt bild. Men även om det är sant kvarstår frågan: Vad är det egentligen som man vill förbjuda?

Enkelt uttryckt är det redan kriminellt att utnyttja någon för att tigga, eller att exploatera en tiggares utsatta situation. De slavar som Linander talar om är brottsoffer enligt brottsbalkens regler om människohandel. Även mindre allvarliga former av utnyttjande är kriminaliserat. Reglerna om ocker förbjuder att utnyttja personers trångmål eller beroende ställning för att skaffa sig otillbörliga fördelar. Förslavandet, dess upprätthållande och exploaterandet av de utsatta är alltså redan förbjudet.

Det finns i och för sig tecken på att såväl människohandelsbrottet som ocker inte beivras i tillräcklig utsträckning. Men om existerande förbud inte efterlevs är det knappast tillskapandet av nya förbud som behövs. Om lagstiftaren anser att rättsväsendet inte är tillräckligt effektivt i att tillse att straffreglerna efterlevs borde man se över styrningen av rättsväsendet, inte skriva nya straffregler.

Någon kriminalisering av utnyttjandet av personer för tiggeri behövs inte. Förslaget tar inte heller sikte på det. Istället talar man om organiserandet av tiggeri. Tiggeri i sig är tillåtet (och inga seriösa bedömare vill förbjuda det). Det är sysselsättningens sista utpost: När inga andra inkomstkällor står till buds kan en person hoppas på att kunna dra in litet pengar på att tigga. Det är alltså organiserandet av denna sysselsättning, det sista halmstrået för den som inte som inte kan få någon annan försörjning, förslaget nu vill kriminalisera.

Smaka på uttrycket, ”förbud mot organiserandet av tiggare”. Låt det rulla runt i munnen. Sätt därefter in det i ett historiskt sammanhang. Testa t.ex. att byta ut ordet tiggare mot, säg, industriarbetare. Det var inte så länge sedan andra marginaliserade och utsatta yrkesgrupper ville organisera sig. Det var inte så länge sedan de marginaliserade och utsatta yrkesgruppernas organiserande ansågs som ett hot och som något som behövde kväsas. Och det var inte så länge sedan som civiliserade länder kom fram till insikten om att denna rätt att organisera sig därför behövde särskilt skydd mot övermakten och att detta särskilda skydd hörde till de grundläggande rättigheterna i en rättsstat – föreningsfriheten. Och nu föreslås alltså ett förbud mot att en av de svagaste grupperna i samhället ska kunna organisera sig?

Det är inte juridiken som är det viktigaste. Det viktigaste är mannen i sovsäcken på Norrmalmstorg. Han som inte gjorde några direkta ansträngningar för att få in pengar annat än att lägga ut sin mössa och en skylt på knagglig svenska framför sig. Jag kan förstås inte veta bakgrunden, men den frusne och diskrete mannen gav knappast intryck av att ha tvingats i arbete av maffian. Vad jag däremot är ganska säker på är detta: Efter alla utspel om att den organiserade brottsligheten styr tiggare på gatorna låter åtskilliga människor bli att stoppa den där tian i mössan på Norrmalmstorg och många av dessa motiverar det för sig själva med att ”man vill ju inte stödja maffian”.

Ingen vill stödja maffian. 14 kronor blänker till i den sovande mannens mössa utanför Donken på Norrmalmstorg. Alltmedan han gömmer sitt ansikte i sovsäcken.

Förtalsbonanza

Hur dras gränserna för vad man kan säga om frikända människors skuld? Ämnet har avfärdats som en metadebatt, till och med som en pseudodebatt. Det viktiga är vad rättsstaten kan lära sig av Quick-affären, sägs det, inte vad man får säga om Quick-affären. Jag håller inte med. Metadebatten kan säga minst lika mycket om synen på rättsstaten som debatten i den första frågan, nämligen den om vad, om något, som gick fel när svenska domstolar skrev berättelsen om landets värsta seriemördare.

Jag talar förstås om det juridiska samtalsämnet på allas läppar under den senaste månaden. Är Thomas Quick oskyldig till allt? Var domarna mot honom felaktiga? Många har haft en åsikt i dessa två, självklart helt separata, frågor.

De flesta har närmare bestämt accepterat den uppfattning som framförs i Hannes Råstams magnifika, suggestiva men samtidigt försåtliga bok om Quick-affären. Några få har däremot satt sig in på djupet i materialet. Bland dessa har uppfattningarna om huruvida de tidigare domarna varit korrekta varit delade. Själv har jag ingen uppfattning i sak eftersom jag inte tagit del av förundersökningarna i sin helhet. Jag har däremot uppfattningar i metafrågan. Närmare bestämt i frågan om vad man får säga.

Fallet Thomas Quick hör till den svenska rättsstatens största utmaningar. Den primära anledningen till att denna utmaning har uppstått är, oavsett vilken sida av historien som man vill lita på, de uppgifter som kommit från Thomas Quick själv.

Hade Thomas Quick rätt tidigare var domarna rätt i sak (även om de i och för sig kan vara felaktiga ändå). Om Thomas Quick har rätt nu dömdes Quick oskyldig – vilket inte i sig betyder att domarna inte var korrekta. Men även enligt den senare möjligheten bär Quick själv ett stort ansvar för det som hänt. (”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”, skriver Quick idag.)

Idag beskriver Quick hur han fullt medvetet erkände brott han inte begått och dessutom gjorde research för att kunna erkänna på ”bästa” sätt, och han gjorde det för att få narkotika och bekräftelse. Mest poängterar Quick idag narkotikan. Den Quick som idag många litar på beskriver alltså den tidigare Quick som en rationell människa, driven av droger och dåligt självförtroende.

