You are currently browsing the monthly archive for februari 2008.

SvD berättar idag om ett JK-beslut avseende skadestånd till en person som dömts för sexualbrott, underkastats rättspsykiatrisk vård för att sedan frikännas. Drygt fyra miljoner kr utgår. Men inga pengar kan naturligtvis ersätta en sådan här skada. Skadan som den frikände mannen drabbats av är oersättlig.  

Den enda i ett sådant här ärende som fått mer är Joy Rahman. När Joy Rahman 2002 efter resning friats för ett mord, som han 1994 dömts till livstids fängelse för, yrkade han skadestånd från staten för den tid som han felaktigt suttit fängslad. Justitiekanslern beslutade utge 7 miljoner kronor men Rahman yrkade i domstol att staten skulle betala ytterligare 18 miljoner kronor för de år som han förlorat.

Rahman själv har beskrivit sin situation på följande gripande sätt:  ”Vad kostar ett liv? Det vill jag fråga myndigheterna. Min son har fått adhd. Min fru är sjuk och sjukpensionerad. Jag mår inte bra. Jag har fått brev från folk som säger att jag begärt för lite i skadestånd. Vissa tycker att jag borde begära 100 miljoner. Men vad kostar ett liv? Jag har begärt 26 miljoner i skadestånd. JK tycker att det är för mycket. Jag kommer från ett fattigt land, från Bangladesh. Sverige är ett rikt land. Ni kan behålla de 26 miljonerna och bli lite mer rika. Men kan ni ge tillbaka det liv ni tagit från mig? Jag har slitit och jobbat, betalat skatt och allt. Ni har tagit allt från mig. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Inte en enda människa från myndigheterna har frågat mig hur jag egentligen mår. De tror att jag kommer att nöja mig med mina pengar.”  

I domstol tilldömdes Rahman ytterligare 2 miljoner kronor.  

Vad är ett liv värt? Rahmans yrkande prutades. Var det rimligt? I en debattartikel i Aftonbladet inför domstolsförhandlingen skrev en kallsinnig jurist (det var jag själv) att det belopp som Rahman yrkade var långt högre än de belopp som i andra fall utgått under lagen om ersättning till frihetsberövade och att det fanns anledning att ifrågasätta varför Rahman skulle bedömas annorlunda än dessa andra människor som också lidit genom att felaktigt ha suttit inspärrade, skilda från sina familjer och vänner, utan möjlighet att fylla sina liv med innehåll och glädje. Kan man relatera olika fall mot varandra på en skala av kronor och ören?

Går det att värdera i pengar vad Joy Rahman eller den nu ersatte mannen upplevt? Om det inte går att värdera – vad skall vi dra för konsekvenser av detta?

Annonser

Som jurist har man ibland uppförsbacke i diskussionen när man framhåller vikten av oskuldspresumtion och höga beviskrav i straffrätten. Det gäller särskilt när frikännande domar i sexualbrottsmål hamnat på förstasidorna och allmänheten ”rasar” mot domstolarna. (Det ”rasas” mycket i stugorna, har jag förstått av tidningarna.) Juristens traditionella och försynta kommentarer att brott inte kunnat styrkas och betydelsen av att i en rättsstat säkerställa att ingen oskyldig döms, med den naturliga bieffekten att många möjligen skyldiga frias, brukar uppfattas som kallsinnig, teknokratisk och ibland direkt omänsklig.

Idag kan man läsa om ett tragiskt exempel på varför juristens försiktighet är så viktig. Vad hade hänt om en misstänkt kunnat identifieras i detta fall?

Tidigare skrev jag några inlägg om skadeståndskraven i den s.k. bordellhärvan. JK har nu beslutat att inte utge skadestånd till de som i SvD med ännu en pigg neologism kallas för ”bordelloffer”. Preskriptionen satte stopp. Det är inte så överraskande.

Nu behöver inte det nödvändigtvis betyda att det är slut här. De skadeståndskrävande kan ju gå till domstol. Men jag har svårt att se att domstolen skulle kunna komma fram till något annat än JK.

