You are currently browsing the monthly archive for oktober 2008.
En lysande artikel om integritetsskydd och dess betydelse finns i senaste NEO. Den är skriven av Sveriges Billy Rimgard, som är Sveriges bästa technoartist och en av våra finaste skribenter också. Artikeln handlar om Metropolit-projektet och en vetenskaplig undersökning som gick bananas. Kan läsas här.
Ny skadeståndsdom från Högsta domstolen idag. En person B med lärarexamen nekades en anställning som textillärare vid en skola till förmån för en icke-behörig person (en tidigare ”skolvärdinna” – vad nu än det är för arbete). B begärde skadestånd för att hon inte erhållit anställningen och fick gehör för detta hos hovrätten. I HD förlorade emellertid B.
Det intressanta är att såväl trepersonersmajoriteten som tvåpersonersminoriteten underkänner anspråket men på två olika sätt. B hade som rättsligt stöd för sin talan anfört skollagens regel 2 kap. 3 § med innebörd att skolan måste anställa lärare som har en utbildning inom det område som de skall undervisa. Majoriteten av HD menade att denna regel inte gav något stöd för B:s talan eftersom den motiverades av att tillgodose elevernas intresse av att få god undervisning. Vidare anförde HD: ”Kommunens beslut att inte anställa B har ostridigt grundats på uppfattningen att B inte var tillräckligt kompetent för tjänsten. Även om denna bedömning skulle ha gjorts på ett bristfälligt underlag, kan beslutet inte anses ha tillkommit på grund av ett grovt fel i proceduren eller vara grundat på ovidkommande omständigheter. Under sådana förhållanden kan kommunen inte anses ha gjort sig skyldig till skadeståndsgrundande fel eller försummelse.”
I en enkät som DN presenterar idag visar det sig att allt färre svenskar tycker att illegal fildelning – att ladda ned upphovsrättsligt skyddat material från Internet – är stöld. Det är inte så konstigt. Bara den som är väldigt sloppy med sitt språk kan säga att det är stöld att ladda ned en film från Pirate Bay.
Illegal fildelning – vare sig den sker ner eller upp – är inte alls stöld. Inte heller är det förskingring, bedrägeri eller våldtäkt. Det finns massor med brott som inte är stöld, och en hel del av de brotten innebär att man tar saker som tillhör någon annan. Som förskringring. Förskingring är inte heller stöld. Det är samma gäller för brott mot upphovsrätten. Och det är något helt annat än stöld. Vad man än tycker i sakfrågan.
Om inte annat för familjefriden – men alls inte bara för familjefriden – måste jag tipsa om dagens DN-debatt om otillåtna metoder i samband med utredning av brott.
Efter att den eftersökta kvinnan i Norrbotten hittats död har nu förundersökningens medielogik 1A återigen satt in. Någon tycks ha läckt hemlig information ur förundersökningen. Informationen har publicerats. Den är potentiellt skadlig för utredningen och den misstänktes situation. Den misstänktes advokat JO-anmäler. Och det finns naturligtvis inget som någon i det rådande läget kan göra åt det hela.
Meddelarfriheten ger polisen en öppen rätt att missköta sitt uppdrag. Under grundlagens skydd kan poliser (och åklagare, men det tror jag är mindre vanligt förekommande) bryta mot sekretess. Poliser kan utan risker läcka ur förundersökningar till tidningarna även om uppgifterna är hemliga, även om det skadar utredningarna. De kan som det ser ut nu till och med göra det mot betalning. Förmodligen.
Rättsläget är otillfredsställande.
För övrigt är det intressant att Sveriges främsta expert på meddelarfrihetsfrågor numer är JO.
Ni minns väl fallet med den smygfilmande hobby-pornografen som nyligen figurerade i pressen? Liknande frågor behandlas i en intressant dom idag i från HD.
En person hade installerat kameror i en lägenhet, och kamerorna hade därefter filmat intimt umgänge som skett i lägenheten. Kamerainstallatören hade därefter spritt filmerna via e-post, där han även hade passat på att uttala sig om en av filmens huvudpersoner. För ljudupptagningen dömdes han redan i hovrätten för olovlig avlyssning och för spridandet av filmerna med meddelandet dömdes han för förtal.
Frågan i HD var om den tilltalade kunde dömas även för bildupptagningen och spridningen av bild- och ljudupptagningen i sig. Jag föreläste kring dessa frågor på en advokatbyrå alldeles häromveckan (utan att känna till att detta mål var på gång) och sade att svensk rätt är illa rustat för att ta hand om dessa beteenden, som så uppenbart borde vara kriminaliserade. Därtill hävdade jag att svensk rätt därmed står i strid med Europakonventionen. Ibland kan det klandervärda beteendet fångas upp med förtalsreglerna eller andra regler. Däremot så kan t.ex. ofredande-brotten sällan utgöra ett lämpligt verktyg för att utdöma ansvar för sådana här gärningar. En rimlig tolkning av brottsbalkens regler medför alltså att en hel del kvalificerat klandervärda och kränkande beteenden inte är sanktionerade.
HD är i domen inne på samma linje. Domen erbjuder en intressant och delvis kritisk genomgång av rättsläget, med reflektioner kring såväl regeringsformen som europakonventionen – förutom presentationen av svensk rätt. Det är helt enkelt en utmärkt genomgång av en viktig del av integritetsskyddet och bristerna i svensk lagstiftning. Domens avslutning, som fokuserar på ofredadebrottet, följer här:
”Även om bestämmelsen är vag och lämnar formellt utrymme för högst skiftande tolkningar finns det emellertid, inte minst av legalitetshänsyn, skäl att undvika tolkningar som framstår som pressade (jfr NJA 2005 s. 712). Frågan om ansvar för olovlig bildupptagning (och spridning av sådana upptagningar) har varit föremål för lagstiftarens överväganden under lång tid. Inte i något sammanhang har det antagits att den nu gällande lagstiftningen skulle kunna tillämpas på det sätt som åklagaren gjort gällande i detta mål. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts ovan kan lagligt stöd för att döma AB för ofredande inte anses föreligga. En annan sak är att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för Högsta domstolens bedömning i detta mål borde vara straffbara. Det får emellertid, oavsett det nuvarande rättslägets förenlighet med Europakonventionen, anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas.”
Ägnar man stora delar av sin arbetstid åt att läsa rättsfall så blir man snart ganska luttrad. Det är svårt att tänka ut den ondska eller illvillighet som inte finns representerad i Nytt Juridiskt Arkiv eller Rättsfall från hovrätterna.
Men det här, som Dagens Juridik rapporterar om, det var bara så himla lumpet: Falu tingsrätt dömde ett föräldrapar till vardera tio månaders fängelse för grov förskingring och grovt bedrägeri för att de under fem och ett halvt år uppburit mellan 6 000 och 7 000 kronor i månaden för sonens förtidspension
Maria Abrahamsson förordar nu tv-sända rättegångar. På pro-kontot ligger naturligtvis allmänhetens rätt till insyn. Och det väger tungt, förstås. I och för sig kan man nog anta att den tv-tittare som skulle se på rättegångar minst lika mycket motiveras av sensationalism än av mer hedervärda intentioner att syna rättsapparaten. Själv minns jag hur jag som tillfälligt skadad snowboard-åkare tillbringade någon vecka framför den första OJ-rättegången i USA 1995. Nog var det mer spänningen och kändisskapet – det var ju snubben från Nakna Pistolen! – än något annat som fick mig att tillbringa dagarna framför rättegången.
På contra-kontot ligger, enligt Abrahamsson, bland annat risken för att vittnen blir avskräckta. Det är förstås allvarligt om det är så. Men det kan man väl inte veta något om, på ett generellt plan. Vissa vittnen kanske blir mer benägna att träda fram om de vet att de kommer att synas i teve. Inte heller argumentet att domstolen skulle låta sig påverkas väger så tungt. Det kan nog hända att domare påverkas av att granskas i tv men det är nog inte bara av ondo – även brister kan därmed visa sig. Och uppmärksammade rättegångar granskas redan hårt, vilket ju bland annat åskådliggjorde den rättssäkerhetsbrist som okunniga lekmannadomare kan medföra, som Arboga-målet visade på.
Den viktigaste invändningen är dock integritetsaspekten. Hur skall rättsordningen kunna skydda de inblandades rätt att få vara ifred om allt direktsänds i tv (varefter man kan räkna med att det kommer att gå se på YouTube och liknande under överskådlig framtid.) Viktigast är det överlag för målsäganden: Brottsoffer skall inte behöva känna pressen av att det sitter sensationslystna tv-tittare och väntar på deras berättelse om överfallet. Men även den tilltalade kan förtjäna skydd. Hon kan ju vara oskyldig. Hur reparerar man någonsin den skada som en fullständig medieexponering av en oskyldig person kan medföra?
Längre straff för våldsbrott? Det verkar finnas många som anser att straffen är för korta. 3-4 års fängelse för en grov misshandel är inte tillräckligt, skriver Maria Abrahamsson i SvD. Nog sticker det i ögonen. Men varför? Vad kan ett längre straff åstadkomma?
Jag tillhör vad jag trodde var en försvinnande liten minoritet i Sverige som tycker att straff är något som samhället dömer ut för att den dömda förtjänar det. Inte för att den dömda skall rehabiliteras och inte för att den dömda skall hållas borta från möjligheten att begå brott igen. Straff är en åtgärd som man förtjänar om man gör fel. (I den bästa av världar, förstås. En sådan retributiv rättvisesyn på straffet förutsätter rimliga kriterier för kriminalisering.) För denna inställning brukar jag beskyllas vara gammaltestamentlig, konsverativ och fast i ett föråldrat öga-för-öga-tänkande.
Men att straff är något en person rättvist kan förtjäna betyder inte att straffet är vedergällning, eller hämnd. Om mitt barn slår sitt mindre syskon med en leksak kan jag bestraffa henne med att ta ifrån henne leksaken under en tid. Det är naturligtvis inte en hämnd. Det är en sanktion relaterad till handlingen.
Icke desto mindre brukar retributiv rättvisa i den allmänjuridiska debatten betraktas som en avknoppning av äldre tiders hämndtankar.
Men kanske är det nya vindar som blåser. Dessa frågor tas upp i en ny utredning. Utredningens namn ger i alla fall intryck av ett synsätt som bygger på retributiv rättvisa: ”Straff i proportion till brottets allvar.” Det låter ju bra. I betänkandet föreslås bland annat följande:
- Straffen för allvarliga våldsbrott skärps genom att domstolen, när den mäter ut straff, särskilt ska beakta om brottet har inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet till person
- Straffskalorna för grov misshandel och för utpressning, grovt brott, ändras
- När straffet bestäms ska rätten ta större hänsyn till om det finns försvårande eller förmildrande omständigheter
- Återfall i brott ska leda till strängare straff på ett mer konsekvent sätt
- I rättegången ska åklagaren alltid lämna ett fullständigt förslag till påföljd för brottet
Det låter ju också bra. En särskild fråga gäller återfall. Skall återfallsförbryterskan straffas hårdare än förstagångsförbryterskan? Den allmänna uppfattningen tycks vara att det är självklart att den som misshandlar en person en månad efter att ha misshandlet en annan person skall ha ett strängare straff än den som enbart utfört den senare misshandeln. Men frågan är svårare än man kan tro. Om det är gärningen som står i centrum så är det svårt att se varför tidigare gärningar skall påverka synen på den senare.
Dagens Juridik berättar att straffnivåutredningen kritiseras av sina egna ingående experter.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.