I ljuset av hur Quick, oavsett vad som har hänt, varit central för den situation som nu uppstått är det rimligt att diskutera alla hans uppgifter, också de tidigare uppgifter som kommit från hans läppar. Men alla vill inte ha en öppen diskussion. Många vill tvärtom tysta dem som fortfarande menar att Quicks tidigare uppgifter är betydelsefulla eller riktiga.

Mattias Göransson och Jenny Küttim medverkade till att Hannes Råstams bok blev färdig. En gärning som i sig förtjänar en eloge. Vad som däremot inte förtjänar annat än klander är deras syn på sina meningsmotståndare.

Det gäller särskilt för förhållningssättet till den i media mest ihärdiga förespråkaren för att de tidigare domarna var korrekta är Dalademokratens Gubb Jan Stigson. Stigson blir fullständigt tillintetgjord i Råstams bok, som idag betraktas – för att använda Leif GW Perssons uttryck i en blurb på bokens framsida – den ”sanna” redogörelsen för vad som hänt. Men Göransson och Küttim tycker inte att det räcker. De vill att Stigson skall tystas. Deras agerande blev inledning på den förtalskarneval som nu uppstått.

I ett brev till Dalademokratens redaktionschef och ansvariga utgivare skriver Göransson och Küttim följande (citerat från Magasinet Paragraf – de långa citaten behövs för kontexten): ”[D]et var fascinerande att höra Gubb Jan Stigson på Studio Ett härom dagen, lite som att möta en zombie på gatan. Bildligt talat har han ju faktamässigt blivit både skjuten i huvudet, fått halsen kapad och hjärtat utslitet ur kroppen när det gäller Thomas Quick-skandalen; men ändå raglar han vidare som om ingenting har hänt. Att han numera är ensam om sin uppfattning har han till och med erkänt själv, under en debatt med Hannes Råstam för drygt två år sedan (som skedde inför publik, och filmades: vi skickar dig gärna en bildlänk till hela debatten – den är ganska sevärd, och visar hur Gubb Jan blir fullständigt pulvriserad och till slut, när alla sakargument är motsagda, landar i att han helt enkelt ”vet” att Quick är skyldig).”

Göransson och Küttim beskriver här det intryck som jag i likhet med dem tror att många har idag, nämligen att Stigson har fel. Stigson har redan, enligt brevskrivarna, förlorat. Men de är inte nöjda med det. De använder sig av juridiken som påtryckningsmedel för att förmå Stigssons chef att ta fram munkaveln. Så här lyder Göransson och Küttims juridiska analys.

”Eftersom Sture Bergwall nu, tack vare vårt extremt saktfärdiga men ändå fungerande juridiska system, har A) blivit helt friad från tre av morden; B) har beviljats resning för ytterligare två; C) det remarkabla (första gången, i historien, i Sverige) häromdagen inträffade att en överåklagare själv ansökte om resning för ytterligare ett; samt D) att en överåklagare har utlovat inkomma mycket snart med en resningsansökan för de sista två; vill vi göra dig uppmärksam på att Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal – tveklöst vad det gäller allt han skriver om de första tre ärendena, men i ärlighetens namn förmodligen även vad det gäller övriga fem (med tanke på Bergwalls återtagande av erkännandena och att ingenting framkommit som talat för hans skuld under de snart fyra år som förflutit sedan dess). För detta är du, som ansvarig utgivare, ansvarig rent straffrättsligt.

[…] Advokat Thomas Olsson är för tillfället fullt upptagen med resningsprocessen, men som du vet kan även privatpersoner väcka förtalsmål genom att begära att Justitiekanslern tar sig an ett ärende. För oss är det en tänkbar väg framåt. Samtidigt känns det inte optimalt, eftersom problemet är Gubb Jan, och det skulle bli du som fälldes för förtal och inte han.”

I uttalandet ovan slår Göransson och Küttim fast att Stigsson gör sig skyldig till grovt förtal när han skriver åtminstone om de tre ärenden där Quick erhållit resning. Problemet är bara att Göransson och Küttim har fel.

Det kan inte vara yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt. Det är åtminstone högst osannolikt att det skulle kunna anses utgöra förtal. När Stigsson pekas ut som brottsling – vilket är andemeningen bakom formuleringen om det straffrättsliga ansvaret som omtalas i brevet – så är det alltså troligen helt falskt.

Förtalsanklagelsen hade icke desto mindre önskad effekt. Stigssons yttrandefrihet beskars ytterligare av hans arbetsgivare, om än bara för en period.

Det är inte bara Stigson som anklagas för förtal. F.d. JK Göran Lambertz har uttalat sig om de tidigare domarna. Lambertz är inte övertygad om att domarna är felaktiga eller att Quick är oskyldigt. Även i Lambertz fall har förtalskortet dragits fram.

I SvT Debatt anklagar således Leif Silbersky, som i sin advokatgärning har bidragit mer till den svenska yttrandefrihetens utveckling än kanske någon idag verksam advokat, Lambertz för förtal. Mattias Göransson har i flera sammanhang sagt samma sak.

Göransson strösslar med förtalsanklagelser som mina barn använder sockerkaret när de dricker té – man får vara glad om det finns något kvar i burken efteråt – men Silbersky borde rimligen veta att det Lambertz har sagt inte är i närheten av förtal. Yttrandefriheten har ett centralt värde i svensk rätt och enbart i undantagsfall kan den begränsas genom förtalsansvaret. Men det är förtalsanklagelsen som slungas ut när uttalandena inte gillas.