Se tidigare inlägg:

JK och bordellhärvan

Bordellhärvan (där jag tar upp några principiella saker om preskription)

Och här, kanske en fortsättning: Mer skadestånd i bordellhärvan

Nu skall Pedagogiska priset åter igen delas ut bland Stockholms Universitets lärare. Förra året så fick jag en jättefin nominering, där alla mina kvaliteter på ett föredömligt klart sätt framträdde. Denna välskrivna nominering placerade mig i tätgruppen – bestående av sex lärare – men sedan gick priset till en lärare från någon menlös institution som kemi eller nåt.

Nomineringen förra året skrev jag själv. Det har jag blivit retad för. Men i år hoppas jag på bättre tur. Jag vill uppmana alla att nominera mig till priset som Årets lärare vid SU. Det är en fördel om jag rent konkret varit lärare för er, antar jag, men låt er inte stoppas av att ni aldrig träffat mig. 🙂

Nominering sker här.

***

Nedan följer kriterierna.

Priset går till lärare som uppfyller kriteriet att han/hon främjar studenternas lärande genom framstående pedagogiska insatser, erkänt intresse och engagemang för utveckling av undervisning liksom erkänd undervisningsskicklighet.

Det är till detta kriterium du ska förhålla dig när du nominerar en lärare. Försök att med egna ord beskriva varför du tycker din lärare uppfyller kriteriet och förtjänar priset.

Som exempel på goda pedagogiska insatser kan vi nämna följande. Observera att du inte ska klistra in dessa exempel i din nomineringsblankett utan beskriva med egna ord på vilket sätt den nominerade läraren uppfyller ovanstående kriterium.

Läraren kan exempelvis:

  • Skapa ett positivt klimat som stimulerar studenternas engagemang och intresse för ämnet och därigenom främjar lärande, kreativitet och kritiskt tänkande
  • Ställa höga krav och skapa goda förutsättningar för alla studenter att uppfylla dessa krav
  • Sätta in kursen och ämnet i ett för studenterna förståeligt sammanhang och anknyta till aktuell forskning, internationella förhållanden och samhällets utveckling
  • Lyfta fram generella kompetenser och integrera olika former av färdighetsträning i undervisningen (förmåga till muntlig och skriftlig presentation, analys, samarbete, värdera information etc.)
  • Bygga in perspektiv på till exempel genus, etnicitet, klass, sexualitet och ålder i undervisningens form och innehåll
  • Uppmuntra studenterna till kontinuerlig dialog kring undervisningens och examinationens former och innehåll och använda studenternas synpunkter för att utveckla undervisningen
  • Se till att nya studenter mottas på ett sådant sätt att de trivs och finner sig till rätta och skapa olika former och mötesplatser för att uppmuntra till dialog mellan studenter och lärare

På DN Debatt berättar idag Skatteverkets generaldirektör om att det finns konton i Liechtenstein där svenskar undanhåller staten skattepengar (även kommenterat i SvD). Upplägget tycks ha uppmärksammats när tyska myndigheter fått del av stulna uppgifter från banker i Liechtenstein, uppgifter som nu skattemyndigheterna vill använda för att fånga in skattesmitarna.

Det är förstås bra om skattebrottslingar lagförs och påförs skatt. Men är det inte aningen besvärande om informationen härstammar från ”stulna uppgifter”? Är det här uppgifter som tagits fram genom kriminella handlingar i strid med banksekretessen i ett annat europeiskt land? I sådana fall borde det mana till försiktighet.

***

Uppdatering. I DN förtydligar nu Skatteverkets generaldirektör att han är beredd att köpa brottsligt åtkommen information för att komma åt skattesmitarna. I kommentarerna till ovanstående inlägg så blev jag hånad för att jag uttryckte mig så lamt, ”mana till försiktighet”. Nu när myndigheternas inställning klarlagts kan jag väl säga att jag tycker det är direkt stötande att man är beredd att finansiera allvarlig brottslighet i sin kamp mot en annan brottslighet.

Här är ett avslöjande. Jag har en mapp i mitt epost-program som heter ”Rättshaverister”. Där ligger mängder med e-post från personer som vill ha min hjälp med att lösa deras vårdnadstvister, överklaga felaktiga domar i brottmål eller – vanligare – vill ha mitt bistånd i bråk med patientförsäkringen, trafikförsäkringen, eller läkemedelsförsäkringen. Det är kort sagt brev från personer som upplever att de hamnat i kläm i rättssamhället. Många gånger är det människor som inte känner att de får stöd någonstans, att de inte har någon på sin sida. Jag svarar ibland, men ganska sällan, eftersom jag annars skulle kunna ägna hela dagarna åt sådana saker. Dessutom så har ganska många – men långt ifrån alla – av de som mejlar ett lätt aggressivt tonfall, säkerligen en konsekvens av upplevelsen att inte tas på allvar.

Bakom dessa berättelser finns det ofta en person som är värd att ta på allvar. JK Göran Lambertz skrev för några år sedan en förnämlig uppsats om hur samhället skapar rättshaverister. Hur det kan börja med en uppslitande vårdnadstvist och slutar med att man skickar 300 fax till myndigheter per dag.  Dessutom: Bakom många rättshaverister finns det ofta en sann oförätt, ett fel som begåtts, och som inte tagits på allvar. Jag skulle aldrig använda ordet ”rättshaverist” om någon som hör det. Det är ett förminskande ord. Det är ett sätt trycka till någon, att från en upphöjd position meddela att man inte tar någon annans upplevelser på allvar. Språkbruket är med andra ord ett typiskt exempel på de manliga härskarteknikerna. Det används således ofta av människor i maktposition som vill tvåla till någon.

Idag är det Maria Schottenius, DN Kulturs chefreddaktör som använder det i DN, om Johan Norberg. (Inte på nätet.) Som jag skrev här tidigare så har Norberg som det tycks falskeligen målats ut som xenofob i tidningen. Efter detta reagerade Norberg och många andra, visade det sig i Schottenius inlägg idag. Schottenius ser emellertid reaktionerna som ett utslag av något slags kotterier och sedan så klämmer hon till med det där rättshaverist-uttrycket.

Ett invektiv läggs till insinuationerna. Nu från chefen för redaktionen. Man behöver inte vara forskare i viktimologi för att inse att sådana yttranden från redaktionens ledning ökar på och fördjupar de skador som den första artikeln påbörjade.

**

Jag reagerar starkt på den här historien utan att känna någon av de inblanade, utan att betrakta mig som en del av någon ”bloggosfär” och utan att ha läst den bok som givit upphov till diskussionen. Men såvitt jag kan bedöma efter att ha läst en del av Norbergs tidigare framställningar så är insinuationerna om främlingsfientlighet helt missvisande. Det är allvarligt. Mer allvarligt är att det sker i Sveriges största tidning i ett sammanhang som läses av just de personer som jag gissar att Norberg minst vill bli betraktad som xenofob av. Sådana här insinuationer kletar av långt efter att alla glömt vad grundfrågan handlade om. ”Just det, ja! Det var han som DN visade var muslimhatare!”. Mest allvarligt blir det när chefredaktören från sin överordnade position efter reaktioner istället för att säga något i sak – kanske genom att visa att det var berättigat att klumpa ihop Norberg med islamofoberna i första artikeln, eller genom att be om ursäkt och säga att det var ett olycksfall i arbetet – hoppar på offret. Så garanterar man att de felaktiga uppgifterna biter sig fast.

Och den stora principfrågan som det slutar i är denna. Svensk tryckfrihet bygger på ett antagande om att ansvariga utgivare har det yttersta ansvaret för en publikation och det i sin tur bygger på ett organisationsansvar där utgivaren måste kunna lita på sina chefredaktörer. På sistone så har vi sett alltfler fall där utgivaransvaret fallerat. Mikael Persbrandt förtalades i Expressen, förmodligen helt utan utgivarens vetskap. Erika Lejonros fick sin tillvaro slagen i spillror efter att falskt anklagats för bidragsfusk i TV4. Och nu DN Kulturs haveri, som på många sätt är värre. Här har chefredaktören istället för att kontrollera sakernas tillstånd, att sträva efter något slags journalistiskt ideal om sanning och heder, valt att gå till attack. Mot offret. Hur skulle det allokerade tryckfrihetsansvaret kunna fungera med sådana redaktioner? 

Journalisten.se rapporterar att Trond Sefastsson fått ett uppdrag från tankesmedjan Den Nya Välfärden att granska medier. En intressant comeback. Och Den Nya Välfärden kan nog betala – enligt Fokus granskning av tankesmedjorna så är det DNV som omsätter mest pengar per år.

Obligatorisk läsning i dagens DN är Maciej Zarembas artikel om påstådda kränkningar på Lärarhögskolan. Zaremba sätter åter igen fingret på en problematik som många känner igen till viss del, men som ingen riktigt orkat eller vågat formulera. Artikeln behandlar ett regn av anmälningar på lärarhögskolan avseende påstådda diskrimineringar. Och artikeln påvisar på några få sidor grundläggande problem med lagstiftningen, med ombudsmännens roll, med akademisk undervisning, med samtalsklimatet.

Ordet ”kränkt” missbrukas. Som Bertil Bengtsson noterade i den senaste departementspromemorian om skadestånd för kränkning så används ordet numer för helt annat än allvarliga kränkningar. Vid minsta typ av motgång, ibland så snart något ”jobbigt” hänt, är någon kränkt. Det här hade inte behövt spela så stor roll om det inte varit för att allvarliga rättsliga konsekvenser knutits till kränkningsbegreppet – skadestånd, sanktioner. Det gäller inte minst på diskrimineringsområdet. Och på diskrimineringsområdet finns det en risk för fördjupade problem genom att statens ombudsmän fått en särskild roll som ”watchdogs” mot kränkande diskriminering. Sådana institutioner kan göra mycket nytta men det finns också risker för stor skada, om det visar sig att anmälningar om diskriminering är ogrundade eller felaktiga. I ett sådant läge kan en oskyldig person finna sig under granskning från en myndighet som inte uppställer samma rättssäkerhetsgarantier som rättsstaten annars gör vid beskyllningar om otillåtet beteende.

Men läs Zarembas artikel. Den tar upp de här frågorna men även viktiga frågor om den akademiska undervisningens roll, hur vi som akademiska lärare blivit för fega och kravlösa. Här finns underlag för mycket självkritik.

Och i senaste Svensk Juristtidning, 1/2008, har jag skrivit en artikel ”Kritik mot kränkningsbegreppet”, om hur denna begreppsbildning på skadeståndsrättens område blivit helt ohållbar.

**

För resten: PJ Anders Linders ledare blir ju riktigt rolig, eller i alla fall sorglustig, mot bakgrund av Zarembas artikel.

Uppdatering: Zarembas andra artikel idag i DN känns kanske inte lika spännande, men fungerar som en bra cliffhanger inför morgondagens tredje artikel. Dock förtydligas i denna artikel att ett av problemen som Zaremba sätter fingret på är ett av de problem som jag skrev om i min avhandling, om än just denna aspekt mer berördes i förbigående, nämligen vem som i en skadeståndsprocess ska ha ansvaret för att påvisa orsakssamband.

Tidningarna rapporterar om att artisten Prince (avskaffade han inte det namnet förresten? Prince var ju länge Artisten tidigare känd som Prince? Har han bytt tillbaka igen? Som Kambodja? I digress…) kommer att begära skadestånd från företrädarna för Pirate Bay. Det verkar alltså vara de fysiska personerna bakom  Pirate Bay som Prince ”går efter”.

Nu framfår det inte helt klart hur Prince och hans ombud ser på ersättningskravet. Det finns olika möjligheter. Det troligaste är att Prince begär skadestånd enligt immaterialrättsliga principer. Men även enligt allmänt skadeståndsrättsliga principer kan ersättningsfrågan bli relevant.

