You are currently browsing the monthly archive for april 2009.

Bland jurister är det inte riktigt accepterat att stämma in ”allmänhetens” klagomål på för korta straff. Krav på längre strafftid uppfattas av jurister ofta som en pöbelmässig och gammaltestamentlig inställning, med sin grund i okunskap om straffets funktioner och verklighet. Kombinera detta med litet av juristens realism/defaitism – ytterligare några år på anstalt gör inte någon positiv skillnad ur rehabiliteringssynvinkel – så är det inte så förvånande att juristen ofta försvarar domstolarnas vana av att ligga i botten av straffskalorna.

Men ibland tränger sig verkligheten på. Två tonåringar – en femtonåring och en sjuttonåring – mördade under vidriga former en homosexuell man och mordet konstaterades vara överlagt. Så här sammanfattas det lakoniskt i Dagens Juridik:

”Under förespegling att de skulle ha sex, besökte de två ungdomarna senare mannens lägenhet. I sängen tog sjuttonåringen ett judogrepp om mannens hals, och femtonåringen hjälpte till att hålla fast hans armar. När mannen var på väg att förlora medvetandet gick femtonåringen och hämtade fickkniven och högg denna två gånger i mannens bröstkorg. Sedan det visade sig att mannen fortfarande andades hämtade han en 25 centimeter lång kökskniv, med vilken han tilldelade mannen ytterligare minst två knivhugg i bröstet. Sedan gick de två runt i lägenheten och tillgrep bland annat dator, mobiltelefoner, kamera, DVD-filmer och kontanter, som placerades i medhavda väskor.”

För detta dömdes förövarna till 18 månaders respektive tre års sluten ungdomsvård.

Det känns inte okej. Det är en sak om rättsordningen skulle ha intagit inställningen att tonåringar i de här åldersgrupperna inte skulle dömas till straff över huvud taget. Alternativet kunde ha varit ett icke-tidsbestämt vårdande, till exempel. Men nu har lagstiftaren kommit fram till att en sjuttonåring och en femtonåring skall falla under de straffrättsliga reglerna. Är det då egentligen inte ganska konstigt att ett överlagt och hatbrottsbetonat mördande ger 18 månaders ungdomsvård?

Förvarare av den rådande ordningen säger då att ett längre straff knappast skulle göra någon nytta. Det finns då ingen anledning att döma ut ett längre straff än så här, är argumentet. Men den inställningen är det ingen som konsekvent omfattar: Om straff skulle sättas efter vilken nytta det gör för individualpreventionen skulle det vara meningslöst att döma den beroende knarkaren till korta straff varje gång hon påträffas med amfetamin. Om straff skulle sättas efter vilken nytta det gör för allmänpreventionen skulle vi ha livstidsstraff för trolöshet mot huvudman. Straff får man för att man förtjänar det. Nog förtjänar en straffmyndig person mer än 18 månaders frihetsberövande för ett bestialiskt mord? Och nog påverkar en sådan här ordning allmänhetens redan sargade förtroende för rättsordningen.

Telebolagens beslut att förstöra personuppgifter visar på något intressant och återspeglar en förändring i attityden på bara några år. (SvD, DN.) Bolagen gör naturligtvis inte det här av godhet eller idealism, även om det nog kan finnas ett mått av principiell övertygelse som motiv i alla fall hos aktörer som Banhof. Bolagen gör det för att tjäna pengar, för att skapa förtroende hos sina kunder som skall känna att bolagen står på deras sida.  Mot vem? Jo mot staten. Företagen snappar snabbt upp att det finns pengar att tjäna på att spela the white knight, riddaren som försvarar oss mot statens intrång, eller av staten sanktionerade intrång, i den personliga integriteten.

Är det inte märkligt? Att exempelvis Stenbeck-sfären kan casha in på att vi oroar oss för våra privatliv?

Positioner har förflyttats. På kort tid har integritetsmedvetenheten ökat markant, i takt med de alltfler legala möjligheterna att göra intrång i den. Det var ingen som för fem år sedan oroade sig särskilt för kameraövervakningar eller telefonavlyssningar. Intrång i privatlivet fanns inte med bland de hot vi såg mot våra liv eller vår livsstil. Det drabbade ju bara knarklangarna och rånarna. Men idag finns det en annan medvetenhet om de legala möjligheterna att skaffa insyn i våra privatliv och de risker och hot som det medför. Det skyddade privatlivet har blivit rättspolitiskt aktuellt. Talet om storebrorssamhället upplevs inte längre som lika konspirationsteoretiskt. Många som tidigare var ljummet intresserad av rättighetsfrågor nu förlorat en del av sitt förtroende för staten som rättighetsgarant. Vi sätter större förtroende till kommersiella aktörer som Banhof eller Tele2 än till lagstiftaren när det gäller att bevaka vår integritet.