Det stannar emellertid inte där. I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)

Jag undrar om inte detta snöbollskrig av förtalsanklagelser uttrycker något om den allmänna synen på yttrandefrihetens gränser. Den svenska förtalslagstiftningen brukar ofta uppfattas som tam och den beskylls för att ge ett dåligt skydd för integriteten. Åtminstone brukar jag beskylla den för det. Men det verkar inte spela någon roll. Redan hotet om ansvar för förtal kan fungera som en munkavle, som ett yttrandefrihetshinder. Som i Stigsons fall. Och det är ett hot som även personer vars gärning förutsätter en skyddad yttrandefrihet använder utan sakligt stöd. (Ironiskt, t.ex., är att Jenny Küttim tidigare arbetat med Nuri Kino i dennes undersökningar av den märkliga historien med kungen och Lettström och därmed varit exponerad för just de risker där yttrandefriheten blir som viktigast.)

I denna nya kultur där alltifrån advokater till journalister använder sig av juridiska argument för att gå efter strupen på sina debattfiender finns det en uppenbar risk för en hämmad debatt. Sveriges främsta förtalsexperter, och Lambertz hör nog till dessa efter sina år som JK, blir kanske inte så avskräckta. Men den lilla tidningen, den fattiga frilansaren, eller den debuterande författaren, har sällan samma kompetens och blotta kombinationen av ”advokat Thomas Olsson” och ”grovt förtal” kan säkerligen ofta medföra omedelbar självcensur.

I horisonten lurar dessutom än större risker, inte minst för den seriösa granskniningen. Expressens chefredaktör Thomas Mattson har nyligen beskrivit hur hans tidning utsatts för juridiska påtryckningar med stöd i det regelverk som gäller i England. Förtalsjuridiken i engelsk rätt betraktas allmänt som vidsträckt och innehåller förutom strängt ansvar också långtgående möjligheter att tysta någon med stöd av s.k. injunctions. Alla media som t.ex. via Internet har spridning i England exponeras för denna ansvarsrisk.

Det är inte en alltför långsökt tanke att åtminstone kapitalstarka personer i framtiden kommer att välja att dra medier eller andra informationslämnare inför engelska domstolar istället. Priset får betalas av yttrandefriheten.

För att avsluta med en annan metafor som förekommit i Quick-debatten: Den öppna, svenska yttrandefrihetstraditionens dödgrävare kan mycket väl visa sig vara de journalister och debatter som hotar med förtalsansvar istället för att uppmuntra ett öppet meningsutbyte.

Assange, Ecuador, and the Swedish Legal System

The British Foreign Secretary William Hague was refreshingly clear when he addressed Ecuador’s decision to grant Wikileaks spokesperson Julian Assange asylum to protect him from being extradited to Sweden. He expressed his disappointment at the decision and summarized the case succinctly: ” It is important to understand that this is not about Mr Assange’s activities at Wikileaks or the attitude of the United States of America. He is wanted in Sweden to answer allegations of serious sexual offences.”

The last sentence is important but the fact it expresses seems to have been forgotten by most people, including the Government of Ecuador. The reason why Swedish authorities has asked that Mr. Assange should be extradited has nothing to do with Wikileaks or the work Mr. Assange has done for Wikileaks. In fact, before Wikileaks became a megaphone for Mr. Assange’s personal legal problems I think that most Swedish people, and especially so Swedish media, were very favorable towards the Wikileaks project.

During Mr. Assange’s visit to Sweden – a visit that apparently came about because of the solid reputation of Sweden’s freedom of speech law that Wikileaks had taken an interest in – events occurred that no one except of Mr. Assange and the two women that subsequently accused him of criminal activities can know anything about. What we do know, however, is that the allegations of one of the women – that Mr. Assange had sex with her when she was asleep without her consent – could be characterized as rape under Swedish criminal law. Yes, this falls under the section of rape in the Swedish Criminal Code. From what I understand Swedish criminal law does not differ in this definition of rape from most other countries in civilized legal orders.

These are the allegations, they are serious and they are treated seriously. Rape allegations are always treated seriously, or at least they should be. Sweden has used the European Arrest Warrent (EAW) to bring alleged rapists to the Swedish legal system most if not all years since the EAW came into force and it did the same in this case after Mr. Assange decided he did not want to co-operate fully with the investigation. He is at this time only wanted for questioning on the allegations. Whether the allegations are true is a different story. So is the Wikileaks project and the work Mr. Assange has carried out as a spokesperson for that project. However, as a result of Mr. Assange’s legal strategy in the rape case, the two will now forever be intertwined.

Will Mr. Assange be extradited from Sweden to stand trial in the U.S. if the extradition process goes through as it is supposed to? That is a question no one can answer today. There is no formal request from the U.S. and before there is a formal request it is impossible to assess what the result of such a request would be. (Sweden would never extradite someone that risks the death penalty, for instance.) Also, the construction of the EAW does not allow for Sweden to extradite Mr. Assange to the U.S. without the approval of the U.K. The power to decide over such a request from the U.S. would still be in the hands of the British authorities. Just as it has been for the last years.

What kind of legal system will Mr. Assange face if he is brought here? Sweden’s legal system, as a whole, is solid, fair, and just. But no legal systems are perfect. In fact Sweden is at this very moment in the process of a serious debate on the quality of the legal process, brought about by trustworthy accusations that Sweden’s most well-known serial killer – Thomas Quick – might not be a killer at all, but simply a liar. The result of this debate will hopefully make Sweden an even stronger legal system than it is today.

The upshot is this: Like all legal orders Sweden has its flaws, but it is still, in the words of Foreign Secretary Hague, ” a country with the highest standards of law and where [Assange’s] rights are guaranteed”. You don’t have to take my word, or even the word of Foreign Secretary Hague, on this. According to The World Justice Organization’s Rule of Law Index Sweden ranks among the most robust legal orders in the world, with the lowest levels of corruption and the highest degree of protection of fundamental rights. In fact according to this survey Sweden should probably be awarded the title Rule of Law Champion of the World. Ecuador, by contrast, is not included in the index.

Reflektioner från Breivik-rättegången

En värdig rättegång. Så uttrycktes förhoppningarna inför inledningen av rättegången mot Skandinaviens värsta massmördare i modern tid, Anders Behring Breivik.

Vad innebär det? En rättegång i en rättsstat är i en mening alltid värdig. Den präglas av känslomässig återhållsamhet och en strävan mot analytisk klarhet, vilket väl betraktas som karakteristika för en värdig ceremoni.

Samtidigt. Det finns, för att använda Brodskys ord, inget som blir så konstigt som när man använder analytiska verktyg för att förstå syntetiska fenomen. De handlingar Breivik har gjort sig skyldig till är inte värdiga.

Massmordet på Utöya och bomben i regeringskvarteret är det värdigas antites. Dessa handlingar kommer att nagelfaras under rättegången. Redan under den första rättegångsdagens sakframställan beskrevs morden i juridikens neutrala språkdräkt.

Det ovärdiga kommer att framträda i all sin detaljrikedom. ”Måste man gå in på alla dessa detaljer”, frågade någon. ”Är det verkligen nödvändigt att redogöra för alla omständigheterna kring varje enskilt mord”, frågades vidare. Svaren på frågorna är att domstolen bara kan bedöma Breiviks gärningar utifrån det som framkommit vid rättegången (enligt den s.k. omedelbarhetsprincipen), att detaljer är nödvändiga för dess ansvarsprövning.

”Men måste domstolen tillåta Breivik att torgföra sina politiska uppfattningar?” Ja, i viss utsträckning. Den som åtalats för ett brott ska ges möjlighet att försvara sig och det gäller även vid de värsta gärningar och även om försvarsargumenten av de flesta av oss uppfattas som helt ovidkommande.

Vad är en värdig rättegång? En värdig rättegång är en förhandling som låter sig styras av de principer som allmänt anses böra styra rättsprocessen. En värdig rättegång är en rättegång som inte kompromissar med rättsstatliga värderingar. En värdig rättegång är en rättegång som tillåter de ovärdiga handlingarna och deras konsekvenser att framträda nyanserat i all sin hemskhet och sorg.

Rättssäkerhet for dummies

”Bara en jurist bryr sig om sånt”

”Bara en jurist kan bry sig om det där.” Pappan med barn i samma klass som min dotter vände sig mot mig och log. Han hade läst min artikel i gårdagens DN som handlar om att människor döms för brott som inte bevisats. ”Han var ju ändå skyldig, han du skrev om.”

Det där tycks vara sant. Han var ändå skyldig. Vad spelar det då för roll om man behandlar brottsmisstankar med svepande penseldrag. Hans skuld var redan klarlagd.

Det där är nackdelen med krönikeformen. I ett antal krönikor i DN har jag tänkt att ta upp vad jag menar är okända rättssäkerhetsproblem i svensk rätt. Till skillnad från kända fall av verklig eller påstådd s.k. rättsröta – Thoms Quick, Joy Rahman, Billy Butt – är de problem jag försöker påvisa mindre spektakulära.

Det gör att det kan vara svårt att få fram den principiella poängen och krönikeformen är begränsande i och med att det inte finns utrymme för att lägga ut texten. Det ställer således stora krav på pedagogisk förmåga. I gårdagens krönika kanske jag inte uppfyllde dessa krav fullt ut. Det är anledningen till denna text, Rättssäkerhet for dummies, som tar upp vissa förutsättningar för den rättssäkerhetsdiskussion som jag försöker föra.

Det är min uppfattning att det är i de små frågorna som de stora problem för rättsstaten riskerar att växa. Mordfall och terrordomar hårdbevakas av media, som ofta sätter sina skickligaste reportrar att nagelfara processerna. Men i detaljerna av bygglovsärenden, felparkeringsdomar eller den sista lilla åtalspunkten i den långa listan av narkotikabrott sniffar sällan skjutjärnsreportern runt. Mediernas granskning når sällan dit. Och det är även i dessa detaljer som det kan finnas risker för slentrian i rättsväsendets maskineri.

Krönikan

Jag vill därför mot bakgrund av gårdagens DN-krönika försöka att ge en litet djupare bild av det problem som jag tog upp. Jag klipper in några stycken ur krönikan nedan:

”Alla inser att det är fel att oskyldiga får livstids fängelse. Där­emot är det inte lika lätt att se betydelsen av åsidosatta grundprinciper i fallen där varningsklockorna aldrig ringde. Det är i de undanskymda fallen rättssystemfel riskerar att frodas. Djävulen finns i detaljerna. Så låt oss titta på en sådan detalj. Fallet Habo Finans.

Habo Finans var det lilla finansbolaget som i investeringsfonden Diamanten lovade kunderna hög avkastning. Investeringarna skulle ske huvudsakligen i Ericssonaktier, informerades kunderna om, och de skulle vara säkra. Men informationen stämde inte. Fonden var egentligen ett pyramidspel.

