You are currently browsing the monthly archive for mars 2011.

Länsförsäkringar har hamnat i blåsväder. Främst på Twitter och Facebook. Anledningen är ett beslut rörande ersättning ur överfallsskyddet för en person som blivit misshandlad i tunnelbanan. Försäkringsbolaget beslutade sig för att inte utge ersättning, eftersom den misshandlade personen ökat risken för att bli skadad. Så här beskrivs det på den Facebook-grupp där kritiken mot försäkringsbolagets beslut kanske drivits hårdast: ”

När en kvinnlig vän kysste en annan kvinna på tunnelbanan blev de av en man verbalt kränkta och filmade med en mobil ca 10 cm från deras ansikten. När de efter ett flertal gånger bett mannen sluta puttar de undan mobilen så att den åker i golvet, och mannen attackerar då min vän med knytnävsslag så att hon bland annat bryter näsan.”

Kärnan i kritiken mot Länsförsäkringar har varit att bolagets beteende återspeglar en homofobisk inställning. Bolagets beteende består dels i beslutet i sig, dels i hur beslutet kommunicerats. Härvid är det förstås beslutet som är viktigast. Men när jag läser beslutet ser jag inga tecken på homofobi. Tvärtom ser jag ett helt korrekt beslut, så som villkoren är formulerade.

Försäkringsbolaget menar – och det tycks inte finnas tvivel om det – att två kvinnor kysste varandra i tunnelbanan. I samband med det filmades de med mobiltelefonen av en främmande person. Filmanden uppfattades som påträngande. Den som senare blir misshandlad ber personen att sluta filma och när det inte sker slår hon telefonen ur handen på den som filmar. Filmaren slår då till kvinnan som blir skadad. Den skadade kvinnan begär ersättning ur sin hemförsäkring som liksom alla andra hemförsäkringar innehåller ett överfallsskydd. Överfallsskyddet ger bland annat ersättning för just den som misshandlats.

Försäkringsbolaget utger inte ersättning eftersom den som skadats inte uppfyllt de aktsamhetskrav som försäkringen ställer upp. (Villkoren för den vanliga hemförsäkringen finns i pdf här.) Såvitt jag känner till ställer alla hemförsäkringar på den vanliga försäkringsmarknaden upp sådana krav. Så här formuleras de i Länsförsäkringars hemförsäkringsvillkor:

”Du ska agera så att du undviker att utsätta dig för risken attskadas. Du bör till exempel inte

• själv tillgripa våld eller hot om våld,

• ge dig in i situationer där bråk uppstått eller hotar att uppstå,

• uppträda provocerande i tal eller handling,”

Om det händelseförlopp som försäkringsbolaget beskriver gått till på det sätt som där sägs är det uppenbart att aktsamhetskraven överträtts. Som försäkringstagare måste man ibland hellre fly än illa fäkta, även om det moraliskt eller till och med straffrättsligt vore fullt legitimt eller även berömvärt att fäkta. Även om det således är helt ”lagligt” att ingripa mot filmningen så kan det fortfarande vara så att ingripandet innebär att försäkringsersättning inte kan utgå. Beslutet verkar helt i sin ordning.

Om det gått till som försäkringsbolaget säger är det dessutom så att det inte är säkert att slaget mot mobiltelefonen var ett tillåtet avvärjande. Bara förra veckan aktualiserades frågan om huruvida ett filmande kunde anses som kränkande på ett sådant sätt att det kan utgöra ofredande. Det var i samband med domen avseende de poliser som ingrep mot en mobilfilmande journalist i tunnelbanan. (Skrev några rader här.) I samband med det skrev jag så här: ”För att ett ofredande ska anses ha inträffat krävs att beteendet var ”hänsynslöst”. Att fotografera någon kan endast i extrema fall anses hänsynslöst – i realiteten tror jag att det är svårt att anse att ett fotograferande någonsin kan anses som ofredande med mindre kameran trycks upp i ansiktet och rent fysiskt angriper personen.”

Stämmer försäkringsbolagets beskrivning av förloppet kan det alltså mycket väl vara så att den kvinna som slog till telefonen själv begick ett brott. Men, och det är förstås helt självklart, det rättfärdigar inte på något sätt det våld som hon sedan utsattes för. Vem som är offer ochvem som är bov i Länsförsäkringars beskrivning är uppenbart. Men rättsligt sett framstår det inte som otroligt att händelserna skulle klassificeras som:  1) Fotande = ej ofredande, utan lagligt (men obehagligt); 2) Slag mot kamera = brottsligt angrepp, men ett ringa brott; 3) Slag mot näsan = Brottsligt angrepp, men i nödvärn – dock ett kraftigt övervåld som går utöver nödvärnsrätten. Det här är förstås spekulationer, men spekulationer som kan bidra med att sätta händelserna i ett annat ljus.

När Länsförsäkringar nu beslutat sig för att utge ersättning till försäkringstagaren så görs det synbarligen med bortseende av villkorens undantag. Det är inget konstigt i sig. Försäkringsbolag gör så ibland, betalar ut ersättning utan att det egentligen krävs av försäkringen. Det kan finnas andra skäl som motiverar ett sådant beslut, som affärsmässiga eller kommunikativa. När nu Länsförsäkringar ändrar på sitt beslut är det nog främst sådana skäl som ligger bakom, även om bolaget i o f s säger att de omvärderat händelsen i sig.  

I vilket fall tycks det som att många inte riktigt förstår att man kan nekas försäkringsersättning även om man är ett brottsoffer och även om skadestånd dömts ut i domstol. Bedömningsgrunderna är helt annorlunda. Vid bedömningen av bovens ansvar tar man hänsyn till handlingen och de skador den medfört. När man bedömer om försäkringsersättning ska utgå måste man bedöma om skadan faller under de villkor som man som försäkringstagare skrivit under.

Även behjärtansvärda fall kan hamna utanför försäkringen.

Igår skrev jag några lama kommentarer på Svt Debatt om individuellt ansvar med anledning av Juholts kulbo.

Från och med denna veckan kommer jag att återkommande, tills jag får sparken, skriva krönikor i Dagens Nyheter. Första krönikan kommer på onsdag om jag förstått det rätt. Här står det litet om det hela.

”Fy fan vad jag hatar jurister”, skrev redaktören på Twitter igår. Anledningen till utfallet var att de poliser som åtalats för bland annat tjänstefel efter att ha ingripit mot den mobiltelefonfilmande journalisten Jesper Nilsson i tunnelbanan friades. (DN.) Kritiken mot domen har varit stark. Som vanligt sveper de flesta kritikerna av domen över alla enskilda omständigheter i fallet. Jag har t.ex. inte sett någon som tar på allvar att även i ett fall som detta den minsta tvekan om vad som hänt skall sättas på de tilltalades, dvs polisernas, pluskonto. Tingsrättens friande dom är nämligen delvis ett tydligt utflöde ur denna rättssäkerhetstanke: Tveksamheter om händelseförloppet läggs till grund för den friande domen avseende en del av åtalet. Men, det sagt, så framstår domen som konstig på en punkt. Jag kommer till det strax.

Friandet av polismännen bygger bland annat på en tämligen okänd ansvarsfrihetsgrund. Faktum är att jag själv inte hört talas om den innan domen och då har jag ändå ägnat en del eftertanke åt just ansvarsfrihetsgrunder. Det här förtjänar en liten utvikning.

Om jag hade gjort som poliserna i tunnelbanan gjorde – tagit i från någon hans mobiltelefon och tryckt upp honom mot en vägg – så hade jag dömts för brott. Men ibland kan handlingar som i andra fall är straffbara vara befriade från ansvar. Om en handling görs i nöd eller i självförsvar t.ex. Eller om det finns ett samtycke.

När det gäller poliser finns det en särskild ansvarsfrihetsregel. Den följer av polislagen och hänger samman med polisens våldsmakt. Om en polis ingriper med stöd av polislagen och använder våld så går hon fri från ansvar. För att en polis ska ha rätt att använda våld krävs dock att hon agerar för att avvärja ett brott eller för att rädda någon i fara. (Tingsrätten beskriver detta pedagogiskt.) Vad Jesper Nilsson enligt poliserna gjorde sig skyldig till var brottet ofredande. Ofredandet bestod i att Nilsson filmade poliserna. För att ett ofredande ska anses ha inträffat krävs att beteendet var ”hänsynslöst”. Att fotografera någon kan endast i extrema fall anses hänsynslöst – i realiteten tror jag att det är svårt att anse att ett fotograferande någonsin kan anses vara som ofredande med mindre kameran trycks upp i ansiktet och rent fysiskt angriper personen. Tingsrätten konstaterar också att Nilsson inte gjort sig skyldig till ofredande. När poliserna använde sig av våld för att avvärja ett brott så hade de alltså fel: Det var inget brott. De använde sig av våld för att förhindra en laglig handling.

Vad tingsrätten istället gör är att placerar händelsen under den möjlighet till ansvarsbefrielse som jag alltså inte hört talas om tidigare, nämligen ”putativ laga befogenhet”. Denna ansvarsbefriande reglering innebär att om polismannen felaktigt trodde att hon var utsatt för ett brottsligt angrepp så kan det vara ansvarsbefriande. Det här tror jag får röda lampor att blinka hos många jurister som inte hört talas om denna särskilda ansvarsfrihetsgrund tidigare. Det är nämligen väl känt att okunnighet om lagen inte är ansvarsbefriande (till skillnad från okunnighet om fakta som kan vara ansvarsbefriande). Att jag tror att jag har rätt att kopiera filmer och sälja i bekantskapskretsen friar mig inte från ansvar. Men när det gäller poliser ligger det tydligen annorlunda till. Om en polisman tror att han är utsatt för ett brottsligt angrepp till följd av ett missförstånd om straffreglerna och använder våld så kan han slippa undan ansvar. Det här är förstås i sig märkligt. Just polisen borde man ju kunna kräva än mer av när det gäller kunskap om straffreglerna. (Däremot måste naturligtvis även poliser kunna undgå ansvar när de misstolkar faktiska omständigheter.) Men även med denna särskilda ansvarsfrihetsreglering framstår domen som märklig.

Om man ser till situationen i sin helhet så framstår det som väldigt konstigt att Nilssons kamera ens för poliserna själva skulle kunnat uppfattas som ett hänsynslöst kränkande. Styrkebalansen i situationen kan man ju inte bara bortse från här: Å ena sidan har vi en ensam person med kamera, å andra sidan har vi två betydligt mycket större beväpnade poliser. Situationen i sin helhet framstår som aggressiv när man ser den film som spridits från tunnelbanan – och den aggressivitet som filmen visar upp är främst att tillskriva poliserna, vilket ger en bild av hur situationen i sin helhet kan ha tett sig (även om filmen bara fångar en del av förloppet). Poliser måste dessutom räkna med att bli granskade, synade, ifrågasatta. Tingsrättens konstaterande att poliserna måste ha trott sig vara utsatta för ett brottsligt angrepp framstår sett till helheten som besynnerligt.

En annan sak. Domskälen har kritiserats för att tingsrätten beaktat Nilssons politiska uppfattning. Domstolen skriver nämligen så här: ”Tingsrätten kan inte heller bortse från vad som framkommit i fråga om att Nilsson kan ha haft en viss politisk agenda och syfte med såväl fotograferingen som den efterföljande publiceringen”. Det här uttalandet har, vilket knappast överraskar, provocerat – domstolen gör en politisk bedömning av händelsen! Men så är det inte. Uttalandet om Nilssons politiska inställning görs i sammanhanget av en bedömning om hans trovärdighet. Kontexten är denna:

”Nilssons agerande omedelbart efter händelsen, tillsammans med den omständigheten att han själv inte anmält det inträffade till polisen, är ägnat att ge visst stöd åt hans berättelse. Av vad som framkommit vid förhör med Nilsson under huvudförhandlingen framgår dock att han inledningsvis överdrivit såväl det våld som riktats mot honom själv som bryskheten i polismännens agerande vid deras föregående diskussion med ett antal ungdomar i anslutning till tunnelbanestationens spärrlinje. Tingsrätten kan inte heller bortse från vad som framkommit i fråga om att Nilsson kan ha haft en viss politisk agenda och syfte med såväl fotograferingen som den efterföljande publiceringen.”

Med andra ord säger domstolen att det framstår som att Nilsson möjligen överdrivit sina uppgifter för att göra en politisk poäng. Att politiska uppfattningar i ett sammanhang kan ha relevans för en trovärdighetsbedömning är inte så märkligt.

*

Jag noterar med viss förvåning att Jesper Nilsson inte yrkade skadestånd på civilrättslig grund. Det hade kanske varit en god idé med tanke på hur avgörandet nu föll ut.

Filosofer verksamma i den praktiska etikens hägn älskar enkla principfrågor. Ofta handlar frågorna om livets värde. Abort, dödsstraff, preventivmedel är företeelser som passar sådana resonemang som handen i handsken. Men här är – tror jag – en ny variant på temat. (Frågorna är alltså inte nya. Tvärtom. De är asgamla. Men inramningen är ny.) 

I senaste numret av Spectator ägnar Carol Sarler sin krönika åt det litet svårförståeligt valda hatobjektet gamla pappor. Hon är inte originell i sitt pekfingerhöttande åt pappor. Pappor är ett vanligt hatobjekt. Frånvarande pappor är t.ex. en grupp som ofta ägnas smälek även från människor som inte vet något om varför de är frånvarande. Pappor som inte tar ut sin föräldraledighet är en ny hatkategori i Sverige. För att inte tala om att pappor – ja, idag faktiskt – som grupp misstänkliggörs som potentiella sexförbrytare mot våra egna barn. Men Sarler har alltså ett annat fokus. Hon stör sig på gamla pappor, män som blir pappor vid hög ålder.

Bakgrunden till Sarlers artikel är att tidningsmannen Donald Trelford – som jag aldrig hört talas om innan jag läste senaste Spectator vilken för övrigt också innehöll massor med andra hatfyllda och fantastiskt underhållande betraktelser om allt från Bono till mellanösterns politiska kultur –  blivit pappa vid 73 års ålder. Och andra gamlingar har gjort samma sak, beskriver artikeln, som Pavarotti och Clint Eastwood. (Inga likheter i övrigt.)

Det finns säkert massor med svårigheter att bli förälder till en bebis i sjuttioårsåldern. Jag var själv i 30-årsåldern när jag blev pappa första gången och jag har fortfarande inte hämtat mig från utmattningschocken. Även för den sjuttioåriga man som är ett fysiskt praktexemplar lär en del åldersrelaterade krämpor eller hinder ha infunnit sig. Dessutom talar statistiken mot att en 73-årig nybliven far kommer att få delta i sådana upplevelser som man som pappa hoppas få dela med sitt barn: Examen, bröllop, disputationsfest – sån’t. Men det är inte det som Sarler slår ner på. Så här skriver hon:

”But if there is a price to pay it won’t be the proud parents paying it. Even at the point of conception there are medical concerns for the child — concerns that Trelford swishes away with a brisk ‘my age never seemed to be a problem from a medical point of view’. Really, Donald? Are you now so far removed from journalistic research not to have discovered that sperm has a sell-by date? That children of older fathers are almost twice as likely to die before adulthood? That the chance of schizophrenia is three times as great? Down syndrome four times? Autism six times? Did you wonder why sperm banks won’t take samples from anyone over 39? Some of us might at least have mulled it over.”

Det kan man förstås göra. Fundera alltså. Men vad borde resultatet av en sådan fundering bli? Vad är det för etiska ställningstagande som vi ställs inför här? En gammal man kan ofta fortfarande skaffa barn, men risken för att sjukdomar drabbar barnet är uppenbarligen därmed större. Nu är det förstås inte bara gamla män som bär på sådana risker. Alla med ärftliga sjukdomar i familjen känner till dilemmat. Men låt oss hålla oss till just de gamla männen. Om jag som 73-årig man har den ovanliga möjligheten att fullt tänka igenom valet – barn eller inte barn – innan en befruktning sker, så kanske jag vill väga in att risken för schizofreni ökar med 300 % till följd av min ålder. Att risken för Downs syndrom och autism också ökar kraftigt. Hur skall man förhålla sig till det?

1. Det kan konstateras att sannolikheten för dessa sjukdomar fortfarande inte kan betraktas som väldigt hög. Nu beror det förstås på vad man menar med en hög sannolikhet, men kanske många kan enas kring att en hög sannolikhet är nivåer där det är mer sannolikt att sjukdomen infinner sig än att den inte gör det. En stor risk är, om man håller med om det, över 50 %. Här rör vi oss med lägre sannolikhetstal. När blir sannolikhetsökningen etiskt relevant? Vad är det närmare bestämt som gör sannolikhetsbedömningen etiskt intressant – i ett sådant här fall?

En ökad sannolikhet för ett dåligt, ovärdigt eller slitsamt liv är naturligtvis inte etiskt ointressant. Men när blir det intressant? Om min rökning medför en tvåprocentig sannolikhetsökning för cancer hos avkomman – är det en relevant faktor i bedömningen av om jag borde skaffa barn? Om den scharlakansfeber jag hade som barn medför en promilleökning av risken för någon sjukdom hos barnet, är då det intressant?

2. Hur skall de olika sannolikhetsökningarna, som hänger samman med ålder, aggregeras? Om jag, för att ta ett parallellt exempel där ansvarsfaktorn blir tydligare, till följd av mitt ostridigt omoraliska leverne – jag har levt i barer med dåliga kvinnor och män som sällskap, och dessutom inte ätit vegetariskt – ådragit mig en åkomma (ofarlig för mig själv) som innebär att min eventuella avkomma har 5 % högre risk för leukemi, 15 % högre risk för autism och 35 % högre risk för tandskörhet. Hur skall dessa sannolikhetsökningar läggas samman i min etiska värdering inför mitt val? Finns det över huvud taget en gemensam värdeskala för dessa sannolikheter?

3: Vad är det som den etiska sannolikhetsanalysen borde beakta? Om det är negativa utgångar som skall bedömas måste vi fråga oss vem som skall bedöma om det är en negativ utgång. Downs syndrom och autism är kanske självklart negativa egenskaper. Men är vi helt säkra på att den som föds med Downs syndrom själv anser att det var negativt att födas med syndromet, givet det tillstånd hon befinner sig i? Den människa som föds med en sådan allvarlig autism att hon helt saknar förmåga att kommunicera kan kanske inte utvärdera sin egen situation över huvud taget. I ett sådant läge kan hon kanske inte heller utvärdera om det var negativt att födas med autism. Är det då ett negativt?

4: Hur allvarligt negativ måste utgången vara för att vara relevant? Jag var själv ett öronbarn. Jag hade upprepade smärtsamma öroninflammationer när jag var liten, vilket släppte någon gång i tioårsåldern. Jag kommer inte ihåg exakt. Minnet sviker vid min höga ålder. I vilket fall: Om det finns en risk för att mina barn också får en förhöjd risk för öroninflammationer, är det något jag borde beakta när jag funderar över om jag skall skaffa barn? Måste det vara sjudomar som cancer? Varför då?

5. Låt oss skjuta fram övervägandet något. Om 73-åringen på dagen för nedkomsten av barnmorskan får en fullt frisk men något kladdig bebis i sin famn så kanske han efter Sarlers krönika ser framför sig en fördömd människa. ”Stackars liten, du går en dyster framtid till mötes”, flämtar pappan i takt med pacemakerns surrande ljud medan han förstrött petar in håret som vuxit ut ur öronen. Han vet att prognosen för det lilla skrikiga byltet är betydligt sämre än om han varit 40 år yngre. Ack, ja.

Men nu är barnet redan fött. Vad gör vi då? Det etiska övervägandet kokar därmed ned till följande: Vilken sannolikhet hade barnet haft att överleva om jag aldrig hade skaffat det? Ja, sannolikheten är förstås noll. I den etiska utvärdering som Sarler menar att den åldriga pappa-prospecten borde utföra just till följd av sin ålder innan han skaffa barn så har vi egentligen följande i vågskålarna: I ena vågskålen lägger vi de ökade riskerna för sjukdomar. Men vad lägger vi i den andra skålen? Möjligheten att skapa ett liv. Ett unikt liv, som eljest inte hade existerat.  

För att en utvärdering över huvud taget skall vara intressant så måste det finns något som gör att en ökad risk för sjukdomar kan teoretiskt övertrumfa värdet av livet. Utilitarister kan nog hitta argument för detta. De kan hitta argument för alla stötande positioner. Men för oss andra framstår avvägningen väl närmast som självklar: Självklart övertrumfar värdet av livet allt annat i en sådan analys? Den som föds har det alltid bättre än om hon inte fötts. (Jag vet att det finns de som menar att det i extrema fall kan ligga annorlunda till. Men bortse nu från de extrema fallen.) Den som får ett barn prisar ofta det nya livet lika högt.

6: Om det finns en teoretisk möjlighet att sannolikheten för att en potentiell avkomma kan drabbas av sjukdomar kan betraktas som ett sådant värdeargument som överväger värdeargument som talar för livet i sig själv hamnar vi i den återvändsgränd som utilitarister ofta hamnar i. Varför skall inte samma värdeargument kunna göras gällande även efter att barnet ha fötts? Och vad skall konsekvensen bli för det fall pappan inser att i just det här fallet så väger riskbilden över värdet av livet, i enlighet med de riktlinjer som han kunnat etablera för en sådan utvärdering? Valet står nu alltså inte mellan att inte bidra till en befruktning, utan mellan att låta leva och att avsluta liv. Rättighetstanken kan förstås kicka in även för den som menar att sannolikhetsbedömningar kan ha relevans vid valet innan befruktningen: Det är skillnad på att inte skapa liv och att påverka ett redan uppkommet liv i främjande eller motverkande riktning. Men för att rätten till liv skall vara relevant måste vi också tillskriva livet ett värde. Och hur kan den som menar att, t.ex., en extremt hög sannolikhet för en dödlig sjukdom hos ett barn bör kunna övertrumfa värdet av livet i sig någonsin kunna ställa sig bakom rätten till liv om hon samtidigt vill vara konsekvent?

Se där, Carol Sarler. Man börjar med  några gliringar om att det är svårt för geriatrikern att byta blöjor. Och så slutar det med inkommensurabilitetspåståenden, Nozicks drömexperiment och frågan om postnatal abort, utilitarismens alldeles egna Godwin’s lag. Men klaga inte på mig. Det var du som började. Du skriver nämligen också så här: ”We all assess risk, all the time, and it may well be that the Trelfords found acceptable, for whatever reasons, a degree of probability that you or I might not.” Inte vet jag hur Donald Trelford och hans hustru resonerat. Men det kan vara fullt möjligt att de betraktar riskavvägningen utifrån andra premisser än du.

För att följa upp några tidigare diskuterade inlägg (se t.ex. här och här). Idag rapporterar SvD och DN att fallet med den dråpmisstänkta läkaren kommer att prövas av domstol. Det har onekligen tagit tid. Hade tidsuträkten enbart varit att tillskriva rättsväsendet så hade det funnits anledning att vara kritisk. Nu har emellertid segdragenheten delvis berott på försvarets begäran om kompletteringar.

Det behövs naturligtvis inte sägas här men det kan ju tänkas att någon surfat in hit från tidningarnas rapportering. Att målet går till domstol kan inte tolkas som att läkaren har gjort sig skyldig till brott. Det återstår att se om så är fallet. Det är smakligt att putta upp oskuldspresumtionen på en piedestal även i sociala sammanhang. Läkaren bör således betraktas som oskyldig även vid de spekulationer vid köksbordet och i fikarummet som vi alla kan ägna oss åt ibland.

Igår var jag och höll ett lunchföredrag på en mycket trevlig advokatbyrå i Stockholm. I receptionen till de nya Mad Men-inspirerade lokalerna fanns en bokhylla med litteratur att bläddra i för den som väntar. En alldeles enastående samlig verk stod uppställda. Flera böcker av Karl Popper. The Idea of Private Law av Weinrib. Russell och Jules Coleman. Och min avhandling. Hur kan man inte gilla en sådan bokhylla?

I vilket fall så kom jag att tänka på en nästan tio år gammal text i datorn som jag nog aldrig publicerat och som egentligen inte handlar om juridik men som förstås litet indirekt gör det.  Texten är något slags anmälan av den bok som ni hittar titeln längst ned. När nu Popper äntligen börjar krypa in i den kommersiella juridikens värld så kan jag ju lägga ut texten här. Ämnet? När Ludwig Wittgenstein tog till eldgaffeln mot Karl Popper.

*

Den 25 oktober 1946 höll The Moral Science Club ett ovanligt välbesökt seminarium på King’s College, i Cambridge. Inbjuden talare var Karl Popper. Det till synes oskyldiga ämnet för seminariet var ”Finns det egentligen några filosofiska problem?” Auditoriet bestod av en samling intellektuella giganter in spe: Stephen Toulmin, sedermera världsberömd filosof och idéhistoriker, Sir John Vinelott, blivande domare i High Court, Georg Kreisel, professsor i matematik vid Stanford. Med vid mötet var också den redan världsberömda filosofen, politikern, författaren och radikalen Bertrand Russell. Och så Wittgenstein, den redan då mytomspunne filosofen. Det oskyldiga ämnesvalet var mindre oskyldigt än man kan tro, faktum var att Popper valt det som en provokation mot Wittgenstein och det var en provokation som var framgångsrik. Mötet slutade i en kalabalik som har blivit en av den moderna filosofihistoriens mest mytomspunna händelser.

Enligt Poppers egen redogörelse i Unended Quest så gick mötet till på följande sätt. Popper hade räknat upp vad han ansåg vara exempel på genuint filosofiska problem – till skillnad från triviala, lingvistiska pussel – och förutsebart fått dessa sågade av Wittgenstein. Lika förutsebar var Wittgensteins vrede över vad han såg som Poppers dumma inlägg i diskussionen. Under den alltmer hetsiga diskussionens lopp hade Wittgenstein tagit en eldgaffel från eldstaden som han använde likt en dirigentpinne för att understryka sina påståenden genom att vifta i luften. (Wittgenstein lär ha skrikit ”Popper, you are wrong! WRONG! WRONG!”) Diskussionen kom in på ämnet etik och Popper fick uppmaningen av Wittgenstein att ge ett enda exempel på en moralisk regel. Popper svarade ”Att inte hota gästföreläsare med eldgafflar”, varvid Wittgenstein i ursinne slängde eldgaffeln i marken och rusade ut ur rummet. Så gick duellen mellan nittonhundratalets två filosofiska giganter av stapeln. Enligt Popper. Men andra har påstått att Poppers redogörelse är direkt lögnaktig. Vad som egentligen hände där dagen strax efter krigsslutet, på rum H3 i King’s College, har förblivit dunkelt. Ända tills nu. 

Popper hade laddat för Cambridge-föredraget en lång tid. På sätt och vis över tio år, sedan Popper för första gången ställt in siktet på Cambridge. Redan i mitten på trettiotalet förutspådde Popper, då boende i sin hemstad Wien, efter att ha läst Mein Kampff den växande nazismens terror. Popper insåg också att nazihotet var särskilt allvarligt för alla med judiskt ursprung, till vilka såväl Popper som Wittgenstein hörde. När ljudet av stöveltramp tilltog sökte Popper därför vad som kan betecknas som ett slags akademisk asyl vid Cambridge. Cambridge var en av den fria akademiska världens allt färre frizoner i en tid när totalitarismens eld svepte över Europa och underkastade sig nation efter nation. Dessutom var Cambridge Wittgensteins hemmaarena, Wittgenstein som hade haft ett sådant inflytande över Wien-kretsens filosofisk-positivistiska program, vilket Popper konstant distanserade sig från och kritiserade. Men när Popper till slut tog sin flykt från nazisterna blev det inte till Cambridge utan till Nya Zeeland där han blev erbjuden en fast tjänst. (När Popper senare flyttade till England var det inte till Cambridge utan London School of Economics (LSE), efter att ha rekommenderats av Friedrich von Hayek.) Men Cambridge och särskilt Wittgenstein bibehöll sin dragningskraft på Popper och när han så äntligen kom tillbaka till Cambridge var det enligt honom själv med målet att ”provocera” Wittgenstein, redan en filosofisk fixstjärna med geniets alla attribut. 

1946 hade Popper bara publicerat en bok i England, The Open Society and Its Enemies, ett fränt angrepp på totalitarismens filosofiska rötter, med främst Platon och Hegel som måltavlor. (Poppers vetenskapsteoretiska magnum opus, Logik der Forschung publicerades inte på engelska förrän 1959.) The Open Society beundrades av många, bland andra Bertrand Russell, men Popper var fortfarande tämligen okänd även bland professionella filosofer. Wittgenstein påstod en vecka innan eldgaffelsincidenten att han aldrig hade hört talas om Popper. I jämförelse var Wittgenstein alltså redan en mytisk figur. Trots att han också bara hade publicerat en bok på engelska, Tractatus Logico-Philosophicus, hade han fått rolen av ett slags filosofins rockstjärna vars lyskraft drog till sig unga intellektuella från hela världen. Precis som en rockstjärna hade Wittgenstein en svans av efterföljare som emulerade hans färgstarka manér – en hetsig argumentationsteknik och en för tiden lätt bokhemisk klädstil. Huruvida de även tog efter Wittgensteins vana att vifta med eldgafflar är okänt, men klart är att Popper inte var den första som kände sig hotad av Wittgensteins eldgafflar. Hayek hade bevittnat en liknande incident några år tidigare och känt sig manad att ta skydd eftersom han var säker på att Wittgenstein blivit helt vansinnig. Ett annat offer var Cambridge-professorn Richard Braithwaite.

Eldgaffelsincidenten mellan Popper och Wittgenstein har blivit föremål för en, i bästa bemärkelse, populärfilosofisk bok, Wittgenstein’s Poker, av de brittiska journalisterna David Edmonds och John Eidinow. Händelsen med eldgaffeln utgör startpunkten för en faktaspäckad resa i det tidiga 1900-talets filosofi och historia. Wittgensteins och Poppers livsgärningar sätts föredömligt in i tidens kontext. Idéerna och de filosofiska strömningarna med Wien-kretsen i centrum som utgjorde en sådan fantastisk mylla för den filosofiska utvecklingen. Österrikes förmåga att producera stora tänkare och nationens sorgliga kollaps i samband med kriget då landets intellektuella spreds över hela världen. Europas totalitaristiska utveckling mot kommunism och nazismen som kulminerade i förföljelse av judiska intellektuella och senare förintelsen. Men vad som gör boken spännande är att den lagts upp som en detektivroman. Boken börjar med Poppers redogörelse av eldgaffelsincidenten, en redogörelse som flera närvarande vid mötet hävdat är falsk. Genom en grundlig genomgång av det historiska materialet och genom uppgifter inhämtade från levande seminariedeltagare försöker författarna metodiskt, precis som detektiverna i de dåliga kriminalromaner Wittgenstein tydligen gillade att läsa, att lägga ihop fragmenten till en entydig bild av vad som egentligen hände på H3, Kings College, den 25 oktober 1946. På vägen tecknas psykologistiska porträtt av de två stora filosoferna med lättillgängliga utvikningar kring deras teorier. Det är kort sagt populärvetenskap när den är som bäst.

Det gör inte att man inte kan ha invändningar. En invändning är att de filosofiska redogörelserna är alltför lättillgängliga. De blir nästan banala även om man bara vet något litet om ämnet tidigare. En viktigare invändning är emellertid att boken i sin helhet spär på bilden av Wittgenstein som det karismatiska geniet som förändrade filosofihistorien, medan Popper framstår som en kamrerstyp vars roll i historien var att bli överspelad av sina lärjungar. Andra har bättre förmått att beskriva Poppers betydelse på ett populärt sätt (se främst Bryan Magees djupare men fortfarande lättillgängliga redogörelse i Confessions of a Philosopher). I Wittgenstein’ Poker framställs Popper nästan som en karikatyr, den litet triste, traditionelle common sense-filosofen som obönhörligt var och alltid kommer vara i skuggan av den så fascinerande Wittgenstein.

Inget kan i verkligheten vara mer missvisande. Den här bilden av Popper missar hans avgörande insatser inom flera områden, insatser som tydliggjorts inte minst genom kampen mot terrorism som åter aktualiserat Poppers politiska filosofi. Om man gillar att leta efter metaforer i historien kan man se bokens möte som ett exempel på hur misslyckandet ligger nära när man med våldsamma medel (en eldgaffel) försöker tysta det fria ordet (Popper), men det kanske verkar krystat. Efter attackerna den 11 september är hur som helst Poppers politisk-filosofiska framställning en djup källa till argument för det öppna samhällets försvarare. Och det är inte första gången Popper har denna betydelse. Edmonds och Eidinow illustrerar med ett citat från Ralf Dahrendorf, tyskfödd sociolog vid LSE, vilken genomslagskraft Popper hade på kontinenten när horisonten såg som allra mörkast ut under kriget. ”The great passions threatened every single country. And there Popper stood, a tower of reason in the midst of the turmoil. And that, over time, commanded enormous respect. More than that, it was regarded as the great answer to the destructive and disastrous consequences of the passionate policies from 1917 to Stalin’s death, and that includes the whole of the Nazi period.”

Den respekt som Poppers insatser för filosofin i allmänhet och det öppna samhällets grundvalar i synnerhet förtjänar är dåligt representerat i framställningen. Trots denna brist tillhandahåller Wittgenstein’s Poker en spännande tidsbild och en tillgänglig introduktion till två särpräglade och originella tänkare som förändrat vår värld mer än man kan tro. Men mest av allt är det en deckarroman om vad som egentligen hände den där dagen när Wittgensteins tog till eldgaffeln.

* David Edmonds och John Eidinow, Wittgenstein’s Poker, faber & faber 2001 (pocketutgåva 2002). Även på svenska, Wittgenstein och Popper: ett eldfängt möte mellan filosofer, Stockholm 2001.

*Bryan Magee, Confessions of a Philosopher, Phoenix 1997.

Förra veckan presenterades utredningen om den s.k. civilkuragelagen, Handlingspliktsutredningen. Lagen skulle göra det straffsanktionerat att inte ingripa när någon är i nöd om ett ingripande skulle kunna ske utan risk för egen liv eller hälsa. Så tänkte sig i alla fall beställaren, de politiker som tagit initiativ till utredningen.

Utredningen kom emellertid till resultatet att något straffbud inte borde införas. Inte bara det: Utredaren – en på alla sätt förträfflig jurist – passade på att förklara i Dagens Nyheter redan på morgonen innan utredningen presenterats att han inte ansåg att någon civilkuragelagstiftning av det av politikerna efterlysta slaget borde införas. Få politiska förslag har drabbas av en sådan smäll i ansiktet innan det ens hunnit presenteras, dessutom utdelad av utredaren själv. Dessutom delades inställningen av flera ledande opinionsbildare. Dessa journalister har varit kritiska sedan länge. DN:s ledare sågade civilkurageförslaget långt innan det presenterats och har ägnat många raljanta tecken åt den bakomliggande politiska viljan.

Men den offentliga kritiken mot tanken på en civilkuragelag är i hög grad orättvis och oanalyserad.

Tag iakttagelsen från Orättens rötter (i Moderna tider 1995/96), Zarembas mäktiga anklagelseakt mot den svenska rättskulturen: Är det inte något  principiellt vidrigt i att svensk rätt inte betraktar det som kriminellt att titta på ett barn som drunknar i en vattenpöl, om barnet kan räddas med en mycket ringa insats?

Zaremba har naturligtvis rätt. Det är principiellt vidrigt att ett sådant beteende inte är straffsanktionerat. Det är denna principiella brist i rättssystemet som en civilkuragelagstiftning försöker rätta till. Det finns ingen seriös bedömare, allra minst i riksdagen, som vill skapa en straffsanktionerad plikt för någon att ingripa i en uppgörelse mellan kriminella gäng där kulorna viner. Ingen anser att jag ska behöva slänga mig in i ett övertänt hus för att rädda en instängd person. Vad som eftersträvas av förespråkarna är en regel som åstadkommer en plikt att bistå andra i nöd när ett uppfyllande av plikten inte medför en uppenbar risk för liv och hälsa. Kritikerna mot idén på en handlingsplikt i nödsituationer tenderar att missa detta.

Den mer seriösa kritiken mot lagförslaget, och den underliggande värderingen, har utgått från olika argument. Lejonparten av dessa argument har varit ur luften tagna spekulationer om hur människors beteende kan tänkas påverkas av en lag av den ena eller andra sorten. Vissa spekulationer har sökt stöd i rättsjämförelser som antas visa att i andra länder, där civilkuragelagstiftning finns, så har den inte medfört just några iakttagbara effekter. Värdet av en sådan jämförelse är dock lågt om man inte beaktar en helt omöjlig mängd variabler; sociala, kulturella, rättskulturella, och andra skillnader måste vägas in för att jämförelsen ska ha relevans. Andra gissningslekar, som också förekommer i utredningen, tar sikte på att ett förbud mot det extremt klandervärda icke-ingripandet i nödsituationer kan medföra att människor inte skulle våga vittna. Om detta vet vi förstås inte ett dugg idag.

Den viktigaste invändningen utgår dock från en närmast rättsfilosofisk utgångspunkt. Kritikerna mot civilkuragelagstanken, ofta från liberalt håll, säger så här: Det finns en grundläggande skillnad mellan att förbjuda aktiva handlingar – som att dränka någon  – och att förbjuda frånvaron av handlingar – som att inte ingripa när någon drunknar. När det gäller aktiva handlingar är det moraliskt motiverat att kriminalisera sådana om de skadar någon. Som stöd för denna tanke hämtas näring i John Stuart Mills berömda harm-principle (skadeprincipen): ”the only purpose for which power may be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others. His own good, either physical or moral, is not sufficient warrant”. (Ur On Liberty.)

Mill-citatet i sig säger dock inget om vad det ska anses innebära att skada någon annan. Skadar jag det barn som drunknar och som jag kan rädda? Den frågan innefattar flera moment: Att en skada uppstår och att skadan på något vis orsakats av mig. Det är förhoppningsvis uppenbart att en skada – ja, en tragedi – inträffar om barnet drunknar. Det centrala elementet i frågan är om det är om jag, jag som bara tittar på, skadar barnet. Annorlunda uttryckt: Orsakar jag att barnet dör när jag inte ingriper för att rädda?

Mills skadeprincip kräver en uppfattning om vad vi ska lägga för innebörd i orsaksbegreppet. I juridikens värld i övrigt har vi inga problem med att betrakta en frånvaro av ett beteende eller en faktor som en orsak till en skada. Badvakten som underlåter att ingripa när någon drunknar är en orsak till döden. När juridiken ansvarsmässigt skiljer mellan att aktivt orsaka en effekt (att dränka någon) från att inte hedja en effekt (att inte rädda den som drunknar) så görs det inte inom bedömningen av om den klandervärda personen orsakat skadan eller inte. Skillnaden mellan den aktiva handlingen och passiviteten måste göras på något annat sätt.

Det menade John Stuart Mill också för övrigt. Om orsakssamband skrev Mill: ”The cause, then, philosophically speaking, is the sum total of the conditions, positive and negative taken together; the whole of the contingencies of every description, which being realised, the consequent invariably follows”. Faktum är att det inte går att ens formulera ett orsaksbegrepp som gör skillnad mellan det aktiva och det passiva. En underlåtenhet kan mycket väl vara en orsak till en skada, såväl juridiskt som filosofiskt. Även frånvaron av en handling kan skada någon. Mills skadeprincip står inte i sig i vägen för en kriminalisering av en underlåtenhet att ingripa för att hjälpa nödställda. 

En underlåtenhet är frånvaron av ett påbjudet handlande. Det finns anledning att påminna om att underlåtenhet bara är ett ord, en etikett, som vi sätter på frånvaron av ett handlande som är klandervärt – ur moralisk eller juridisk synvinkel. Det som vi benämner som en underlåtenhet kan i princip alltid omformuleras som en klandervärd handling. Underlåtenhetsformuleringen: ”Mamman underlät att ge sin dotter tillräckligt med mat och denna underlåtenhet orsakade att barnet svalt ihjäl” kan lätt ersättas med en formulering i aktiva termer som tar sikte på samma händelse: ”Mammans slarv med att tillse att dottern fick tillräckligt med mat orsakade att barnet svalt ihjäl”. 

Det finns inga allmänna svar på om en civilkuragelag bör införas eller inte. Ett förslag måste istället utvärderas konkret, utifrån det faktiska förslagets innebörd. Handlingspliktsutredningen presenterar motvilligt ett sådant förslag, för hur en regel skulle kunna formuleras. Som det sägs i pressmeddelandet: ”Böter eller fängelse i upp till två år ska enligt modellen kunna följa för den som låter bli att bistå någon som befinner sig i allvarlig fara för liv, hälsa eller trygghet till person. Ansvar ska utdömas bara om underlåtenheten med hänsyn till omständigheterna är uppenbart oförsvarlig. Härigenom tydliggörs att den som av fruktan för sin egen säkerhet avstår från att ingripa inte riskerar att straffas.” Det är ett bra förslag, balanserat och försiktigt. Förslaget medför inte några dramatiska inskränkningar i vår negativa frihet, d.v.s. friheten att få göra vad vi vill utan att riskera att straffas. Som förslaget är formulerat finns det inte heller några direkta rättssäkerhetsrisker, i vart fall inte som det framtonar vid en läsning av texten.

Civilkurage är inget man kan lagstifta fram, sägs det ibland. Moralen undandrar sig lagstiftarens påverkande makt. Det är inte säkert att det är sant. Vi vet erfarenhetsmässigt att människors beteende kan påverkas av lagstiftning.  Det framstår dessutom knappast på förhand självklart att inte någon enda person kan tänkas påverkas att rädda en annan människas liv om en handlingsplikt av detta slag införs. Och – handen på hjärtat – räcker det inte med att en enda person räddas för att lagen ska vara motiverad om det inte finns några betydande risker för orimliga bestraffningar?

Till syvende og sidst måste vi återvända till Zarembas fråga: Är det inte något fundamentalt fel på en rättsordning som inte betraktar det som förbjudet för den som tittar på när ett barn dör, om barnet kan räddas med ett snabbt handtag? Och är inte denna principiella brist i sig något som i sig motiverar en lagändring?

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

  • En av de saker jag tycker mest om som jurist i akademin är hur vi värnar om det nordiska.* 12 hours ago
  • Det här, alla ni som månar om blåljuspersonal, borde uppmärksammas mer. twitter.com/martenschultz/…* 12 hours ago
  • RT @roberthardh: Historisk seger i HovR för Sveriges romer & @crdefenders - Registrerade romer vann mot staten | SVT Nyheter https://t.co/K…* 14 hours ago
  • Riksdagen ställer sig bakom att stärka polisers rätt t kränkningsersättning. S-MP-V röstade emot pga ville inte föregripa Blåljusutredningen* 17 hours ago
  • Kan ingen journalist som är närvarande vid presskonferensen i Västerås fråga åklagarna om det finns några framförda enskilda anspråk?* 19 hours ago