Det om något är en förtroendekris för lagstiftaren.

**

Peter Danowsky, som företräder rättighetsföretagen uttalar sig i Svd och ger konspirationsteoretiker vatten på sin kvarn: Danowsky ” Alla i riksdagen har utgått ifrån att internetoperatörerna är lojala mot lagstiftningen och inte vill medverka till brott. Om Tele 2 intar den här attityden och det följs av andra operatörer blir det en skärpning av lagen i framtiden.” Är det verkligen så enkelt för rättighetsinnehavarna att beställa en lagändring i riksdagen?

Uppdatering: Sanna Rayman har samma reaktioner kring Danowskys kommentarer som jag i dagens SvD. Och Hanne Kjöller når nya höjder i associationsleken när hon jämför The Pirate Bay med somaliska mördare och upprepar myten om att TPB ”publicerat” obduktionsbilder från Arboga.

Phillip Morris-målet, det kanske mest kända tobaksmålet som pågått i mer än tio år, kom till sin slutstation för någon vecka sedan då den USA:s Supreme Court underkände tobaksbolagets talan såsom ”improvidently granted”.

Här finns en sammanfattning.

Det har stört mig att man i fildelningsdiskussionen försökt föra in upphovsrättsbrottet under stöldrubriken. (Se här , här och här.) Det passar inte in där. Upphovsrätten är inte en äganderätt. Det är fjantigt att ens påstå det. Men ändå framhärdar många med att göra just det, att hävda att upphovsrätten är en äganderätt och att den som gör intrång i upphovsrätten stjäl.

Konsekvenserna av att applicera det traditionella äganderättsbegreppet med stöld av sak som jämförelse blir dock konstiga om man värnar om upphovsrätten. Fredrik Strage skriver fyndigt om det i dagens DN. Om filerna skall anses som saker får vi väl i konsekvensens namn lämna tillbaka de stulna sakerna. Strage: ”Nej, det är lika viktigt att den nedladdade musiken återlämnas till sina rättmätiga ägare: artisterna. ”It belongs to them, let’s give it back”, för att citera det rättrådiga, australiska bandet Midnight Oil. Därför bör vi genast returnera illegalt nedladdad musik till skivindustrin genom att mejla den till musikretur@ifpi.se.”

Just så.

Och det går ju åt andra hållet också. Konsumentskyddet för saker ger mediekonsumenten en helt ny makt. När saken inte uppfyller de berättigade krav på kvalitet som konsumenten kan ställa så kan man häva köpet och kräva skadestånd. Eller hålla fast vid köpet och kräva leverans av en funktionsduglig vara.

Stockholm 2009-04-24

Bästa Florence Valentin!
 
Er senaste skiva var sämre än vad jag med fog kunde förvänta mig. Jag kräver att ni tar tillbaka skivan och istället levererar en skiva som bara innehåller punklåtar om Haninge Centrum, vilket jag hade berättigad anledning att anta att jag skulle fått.
Jag återkommer med anspråk på skadestånd för den skada jag drabbats av till följd av lyssningen på den felaktiga varan.
Med aktning
Mårten Schultz

Det har varit mycket diskussion om TPB-målsdomarens påstådda jäv med anledning av hans medlemsskap i Upphovsrättsföreningen och SFIR. JO-anmälningarna haglar. De flesta av de som nu kritiserar domarens agerande har dock ingen aning om vad det är för föreningar han är med i, och vad som sker på föreningarnas möte. Fiktionen sätter ramarna i stället för fakta. Det är därför uppfriskande att läsa insidesrapportering från föreningarna i morgonens tidning (ej på nätet). Daniel Westman, sekreterare i Upphovsrättsföreningen, framhållet att det vore dumt att inte vara med i en sådan här förening om man arbetar med upphovsrättsfrågor. Han framhåller också åsiktsbredden i föreningen och att den inte har några likheter med partsstyrda organisationer som Antipiratbyrån. (Daniel Westman var för övrigt den förste person som förklarade Lawrence Lessigs inflytande för mig för en massa år sedan.)

Inte för att jag tror att så många av tingsrättsdomarens belackare bryr sig så mycket om det. Den dramaturgiska inramningen sitter där redan. Det är synd. Nu drunknar den intressanta – och på sikt mycket viktigare – frågan om domen är korrekt eller inte i ett allmänt konspirationsteoriskt kaos där rättssystemet i sin helhet är korrumperat, där ”rättsrötan” härskar och där ”etablissemanget håller varandra bakom ryggen”. (Jag är också med i det där etablissemanget tydligen. Varför har ingen berättat det för mig tidigare?) I ett sådant brus slutar de som kan förändra något på riktigt att lyssna. Och det är synd för det är nu det behövs inflytelserika röster, som utan att falla in i extremismens tonläge kan ta ställning mot integritetskränkande åtgärder, mot telekompaketets brister, mot att förlänga upphovsrätten till hela 70 år – i en tid när allting går fortare.

Nätoperatören Ephones stridsvilja när det gäller att värna om sina kunders integritet är inspirerande. (Se här och här.) Hur avvägningen mot Europarättens privatlivsskydd skall göras förtjänar en genomlysning. Vi får väl se om invändningarna håller. Men om de håller så kan det innebära oöverstigliga problem för hela informationsföreläggandeinstitutet.

Årets roligaste hemsnickrade nyhet från en reporter som synbarligen överkonsumerat CSI finns här.

Frågan har nu rests om ordföranden i TPB-rättegången varit jävig. Om han varit jävig så kan rättegången behöva tas om. Anledningen till misstankarna är att domaren enligt SvD är styrelseledamot i Svenska föreningen för upphovsrätt. Det stämmer i och för sig inte om läser på föreningens hemsida. Där står inte domaren ifråga upptagen som någon ledamot i styrelsen. De allvarligaste beskyllningarna verkar således vara grundade på falska uppgifter. Så man skall vara skeptisk mot de korruptionsanklagelser som nu börjar spruta ur bloggosfären (som ibland tar sig mobbens skepnad). Han är dock styrelseledamot i SFIR  som emellertid inte i första hand är en upphovsrättsorganisation.

Men redan medlemskapet i Upphovsrättsföreningen kan kanske vara ett problem? Om domaren ifråga återkommande umgås med företrädare för ena partsintresset i det aktuella målet kan rubba tilltron för domstolens neutralitet. I SvD så uttalar sig exempelvis f.d. regeringsrådet Rune Lavin om saken och framhåller att han själv inte skulle suttit som domare på ett sådant här mål. Lavins försiktighet är rimlig. I The Pirate Bay-målet möttes bortom de konkreta frågeställningarna olika grundläggande rättspolitiska värderingar. De intressen som ligger bakom upphovsrätten konfronterades med intressen om informationsfrihet, inramat av en straffrättslig prövning. Rättegången anses av många som politisk och även neutrala bedömare har talat om att domstolen genom domen ”satte ner foten”, ”sände signaler” eller ”röt till”. Reaktionerna var dessutom väntade.

I en sådan rättegång är det olyckligt att det ens finns antydningar om att rätten inte varit objektiv, eller i alla fall så objektiv en domstol nu kan vara. Men innan man bryter staven över tingsrätten skall man kanske kolla vad Upphovsrättsföreningen är för en organisation. Ja, det är i alla fall inte någon förlängd arm till Ifpi eller Sami. Den har ingen uttalad agenda att försvara upphovsrätten i rättighetskonfliktsituationer. Föreningen är mer av ett diskussionsforum. Så här står det om föreningen på hemsidan: ”SFU har i över 50 år fungerat som en mötesplats för kvalificerade upphovsrättsliga diskussioner. Vid föreningens möten framträder t.ex. regelbundet internationella experter på upphovsrätt. Föreningen tar inte själv ställning i rättspoltiska frågor och svara därför inte heller på remisser. Bland medlemmarna finns företrädare för olika rättighetshavargrupper, personer verksamma inom medie- och teknikbolag, akademiskt verksamma personer, advokater, företrädare för utbildnings- och bibliotekssektorn samt andra personer som rent allmänt är intresserade av upphovsrätt.”

Varför skall engagemang i en sådan förening rubba förtroendet för domstolens opartiskhet? Det hade naturligtvis inte varit bra om den som skulle döma i TPB-målet hade suttit i styrelsen för Piratbyrån eller i Ifpi. Det här är dock inte en förening av ett sådant slag. Men det kan ändå vara skadligt om föreningen i praktiken präglats av ett rättspolitiskt ställningstagande för upphovsrättsintressen i de rättighetskonflikter som kan uppstå. Det är inte en slump att majoriteten av forskare i upphovsrätt är positiva till långtgående skydd för upphovsrätten medan en forskare i integritetsskydd – om det finns någon – intar en mer skeptisk attityd. Och redan namnet på föreningen kan ge fel associationer. Svenska föreningen FÖR upphovsrätt. Det antyder en bias till fördel för ett av flera relevanta rättspolitiska intressen.  Det är inte bra i en sådan här infekterad sak. Justice must not only be done, but also be seen to be done. Å andra sidan: Vi kan inte ha en ordning som förhindrar domare att deltaga i olika samtal eller föreningar – dels för att det kringskär domarnas rättigheter, dels för att en domare som lever i ett vakuum skulle vara en dålig domare. Kanske har Upphovsrättsföreningen haft en jämn fördelning av intressen representerade på sina möten – både Lawrence Lessigianer och Ifpi-aner?