VD:n för Habo Finans åtalades för bland annat grovt bedrägeri. Ungefär 780 personer var målsägande. För att kunna dömas för bedrägeri krävs det att man vilselett någon. Ett vilseledande hade tveklöst skett. Bolaget hade ljugit. Men för att kunna dömas för bedrägeri krävs det dessutom att vilseledandet orsakat att någon företagit en viss disposition. Det krävdes alltså att kunderna hade investerat i Diamanten just på grund av vilseledandet för att de i lagens mening skulle vara bedragna.

I målet hördes 23 målsägande. När det gäller åtalet avseende brott mot de övriga, fler än 750, målsägandena fördes ingen bevisning om varför de investerat i Habo Finans. Ingen alls. Trots detta fälldes VD:n till ansvar för alla dessa brott. I klarspråk: VD:n dömdes för att ha bedragit över 750 personer utan att det förts bevisning om att brott faktiskt begåtts i dessa fall. Vad som har hänt i fallet Habo Finans är att brottspåståenden masshanterats. I omfattande härvor blir det i praktiken omöjligt för rättsväsendet att gå till botten med varje enskild misstanke. Men praktiska problem rättfärdigar inte kompromisser med rättssäkerheten. Det är helt enkelt inte tillåtet. Och Habo Finans är knappast unikt.”

Utveckling

Låt mig utveckla detta något. Vad som hände i Habo Finans-fallet var alltså att en person dömdes för grovt bedrägeri i en stor mängd fall. Att vilseledande faktiskt skett var klarlagt, men – som sagt – det räcker inte för att bedrägeri skall anses föreligga. Det krävs också att vilseledandet lett till en viss effekt hos den som är offer för brottet. 

Här finns det ett pedagogiskt problem, har jag kunnat notera, i förhållande till den som inte redan har funderat närmare på rättssäkerhetsfrågor. Det pedagogiska problemet verkar framför allt bestå i att det är svårt att förstå varför det skulle vara så nödvändigt att, för att ta bedrägerifallet som tagits upp här, en viss effekt inträffat. Direktören hade ju ljugit för kunderna. I vissa fall var det också klarlagt att detta hade medfört negativa ekonomiska effekter för kunderna. Då spelar det väl inte så stor roll om man utgår från att sådana effekter också drabbar andra?

Inget brott utan lag

Denna invändning, som jag hört från väldigt många (och även många kloka) personer, uppmärksammade mig på att det verkar finnas en underskattning av hur rättssäkerhetsidealet uppställer formella krav. Det är en grundbult i rättssäkerhetstanken att ingen ska dömas för ett brott utan lag. Utan en lagreglering, finns det inget brott. En lagreglering som innehåller ett förbud av något slag (”Du ska inte bedraga”) innehåller vissa rekvisit, eller vissa kriterier.

Det är enbart om dessa kriterier är uppfyllda som en misstänkt person kan dömas för brottet. Är inte dessa rekvisit eller kriterier uppfyllda så föreligger inget brott. Låt mig upprepa detta för att nöta in poängen: Är inte samtliga rekvisit uppfyllda i en regel finns det inget brott enligt regeln. Finns det då ingen annan regel som aktualiserats finns det inget brott över huvud taget.

Inget straff utan bevis

Ovanpå dessa rekvisit ligger bevisregler. Det är åklagaren som har bevisbördan för att ett brott föreligger. Det innebär mer specifikt att åklagaren har bevisbördan för att samtliga de rekvisit som regeln ställer upp är uppfyllda. Om åklagaren inte kan bevisa att samtliga rekvisit är uppfyllda så kan man inte heller döma för brott.

Oskuldspresumtion

En annan rättssäkerhetstanke aktualiseras därvid, nämligen oskuldspresumtionen. Alla skall betraktras som oskyldiga om inte åklagaren lyckats bevisa, enligt de tuffa beviskrav som därvid gäller, att alla rekvisiten för brott är uppfyllda.

Med andra ord: Om åklagaren inte lyckas bevisa att ett brott föreligger enligt de kriterier som gäller för brottet så ska rättsordningen utgå från att den anklagade personen är oskyldig.

Tillbaks till fallet

Det här är basics, förstås. Men låt oss utgå från dessa basics och återvända till Habo Finans-fallet. I fallet dömdes alltså en person för bedrägeribrott mot en väldig massa personer. Avseende några av de misstänkta brott hade åklagaren fört bevisning. (Förhör som för övrigt visade att det fanns många olika anledningar till varför Habo Finans kunder valde att investera i Diamanten.)

Men avseende de allra flesta fördes ingen bevisning alls. Genom att döma VD:n för även dessa brott, 750 brott, så har rättssäkerhetsprinciper alltså kränkts.

En jämförelse

Kanske blir det tydligare om man jämför med andra brott och andra rekvisit. Säg att jag åtalas för två fall av bestialiska mord. I ett av fallen förs bevisning om att jag faktiskt mördat en person som också är död. Mordet är dessutom, som sagt, bestialiskt. Straffet blir därför livstids fängelse. Lagens strängaste straff.

