You are currently browsing the monthly archive for november 2008.

Kan inte låta bli att på temat citat från justice Louis Brandeis, för jag tror att det var Brandeis som jag citerade mer eller mindre översatt i förra postningen, också ta med följande klassiska Brandeis-citat med anledning av JK:s engagemang för en rättvis rättegång (och mot fejkade förundersökningsprotokoll och hemliga infiltratörer):

”Crime is contagious. If the government becomes a law breaker, it breeds contempt for the law.”

Det sägs att vi skall vara som mest oroliga när det är staten som vill värna om vår integritet. Icke desto mindre är JK en av de mest vokala försvararna för integritetsintressen i den allmänna debatten. Idag (DN debatt) skriver kanslern om kameraövervakningar på allmän plats, om lagens begränsningar och om relationen trygghet-integritet som övervakningstendensen alltid aktualiserar. I vissa avseenden kan man ifrågasätta Lambertz ”sluttande plan”-argument – man skall ALLTID ifrågasätta sluttande plan-argument – men i det stora hela sätter Lambertz tydligt fingret på övervakningssamhällets stora fara: Vår frihet ges upp.

Nämndemannainstitutets vara eller icke-vara engagerar. Min inställning finns redgogjord för här och här. För den som är intresserad av en djupare diskussion i frågan kan jag tipsa om nedanstående arrangemang. Deltagare är utöver nedan nämnda Alhem även Maria Abrahamsson (SvD) och riksdagsledamoten Paul Lappalainen (c). Det kostar femtio spänn men det är det väl värt – det här handlar ju om rättsstaten. Typ.

Nämndemannainstitutet – vara eller icke vara? 

Internationella Juristkommissionen ordnar ett samtal om nämndemännens roll i Sveriges domstolar. Med utgångspunkt i det uppmärksammade Arboga-målet ger vi oss in i de svåra, men avgörande, frågorna kring utformningen av det svenska rättssystemet.

Hur rimligt är deltagandet av oskolade politiker i domstolarna? Vad skulle alternativet kunna vara till nuvarande system? Om institutet kvarstår, vilket inflytande bör i sådana fall nämndemännen ges?

Missa inte möjligheten att ta del av en av de viktigaste debatterna som ges i dagsläget om det svenska rättssamhället.

 

Moderator: Sven-Erik Alhem, Expertkommentator och f.d. Riksåklagare

Plats:       Södra Teatern, Mosebacke Torg 1-3, Stockholm.

Datum   11 December

Tid:         19.00

Sitter med SOU 2008:79, Revisorers skadeståndsansvar, och skall skriva ett remissyttrande vad det lider. Två viktiga förändringar föreslås. Revisorns ansvar görs subsidiärt i förhållande till styrelse och VD. Ett tak införs på revisorns skadeståndsskyldighet, 100 miljoner kronor. Bakgrunden är att revisionsbyråerna har svårt att köpa ansvarsförsäkringsskydd eftersom försäkringsbolagen anser att riskerna är för stora.

Någon som har synpunkter på detta? Mejla gärna eller skriv i kommentarsfältet. Själv kan jag säga att jag intuitivt är skeptisk mot båda förslagen, särskilt taket. Men jag skall nagelfara förslaget innan jag skriver något.

Sovande nämndemän!

Är det inte litet konstigt, ändå, att så många av den lagstiftande församlingen var frånvarande under Lissabon-fördragets omröstning. Ulf Öberg och Gunnar Persson tycker det. Riksdagsledamöter försvarar sig med att de kvittats ut. Och nog finns en del av förklaringen i kvittningsförfarandet.

Men är det inte egentligen riktigt problematiskt med kvittningar i omröstningar som denna. Till att börja med så hoppas man ju som skattebetalare att det finns riksdagsledamöter som röstar efter sin egen övertygelse och inte bara efter partilinjen (annars finns det ju inget behov av att vi finansierar så många ledamöter – då räcker det med en representant per parti och viktat röstetal i förhållande till valet: mycket billigare!). Men viktigare är att det finns ett signalvärde i det här. Det är rimligt att kräva att de folkvalda lagstiftarna utför sitt uppdrag genom att vara närvarande (om de inte är sjuka förstås), åtminstone när det gäller sådana här grundläggande frågor.

Det är det vi betalar er för och inte för att deltaga i tv-debatter. Det är det som ger er privilegier. Det är ert uppdrag.

För en månad sedan eller så kom den första HD-domen om skadestånd för diskriminering som hade sitt ursprung i det kända ”experimentet” av krogköer som ett antal personer, bland annat studenter vid juristutbildningen, utförde. Domen är intressant och svårtolkad för framtiden. Ersättning utgick enbart med 5000 kronor med hänvisning bl.a. till att de diskriminerade personerna inte nekades något de faktiskt ville ha – kränkningen blev mindre allvarlig med hänsyn till omständigheterna (att det var just ett slags experiment).  

Om detta kan man ha åsikter, har det visat sig, och en hel del sådana åsikter har redan hörts. ”Varför skall den som diskriminerar tjäna på att det föreligger okända faktorer på den skadelidandes sida?”, sade någon. I vanliga fall hade den invändningen fallit platt på det faktum att skadeståndsrätten inte i allmänhet intresserar sig för vad den ansvariga tjänat eller inte, utan skadeståndsrätten bryr sig bara om skadans storlek. Men i kränkningsfallen stämmer inte det och invändningen blir därmed mer relevant.

I vilket fall: Nu har den första uppföljaren från en underrätt kommit. En HIV-smittad person fick inte gå en kurs, men han verkar inte egentligen velat gå kursen utan skulle bara testa. 10000 kr var vitsordat och utdömdes.

Mer om rättsfallet finns här med några lama kommentarer från mig.

Idag har jag en krönika i Dagens Juridik om juridisk aktivism.

Rubriken ljuger. Upphovsrätt är naturligtvis inte stöld. Lika litet som skatt eller ägande är stöld. Men illegal fildelning är lika litet stöld som upphovsrätt är det.

Det finns ju en del som påstår det. Att illegal fildelning är stöld. Det stör mig allt mer, trots att jag misstänker att jag själv börjar förlora allt mer på upphovsrättsintrång. (Jag tar således tacksamt emot frivilliga gåvor.) Men illegal fildelning är inte stöld. Lika litet som det är våldtäkt, undandräkt eller fridskränkning. Det finns ett annat straffrättsligt stadgande för detta. upptaget i ett sammanhang det hör hemma. När man kallar det för stöld så exploaterar man en juridisk terminologi för att nå retoriska fördelar. Och det finns få sådana retoriska grepp som tenderar att slå upp i ansiktet på den som säger det som exploaterandet av juridisk terminologi. Språket må förslappas – inte för att jag tror att det egentligen gör det men det sägs ju så ibland – men juristerna slår vakt om sina termer. Begrepp är viktiga för oss. Konceptuella glidningar tar vi inte lättvindigt på.

Men kanske kan upphosvrättsintrång i någon mer metaforisk, eller filosofisk, mening sägas vara stöld. Det är svårt att se hur det skulle hålla. Att stjäla något tror jag brukar anses förutsätta att den som drabbas av stölden äger egendomen eller nästan äger egendomen. Men upphovsrätten är oerhört annorlunda äganderätt i den klassiska bemärkelse som förknippas med saker och fastigheter.

Om jag köper en sak så förväntar jag mig i allmänhet att jag kan fritt göra vad jag vill med saken. Äganderätten har gått över på mig. Det är min sak – jag äger den. Jag kan utnyttja den som jag vill: Jag kan använda den för avsett ändamål, sälja den vidare, förstöra den, eller vad det nu är. Men om jag köper något som är belastad med en upphovsrätt så hindras jag som ägare från att fritt disponera över egendomen. Jag kan inte göra vad jag vill. Upphovsrätten hindrar mig i min äganderätt och tar ifrån mig den handlingsfrihet som förknippas med att äga. Är inte det en stöld?

Nej, det är det naturligtvis inte. Det är en inskränkning i en rättighet men inte en stöld. Jag säger som Latin Kings i Salsakungen. ”Sluta snacka skit, säg som det e.”

***

Uppdatering: I dagens DN finns ett mer nyanserat debattinlägg från ett antal artister. Litet märklig argumentation dock. Artisterna framhåller bland annat att i ett fildelande klimat som dagens minskar möjligheten att få fram morgondagens Abba, Kent eller Roxette. Men det är väl snarast ett argument för motståndarna?

***

Det sagt så har jag ännu svårt att se vad problemet med Ipred är, annat än det problem som immaterialrätten enligt sina kritiker anses utgöra i stort. Om man nu skall vara konsekvent i sitt försvar av immaterialrätten är det helt naturligt att skapa möjligheter för rättighetsinnehavarna att skydda sig när nu inte staten förmår det. Men det här kräver nog mer eftertanke

Apropå frågan om tjänstemannamakt. Dn är inne på något intressant ur maktdelningssynvinkel i dagens huvudledare när migrationslagstiftningen och ett särskilt ärende om en iransk kvinna behandlas.
Från Billströms departement hävdas att det inte är lagen det är fel på, utan tolkningen av den. Det finns visst det utrymme för undantag som Migrationsverket hävdar inte finns och som fått verket att nu avslå den iranska kvinnans ansökan om verkställighetshinder.Riksdagen stiftar lagar, juristerna tolkar dem. Det är inte brukligt att departementen går ut och talar om att domstolarna tolkat ”fel” om utfallet inte blir det politikerna hade tänkt sig. Då skriver man i stället om lagen. Vad som står i lagen och inte är lika med tolkningen i de högsta juridiska instanserna, inte vad man tänkte och ville på ett departementet

 

Det är riksdagen som stiftar lagen. Inte departementen. Vad departementens tjänstemän i efterhand anser om en lags innebörd är helt ointressant. Men viktigare är att det finns ett demokratiproblem i att tjänstemän på departementen, även om de har djupa kunskaper i det föregående lagstiftningsärendet, uttalar sig om rättstillämpningen. I gamla kommunistiska stater och andra diktaturer kunde domstolarna ibland styras av politikerna och deras tjänstemän i enskilda frågor men i en rättsstat är det inte acceptabelt. Redan att tjänstemän uttalar sig om ett rättsläget i sådana här fall är illa. Det är helt enkelt inte deras sak.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter