Förtroendekris

Telebolagens beslut att förstöra personuppgifter visar på något intressant och återspeglar en förändring i attityden på bara några år. (SvD, DN.) Bolagen gör naturligtvis inte det här av godhet eller idealism, även om det nog kan finnas ett mått av principiell övertygelse som motiv i alla fall hos aktörer som Banhof. Bolagen gör det för att tjäna pengar, för att skapa förtroende hos sina kunder som skall känna att bolagen står på deras sida.  Mot vem? Jo mot staten. Företagen snappar snabbt upp att det finns pengar att tjäna på att spela the white knight, riddaren som försvarar oss mot statens intrång, eller av staten sanktionerade intrång, i den personliga integriteten.

Är det inte märkligt? Att exempelvis Stenbeck-sfären kan casha in på att vi oroar oss för våra privatliv?

Positioner har förflyttats. På kort tid har integritetsmedvetenheten ökat markant, i takt med de alltfler legala möjligheterna att göra intrång i den. Det var ingen som för fem år sedan oroade sig särskilt för kameraövervakningar eller telefonavlyssningar. Intrång i privatlivet fanns inte med bland de hot vi såg mot våra liv eller vår livsstil. Det drabbade ju bara knarklangarna och rånarna. Men idag finns det en annan medvetenhet om de legala möjligheterna att skaffa insyn i våra privatliv och de risker och hot som det medför. Det skyddade privatlivet har blivit rättspolitiskt aktuellt. Talet om storebrorssamhället upplevs inte längre som lika konspirationsteoretiskt. Många som tidigare var ljummet intresserad av rättighetsfrågor nu förlorat en del av sitt förtroende för staten som rättighetsgarant. Vi sätter större förtroende till kommersiella aktörer som Banhof eller Tele2 än till lagstiftaren när det gäller att bevaka vår integritet.

Det om något är en förtroendekris för lagstiftaren.

**

Peter Danowsky, som företräder rättighetsföretagen uttalar sig i Svd och ger konspirationsteoretiker vatten på sin kvarn: Danowsky ” Alla i riksdagen har utgått ifrån att internetoperatörerna är lojala mot lagstiftningen och inte vill medverka till brott. Om Tele 2 intar den här attityden och det följs av andra operatörer blir det en skärpning av lagen i framtiden.” Är det verkligen så enkelt för rättighetsinnehavarna att beställa en lagändring i riksdagen?

Uppdatering: Sanna Rayman har samma reaktioner kring Danowskys kommentarer som jag i dagens SvD. Och Hanne Kjöller når nya höjder i associationsleken när hon jämför The Pirate Bay med somaliska mördare och upprepar myten om att TPB ”publicerat” obduktionsbilder från Arboga.

Jag erkänner: Jag förstår mig inte längre på lagstiftningscirkeln

Igår satt jag och läste igenom lagrådsremissen angående den långgående implementeringen av det s.k. IPRED-direktivet. Det är en hel massa lagförslag som föreslås, närmare bestämt följande:

1. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
2. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)
3. lag om ändring i varumärkeslagen (1960:644)lag om ändring i patentlagen (1967:837)
4. lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
5. lag om ändring i firmalagen (1974:156)
6. lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter
7. lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306).

 

En omfattande reform således. Kritik har riktats mot förslagens innebörd, främst de civilprocessuella aspekterna och skadeståndsregeln. De civilprocessuella förslagen innebar – och innebär – att en rättighetsinnehavare kan vända sig till en domstol och där genom rättsväsendets tvångsmakt kunna förmå en Internet-leverantör att avslöja vem som står bakom ett IP-nummer, som rättighetsinnehavaren har kunnat observera i samband med misstänkt illegal fildelning (upphovsrättsbrott). De skadeståndsrättsliga förslagen innebar att rättighetsinnehavaren skulle ha ett batteri av skadeståndsrättsliga beräkningsmodeller till sitt förfogande, till synes på så sätt att de delvis kunde läggas på varandra, med innebörd att ersättningen skulle kunna omfatta dels skadan i sig, dels den vinst som intränglingen (ett ord som Jan Hellner hittade på) gjort, men även ett avskräckande skadestånd, vad nu det är, skulle kunna utdömas.

Det här är ganska dramatiska förändringar. Särskilt de civilprocessuella förslagen är känsliga. I min tidigare bostad använde jag mig själv – dock utan att fildela – konsekvent av andra personers trådlösa nätverk. Man behöver inte vara MacGyver för det. Själv var det just för att jag inte var MacGyver som jag parasiterade. (Jag lyckades aldrig få mitt trådlösa nätverk att fungera.) Nu är jag förstås – goes without saying – en mycket laglydig person. Men om jag inte hade varit det så hade jag under IPRED-förhållanden kunna generera min granne mycket besvär. Och som det ser ut nu, med den genomsnittliga IT-kompetens som jag gissar finns i underrätterna, även en del kostnader. Problematiskt i sig. Men det besynnerliga för mig idag är hur lagstiftningen sker.

Lagförslaget har redan färdigställts för lagrådsgranskning. Men idag får vi reda på att alliansen nått en kompromiss om IPRED. Det är flera åtgärder som byggts in i kompromissen, om än ingen direkt bättrar på integritetsskyddet. Men vad skall man göra med en sådan här kompromiss, borde inte den skickas till Lagrådet? Är det inte just dessa förslag som förtjänar en genomlysning ur rättighetsperspektivet.

***

En annan dum fråga. Borde inte domstolarnas prövning av informationsföreläggandena kräva att bevisning förs om att IP-numret i det enskilda fallet kan kopplas till rätt person? Det är ett allvarligt integritetsintrång – möjligen berättigat, men icke desto mindre allvarligt – och då är det väl rimligt att kräva av den som begär ut den privata informationen att hon också kan styrka att det är rätt persons uppgifter som lämnas ut.

En tredje dum fråga som det säkert finns ett enkelt svar på: Hur säkerställer man att inte de uppgifter som lämnats ut genom ett informationsföreläggande lagras och används. Särskilt i de fall där det visar sig att det är fel person som krävs så måste väl rättighetsinnehavarens möjlighet att behålla informationen om personer bakom IP-nummer på något vis förhindras. Hur åstadkommer man det?

En fjärde dum fråga: Varför fortsätter en massa människor att kalla det för stöld när det inte är det? Det är som på Brännpunkt idag där författarna av debattartikeln raljerar kring människors oförmåga att hålla två tankar i huvudet samtidigt, och på samma gång misslyckas debattartikelsförfattarna att hålla två regelsystem i huvudet samtidigt. Och så hamnar vi återigen i den hopplöst missriktade äganderättsdiskursen.

En femte dum fråga: Behövs inte verktyg för upprättelse när integritetsintrånget är omotiverade? När fel personer krävs på ersättning, till exempel?

**

Uppdatering: Propositionen finns här. Och presenteras här . Och här finns litet kommentarer kring förslaget: Linander, Wykman, Brors på DN, Sanna på SvD.