Men avseende det andra fallet förs det ingen bevisning. Notera: Det är inte som i vissa tidigare kända fall där bevisvärderingen gjorts på ett kontroversiellt fall. I mitt exempel är det istället så att domstolen bara konstaterar implicit att det inte finns anledning att göra en annan bedömning i det andra fallet än avseende det fall där det faktiskt förs bevisning. Det påverkar i och för sig inte straffet – jag kan inte dömas till strängare straff än livstids fängelse. Men ur rättssäkerhetssynvinkel har något väldigt allvarligt hänt: Jag har felaktigt dömts för ett brott. (Vilket alltså inte är det samma som att jag är oskyldig till brottet. Däremot skall jag ur statens synvinkel betraktas som oskyldig för brott som det inte bevisats att jag begått.)

Samma med Habo Finans. I 750 fall dömdes en person felaktigt för bedrägeri. Pretty serious stuff.

En morot till konspirationsteoretikern

En annan litet ovanlig sak med hovrättsdomen är att det fanns en ledamot som var skiljaktig och som är den vars inställning jag bygger ovanstående på. Den skiljaktiga meningen är emellertid inte fogad till domskälen på det vanliga sättet. Den är istället placerad som en ”bilaga till anteckningar förda vid huvudförhandlingen”.

Konspirationsteoretiker kan kanske dra växlar på detta och fundera över om hovrätten ville gömma den skiljaktiga mening vari det framförs att en person döms felaktigt för 750 brott. Men jag är inte konspiratoriskt lagd. Det finns säkert goda skäl för hovrättens placering av den skiljaktiga meningen.

Ett avslutande litteraturtips

Habo Finans-domen är ett exempel på när masshantering utmanar rättssäkerhetsprinciperna. Det finns många fall som kan tas upp i det sammanhanget. En uppfriskande artikel är Suzanne Wennbergs  Från Malexander till Sambandscentralen – fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, JT 2002-03.

Sexsäljare, ersättningar och moral hazard

Efter den diskussion som förts här tidigare har jag funderat litet mer på det där med sexsäljare som brottsoffer. Det är alltså ett förslag som Gudrun Schyman och några andra lanserat, och som – om jag förstår det rätt – ur rent praktisk synvinkel framför allt syftar till att ge prostituerade tillgång till de ersättningsmekanismer som samhället tillhandahåller just brottsoffer.

Rättsligt sett är det kränkningsersättning som är intressant. Kränkningsersättning utgår enligt huvudregeln till en person som offer för ett brott av visst allvar. Om inte brottslingen kan betala kan ersättning istället utgå ur hemförsäkringen eller som brottsskadeersättning. Den senare ersättningsformen kan bli aktuellt till exempel om brottslingen inte kan betala själv (eller kanske inte kan identifieras) och det inte, av någon anledning, går att få pengar ur hemförsäkringen.

För att ersättning skall kunna utgå till en sexsäljare så måste en tungt liggande princip när det gäller kränkningsersättning frångås, nämligen principen att ersättning inte skall utgå till det brottsoffer som själv medverkat till att kränkningen uppstod. När det gäller brottsskadeersättning bortfaller ofta rätten till ersättning redan när offret tagit en risk att utsättas för kränkning, eller om offret medvetet vistats i en miljö där brott kan antas begås.

Om man säljer sex till någon så begår köparen brott. Enligt vanliga principer borde alltså rätten till ersättning falla bort vid prostitution. För att det rent tekniskt skall vara möjligt att betala ut kränkingsersättning till prostituerade behövs således ett undantag. När det gäller brottsskadelagen kan ett sådant undantag göras explicit, det kan skrivas in i lagen. Det skulle se jävligt konstigt ut, eftersom mordförsöksoffer och våldtäktsoffer inte kan påräkna någon sådan undantagsregel men det är möjligt. 

Det innebär att om du umgås med en person som du tror är kriminell och som sedan försöker strypa dig och du nätt och jämnt överlever så kan du bli helt utan ersättning, men enligt Schyman-förslaget skulle den som medvetet och uppsåtligt ger upphov till att ett brott begås ha rätt till ersättning. Orättvisan i en sådan ordning kan man suga på länge.

När det gäller kränkningsersättning genom skadestånd – som alltså sexköparen får betala – så är det svårare att se hur det skulle regleras. Det går teoretiskt att införa en särskild sexköpsregel i skadeståndslagen men det skulle sticka ut som en Ku Klux Klan-kåpa på en Wu Tang-konsert. Skadeståndslagen innehåller inga sådana specifika regler alls och skadeståndsrätten har alltid värjt sig mot detaljreglering i paragraferna.

Men låt oss ändå anta att det går, att lagstiftaren vill rucka på ersättningsrättens traditioner på detta sätt och låt oss för en stund bortse från det rättssystematiskt kulturrevolutionära i en sådan reform och låt oss istället fundera litet över effekterna. Effekten blir – om man inte tänker sig förstöra ersättningsrätten i sin helhet – att för varje gång en sexsäljare säljer sex så är hon ett brottsoffer som har rätt till ersättning.

När det gäller kränkningsersättning så finns det ett sedan länge etablerad minimibelopp, nämligen femtusen kronor. Att det finns ett sådant minimibelopp beror på att kränkningsersättning enbart utgår vid allvarliga brott. Är det mindre allvarligt än att det kan anses medföra femtusen kronors ersättningsnivå når det helt enkelt inte upp till tillräckligt i allvarlighetshänseende. Det innebär att varje såld sexuell tjänst ger rätt till femtusen kronor i ersättning. Det är nog helt omöjligt att betrakta det på annat sätt än att varje sexuell tjänst ska betraktas som en ny kränkning.

Kan den prostiuerade visa att hon sålt sex men ingen blivit dömd för brottet så kan ersättning utgå från skattebetalarna, genom brottsskadeersättning. Och nu kommer vi fram till det fina. Eftersom en sexsäljare enligt förslaget definitionsmässigt anses som ett brottsoffer även om hon medvetet till och med givit upphov till brottet så måste såvitt jag förstår det den prosituerade kunna vända sig till brottsoffermyndigheten och erhålla ersättning för varje gång som hon sålt tjänster, om hon kan dokumentera brottet. Och effekten av det är ju uppenbar:

En prostituerad som dokumenterar sin business kan erhålla ett påslag på 5000 kr från skattebetalarna för varje gång hon säljer sex.

Det blir ju märkligt. En yrkesprostituerad som säljer, för att bara ha ett exempel, tre tjänster om dagen, tjugo dagar i månaden, och som riggar en videokamera skulle kunna inkassera 300 000 kr i månaden från allmänna medel. Ganska mycket pengar.

Jag är själv skeptisk mot tanken att ersättningssystemen tillhandahåller så mycket till incitamentsstruktur. Men man behöver inte vara en särskilt stark anhänga av moral hazard-tänkande för att anta att detta kan leda till oönskade resultat. Mer prostitution, till exempel.   

(Liknande tankar har framförts av åtskilliga i bland annat kommentarsfältet på Juridikbloggen, tack t.ex. till David Bergkvist.)

Sexköp som brott mot mänskligheten

Ett brott mot mänskligheten, enligt Nürnbergstadgan, är definierat som ”mord, utrotning, slaveri, deportation och dylika handlingar mot civilbefolkning. Vidare inräknas det som begicks i koncentrationsläger och förintelseläger samt förföljelser i politiskt, rasligt och religiöst syfte. Enskilda mordaktioner, massavrättningar verkställda av SS-trupper och Einsatzgruppen, räknas även hit; förintandet av de två tjeckiska byarna Lidice och Ležáky i juni 1942 samt den franska staden Oradour-sur-Glane i juni 1944.” (Klippt från Wikipedia.) En liknande definition följer av Romstadgan. Brott mot mänskligheten är primärt alltså gärningar där ett folk eller en grupp utsätts för utrotning. Helvetiska brott.  

Pretty serious shit. Jag hör berättelserna från A Problem from Hell, Samantha Powers mäktiga bok om folkmord, för mig själv när jag läser en debattartikel om brott mot mänskligheten i Svenska Dagbladet. Gudrun Schyman och några andra skriver nämligen att ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten”. De skriver inte bara det (den fullständiga meningen är ”Sexköp är ett brott mot mänskligheten, jämlikheten, och värdigheten hos den köpta personen.”). Men det är denna formulering som har svetsat sig fast i mitt huvud. Sexköp är alltså ett brott i paritet med Förintelsen, folkmordet på armenierna eller Rwanda. Det är där vi nu har hamnat.

Det finns något sorgligt över den här debattartikeln. Jag är själv skeptisk mot sexköpsförbudet, men känner inte så oerhört starkt för min skepsis. Men vad jag känner starkt för är hur nyanserna totalt fallit bort ur det samtal som först. Och inte bara nyanserna, allt vett har försvunnit i kampanjerna för ett starkare samhälleligt avståndstagande från sexhandel.

I debattartikeln sägs det, utan några som helst referenser, att prostituerade drabbas av samma typ av posttraumatiskt stressyndrom som hos ”krigsveteraner, tortyroffer, samt våldtagna och misshandlade kvinnor”. Det sägs att ”[f]örarbetena till den så kallade sexköpslagen och den forskning som finns visar att den överväldigande majoriteten prostituerade personer i världen, inklusive i Sverige och i jämförbara länder, befinner sig i prostitution på grund av tvingande omständigheter som typiskt sett inkluderar sexuella övergrepp som barn eller allvarlig försummelse, hemlöshet, fattigdom, rasism och könsdiskriminering.” Slutsatsen är att debattartikelns författare vill ge sexsäljare brottsofferstatus.

Vad som egentligen döljer sig bakom det är att man framför allt vill att sexsäljare skall tillerkännas skadestånd och – antar jag – brottsskadeersättning. Det vore en på många sätt märklig anomali i systemet. Kränkningsersättning utgår inte – på goda grunder – till den som inte värnat sin integritet. Sexsäljare i allmänhet värnar inte sin integritet, om de inte säljer sex i samband med att de blir utsatta för t.ex. hot eller våld. En sexsäljare har t.o.m. framhållit att hon uppfattar det som skymfligt att göras till brottsoffer mot sin vilja. Det är också alldeles uppenbart att debattartikelförfattarna inte har någon egentlig koll på hur ersättningsrätten är konstruerad idag – det hade ju varit smakligt att man kollar upp litet vad det är man vill förändra innan man föreslår förändringarna. 

Men så ser förslaget ut. Som skattebetalare upplever jag det som litet konstigt att de skattepengar som jag helst skulle vilja gick till sjukförsäkringsreformer kan komma att betalas ut till personer som Alexander Bard. Alexander Bard är inte bara nybliven medlem av Idoljuryn och hitmakare utan har även nyligen kommit ut som sexsäljare. Jag har svårt att se att Alexander är ett brottsoffer på det sätt att han gjort sig förtjänt av mina skattepengar. Mest av allt har jag svårt att smälta att om Alexander Bard säljer sex så gör sig köparen av tjänsten skyldig till ett brott mot mänskligheten. Sexköpet som förintelseläger.

Leijonhufvud om sexbrottsdom från HD

Madeleine Leijonhufvud uttalar sig idag (här)  om en dom från HD (domen finns här) som kom i mellandagarna och uttrycker kritik. Domen gör det omöjligt att fälla för sexövergrepp, säger rubriken. Alltså, vad rubriken säger är att även i de fall där det faktiskt begåtts ett övergrepp så är det omöjligt att fälla.

Jag vet att många läsare av den här bloggen reagerar instinktivt på artiklar av det här slaget, och det särskilt om de skrivits av just denna emireterade professor. Men läs förutsättningslöst! Särskilt vad som sägs om skadeståndsfrågan – där kritiken mot JustR Lambertz inte bör viftas bort.

Min egen uppfattning är att HD:s dom är nödvändig.

Assange och rättvisan

Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.

1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Assanges integritet ska respekteras.

3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.

6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.

7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.

8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.

9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.

*

Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.

Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.

Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.

Brott mot person; brott mot rättsstaten

Jag har en käpphäst. Eller, jag har egentligen flera käpphästar men nu tänkte jag ta upp en viss käpphäst. Den käpphäst som jag nu ville ta upp är att brott mot person bör betraktas som riktade mot just den personen och inte mot något annat. Det finns vissa brott som definieras som brott mot samhället. Ödeläggelse, till exempel. Andra brott är brott som riktas mot en viss person. Som mord eller misshandel.

Ibland är den person som drabbas av ett sådant brott en publik person, eller en person om innehar ett betydelsefyllt ämbete. Det är då inte ovanligt att retoriken kring brottet präglas av just hur betydelsefull personen är, eller hur betydelsefull saken som personen driver är. Det sägs således att ett brott mot en journalist ”är ett brott mot tryckfriheten”. Eller så sägs det att ett brott mot en riksdagsledamot är ett brott mot ”demokratin”. Det kan också sägas att ett brott mot en domare eller en åklagare är ett brott mot rättsstaten, eller rättsväsendet.

Jag är i allmänhet skeptisk mot en sådan retorik. Retoriken signalerar att det är allvarligare när vissa personer utsätts för brott än andra. En sådan retorik återspeglar ett slags brottsofferhierarki som inte hör hemma i en rättsstat som måste utgå från, för att uttrycka det pompös, alla människors likhet inför lagen.

Det finns i och för sig brott som i och för sig ligger litet mitt emellan ett brott mot samhället och mot en person. Hot mot vittnen – övergrepp i rättssak – kan sägas vara ett sådant brott. Angrepp på kungen – högmålsbrott – är ett annat. Men i allmähet så bör instinkten vara att ett brott mot en person bör värderas utifrån allvaret i gärningen, hur allvarlig kränkningen var, och inte utifrån vem det var som utsattes för kränkningen.

Det betyder dock inte att inte brott mot vissa personer kan få effekter även för andra, eller till och med för oss alla. Sådana brott kan det finnas anledning för samhället att i sitt förebyggande arbete prioritera.

I samband med en omfattande rättegång rörande koppleri har hot framförts till både domaren och åklagaren. Hoten mot åklagaren har inneburit att hon måste skyddas av livvakter. Hoten mot domaren innebar att hon var tvungen att hoppa av målet. Domaren kan dessutom inte ens vistas i sin bostad för tillfället. Även hennes familj hotas. 

Det finns många saker som gör att jag reagerar starkt på det här. Jag reagerar starkt som människa, eftersom jag känner med de jurister som försöker utföra sitt arbete i ett mål som enligt stämningsansökan är jävligt upprörande i sig. Jag reagerar starkt eftersom jag som medborgare anser att det är helt oacceptabelt att domstolarna och åklagarna hindras i sitt arbete. Jag reagerar också på att domaren i fallet tvingades hoppa av efter att ha varnats av SÄPO om hotbilden. Detta är ju SÄPO:s uppgift, men samtidigt så är det inte bra att polisen i praktiken kan byta ut domare i ett mål. (Det går kanske inte att ha det på något annat sätt – men det ger ändå associationer.)

Och jag reagerar på de reaktioner som jag sett från andra jurister eftersom jag vet vilka reaktioner sådana reaktioner givit vid tidigare tillfällen.  Närmare bestämt så reagerar jag när jag läser Barbro Jönsson, den modiga åklagaren som fortsatte sitt arbete efter att ha utsatts för i en attack mot sitt hem, i samband med ett mål mot kriminella nätverk. Jönsson framhåller nu behovet av larmbågar och säkerhetsåtgärder i domstolarna. Det är ett rimligt krav. Hoten mot domaren i det här fallet är inte unika – det har förekommit många liknande situationer under senare tid. Regeringen har också varit inne på samma linje. I det sammanhanget kan det vara värt att påminna om vad Dagens Nyheter ansett om skyddet för domare och rättegångsaktörer för ett år sedan. När Krister Thelins utredning om ökat skydd i domstolarna presenterades så publicerade DN en huvudledare där det talades om ”säkerhetsande”. DN raljerade kring behovet av säkerhetsåtgärder i domstolarna och sammanfattade sin inställning: 

”Men att bygga om för säkerhetskontroller och att anställa en mängd vakter finns ingen anledning till. Om utredarens förslag genomförs uppnås bara två effekter. Kostnaderna för domstolarna ökar med några tiotal miljoner om året. Och människor får i ännu högre grad intrycket att det är förknippat med fara att infinna sig i domstol. Ingetdera är önskvärt.” 

Så kan man argumentera bakom skrivbordet i en DN-skrapa som skyddas av säkerhetsvakter och inpasseringsrutiner. I ljuset av vad som nu skett i Malmö tingsrätt klingar DN:s uppfattning närmast hånfull.