Terrorns advokat

(För någon månad sedan skrev jag några rader i DN Kultur om advokaten Geir Lippestads bok om sin klient Anders Behring Breivik. En längre text på temat följer nedan.)

 

Terrorn har alltid sökt uppmärksamheten. Det går som en blodröd tråd genom terrorismens historia. Från avrättade fångars huvuden uppträdda på pålar utanför staden, till islamister som filmar mord på journalister eller ryska nationalisters YouTube-klipp med skändningar av homosexuella.

Terrorister söker sig till strålkastarljuset. Anders Behring Breivik har tagit denna insikt till sin spets. Breivik är terroristen som skickade ut sitt manifest strax innan brotten begicks, medveten om att dådet skulle sprida det. Han är mördaren som kom utrustad med en mefistofelisk medieplan. Och vi är alla en del av denna plan, som Emanuel Karlsten skrev i DN Kultur, varje gång vi sprider budskapet vidare, varje gång vi gör oss till hans megafon (DN Kultur 26 juli 2011).

Breivik insåg också det som alltfler nu börjar inse, att rättsliga processer kan vara ett effektivt verktyg för kommunikation. Domstolen skulle bli Breiviks scen. Så var det uttänkt och så blev det. Rättsprocessen, beskådad av hela världen, skulle ge honom möjligheten att sprida innehållet i sitt manifest. I denna medieplan var rättens tjänare – domare, åklagare, advokater – marionetter. Redan från början hade Brevik klart för sig vilken försvarsadvokat han ville ha, den enda roll han själv kunde besätta. Geir Lippestad.

I Lippestads bok Det vi kan stå för (Modernista 2013), beskrivs ingående – möjligen för ingående – relationen mellan försvararen och massmördaren. Försvararens uppgift i detta fall var aldrig att strida för klientens frikännande. Breivik erkände sina handlingar. Istället blev försvararens viktigaste uppgift att tillvarata klientens intresse på andra sätt.

”Jag kommer inte att delta i ditt politiska projekt, men jag ska göra så  gott jag kan för att i alla sammanhang tillvarata dina rättsliga intressen.” Så sade Lippestad till sin klient i ett tidigt skede, innan rättegången. Klienten hade inga invändningar. Han skulle själv ta ansvar för det politiska. Lippestad skulle ta hand om det juridiska. Det juridiska var Breivik ändå inte så intresserad av. Han ”erkände” nämligen inte den norska rättsordningen. Juridiken, för Breivik, var falsk. Lippestad fick uppgiften att ägna sig åt det falska, medan klienten förberedde sig för uppträdandet på scenen.

När mina kollegor i olika juristyrken har kommenterat Lippestads bok har det oftast skett genom ett instinktivt avståndstagande. Advokater ska inte skriva böcker om sina klienter. Relationen mellan klient och advokat är helig och bör förbli hemlig. Även om klienten samtycker till att skriftligen förevigas, eller kanske till och med vill gå till historien via sin advokats penna, så är advokaten bakbunden. Klienten kan ju ändra sig. Någon gång i framtiden kan klienten vilja söka resning, eller nåd. Advokatens berättelse kan hamna i konflikt med dessa intressen.

 

Denna aspekt av Lippestads bok är närmast en advokatetisk fråga. För egen del slås jag mer av hans fullständiga ovilja att begrunda sin egen roll i Breiviks politiska program. I realiteten finns det naturligtvis inte någon strikt gräns mellan det politiska och det juridiska i ett fall som detta. Sådana dikotomier är alltid hopplösa, men det blir mer uppenbart i mål där brottslingen redan i förhand planlagt hur processen ska regisseras för att främja politiska syften.

Lippestad försökte att undvika att ta regi men hans position var omöjlig. En försvarsadvokat som tar rättsstatens förtroende på allvar kan inte undvika att bli megafon för sin klients uppfattningar. Det ingår i uppdraget. Varje gång Lippestad återgav Breviks underkännande av den norska rättsstatens legitimitet vidarebefordrade han en politisk uppfattning: Demokratins spelregler gäller inte i kulturkriget.

I rättegångssalen är det advokatens roll att framföra även de osmakligaste och ibland direkt galna invändningar som klienten vill vädra. Men Lippestads megafon har haft högre volym än så. I sin bok beskriver han således presskonferenser där han, neutralt, återgivit sin klients uppfattningar.

Breivik fick genom sin försvarare chansen att gång på gång underkänna den norska rättsstaten inför världens alla medier. Det går bortom juridiken. Det är politik. Jag säger inte att det var fel av Lippestad. Lippestad framstår på många sätt som en enastående försvarsadvokat, föredömligt orubblig i sitt förtroende för rättsstaten och advokatens funktion i denna. Hans uppgift var att tillvara sin klients intresse på bästa sätt. Kanske gjorde han det. Juridiskt och bortom.

Terroristen söker strålkastarljuset. I en rättsstat kan terroristens advokat ibland inte undvika att hjälpa till med ljussättningen. Men det är en god idé att fundera närmare på hur denna ljussättning sker och på vilket sätt advokaten bör medverka till den. Är det t.ex. lämpligt att skriva en hel bok om den publicitetstörstande klienten. Vi är alla en del av Breiviks plan, men vi är inte hans marionetter. Vi bestämmer själv hur vi medverkar.

Annons