Förtal av kungen: Gästinlägg av Madeleine Leijonhufvud

Den debatt som förts i flera olika medier mellan mig och journalisten Nils Funcke om möjligheterna att väcka åtal för förtal av Kungen har förmodligen väckt en viss förundran. Jag ska försöka beskriva vad det handlar om. För jurister är detta ju en rättsfråga som andra, en fråga som kan kännas perifer men som onekligen aktualiserats på sistone. För tryckfrihetsexperten Nils Funcke är det nog något mer – en fråga om att upprätthålla tron på att vårt svenska skydd mot mediala övergrepp är fullgott. (Intressant att just då Europadomstolens Grand Chamber beslutat att ta upp målet mot Sverige angående ansvaret för att smygfilma en person i duschen.)

Kungens möjligheter att försvara sig mot förtal kan tyckas oviktiga. För mig blev frågan nödvändig att reda ut av ett speciellt skäl. När vid den stora omarbetningen av hela texten i Norstedts kommentar till brottsbalken en av mina medförfattare inte kunde utföra sin del av jobbet fick jag och Suzanne Wennberg vardera tre nya kapitel i knät med deadline nära. Jag fick bl.a. 18 kapitlet på min lott. Då fanns bara tid att kontrollera lagtext, fylla på med rättsfall, följa den anbefallna mallen för skrivandet och modernisera språket.

I den halvårsvisa revidering som i dagarna kommer ut till beställarna har jag återgett rättsläget som jag funnit detta. Att enligt 18 kap. 2 § gärningar som avses i 3-5 kap. BrB – våldsbrott, fridsbrott och ärekräkningsbrott – ”lyfts” att bli s.k. högmålsbrott när de begås mot Kungen eller annan medlem av kungahuset, med strängare straffskala än om gärningarna bedömts som brott enligt de lagrum som annars skulle använts, är ju ett tecken på att här ansetts föreligga ett särskilt starkt skyddsbehov. Men hur är det med möjligheterna att realisera detta skydd? I 18 kap. 8 § anges att sådana gärningar inte får åtalas av åklagare utan regeringens förordnande, med mindre någon avlidit till följd av gärningen. Här gäller alltså andra regler än vid motsvarande gärningar riktade mot vanliga personer. Det kan, som också Funcke framhållit, antas att det ska en hel del till för att regeringen ska lämna tillstånd till åtal. För ett antal år sedan begärde en åklagare tillstånd att åtala en person som kastat en tårta i ansiktet på Kungen och fick detta. Kort före hade statsrådet Bosse Ringholm fått en tårta i ansiktet på väg till Riksdagen med nådiga luntan. Förmodligen kände regeringen då ett behov av att markera, för att inte tårtkastning skulle bli ett spritt beteende och ministrar och kungligheter inte kunna vistas ute bland folk.

Funcke hade i sin första artikel den 14 november, på www.journalisten.se, läst lagtexten fel och trodde att åtalsförordnande från regeringen bara kunde ges och åtal väckas om någon avlidit. Den ålderdomliga formuleringen ”med mindre” var tydligen för svår. Nu har han förstått detta rätt, men han menar fortfarande att Kungen måste ha rätt att själv väcka åtal. Det står ju inte i lagtexten att han inte får det, och då gäller vad som står i 5 kap., menar Funcke. Och så hänvisar han till den formulering i kommentaren som jag alltså fått anledning revidera. Där har hittills stått, vid 18:8: ”Enskild åtalsrätt berörs inte av stadgandet.”

Efter revideringen står det istället följande: ”Stadgandet bör innebära att enskild åtalsrätt inte föreligger i de situationer som här avses.” Vad jag funnit är nämligen följande.

De regler om enskilt åtal vid förtalsbrott som finns i 5 kap. 5 § första och andra styckena gäller inte när gärningen utgör högmålsbrott. De gäller, som framgår av denna paragrafs tredje stycke, inte heller vid en annan brottstyp, där regeringens åtalsförordnande krävs, nämligen vid ärekränkningsbrott mot främmande makts statsöverhuvud på besök i Sverige eller främmande makts representant i Sverige. Vid högmålsbrott gäller om åtal enbart vad som stadgas i 18 kap. Förordnande från regeringen är en processförutsättning. Så har motsvarande krav betecknats vid en senare (i anledning av den ryska U-båtsstrandningen tillkommen bestämmelse om åtalsförordnande från regeringen, 2 kap. 7 a §).

Jag vet inte vad tidigare kommentarförfattare kan ha menat. Men det är min övertygelse att en rätt för Kungen att själv väcka åtal inte går att förena med de särskilda åtalsreglerna för sådana brott. Att, utan stöd i lagtexten i 18 kap., falla tillbaka på bestämmelsen i 5 kap. 5 § om åtal vid vanligt förtal är inte möjligt. Ett högmålsbrott av ärekränkningskaraktär är helt enkelt inte förtal enligt 5 kap. BrB utan ett särskilt, strängare bestraffat brott. 

Man kan uttrycka det så att brott av de i 18 kap. 2 § angivna slagen inte ses som brott mot personerna utan mot institutionen Statschefen (och övriga kungahuset). En annan möjlig förklaring är den som min gamle handledare, professorn i straffrätt i Lund Per-Edwin Wallén (som själv skrev avhandling om åtalsrätt) enligt uppgift från en minnesgod elev gav vid en seminarieövning: Kungen kan inte åtalas och därmed sammanhänger att han inte heller har rätt att åtala – den han åtalar skulle ju inte i sin tur kunna åtala Kungen.

Nå, det sistnämnda kan ju vara en förklaring till att inte Kungen fått möjlighet att själv välja om han vill försvara sig mot ärekränkning. Vad gäller övriga medlemmar av kungahuset är det svårare att förklara och försvara. Även drottningar, prinsar och prinsessor är människor av kött och blod.

Förtal av kungen

Madeleine Leijonhufvud reder ut begreppen. Med emfas.