Förtalsbonanza

Hur dras gränserna för vad man kan säga om frikända människors skuld? Ämnet har avfärdats som en metadebatt, till och med som en pseudodebatt. Det viktiga är vad rättsstaten kan lära sig av Quick-affären, sägs det, inte vad man får säga om Quick-affären. Jag håller inte med. Metadebatten kan säga minst lika mycket om synen på rättsstaten som debatten i den första frågan, nämligen den om vad, om något, som gick fel när svenska domstolar skrev berättelsen om landets värsta seriemördare.

Jag talar förstås om det juridiska samtalsämnet på allas läppar under den senaste månaden. Är Thomas Quick oskyldig till allt? Var domarna mot honom felaktiga? Många har haft en åsikt i dessa två, självklart helt separata, frågor.

De flesta har närmare bestämt accepterat den uppfattning som framförs i Hannes Råstams magnifika, suggestiva men samtidigt försåtliga bok om Quick-affären. Några få har däremot satt sig in på djupet i materialet. Bland dessa har uppfattningarna om huruvida de tidigare domarna varit korrekta varit delade. Själv har jag ingen uppfattning i sak eftersom jag inte tagit del av förundersökningarna i sin helhet. Jag har däremot uppfattningar i metafrågan. Närmare bestämt i frågan om vad man får säga.

Fallet Thomas Quick hör till den svenska rättsstatens största utmaningar. Den primära anledningen till att denna utmaning har uppstått är, oavsett vilken sida av historien som man vill lita på, de uppgifter som kommit från Thomas Quick själv.

Hade Thomas Quick rätt tidigare var domarna rätt i sak (även om de i och för sig kan vara felaktiga ändå). Om Thomas Quick har rätt nu dömdes Quick oskyldig – vilket inte i sig betyder att domarna inte var korrekta. Men även enligt den senare möjligheten bär Quick själv ett stort ansvar för det som hänt. (”Jag ljög för att bli fälld och mitt egna ansvar är stort”, skriver Quick idag.)

Idag beskriver Quick hur han fullt medvetet erkände brott han inte begått och dessutom gjorde research för att kunna erkänna på ”bästa” sätt, och han gjorde det för att få narkotika och bekräftelse. Mest poängterar Quick idag narkotikan. Den Quick som idag många litar på beskriver alltså den tidigare Quick som en rationell människa, driven av droger och dåligt självförtroende.

I ljuset av hur Quick, oavsett vad som har hänt, varit central för den situation som nu uppstått är det rimligt att diskutera alla hans uppgifter, också de tidigare uppgifter som kommit från hans läppar. Men alla vill inte ha en öppen diskussion. Många vill tvärtom tysta dem som fortfarande menar att Quicks tidigare uppgifter är betydelsefulla eller riktiga.

Mattias Göransson och Jenny Küttim medverkade till att Hannes Råstams bok blev färdig. En gärning som i sig förtjänar en eloge. Vad som däremot inte förtjänar annat än klander är deras syn på sina meningsmotståndare.

Det gäller särskilt för förhållningssättet till den i media mest ihärdiga förespråkaren för att de tidigare domarna var korrekta är Dalademokratens Gubb Jan Stigson. Stigson blir fullständigt tillintetgjord i Råstams bok, som idag betraktas – för att använda Leif GW Perssons uttryck i en blurb på bokens framsida – den ”sanna” redogörelsen för vad som hänt. Men Göransson och Küttim tycker inte att det räcker. De vill att Stigson skall tystas. Deras agerande blev inledning på den förtalskarneval som nu uppstått.

I ett brev till Dalademokratens redaktionschef och ansvariga utgivare skriver Göransson och Küttim följande (citerat från Magasinet Paragraf – de långa citaten behövs för kontexten): ”[D]et var fascinerande att höra Gubb Jan Stigson på Studio Ett härom dagen, lite som att möta en zombie på gatan. Bildligt talat har han ju faktamässigt blivit både skjuten i huvudet, fått halsen kapad och hjärtat utslitet ur kroppen när det gäller Thomas Quick-skandalen; men ändå raglar han vidare som om ingenting har hänt. Att han numera är ensam om sin uppfattning har han till och med erkänt själv, under en debatt med Hannes Råstam för drygt två år sedan (som skedde inför publik, och filmades: vi skickar dig gärna en bildlänk till hela debatten – den är ganska sevärd, och visar hur Gubb Jan blir fullständigt pulvriserad och till slut, när alla sakargument är motsagda, landar i att han helt enkelt ”vet” att Quick är skyldig).”

Göransson och Küttim beskriver här det intryck som jag i likhet med dem tror att många har idag, nämligen att Stigson har fel. Stigson har redan, enligt brevskrivarna, förlorat. Men de är inte nöjda med det. De använder sig av juridiken som påtryckningsmedel för att förmå Stigssons chef att ta fram munkaveln. Så här lyder Göransson och Küttims juridiska analys.

”Eftersom Sture Bergwall nu, tack vare vårt extremt saktfärdiga men ändå fungerande juridiska system, har A) blivit helt friad från tre av morden; B) har beviljats resning för ytterligare två; C) det remarkabla (första gången, i historien, i Sverige) häromdagen inträffade att en överåklagare själv ansökte om resning för ytterligare ett; samt D) att en överåklagare har utlovat inkomma mycket snart med en resningsansökan för de sista två; vill vi göra dig uppmärksam på att Gubb Jan Stigson sedan ett långt tag tillbaka gör sig skyldig till grovt förtal – tveklöst vad det gäller allt han skriver om de första tre ärendena, men i ärlighetens namn förmodligen även vad det gäller övriga fem (med tanke på Bergwalls återtagande av erkännandena och att ingenting framkommit som talat för hans skuld under de snart fyra år som förflutit sedan dess). För detta är du, som ansvarig utgivare, ansvarig rent straffrättsligt.

[…] Advokat Thomas Olsson är för tillfället fullt upptagen med resningsprocessen, men som du vet kan även privatpersoner väcka förtalsmål genom att begära att Justitiekanslern tar sig an ett ärende. För oss är det en tänkbar väg framåt. Samtidigt känns det inte optimalt, eftersom problemet är Gubb Jan, och det skulle bli du som fälldes för förtal och inte han.”

I uttalandet ovan slår Göransson och Küttim fast att Stigsson gör sig skyldig till grovt förtal när han skriver åtminstone om de tre ärenden där Quick erhållit resning. Problemet är bara att Göransson och Küttim har fel.

Det kan inte vara yttrandefrihetsrättsligt oförsvarligt att driva linjen att den tidigare Quick hade rätt. Det är åtminstone högst osannolikt att det skulle kunna anses utgöra förtal. När Stigsson pekas ut som brottsling – vilket är andemeningen bakom formuleringen om det straffrättsliga ansvaret som omtalas i brevet – så är det alltså troligen helt falskt.

Förtalsanklagelsen hade icke desto mindre önskad effekt. Stigssons yttrandefrihet beskars ytterligare av hans arbetsgivare, om än bara för en period.

Det är inte bara Stigson som anklagas för förtal. F.d. JK Göran Lambertz har uttalat sig om de tidigare domarna. Lambertz är inte övertygad om att domarna är felaktiga eller att Quick är oskyldigt. Även i Lambertz fall har förtalskortet dragits fram.

I SvT Debatt anklagar således Leif Silbersky, som i sin advokatgärning har bidragit mer till den svenska yttrandefrihetens utveckling än kanske någon idag verksam advokat, Lambertz för förtal. Mattias Göransson har i flera sammanhang sagt samma sak.

Göransson strösslar med förtalsanklagelser som mina barn använder sockerkaret när de dricker té – man får vara glad om det finns något kvar i burken efteråt – men Silbersky borde rimligen veta att det Lambertz har sagt inte är i närheten av förtal. Yttrandefriheten har ett centralt värde i svensk rätt och enbart i undantagsfall kan den begränsas genom förtalsansvaret. Men det är förtalsanklagelsen som slungas ut när uttalandena inte gillas.

Det stannar emellertid inte där. I mer eller mindre seriösa sammanhang har en massa andra förtalspåståenden florerat i kölvattnet av Quick-fallet. Kan inte Göranssons och Küttims brev i sig vara förtal? (Nej, det kan det inte.) Kan inte påståendena om att Stigson är en kriminell ärekränkare vara förtal? (Nej, det är det inte.) Kan Silberskys anklagelse om att Lambertz uttalanden utgör ansvarsgrundande förtal vara förtal? (Nej, knappast.)

Jag undrar om inte detta snöbollskrig av förtalsanklagelser uttrycker något om den allmänna synen på yttrandefrihetens gränser. Den svenska förtalslagstiftningen brukar ofta uppfattas som tam och den beskylls för att ge ett dåligt skydd för integriteten. Åtminstone brukar jag beskylla den för det. Men det verkar inte spela någon roll. Redan hotet om ansvar för förtal kan fungera som en munkavle, som ett yttrandefrihetshinder. Som i Stigsons fall. Och det är ett hot som även personer vars gärning förutsätter en skyddad yttrandefrihet använder utan sakligt stöd. (Ironiskt, t.ex., är att Jenny Küttim tidigare arbetat med Nuri Kino i dennes undersökningar av den märkliga historien med kungen och Lettström och därmed varit exponerad för just de risker där yttrandefriheten blir som viktigast.)

I denna nya kultur där alltifrån advokater till journalister använder sig av juridiska argument för att gå efter strupen på sina debattfiender finns det en uppenbar risk för en hämmad debatt. Sveriges främsta förtalsexperter, och Lambertz hör nog till dessa efter sina år som JK, blir kanske inte så avskräckta. Men den lilla tidningen, den fattiga frilansaren, eller den debuterande författaren, har sällan samma kompetens och blotta kombinationen av ”advokat Thomas Olsson” och ”grovt förtal” kan säkerligen ofta medföra omedelbar självcensur.

I horisonten lurar dessutom än större risker, inte minst för den seriösa granskniningen. Expressens chefredaktör Thomas Mattson har nyligen beskrivit hur hans tidning utsatts för juridiska påtryckningar med stöd i det regelverk som gäller i England. Förtalsjuridiken i engelsk rätt betraktas allmänt som vidsträckt och innehåller förutom strängt ansvar också långtgående möjligheter att tysta någon med stöd av s.k. injunctions. Alla media som t.ex. via Internet har spridning i England exponeras för denna ansvarsrisk.

Det är inte en alltför långsökt tanke att åtminstone kapitalstarka personer i framtiden kommer att välja att dra medier eller andra informationslämnare inför engelska domstolar istället. Priset får betalas av yttrandefriheten.

För att avsluta med en annan metafor som förekommit i Quick-debatten: Den öppna, svenska yttrandefrihetstraditionens dödgrävare kan mycket väl visa sig vara de journalister och debatter som hotar med förtalsansvar istället för att uppmuntra ett öppet meningsutbyte.