Faktum är att frågan om allmänt skadestånd i sådana här situationer är oerhört intressant och mer komplex än man kanske kan tro. Min uppfattning är att befogade skadeförebyggande åtgärder i vissa fall kan vara ersättningsgilla och återkrävas av en riskskapande part.  Sådana åtgärder kan förekomma även i upphovsrättsliga sammanhang. I svensk rätt har det inte riktigt ställts på sin spets än. Själv skriver jag en bok om det som skall komma ut under året. Är det tänkt.  

Har ni märkt att tonläget skruvats upp på kultursidorna? Det börjar bli som på Bööks tid. Nils-Petter Sundgren gör i Expressen ett lustmord på Johan Stael von Holstein, Stael von Holstein svarar med att kalla argumentationen från ”kultureliten” för sandlådenivå. Debatten om tidskriften Mana fick det att skaka i väggarna på redaktionerna. (Det bästa skoptaget i den sandlådan kom från en jurist, Laila Freivalds.)

Inte sällan tippar det över i rena personangrepp. Vad behöver man tåla i kulturdebatten? Är allt tillåtet i den fria debattens tecken? Ganska mycket, är väl svaret. Men hur mycket?

Frågan aktualiseras nu senast när Andreas Malm i en recension av en bok av Bruce Bawer som av Malm beskrivs som islamofobisk – och det kanske boken också är, jag har inte läst den – skriver följande:

”Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en ”enidéstat” där kryperi för islam regerar. Sålunda lider nu svenskarna under en växande muslimsk befolkning som är ”oproportionerligt våldsbenägen”, som gjort mordfrekvensen ”dubbelt så hög i Sverige som i USA” och som är allra galnast i Malmö: där är ”våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år”.” 

Johan Norberg själv har reagerat starkt på uttalandet, som han menar insinuerar att han skulle ställa sig bakom åsikten att Sverige ”kryper för Islam” med mord och barnvåldtäkter till följd. Det här är allvarliga beskyllningar. Behöver man tåla sådana beskyllningar? Kan de till och med vara ansvarsgrundande?

Jag tror att många är av åsikten att det är självklart att sådana här yttranden inte kan vara ansvarsgrundande, att de hör till en mer eller mindre intellektuell debatt som är fredad från juridikens ansvarsregler, att yttrandefrihetsprinciper väger så tungt i ett sådant meningsutbyte att skyddet för integritet och ära närmast med automatik får vika. Att ens tala om rättsligt ansvar i dessa sammanhang tror jag får många – och jag gissar att Johan Norberg själv kan höra till dessa, men jag känner inte Norberg så jag vet inte – att instinktivt reagera. Ibland talas det om hotet bestående i samhällets ”juridikalisering”, det uttryck som ofta används av den som vill kritisera att juridiken griper in i sfärar där den av olika anledningar inte anses betydelsefull. Men juridikens normer är betydelsefulla i alla mänskliga relationer, mer eller mindre, positivt eller negativt. I juridiken kommer de mellanmänskliga och allmänna normerna till konkret uttryck. Det är inget att beklaga, det är en konsekvens av att leva i en normativt strukturerad samhällskonstruktion. (Ja, jag vet att det där lät väldigt pretentiöst men jag har svårt att hitta några bra synonymer.)

I det här fallet kanske inte DN:s angrepp skulle anses räcka för ett rättsligt ansvar. Sannolikt inte. Norberg har själv fått komma till tals i en replik, som dock omedelbart förminskas i en kommentar av Malm som tuffar vidare på guilt-by-association-spåret (åtminstone tror jag att den är skriven av Malm, i DN så står Norberg och Dilsa Demirbag-Sten som avsändare). Men i sak så är det ändå så att Sveriges största tidning har spridit en insinuation av ett allvarligt slag rörande en enskild person och det finns idag, replikskiftet till trots, säkert ganska många människor där ute som förknippar namnet med islamofobi och kanske rentav xenofobi, en association som tycks vara helt grundlös. Är inte det ärekränkande, om något? 

Till syvende og sidst är det förstås DN Kultur och dess ansvariga som har det moraliska ansvaret. Men även det rättsliga ansvaret stannar på tidningens utgivare. Och även om det inte blir aktuellt nu så kommer det att bli det någon annan gång.

Se bloggosfärens reaktioner här.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter