Varför skall Elmehagen betala tillbaka?

Varför skulle egentligen Elmehagen betala tillbaka? Antingen har han vilselett styrelsen och då finns det en rättslig grund för återbetalning. Eller så har han inte gjort det och då finns det inte en rättslig grund för återbetalning (men kanske för den ärekränkning som i sådana fall Elmehagen utsatts för genom att utpekas som en fuskare). Tertium non datur.

Och jag har svårt att se att det finns någon större skillnad mellan det moraliska och det rättsliga förhållningssättet. Om alltför mycket pengar utgått efter att styrelsen beslutat om det på ett tillräckligt gott underlag ligger ansvaret hos styrelsen. Om det skett efter ett bedrägeri eller liknande så ligger ansvaret hos Elmehagen.

Jakobs inlägg är härvid obligatorisk läsning: Här och här.

Annons

Riggade lotterier – fråga om skadeberäkning

Med anledning av föregående inlägg om de riggade lotterierna måste jag bara nämna att ersättningens beräknande i fall av riggade lotterier utgör ett klassiskt problem i civilrätten. Frågan aktualiseras inom såväl skadeståndsrätten som vinsträtten, i inomkontraktuella liksom utomkontraktuella situationer, och anknyter till den stora, svåra och fascinerande tematiken kring hur sannolikhetsförändringar (risk, chans) kan påverka den rättsliga analysen.

Hundra år gamla engelska fallet Chaplin v. Hicks är klassikern. En person ställde upp i en skönhetstävling och ansåg sig ha en viss chans att vinna men i verkligheten var tävlingen riggad till fördel för en annan skönhet. Den förfördelade skönheten erhöll ersättning för att ha berövats sin chans att vinna tävlingen.

Men hur stor bör ersättningen vara? Ponera* att jag är med i ett rent lotteri – där min skönhet (dessvärre) inte tillåts spela någon roll utan enbart slumpen skall avgöra. Jag har en lott av tio, och vinsten för vinnaren är 100 kr. Tävlingen är dock riggad till fördel för arrangörens dotter X. Under förutsättning att arrangörens beteende är ansvarsgrundande, vilket det ofta torde vara, så kan jag erhålla ersättning. Men hur mycket? Borde jag ha ersättning som om jag skulle vunnit tävlingen? Eller borde jag erhålla 10 % av vinstsumman som motsvarar min chans ex ante i ett icke-riggat lotteri?

Bör jag i efterhand kompenseras för förlusten av en chans eller för något annat?

 

* Jag har lovat mig själv att aldrig använda ordet ”ponera” eftersom det är ett nerd-ord. Men inga principer utan undantag.

Riggade lotterier är också diskriminering

SLU fälls efter att ha ställt upp lotterier som antagningsmetod till en utbildning, med innebörden att kvinnor behandlades sämre än män. Det är inte så överraskande i ljuset av den tidigare domen från HD rörande diskriminerande antagning till juristutbildningen. Dyrt blev det för skattebetalarna eftersom det var många skadelidande. De drabbade blir dock knappast fullt kompenserade av sina 35 000 kr: Utbildningsplatsen gick ju ändå förlorad.

Se dagens SvD-ledare.

Nämndemanna-debacle. Igen

”Mårten, jag måste tacka dig för att du vågar kritisera det heliga nämndemannainstitutet. Om allmänheten bara visste vilken skada de kan göra i domstolarna skulle tongångarna vara helt annorlunda.” Så sade domaren från en annan del av Sverige till mig nyligen. Nämndemännen är skadliga för systemet.

Och det vet vi ju sedan länge. Nu har det hänt en ”incident” igen. Den här gången i den stora kopplerirättegången. Se här och här. Med stor skada som följd. Är det inte dags att reformera detta en gång för alla.

Ordföranden verkar inte anse att det var så illa.

Här är en sammanfattning av mina tidigare argument.

Naturrättens renässans

I lagboken, i alla fall den blå lagboken, finns ”av tradition” Olaus Petris gamla domarregler medtagna. Det är klassisk naturrätt som uttrycks. Reglerna antas i allmänhet inte gå att använda.

Men av en vaken kommentator fick jag följande exempel på att det fortfarande finns domare som läser Petris regler.

Marknadskommunikation i kristid: Advokatbyråer kommunicerar genom att lägga på lock

Redan innan jul anade man att den ekonomiska krisen skulle påverka även advokatbyråerna när vissa byråer började friställa administrativ personal. Advokaterna och de biträdande juristerna satt dock kvar. Diskussionen bland jurister var att det kan påverka varumärket negativt på lång sikt om advokater sägs upp och att uppsägningar bland juristerna ses som en sista utväg.

I Dagens Juridik läser jag nu att en stor advokatbyrå säger upp tre av juristerna. Är det kris så är det. Inte så konstigt i sig. Men det är litet förvånande att se hur byrån väljer att kommunicera händelsen. Det är som om det var 1988. Det är en aning demoraliserande. Jag brukar nämligen hävda för vänner som arbetar med kommunikation – som journalister eller på PR-byrå – att advokatkåren har förändrats, att man lärt sig både att kommunicera och att sälja, att man insett att det kan vara dyrköpta besparingar att inte ta hjälp av kommunikationsexpertis och HR-personal. Konservatismen har ersatts av modernt marknadstänkande på de stora byråerna, påstår jag. 

I krisen bleknar den framsynta bilden.

På den nu aktuella byråns hemsida finns det ingen information alls om förändringarna. Inte ett ljud. Informationshanteringen är överlämnad till skvaller och nyhetsbreven som – face it – nog också bidrar till skvaller. Och uttalandet från Stockholmskontorets VD låter inte som andra företagsledningar brukar låta när personal sägs upp. Faktum är att det låter direkt kallsinnigt: ”- Anställningarna avslutas relativt omgående. Eftersom vi har en övertalighet så har vi inget intresse av att de går kvar hos oss en längre tid. De avslutar det de arbetar med och är därefter arbetsbefriade.” Var finns kärleken i det uttalandet?

I praktiken är det kanske den internationella byråns centrala ledning som dragit åt svångremmen. I ett sådant läge finns det alltid risker – särskilt för de senast anställda. Man kan inte krama vatten ur en sten. (Eller, ibland kan man faktiskt krama vatten ur en sten. But that’s not important right now.) Men den konservativa inställningen till hur man talar med och om människor behöver nog ses över. Att snåla in på marknadskommunikationen blir i förlängningen dyrköpta besparingar.

(Nej, jag har inte fått betalt av pr- eller krishanteringsexperterna för att säga detta.)

En folkrörelse är född!

Jag har nu startat en kampanj för mitt eget sommarprogram i radio. Nu skakar ni på huvudet. Men det var PRECIS så här som både arbetarrörelsen och nyktherhetsrörelsen inleddes i Sverige. Med att en person kraftfullt reste sig upp och sade att nu, nu är det dags att förändra saker.

Här finns en Facebook-grupp! Och motiveringen lyder sålunda: ”Vi behöver ett försvarstal för traditionella rättsstatstankar och rättsordningens grundläggande värderingar. Därför vill vi att Mårten Schultz skall bli sommarpratare i Sveriges radio. Han kommer att förklara varför man inte skall kritisera häktningar av läkare utan att vara insatt i målet. Han kommer att angripa riksdagsledamöter och makthavare för bristande förståelse av rättsstatens maktdelning. Han kommer att prata om juridik och ansvar. Och han kommer att förklara varför tidningen Fokus representerar juridikfobins allt starkare strömningar i Sverige. Och mellan allt detta kommer Mårten att spela indie med My Latest Novel och American Analog Set. Mejla Sveriges Radio redan idag och kräv att Mårten får ännu mer plats att sprida ut sitt ego på.”

Vad är ansvarsrätt?

Var tid har sina juridiska discipliner, enligt distinktioner präglade av samtidens tongivande metodologiska och principiella föreställningar men minst lika mycket av slumpmässiga uppdelningar och praktiska krav. Idag och imorgon är det ansvarsrätten som kommer att framstå som den heta disciplinen, både för det praktiska rättslivet och för akademiska studier.

Uttrycket är kanske inte så känt. Än. Men det har använts ett tag. Med ansvarsrätt, ett uttryck som i nordisk rättsvetenskap myntats av Thomas Wilhelmsson i sin framställning Senmodern ansvarsrätt, förstås rättens, särskilt privaträttens, olika ansvarsmekanismer. Ansvarsrättens fokus ligger således på skadeståndsrätten men även obehörig vinst-juridik och vissa andra aspekter kan falla under begreppet.

 

Det centrala i ansvarsrätten är att det är just ansvaret som står i centrum – inte rättsföljden (pengarna i form av ersättningar, vilket har fått ge namn åt ”förmögenhetsrätt” eller ”skadeståndsrätt”) eller rättspolitiska föreställningar (som ligger bakom termen ”ersättningsrätt”).

 

Begreppet ansvarsrätt vilar på andra rättspolitiska, systematiska och teoretiska förutsättningar än konkurrerande uttryck och dessa förutsättningar ger enligt min mening ett gott stöd för att behandla ämnet som ett särskilt ämne. Det tycks också vara en inställning som växer sig allt starkare i nordisk rättsvetenskap i övrigt.  

Ansvarsrätten är en disciplin på stark frammarsch. Ur ett vetenskapligt perspektiv framträder ansvarsrättens olika områden – skadeståndsrätten, obehörig vinst-rätten – som de privaträttsliga områden där den teoretiska analysen gått längst, och ansetts mest relevant. Det återspeglar sig i en växande litteratur av tvärdisciplinärt slag där ekonomiska, filosofiska eller postmodernistiska anslag belyser ansvarsfrågor ur olika perspektiv.

 

Samtidigt är ansvarsrätten ett område som präglas av ett intensivt intresse även ur ett praktiskt perspektiv. Olika undersökningar tyder på att den privata ansvarsrätten har kommit att ta över vissa av straffrättens funktioner som instrument för personligt ansvarsutkrävande. Skadeståndsrättens roll i samband med brott har ökat och viktimologisk forskning visar att ersättningarnas betydelse i den straffrättsliga ansvarsprövningen. Inom den kommersiella juridiken är ansvarsrätten en disciplin i medvind. Det tenderar i och för sig ansvarsrätten alltid att vara i tider av finansiell oro, men numer har den diskussion om ”ansvar” som förs i media avseende olika institutioner och aktörer en korrespondens i en rättslig utveckling mot ökade ansvarsmöjligheter. I skadeståndsrätten präglas ansvaret för ren förmögenhetsskada av en sällsynt dynamik: Genom HD:s prejudikatsskapande verksamhet har positionerna flyttats fram – t.ex. när det gäller otillbörlig konkurrens.

 

En ytterligare aspekt av ansvarsrättens ökade betydelse är att en framväxande juridisk aktivism i hög grad tenderar att använda sig av ansvarsrätten – särskilt skadeståndsrätten och ofta i kombination med Europakonventionen för mänskliga rättigheter (jmf. NJA 2005 s. 462) – som instrument. Det är således framför allt ansvarsrätten som står i centrum för den tendens mot en privaträttslig instrumentalism som kan skönjas allt tydligare. Inom denna utveckling använder sig aktörer av privaträttens verktyg för att driva rättspolitiska frågor. Som exempel på denna utveckling kan nämnas diskrimineringsrätten och ombudsmännens (nu ombudsmannens) användande av skadeståndssanktionen som instrument för att påverka samhället eller olika privata aktörers användande av skadeståndskäromål under Europakonventionens regelverk för att påverka. NJA 2006 s. 683 är ett exempel från svensk praxis, där en privat organisation pro bono agerade som ombud åt två kärande i en skadeståndstvist för att därigenom kunna använda sig av domstolarna och juridiken för att ge uppmärksamhet åt vad som ansågs som ett missförhållande (kvotering till juristutbildningen). 

 

En sista aspekt som kan nämnas som en illustration på ansvarsrättens allt mer framträdande position är europeiseringen. Privaträtten europeiseras idag, simultant på ett flertal olika plan. Mer lagstiftning tillkommer efter direktiv, Europakonventionen börjar genomsyra de nationella rättsordningarna med allt större inverkan även på privaträtten och särskilt ansvarsrätten, den komparativa forskningen har resulterat i ett flertal stora förslag kring hur civilrätten skall kunna harmoniseras eller europeiseras. I samtliga dessa utvecklingslinjer har ansvarsrätten intagit ledande roller.

Sådana här klassifikationer spelar roll. De spelar roll för vår förståelse av rätten och dess moraliska underbyggnad. De spelar roll för hur vi approacherar konkreta rättsliga problem. De spelar roll för hur vi söker pengar för våra forskningsprojekt.

Bodströmsamhället

Tomas Bodström startar blog under namnet Bodströmsamhället. Grymt av Tomas Bodström att reclaima sitt namn – det senaste inlägget handlar till och med om integritet. Som när gay-rörelsen återtog ordet ”bög” från de homofoba.  Det enda jag saknar är att någon av bilderna i headern borde innehålla en fotboll.

Ansvar och rätt

”Du sitter väl inte i bostadsrättsföreningens styrelse, va?”, sade civilrättsprofessorn. Jag berättade att jag förra året suttit som suppleant men inte gått på några möten. Professorn fortsatte: ”Risken för ansvar i brf-styrelser är mycket större än vad många tror. Dessutom finns det i bostadsrättsföreningarna ofta en farlig kombination av amatörism och bristande ansvarsförsäkringar.”

Om integritet och integritetsskyddet var 2008 års stora rättspolitiska fråga så blir 2009 års tema ”ansvarsrätt”. Det brukar ju bli det i kölvattnet av kriser. Först kommer de mediala och politiska  ansvarsstormarna och med litet fördröjning kommer de juridiska ansvarsprövningarna. Styrelseansvaret kommer att vara en av de frågor som kommer att sysselsätta juristerna i framtiden.

Styrelseansvarets aktualitet illustreras av AMF-krisen. Men kritiken mot LO-Wanja kan drabba många andra. I verkligheten är det nog inte så ovanligt att styrelseledamöter – vare sig det gäller i aktiebolag eller andra associationer – inte har en kompetens – eller tid! – som motsvarar ansvaret. Det finns nog många styrelseledamöter där ute som varit med om att fatta beslut som de inte förstått den fulla innebörden av, eller som låtit tankarna vandra i slutet på mötet och tigit sig igenom de sista punkterna på dagordningen, eller som inte velat ställa till problem med att begära bättre underlag för beslutet – utan att reflektera över vilket ansvar man som enskild ledamot har för just det beslutet.

Dn analyserar.