Brottsofferpolitiken

I helgen aktualiserades ännu en gång svårigheter med brottsskadeersättning. I den av tidningarna spridda storyn så var problemet den här gången att brottsskadeersättning inte utgår när det är barn som begått brott, vilket gör att offret inte får den ersättning som hon anser sig ha rätt till. Problemet i detta fall har att göra med att den av skattebetalarna betalade brottsskadeersättning enbart är tillgänglig om den skadelidande, offret, först försökt kräva ut pengarna från brottslingen (om hon är känd) – och sin försäkring. Det är tydligen så att vissa brottsoffer av olika anledningar, till exempel dåliga råd från sina ombud, inte alltid kräver ut skadestånd från brottslingen själv. Dessutom visar nyheten på ett strukturproblem, nämligen att rättsväsendet ofta tycks missköta sin uppgift när det gäller barn som begår brott.

Även helgens nyhet, som kanske inte så mycket handlar om ett problem med ersättningarna som med andra saker, aktualiserar en viktig poäng. Brottsskadesystemet är centralt för brottsoffers möjlighet att få upprättelse. Ersättningssystemet är fundamentalt för samhällets arbete med brottsoffers rehabilitering. Och det systemet har brister. Kända brister. Brister påtalade även av politiker, inklusive nuvarande statsråd. Men trots det går  reformarbetet långsamt, om det ens pågår alls just nu. Det är dags att ställa lagstiftaren mot väggen och fråga: Vad händer nu?    

Som så många gånger förr är det kränkningsskadestånden vid sexualbrott som medför komplicerade avvägningar. Hur bör rättsordningen hantera ärekränkningar i form av spridande av bilder eller filmer tagna i sexuella situationer – en sak som idag faller utanför rätten till brottsskadeersättning? Bör vi förhålla oss annorlunda om det är unga som är offer? Och hur gör vi med sexköp av unga? Sexköp i allmänhet?

Brottsofferfrågorna stod stod i fokus för Tomas Bomdströms justitieministerskap medan det nu tycks som  att brottsofferfrågorna får stå tillbaka för straffrättspolitiken. Men det här är inte saker som kan skjutas framför i väntan på utredningar om kriminaliseringar – det här är rättspolitiska frågor som brinner just nu. Det är inte rimligt att brottsofferfrågorna skjuts på framtiden, till nästa mandatperiod, medan ordförandeskapet klaras av.

(För att undvika eventuella missförstånd vill jag framhålla att ovanstående är min egen uppfattning, mot bakgrund av min forskning kring just brottsofferersättningar. )

Skadestånd och brottsskadeersättning

Aftonbladet har idag en artikel med rubriken ”Anna nekas skadestånd för sexfoton”. Liknande rubriker har synts i andra media. Historien bakom rubriken är att en ung man, X, filmade och fotograferade när han hade sex med sin flickvän, den person som Aftonbladet kallar Anna. Senare spreds bilderna och Anna har härmed blivit kränkt, i lagens mening. För kränkningen så tilldömdes hon skadestånd från X i domstol. Anna begärde därefter ersättning från Brottsoffermyndigheten, vars nämnd alltså avslagit kravet på ersättning. Rubriken i Aftonbladet är således felaktig. Anna nekas inte skadestånd utan har tvärtom tilldömts skadestånd. Däremot så utgår inte brottsskadeersättning – en annan typ av ersättning som utgår från allmänna medel i vissa, men inte alla, fall där en brottsling inte kan betala skadeståndet.

Det är viktigt att framhålla detta, att det är olika ersättningar (om än det finns en koppling mellan dem). Om min bil blir stulen så har jag rätt till skadestånd från tjuven. Om inte tjuven hittas, och så är det ju oftast, kan jag få ersättning ur min försäkring om bilen var försäkrad. Men det gör inte försäkringsersättningen till ett skadestånd.

När det gäller Brottsoffermyndighetens nämnds beslut så skall jag inte kommentera det i sak, eftersom jag själv var med och beslutade det. Men några allmänna saker kan nämnas och jag uttrycker här bara mina egna åsikter om rättsläget i stort, inte om det enskilda fallet. Brottsskadeersättning kan utgå till ett brottsoffer som inte lyckas få ut ett skadestånd som hon har rätt till från förövaren. Förövaren har kanske inte några pengar, eller har försvunnit. Då kan en av skattebetalarna finansierad ersättningsform, brottsskadeersättning, utgå (under förutsättning att inte ersättning kan utgå ur t.ex. hemförsäkringen).

I stora drag kan man säga att brottsskadeersättningen bedöms utifrån samma regler som skadeståndsrätten när det gäller ideella skador. En kränkning till följd av ett sexualbrott eller ett mordförsök betraktas således överlag likadant inom de två olika ersättningssystemen. Domstolarna och Brottsoffermyndigheten kommer ibland fram till olika belopp, men följer samma riktlinjer – när det blir olika belopp är det för att domstolarna och myndigheten gör olika bedömningar av vad riktlinjerna innebär.

Det finns emellertid viktiga skillnader mellan skadeståndsreglerna och brottsskadeersättningen. Brottsskadeersättning kan utgå för kränkningar som inte omfattas av en rätt till skadestånd. Det viktigaste exemplet är att barn som bevittnar brott kan få ersättning under vissa förhållanden. Det finns också viktiga undantag i rätten till brottsskadeersättning. Ärekränkningsbrotten är enligt lag undantagna rätten till brottsskadeersättning. Det står alltså uttryckligen i den lagstiftning som reglerar brottsskadeersättning.

När det gäller spridandet av bilder tagna i sexuella situationer så har Högsta domstolen nyligen framhållit att det inte går att bedöma de kränkningar som därvid uppstått under reglerna om ofredande. Det är således enbart ärekränkningsreglerna som ger något straffrättsligt skydd i sådana situationer. HD kritiserar i samma dom även lagstiftaren för att inte ha tillsett ett bättre skydd för privatlivet, vilket lagstiftaren har en skyldighet att göra enligt Europakonventionens art. 8. Den nuvarande ordningen innebär nämligen problem. Om någon filmar en annan person i en sexuell situation men inte sprider filmen så är det inte ärekränkning och ofta inget annat brott heller. Det gör att det inte går att bestraffa personen, inte döma ut skadestånd och inte heller att förverka (konfiskera) filmen.

I det här fallet hade materialet spridits. I sådana situationer kan det vara fråga om ärekränkning. Brottet ärekränkning ger rätt till skadestånd men inte brottsskadeersättning.

Min personliga åsikt är att lagstiftningen lägger alltför stor vikt vid ärekränkningsreglerna för att tillgodose skyddet för privatlivet. Det är egentligen inte en lämplig lösning. Ärekränkningsreglerna syftar egentligen till att skydda en persons anseende hos andra människor. Men skyddet för privatlivet tar inte i första hand sikte på människors anseende utan människors integritet: Det är den enskilda personen som skall skyddas, inte andra människors uppfattningar om personen. Genom att låta ärekränkningsreglerna ta hand om integritetskränkningar som egentligen passar ganska illa in under reglerna så skapas en mängd oönskade konsekvenser i rättssystemet.  Här finns det skäl att göra en översyn.

Uppdrag

Idag utsågs jag, enligt registrator vid justitiedep., till ledamot av Brottsskadenämnden. Ett viktigt uppdrag.

Bra initiativ från Brottsoffermyndigheten

DN berättar om ett lovvärt initiativ från Brottsoffermyndigheten. På sidan www.rattegangsskolan.se kan man lära sig mer om hur domstolsprocessen går till. Målgruppen är i första hand brottsoffer men även andra inblandade kan göra övningen och även för t.ex. vittnen kan rättegången säkert te sig väldigt läskig. Ljuset kommer från norr. Brottsoffermyndigheten har länge varit ett föredöme när det gäller kommunikationen i juridiska frågor, inte minst genom att tidigt lägga ut sina referatsamlingar som pdf-filer på hemsidan. Och detta är en väldigt smart och tillgänglig kampanj för att öka kunskaperna om straffrättsprocessen.