You are currently browsing the tag archive for the ‘maktdelning’ tag.

Israels Högsta domstol underkänner förbudet mot arabiska partier. Det är inte första gången som Israels HD sätter sig på tvären när landets ledning vill ta i med hårdhandskarna. Tidigare har domstolen sagt nej till tortyr och förnedrande behandling i fängelser, vilket den israeliska säkerhetstjänsten ansåg behövdes. Domstolen har även slagit ner mot beslutet om att dra upp en mur kring västbanken.

Det är så en högsta domstol skall fungera i en demokrati. En vakthund som försvarar rättigheter även när majoritetens utsedda ledning angriper dem, en roll som dessutom understryks av domare Beinishs tal om att det är domstolen som måste ”restrain the army”. Israels Högsta domstol är ett exempel för hela regionen och visar genom handling hur en fungerande maktdelning är fundamental för en levande demokrati. Vilka Högsta domstolar i Israels närhet skulle våga göra samma sak? 

Dessutom: Tuffa domaren Beinish är kvinna.

Annonser

Knappt har Grundlagsutredningen hunnit presentera slutbetänkandet (som finns i pdf på Grundlagsutredningens egen hemsida här) förrän kritiken börjar komma. DN:s kritik på ledarplats är karakteristisk för en ledarsida som saknar all tonkänsla för rättspolitik. För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen.  Utredningens lagförslag kritiseras men inte för sitt innehåll utan för sitt utseende, för det intryck som det kan ge. Det är  ju litet ironiskt eftersom de flesta kommer att få intrycken från just DN och andra media – det är få som läser en hel SOU, särskilt när den är så här omfattande.

Faktum är att det finns något lätt tragiskt över hur Sveriges största morgontidning fokuserar på förslagens möjliga effekter på opinionen, istället för att fråga sig om grundlagen kommer att bli ett bättre dokument för att hantera grundläggande problem i praktisk juridik. För en journalistik så fokuserad på opinioner och pr, där skickligt applicerad kosmetika uppskattas mer än en rejäl ansiktslyftning, är det måhända inte så konstigt. För de av oss som är mest intresserad av hur man skall skapa möjligheter att faktiskt göra något med grundlagen, att kunna använda den till något, är den instrumentella aspekten betydligt viktigare än opinionsbildningen. 

Andra kommenterande journalister inser att det finns mer i en grundlag än att skicka signaler. Alla juristers favoritledarskribent Maria Abrahamsson skriver mer insiktsfullt om förslaget, om än utan de menlösa historiska utflykter som DN bjuder på.  Hon verkar överlag imponeras över utredningens arbete. Dessutom verkar Maria Abrahamsson faktiskt ha läst förslaget. Maria Abrahamsson verkar dock tycka att upphävandet av uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är av begränsad praktisk betydelse och mest av symboliskt intresse. Det håller jag inte med om.

Min uppfattning är att det stora problemet med 70-talets regeringsform har varit att den varit i stort sett oanvändbar som ett rättsligt dokument. Det har väl att göra med den anda som rådde när grundlagen skrevs: Genom en historiens nitlott lyckades vi inte få till en fungerande konstitution under den upplysningstid då sådana dokument hade bäst grogrund, en konstitution som därefter kunde ha med historiens cementerande kraft fastnat ordentligt i den rättsliga kulturen. På sextio- och sjuttiotalen – när RF togs fram – stod maktdelning och individuella rättigheter inte lika högt i kurs. Och utan medvind för dessa idéer fanns det väl inte så stor vilja att åstadkomma ett konstitutionellt dokument som lade makten för laggranskning hos domstolarna och som gav individer kraftfulla verktyg mot den offentliga makten.

De förslag som lagts i går är tydliga steg i rätt riktning. Upphävandet av uppenbarhetskriteriet när det gäller normprövning är inte alls någon liten skitsak, vilket jag förstår att det kan framstå som för den som inte känner till hur regeln betraktats tidigare. Genom denna förändring flyttas en stor portion offentlig makt över till domstolarna. Lägg därtill KU:s ökade granskningsmakt och förändringarna när det gäller domartjänster så framträder bilden av viktiga konstitutionella förändringar. Och därtill föreslår åtgärder när det gäller valdagar och annat, som också överlag framstår som balanserade.

Överlag så kan dessa förslag bidra till att göra regeringsformen till ett levande dokument. Kanske behöver vi i framtiden inte gå vägen över Europakonventionen för att hitta stöd för rättighetsprövningar i domstolarna, kanske vågar domstolarna med en ny regel underkänna orimliga författningar, kanske kan KU – men detta är väl en fåfäng förhoppning – i framtiden bli ett instrument för legitim granskning av brister och inte ett forum för politisk grandstanding.

Om man, som jag, är rättighetsliberal med maktdelningsidealet i ryggraden vill man förstås se mer. Avundsjukt kan man snegla på gamla tunga konstitutioner som USA:s eller nya tunga konstitutioner som införts i vissa gamla kommuniststater. Men för svensk rätt är det nog så enkelt som att det tåget har redan gått, för länge sedan, och det bästa vi kan göra är att steg för steg förbättra det system vi har. Dessutom: Man skall inte hålla på och pilla för mycket i grundlagar. Mycket av deras betydelse ligger i att de har en historia. Det behövs en eller ett par generationer av nya domare för att kunna utvärdera om de nu föreslagna ändringarna var rimliga. En regeringsform som lever i hundra år till – om än med vissa förändringar då och då – kan nog utveckla sig till att bli en riktig grundlag, som kanske till och med kan åtnjuta DN:s respekt. (Om DN finns kvar förstås.) Men i sådana fall måste den användas.

***

Se för en mer demoraliserande bild av förslaget denna S-debattartikel.

Med jämna mellanrum dyker beskyllningen om ”ministerstyre” upp. Uttrycket tar sikte på situationer där ett statsråd på ett otillbörligt sätt lagt sig i ett enskilt förvaltningsärende. Uttrycket innebär en kritik. Regeringen skall inte lägga sig i enskilda ärenden; myndigheternas tjänstemän skall inte behöva känna sig påverkade att fatta något visst beslut eller vidta någon viss åtgärd enbart för att en politiker anser det. Ministerstyret är i strid med den grundläggande funktionsfördelning som de demokratiska processerna förutsätter. Regeringen kan göra mycket men den skall hålla sig borta från enskilda socialbidragsärenden eller en bygglovsansökan i Tranås. Litet maktdelning finns även i Sverige.

 Men om ministerstyret är illa ur ett sådant perspektiv så finns det saker som är värre. Det finns få företeelser som jag ur ett demokratiskt perspektiv tycker så illa som när framträdande politiker – allra värst är riksdagsledamöter – kritiserar domstolar för hur de av avgör ett enskilt ärende. Domstolarnas oavhängighet får inte ifrågasättas. Domarens autonomi är grundstenen för rättsstaten. Om politiker har ett problem med hur domstolarna dömer så får de försöka att ändra lagarna. De skall däremot hålla sig borta från enskilda domstolsprocesser.  

I dag på DN Debatt stormar Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson, framträdande företrädare för statsministerns parti, mot domstolarna. Eller i alla fall mot en domstol. Länsrätten ”saboterar” kampen mot krogfusket, menar Kristersson. Debattartikeln är ur konstitutionell synvinkel rent hemsk. Istället för att använda sig av de verktyg som han har som företrädare för det riksdagsparti som dominerar i regeringen så väljer Kristersson att attackera domstolarna. Istället för politiska processer så väljer han att underminera domstolarnas ställning. Jag kan bara inte förstå det. Det är ju självklart att sådant här fastnar i huvudet på den domare som nästa gång skall hantera ett ärende av sådant här slag. Det finns därtill ett konspiratoriskt drag över kritiken: Kristersson verkar till och med tro att det finns någon typ av medveten agenda hos Länsrätten med stöd av staten förstöra hans alkoholpolitik. (Som i och för sig kan ha fog för sig.)

 

I grund och botten så verkar det handla om en bristande insikt om rättsstatens förutsättningar. Debattartikeln avslutas med följande ord: ”Ge bra service till krogar som gör Stockholm till en storstad att vara stolt över. Och sätta tydliga gränser för vad vi inte accepterar. Om staten genom sina domstolar har en annan uppfattning, vill vi gärna veta det.”

 

”Staten genom sina domstolar.” Kristersson verkar tro att domstolarna fungerar som vilka myndigheter som helst, att de är till för att på ett effektivt sätt föra ut en politik. Så mycket för idealet om domstolarnas oberoende.

 

Vad hände med de moderater som läste Hayeks Frihetens grundvalar?

 

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

Annonser