Det viktigaste är därför de personliga kontakterna. Vänskap korrumperar ofta mer än intressegemenskap.

För övrigt kan det väl påminnas om att det satt nämndemän i rättegången. Nämndemännen är tillsatta av partier som just röstat igenom IPRED och som på andra sätt tagit ställning för upphovsrättsintressen. Om man nu vill leta efter neutralitetsundergrävande föreningsmedlemskap.

**

Uppdatering: Att domaren framstår som inkonsekvent genom sitt tidigare hanterande av nämndemännen diskuteras här och här, Maria Abrahamsson skriver om saken här, Domarförbundets ordförande har ställt upp på en Q&A här, några processrättsspecialister har hörts här och här. Och här finns litet andra kommentarer.

Diskussionen om Konstfacks agerande efter skandalerna med den inbillade sjuka och graffitibombningen av en tunnelbanevagn har urartat till ett mästerskap i snömos. Anna Odell, hon som inbillade folk att hon var psykiskt sjuk, skriver att ”konsten måste få vara fri” på Newsmill idag. Och i linje med den analysen så är nu kulturetablissemanget redo att bryta staven över Konstfacks rektor för att han – the horror! – har anlitat en jurist för att undersöka ansvarsfrågor när det gäller enskilda elevers projekt.

Det väl inte ett dugg konstigt att Konstfack vill undersöka de rättsliga konsekvenser som ligger i farozonen vid olika typer av aktiviteter. Vissa skolor företar rättsliga utredningar av vilka ansvarskonsekvenser mobbning eller diskriminering i skolan kan ha, vissa vilka konsekvenser det kan få att bryta ett avtal, andra – som Konstfack – vilka ansvarskonsekvenser det kan få om studenter till exempel bryter mot upphovsrättens regler i sin konst.

Saken är ju den att det mycket väl kan vara Konstfacks ledning som kan hållas ansvarig. I vart fall är det en möjlighet. I linje med de bedömingar som gjordes i The Pirate Bay-domen räcker det med ganska lösa samband med ett huvudbrott i upphovsrätten för att någon skall anses som medhjälpare. Och då talar vi om straffansvar. Därtill finns det olika argument för att skolan kan bli civilrättsligt ansvarig för skador som elever orsakar i vissa fall, t.ex. vid mobbning och pennalism, men även – kanske – vid skadegörelse eller upphovsrättsintrång. Förutom att ingen – inte ens en rektor – skall hindras från att undvika att hamna i situationer genom sitt arbete som medför risker för juridiskt ansvar finns det även en juridisk-etisk aspekt här: Det är inte bra om skattefinansierade utbildningsinstitutioner är passiva när deras elever begår brott inom ramen för sin utbildning.

Det sagt framstår ju de situationer som nu ”stoppats” av Konstfack som juridiska lågriskprojekt. Juristerna kan bara ge underlag för riskbedömningar i dessa fall. Beslutsfattandet får sedan ledningen stå för. Ibland kan det väl vara värt att ta en juridisk risk för konsten, eller pengarna. Carl Johan de Geer, Dan Wolgers eller Jan Stenbeck och Betson lät inte riskerna för juridiskt ansvar lägga krokben för deras visioner. Anna Odell kan stjäla en brandbil för sin konst om hon vill. Men hon skall inte räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens.

(Apropå detta: Se i sammanhanget ett härligt exempel på juristofobi – juristen som den ängslige, censurivraren utan integritet.)

*

Idag fortsätter Konstfacksbashingen i Svd .

Idag på DN debatt så hävdar ett antal kändisar med, KG Hammar och Sven Wollter i spetsen, att ett antal personer som brutit sig in på en anläggning och förstört vapen skall gå fria från ansvar med stöd av nödvärnsreglerna. Vapen används för att döda, och genom att förstöra vapen så förhindrar man att någon dödas. Ett slags självförsvar, kan man tycka.

Nu är det i och för sig inte alltid brottsligt att döda. Man kan ju nämligen tänka sig att de vapen som förstördes här skulle användas av personer som behövde försvara sig mot ett brottsligt angrepp. Det påstådda nödvärnet kan då ha saboterat ett effektivt nödvärn för någon annan. Det är ytterligt sällan som det anses berättigat med dödligt våld på sådant sätt att det faller inom nödvärnsrätten. Men vapen kan ju användas även på andra sätt.

I vilket fall så har domstolarna prövat invändningen tidigare. Plogbillsrörelsen försökte tidigare med samma argumentation vid ett angrepp på Bofors vapenfabrik. En i och för sig sympatiskt inställd domare, till plogbillarna sympatiskt inställd alltså, fann att nödvärnsinvändningen inte höll i dessa fall. Något gehör hos domstolarna lär inte Hammar och Wollter få den här gången heller.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter