You are currently browsing the tag archive for the ‘ärekränkning’ tag.
Det har kommit många spännande domar från HD under senaste veckorna. I två viktiga avgöranden har HD konstaterat att överträdelser av de rättigheter som uttrycks i regeringsformens andra kapitel kan medföra skadeståndsskyldighet – lika viktigt som rimligt. I förrförra veckan kom dessutom en viktig revisorsdom, i det s.k. BDO-målet. (Som jag skrivit ut och inte hunnit läsa än.)
Jag kanske återkommer med något om dessa mål. Men dagsfärskt från de digitala pressarna kommer idag ett annat beslut från HD. HD beviljar prövningstillstånd i målet rörande påstått förtal i en studentuppsats.
Så här beskrevs målet i Corren när det var i sin linda: I en uppsats, som publicerats på internet men som nu är borttagen, beskrevs 48-åringen [den som väckt talan] bland annat som ”en första klassens duperare”. De två uppsatsförfattarna skrev också att den namngivne mannen ”aldrig visat respekt för lagen”.
Tingsrätten dömde studenterna medan hovrätten friade med stöd av social adekvans. (Se för några anteckningar om social adekvans här.) För egen del tycker jag tingsrättens domskäl är mer övertygande än hovrättens majoritetsdom.
Målet har valsat runt en del: Hovrätten ville först inte bevilja prövningstillstånd för prövning där vilket sedan ändrades av HD. Nu har hovrätten dömt och därefter har prövningstillstånd alltså meddelats för sakprövning i HD.
Målet är mycket intressant i dessa tider. I botten ligger en fråga om vilken rätt tidigare dömda har till rätt till skydd för äran. När skyddas den dömdas intresse av att slippa pekas ut som klandervärd?
*
Tips: Håll koll på kampanjerna från Reclaim Justice. Det är oborstat, kontroversiellt och okonventionellt – men det är juridiskt sprakande.
För många år sedan fördes en principiellt viktig debatt i Svensk Juristtidning. Jan Hellner, professorn som av många anses som Sveriges främsta jurist någonsin, kritiserade Bertil Bengtsson, professorn och justitierådet som av många anses som Sveriges främsta jurist någonsin.
Bakgrunden var Bengtssons rättsfallsöversikter i Svensk Juristtidning på skadeståndsrättens område. I dessa översikter presenterade Bengtsson ny skadeståndspraxis, framför allt från Högsta domstolen. Ibland förekom det någon liten kommentar till rättsfallen – en värdering, en tolkning.
En del av de domar som Bengtsson hade han själv deltagit i. Hellner ansåg detta var djupt problematiskt. Bengtsson borde inte kommentera sina eller HD:s domar, ansåg Hellner. Kommenterarna medförde risker för att justitierådet Bengtsson sammanblandades med professorn Bengtsson. Professorer kan kommentera och värdera HD-praxis, men justitieråd bör avhålla sig.
Det finns mycket att fundera kring i denna debatt i dessa dagar. Framför allt associerar man kanske till ett visst justitieråds deltagande i debatten kring Quick-fallet. Men debatten påminner oss också om en annan allmän frågeställning: I vilken mån bör domstolar eller domare bidra med tolkningar eller förklaringar av sina egna domar?
Juristens ryggmärgsreaktion är nog att besvara frågan med ett ”inte alls”. Det domstolen vill säga ska den säga i domen. I en rättsstat kan inte domstolar komplettera sina domskäl i efterhand. Lagt kort ligger.
Enskilda domare kan tillåtas mer, om det görs tydligt att det är just den enskilda domarens uppfattningar som uttrycks. Det är således inte så ovanligt att enskilda justitieråd gör det Bengtsson gjorde, nämligen skriver artiklar om fall som de varit med och dömt i. Det är inte okontroversiellt det heller, men det är nog få som anser det direkt olämpligt.
Däremot gissar jag att många anser det olämpligt att domstolen som samhällelig institution kompletterar sina domskäl med förklaringar eller analyser i efterhand.
Pressmeddelanden har vunnit i acceptans under senare tid, framför allt eftersom dessa inte ger uttryck för något annat än andemeningen i domen – om än i kortfattade ordalag – och det inte finns några risker för att pressmeddelandet kan anses ge uttryck för någon domstolens åsikt. Men där någonstans anser nog många att gränsen går. Domstolen ska inte skriva sina egna rättsfallskommentarer. Det jobbet faller på sådana som mig.
Tidigare i höstas debatterades en dom från Göta hovrätt kraftigt. Domen rörde kränkningsersättning vid ärekränkning – spridandet av en smygtagen sexfilm. Hovrätten fann att skadeståndet skulle sänkas från tingsrättens sexsiffriga belopp till 25 000 kr. Beloppet i sig upprörde många, kanske framför allt själva sänkningen, och därtill förekom en formulering om människors sexualvanor som i breda lager uppfattades som konstig. Kritiken mot domstolen var massiv och medierna ägnade domen mycket uppmärksamhet. Bland annat tog SVT Nyheter upp frågan.
Här inträffar nu något ovanligt. Hovrätten verkar anse att domen blivit feltolkad (vilket den också blivit). Men istället för att göra det domstolar brukar göra – hänvisa till domen – så inkommer den med en skrivelse till SVT där domen förklaras.
På sju sidor förtydligas och nyanseras resonemanget i domskälen. I vissa stycken är skrivelsen betydligt mer utförlig i de rättsliga frågorna än vad domen i sig är. En del av skrivelsen kan nog klargöra saker för en oinitierad läsare (d.v.s. en läsare som inte ägnar sig åt sådana här kränkningsfrågor till vardags). Andra delar av skrivelsen kan bidra med motsatsen.
(Det finns påståenden som är felaktiga. I skrivelsen sägs t.ex. ”En grundläggande förutsättning för att man ska ha rätt till kränkningsersättning är att man utsatts för ett brott.” Detta stämmer inte längre, även om det är en förutsättning för att man ska kunna få ersättning enligt skadeståndslagens regler. Men det finns andra möjligheter, t.ex. om ens rättigheter som de uttrycks i Europakonventionen kränkts. Av sammanhanget framgår det att hovrätten diskuterar skadeståndslagens regel men det kategoriska påståendet framstår som litet märkligt i ljuset av den färska domen från Europadomstolen där en flicka som blivit smygfilmad i duschen ansågs kränkt i Europakonventionens mening.)
Men det är det principiella som jag tycker är intressant. Här lägger domstolen ut texten, understundom betydligt mer utförligt än i domskälen, om hur den ser på de rättsliga frågor som domen behandlar men också tolkningen av omständigheterna. Hovrätten skriver sin egen rättsfallskommentar. Det här reser massor med frågor.
Hur hänger sådana här tillägg ihop med kraven som följer av rätten till en rättvis rättegång? Vilka ansvarsregler gäller? Vart vänder man sig om man anser att domstolen skriver felaktiga saker i sin rättsfallskommentar?
Vad hade Hellner tyckt?
Det finns en del myter om det understundom överspända och infama tonfallet på svenska bloggar och andra sociala media. En återkommande myt är att lagen inte riktigt når ut till bloggosfären. Att sådan information som traditionellt – när den förekommit i gamla media – bestraffats eller sanktionerats på olika sätt faller utanför rättens nät om det bara är på Internet. Den vanligaste missuppfattningen här är nog inte att reglerna inte gäller utan att det i praktiken är svårt eller omöjligt att efterleva dem i en digital miljö.
Men så är det inte. Däremot kan det vara så att den person som kränkts själv måste ta tag i saken för att få upprättelse. Men det behöver inte vara en oöverstiglig uppgift. Särskilt inte om man har någon driven person som kan ta tag i saken.
Dagens Juridik berättar om en förtalsdom där ledande Sverigedemokrater på sin blogg påstått att en medlem i Sveriges kommunistiska ungdomsförbund gripits av polis i samband med ett Sd-möte. För detta dömdes Sd-bloggarna för förtal och skall utge 5000 kr. Igen – de ansvariga har redan tidigare dömts till ansvar för förtal av samma person en gång. 5000 är inte så mycket pengar, kanske, men å andra sidan var detta väl en inte alltför allvarlig kränkning. Som markering för hur vi får samtala med varandra och om varandra på nätet räcker det dessutom ganska långt.
Wolodarski fyller på med en straffrättslig bedömning av Guillou-affären i dagens DN: ”För bedömningen av detta spionbrott spelar Guillous allmänna politiska omdömeslöshet marginell betydelse. Det avgörande i affären är hans omoraliska handlande, som av allt att döma var kriminellt och finns dokumenterat i KGB:s arkiv.”
Det finns uppenbarligen ett behov av att juridifiera den moraliska diskussionen. Det förekommer ofta, numer, att opinionsjournalister och debattörer inte tycker att ansvarstänkandet i deras egna paradigm – typ:politikens – räcker till. Istället så skall allting göras till juridik: Ansvarsutkrävandet blir inte riktigt på riktigt förrän det också läggs till en juridisk släng.
I sak undrar jag vad Wolodarski vet som gör honom så säker på att agerandet ”av allt att döma” var kriminellt, vad som får honom att tvärsäkert tala om Guillous ”spionbrott”. Det jag har hört har inte gjort mig övertygad om att Guillous agerande var brottsligt. Och om det var brottsligt då så är det i vart fall någorlunda säkert att det inte är brottsligt nu – givet de uppgifter som kommit fram även om de tolkas så negativt som möjligt för KGB-agenten.
Frågan är om inte Wolodarski och andra som beskriver Guillou som brottslig kliver över en linje själva. Den straffrättsliga linjen närmare bestämt. Det är inte tillåtet att beskriva människor som brottslingar till höger och vänster även om de är aldrig så moraliskt korrupta.
Juridifieringen av moraliska ansvarsfrågor kan bli föremål för en juridisk ansvarsprövning på riktigt, således. Sug på ironin i den.
(Också utlagd på Juridikbloggen.)
I helgen aktualiserades ännu en gång svårigheter med brottsskadeersättning. I den av tidningarna spridda storyn så var problemet den här gången att brottsskadeersättning inte utgår när det är barn som begått brott, vilket gör att offret inte får den ersättning som hon anser sig ha rätt till. Problemet i detta fall har att göra med att den av skattebetalarna betalade brottsskadeersättning enbart är tillgänglig om den skadelidande, offret, först försökt kräva ut pengarna från brottslingen (om hon är känd) – och sin försäkring. Det är tydligen så att vissa brottsoffer av olika anledningar, till exempel dåliga råd från sina ombud, inte alltid kräver ut skadestånd från brottslingen själv. Dessutom visar nyheten på ett strukturproblem, nämligen att rättsväsendet ofta tycks missköta sin uppgift när det gäller barn som begår brott.
Även helgens nyhet, som kanske inte så mycket handlar om ett problem med ersättningarna som med andra saker, aktualiserar en viktig poäng. Brottsskadesystemet är centralt för brottsoffers möjlighet att få upprättelse. Ersättningssystemet är fundamentalt för samhällets arbete med brottsoffers rehabilitering. Och det systemet har brister. Kända brister. Brister påtalade även av politiker, inklusive nuvarande statsråd. Men trots det går reformarbetet långsamt, om det ens pågår alls just nu. Det är dags att ställa lagstiftaren mot väggen och fråga: Vad händer nu?
Som så många gånger förr är det kränkningsskadestånden vid sexualbrott som medför komplicerade avvägningar. Hur bör rättsordningen hantera ärekränkningar i form av spridande av bilder eller filmer tagna i sexuella situationer – en sak som idag faller utanför rätten till brottsskadeersättning? Bör vi förhålla oss annorlunda om det är unga som är offer? Och hur gör vi med sexköp av unga? Sexköp i allmänhet?
Brottsofferfrågorna stod stod i fokus för Tomas Bomdströms justitieministerskap medan det nu tycks som att brottsofferfrågorna får stå tillbaka för straffrättspolitiken. Men det här är inte saker som kan skjutas framför i väntan på utredningar om kriminaliseringar – det här är rättspolitiska frågor som brinner just nu. Det är inte rimligt att brottsofferfrågorna skjuts på framtiden, till nästa mandatperiod, medan ordförandeskapet klaras av.
(För att undvika eventuella missförstånd vill jag framhålla att ovanstående är min egen uppfattning, mot bakgrund av min forskning kring just brottsofferersättningar. )
Aftonbladet har idag en artikel med rubriken ”Anna nekas skadestånd för sexfoton”. Liknande rubriker har synts i andra media. Historien bakom rubriken är att en ung man, X, filmade och fotograferade när han hade sex med sin flickvän, den person som Aftonbladet kallar Anna. Senare spreds bilderna och Anna har härmed blivit kränkt, i lagens mening. För kränkningen så tilldömdes hon skadestånd från X i domstol. Anna begärde därefter ersättning från Brottsoffermyndigheten, vars nämnd alltså avslagit kravet på ersättning. Rubriken i Aftonbladet är således felaktig. Anna nekas inte skadestånd utan har tvärtom tilldömts skadestånd. Däremot så utgår inte brottsskadeersättning – en annan typ av ersättning som utgår från allmänna medel i vissa, men inte alla, fall där en brottsling inte kan betala skadeståndet.
Det är viktigt att framhålla detta, att det är olika ersättningar (om än det finns en koppling mellan dem). Om min bil blir stulen så har jag rätt till skadestånd från tjuven. Om inte tjuven hittas, och så är det ju oftast, kan jag få ersättning ur min försäkring om bilen var försäkrad. Men det gör inte försäkringsersättningen till ett skadestånd.
När det gäller Brottsoffermyndighetens nämnds beslut så skall jag inte kommentera det i sak, eftersom jag själv var med och beslutade det. Men några allmänna saker kan nämnas och jag uttrycker här bara mina egna åsikter om rättsläget i stort, inte om det enskilda fallet. Brottsskadeersättning kan utgå till ett brottsoffer som inte lyckas få ut ett skadestånd som hon har rätt till från förövaren. Förövaren har kanske inte några pengar, eller har försvunnit. Då kan en av skattebetalarna finansierad ersättningsform, brottsskadeersättning, utgå (under förutsättning att inte ersättning kan utgå ur t.ex. hemförsäkringen).
I stora drag kan man säga att brottsskadeersättningen bedöms utifrån samma regler som skadeståndsrätten när det gäller ideella skador. En kränkning till följd av ett sexualbrott eller ett mordförsök betraktas således överlag likadant inom de två olika ersättningssystemen. Domstolarna och Brottsoffermyndigheten kommer ibland fram till olika belopp, men följer samma riktlinjer – när det blir olika belopp är det för att domstolarna och myndigheten gör olika bedömningar av vad riktlinjerna innebär.
Det finns emellertid viktiga skillnader mellan skadeståndsreglerna och brottsskadeersättningen. Brottsskadeersättning kan utgå för kränkningar som inte omfattas av en rätt till skadestånd. Det viktigaste exemplet är att barn som bevittnar brott kan få ersättning under vissa förhållanden. Det finns också viktiga undantag i rätten till brottsskadeersättning. Ärekränkningsbrotten är enligt lag undantagna rätten till brottsskadeersättning. Det står alltså uttryckligen i den lagstiftning som reglerar brottsskadeersättning.
När det gäller spridandet av bilder tagna i sexuella situationer så har Högsta domstolen nyligen framhållit att det inte går att bedöma de kränkningar som därvid uppstått under reglerna om ofredande. Det är således enbart ärekränkningsreglerna som ger något straffrättsligt skydd i sådana situationer. HD kritiserar i samma dom även lagstiftaren för att inte ha tillsett ett bättre skydd för privatlivet, vilket lagstiftaren har en skyldighet att göra enligt Europakonventionens art. 8. Den nuvarande ordningen innebär nämligen problem. Om någon filmar en annan person i en sexuell situation men inte sprider filmen så är det inte ärekränkning och ofta inget annat brott heller. Det gör att det inte går att bestraffa personen, inte döma ut skadestånd och inte heller att förverka (konfiskera) filmen.
I det här fallet hade materialet spridits. I sådana situationer kan det vara fråga om ärekränkning. Brottet ärekränkning ger rätt till skadestånd men inte brottsskadeersättning.
Min personliga åsikt är att lagstiftningen lägger alltför stor vikt vid ärekränkningsreglerna för att tillgodose skyddet för privatlivet. Det är egentligen inte en lämplig lösning. Ärekränkningsreglerna syftar egentligen till att skydda en persons anseende hos andra människor. Men skyddet för privatlivet tar inte i första hand sikte på människors anseende utan människors integritet: Det är den enskilda personen som skall skyddas, inte andra människors uppfattningar om personen. Genom att låta ärekränkningsreglerna ta hand om integritetskränkningar som egentligen passar ganska illa in under reglerna så skapas en mängd oönskade konsekvenser i rättssystemet. Här finns det skäl att göra en översyn.
Det finns ett flertal sajter som börjat ägna sig åt att ”hänga ut” människor som antingen misstänks för brott, eller som den som skriver menar är misstänkta för brott, eller rörande personer som redan är dömda för brott.
SvD skriver idag om den senare varianten och speciellt om en sida – som inte nämns vid namn – där dömda sexualförbrytare tas upp. Frågan är om det är tillåtet. PUL kan innebära problem. Den allmänna straff- coh skadeståndsrättens i princip enda möjlighet är att det kan vara förtal. Precis som Daniel Westman – eller som jag brukar kalla honom, Daniel Bäst Man – framhåller i artikeln så kan förtal föreligga även om uppgifterna är sanna, vilket skiljer svenska ärekränkningsregler från andra rättsordningar. I praktiken är det dock så att sanna uppgifter som har ett allmänintresse sällan kan anses som kränkande i förtalsreglernas mening, även om det kan förekomma.
Min reptilhjärna har viss förståelse för att man publicerar uppgifter på dömda sexförbrytare. Det finns dessutom vissa indikationer på att det faktiskt kan bidra till att minska riskerna för nya övergrepp genom att omgivningen varnas.
Vad som är mer intressant enligt min mening är de fall där oskyldiga eller ännu inte dömda personer hängs ut. Här kan det vara så att förtalsreglerna är för lama. I dessa fall gör integritetsskyddet i art. 8 av Europakonventionen sig påmint med större kraft: Svensk rätt är tvingad att tillhandahålla effektiva rättsmedel för den som säger sig ha blivit kränkt i fall som dessa och det kan ibland ifrågasättas om förtalsreglerna är tillräckliga.
**
Mer i dagens tidningar. Intervju med en person bakom en uthängarsajt som, något ironiskt, vill vara anonym. Det ökar möjligen återfallsrisken, säger en psykiater. Datainspektionen skall granska.
”Du är en nazist!”
Gränsdragningarna under traditionella ansvarsgrunder blir särskilt intressanta och svåra när regler som anpassats efter tidigare förhållanden möter dataåldern, eller snarare, Internetåldern. Att förtala någon, t.ex., är att sprida en uppgift om att denna person är ”brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar en uppgit som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.” Sådant beteende kan bestraffas med böter – i grova fall med fängelse. Och det kan ge upphov till skadeståndsskyldighet.
Hur skyddar vi den förtalade i en digitaliserad värld, där uppgifter både i ord och bild, kan få en enorm spridning på bara några sekunder? Även för allmänheten okända personer kan bli förtalade i större sammanhang nu än tidigare. Idag kan, tja, kyrkoherden i Börkelfinga få sitt namn spritt bland kommunens alla kyrkobesökare med stor, om än lokal, skada till följd. Här har vi en av de riktigt intressanta frågeställningarna för juridiken idag och imorgon. Integritetsskyddet. Här finns det fortfarande, trots den stora utredning som nyligen presenterats, mycket att undersöka. (Se för två påminnelser om detta från dagens tidning här och här.)
Tag det här exemplet, som jag läste om i Politikerbloggen. En riksdagsledamot blir av en representant för ett annat parti kallad ”en fjantig liten hög av kodynga”. (I och för sig en rolig illustration av ett invektiv som bara en person i ett politiskt ungdomsförbund skulle kunna formulera.) Det kan man kanske behöva tåla. Han kan kanske också behöva tåla att jämföras med Sverigedemokraterna. Men behöver han verkligen tåla att i ett politiskt sammanhang bli kallad för nazist? Att vara nazist är nog i allmänhet något som är klandervärt. Ofta kan det leda till andras missaktning.
Nu är det i och för sig ett välkänt fenoment att diskussioner i digitala former inte sällan slutar just med att någon kallar den andra för ”nazist”. ”Den som först säger n-ordet förlorar”, är en maxim på många epostlistor. Men det smetar ju ändå ned, särskilt i en kontext där två representanter för de demokratiska riksdagspartierna representeras.
Den baktalade själv säger att yttrandefriheten är vid och verkar tycka eller tro att det är tillåtet att använda sådan här retorik. Jag är inte så säker på det. I och för sig tycks tonläget i politiken, särskilt bland de bloggande politikerna, ha skruvats upp. Men även i ett uppskruvat tonläge kan man ifrågasätta om det är acceptabelt att pekas ut på det här sättet. Särskilt som jag misstänker att just den nazi-stämpel rimmar illa med riksdagsledamotens egen inställning: Upphovet till invektiven var en stödgala för Israel.
Det finns ganska många inlägg på denna blogg som har handlat om tidningarnas ansvar för felaktiga och kränkande uppgifter. Men frågan är om inte Expressen gjort det största klavertrampet av dem alla – ja, det är väl ännu värre än Persbrant-fadäsen – när de snaskar runt i ett gammalt självmord men pekar ut fel person!
Uppdatering: Expressen verkar ha betalt en del och är beredd att betala mer. De talar i alla fall om att ge ytterligare kompensation. Det framgår dock inte ”ytterligare än vad”. Om det någonsin funnits ett fall som borde ge upphov till en seriös diskussion om tabloidjournalistikens pris så är det detta.
Dagens media, Expressen, Journalisten
Brittiska tidningar har förlikningsvis beslutat sig för att betala ersättning till den försvunna flickan Madeleines föräldrar. (Se DN, SvD). Dessutom publiceras ursäkter. Pengarna skall gå till en fond som skall användas till att fortsätta eftersökningarna som för en utomstående framstår som tragiskt lönlösa.
Den brittiska pressen har varit pådrivande i att kabla ut budskapet om föräldrarnas skuld i fallet. Det är dessa uppgifter som sedan andra tidningar runtom i världen vidarebefordrat. och jag har nog själv till viss del gått på det tidigare, trots att jag försöker stålsätta mig mot hur brottsutredningar representeras i pressen. Ursäkterna från de engelska tidningarna är i alla fall förbehållslösa. Fulla pudlar. ”Vi har gett sken av att paret orsakade sin försvunna dotters död och sedan dolde det”, säger Daily Express.
Det ärekränkande i artiklarna står dessutom att finna i antalet artiklar. Uppgifter som upprepas många gånger löper större risk att fastna än sådana som publiceras en enstaka gång. Falska uppgifter kan dessutom framstå som särskilt allvarliga om de publiceras i en kontext av upprepade insinuationer från en tidning – man kan jämföra med Expressens punktmarkering av Persbradt innan tidningens totala haveri när skådespelaren helt grundlöst påstods ha tagits in på en klinik för alkoholister.
Det här ger upphov till principiella frågor. Intressant här är att tidningarna själva, i beaktande av skadeståndsrättens sanktioner, valt att utbetala pengar för att göra rätt för sig. Ibland fungerar tydligen preventionen – i alla fall i skadeståndsrätten. Tydligt är ju just att tidningarna konstaterat att deras tidigare uppgifter var falska och kränkande. Kan skadeståndsrätten bidra till en självsanering av pressen så är det bra. De lama försöken till interngranskning som pressen erbjuder i form av alternativa processförfaranden framstår som helt otillräckliga. (Se för en annan uppfattning här.) Och kanske behövs det till och med mer rejäla verktyg för att förhindra framtida Persbrandt-fall även i svensk rätt.
Vid kvalificerat otillbörliga publikationer av falska uppgifter bör kanske tidningarna tvingas betala ut all vinst som de gjort på publikationen? Det finns liknande regler i andra (demokratiska) rättsordningar. Det finns mycket som talar för en sådan princip. En sådan regel är mjuk mot tryckfriheten – ingen tidning behöver betala mer än just den extra profit som erhållits genom den skadevållande handlingen – men samtidigt ur integritetssynvinkel sympatisk: Om det är Persbradts ära som Expressen säljer ut för att tjäna pengar så bör Persbrant i vart fall få behålla de vinster som exploateringen medfört. Lord Devlin sade i en dom i House of Lords för ett halvsekel sedan att ”No one should be allowed to sell another’s reputation for profit”. Ett diktum som håller fortfarande.
Mårten Schultz. 