You are currently browsing the monthly archive for juni 2008.

En bra sak som FRA-debatten förde med sig har varit att alltfler börjat intressera sig för integritetsfrågor. Plötsligt TALAR vi om integritet och integritetsskydd. Vad innebär det att bli kartlagd eller klassificerad? Spelar det någon roll om det sker i smyg om inte informationen används till något negativt? Varför bör jag bry mig om att staten sparar biologisk information från mig som tagits från ett blodprov för länge sedan?

Integritetsfrågan har vaknat. Folk engagerar sig. Det bådar gott för framtiden. För det politiska samtalet i alla fall.

I FRA-debatten i sig har några nya saker kommit till som varit intressanta och välskrivna och väldigt mycket mer som inte varit det. FRA:s GD hade i helgen en mycket välskriven och avväpnande debattartikel i SvD. (Till skillnad från utrikesministerns kommentar, som inte bidrog till något lugn.) Rubriken lyder ”FRA kan inte spana på folket”. Men som jag förstår det är väl det helt enkelt fel. Om jag skickar ett email via mitt G-mail-konto till en kollega i England med ordet ”uran” i så finns det väl visst en risk att meddelandet snappas upp. Och då har jag, som – vill jag framhålla – inte planerat eller varit inblandad i något brottsligt eller samhällsomstörtande (i alla fall inte de sista veckorna) blivit utsatt för ett integritetsintrång som inte motsvarades av någon reell risk. Och det är ju det som är oacceptabelt.

Andra läsvärda saker har också tillkommit. Lars Berge drar paralleller till de amerikanska erfarenheternai en spännande kolumn. En ovanligt rak DN-ledare tar upp PKU-registret, och i samma tidning så diskuteras patientdatalagen av Anne Lindén.

Det här är bara en början på en fördjupad och viktig debatt. Därtill har vi diskussioner om det vansinniga EU-förslaget om buggning och senare i höst kommer vi att diskutera telefonbolagens skyldigheter att bevaka sina kunder för statens räkning. Integritetskommitténs viktiga slutbetänkande kommer att generera fler analyser än vad det ännu har gjort. De första Caroline von Hannover-anknutna fallen kommer förr eller senare att anhängiggöras vid svenska domstolar. Min gissning är att integritetsfrågorna kommer att prägla det rättspolitiska samtalet under kommande år.

*** 

Och när nu frågan om rättigheter är på agendan: Thomas Gür påminner oss om varför en rättighetsdiskussion som inkluderar även s.k. sociala rättigheter, eller välfärdsrättigheter, gör begreppsbildningen ohållbar. Rättigheter är negativa. Period.

Annonser

Det ser ju mörkt ut för rättigheterna på fler kanter. Förslaget om ”kontroll” över bloggar som nu aktualiserats genom en rapport till EU:s Kultur och utbildningsutskott är inte lika vittgående integritetshotande som FRA-lagen men å andra sidan ingripande och riktigt dumt.

För svenskt vidkommande aktualiserar rapporten dessutom en viktig principfråga: Hur skall Sverige förhålla sig till europeiska initiativ som står i strid med den unika svenska inställningen till tryck- och yttrandefrihet? En gång i tiden fanns det en svensk minister som agerade med styrka för att värna om den svenska tryckfrihetsmodellen i EG/EU. Hon hette Britta Leijon.

Vad har den nuvarande regeringen för inställning?

Efter gårdagens skandalsändning från fotbolls-EM, med avbrott vid ett flertal tillfällen och bland annat när Tyskland gjorde mål, deklarerar Tv4 ”att de kallar in jurister”.

”Det här går åt skogen – vi måste kalla in JURISTERNA.” Jag gillar det. Det får mig som jurist att känna mig bad-ass. Det är vi som står för lagen. Akta er om ni inte presterar i tid! Då skickar vi en grupp kortklippta unga män med svarta Boss-kostymer från Linklaters advokatbyrå. Och då blir det banne mig inte kul.

Några juristers infallsvinklar på FRA-lagen:

Jag skriver en text på Politikerbloggen idag

Mark Klamberg skriver på Dagens Juridik

Jakob Heidbrink skriver på sin blogg och här

 

Om X sätter in en kamera i mitt badrum, men aldrig tittar på filmen – har min integritet då drabbats?

Jag säger tveklöst ja. Integritetsskyddet omfattar även rätten att få bli lämnad i fred från andras informationsinsamlande rörande mitt privatliv och mitt familjeliv. Skadan sker redan när insamlandet, ja – redan det potentiella insamlandet, sker.

Rätten till privacy, att bli lämnad ifred, diskuterades i går på ett seminarium i Oxford. Den engelske privacy-experten, utredare för olika myndigheter och forskare,  talade om olika regleringstekniker. Transparensen var en viktig faktor förstås, att den som övervakas alltid skall kunna få veta vad som samlats in, även om ingen annan gör det. Eller kan man anlägga äganderättsraster på saken och hävda att varje gång någon samlar in information om mig så skall hon betala för det. (Påminner om immaterialrättsliga resonemang alltså.)

England har inte en stark tradition här. Mycket CCTV, kameraövervakning blev det. Och en del sparade personuppgifter i smyg. Snart kommer därtill det nya ID-kortet, som verkar integritetskränkande om något.

Men inget går upp mot FRA-lagen:s bredd och svepande integritetsinskränkningar. En extrem lag. Den mycket balanserade engelsmannen hade följd den svenska utvecklingen, som ur ett internationellt perspektiv sticker ut.

Kanske kan Europakonventionen hjälpa till. Den gör det allt mer. Art. 8 i Europakonventionen skyddar privacy, allas rätt att slippa intrång i familjelivet. Skyddet får vika för tunga samhälliga intressen. Men bedömningen skall göras från fall till fall. Om staten samlar in information om mig, eller kan göra det, skall åtgärden vägas mot just den åtgärdens potentiella vinster. Om jag är ”oskyldig”, finns det inget samhälleligt intresse av att bevaka just mig. Då skall staten i allmänhet låta bli.

Men det lär väl bli svårt att angripa åtgärderna med Europakonventionen eftersom vi inte får veta hur och när vi bevakas. Det är ju det som är det skrämmande. Och det är det, just det, som gör det här till en ödesfråga för regeringen , riksdagen och en av vår tids stora rättspolitiska frågor.

Man får ofta ett annat perspektiv på företeelser när man ser dem från en annan utgångspunkt. Jag såg matchen mellan Sverige och Spanien på en pub i England och är övertygad om att jag skulle ha sett en helt annan match om jag sett den på teve i Sverige. (Där jag såg den verkade utgången helt rättvis, om än tråkig.) Debatten om FRA-lagen har framträtt i ett annat ljus eftersom jag inte har möjlighet att läsa så mycket till bloggar och annat här, utan mest får min svenska nyhetsskörd via tidningar och e-mail-listor.

I vilket fall. Även här i England har en het debatt om förhållandet mellan ett effektivt terroristbekämpningssystem och grundläggande mänskliga rättigheter rasat på sistone. Det engelska lagförslag som orsakat debatten har varit mer uppenbart rättighetskränkande än FRA-lagen: Här var förslaget (som gick igenom) att misstänkta terrorister skulle kunna hållas i förvar i upp till 42 dagar utan rättegång. 42 dagar. Det är lång tid. 

Intressegrupper och personer med engagemang i ”civil liberties”-frågor gick man/kvinna ur huse för att visa sitt missnöje. Vivianne Westwood demonstrerade. Tidningarna var fulla med dyra annonser mot förslaget. Backbenchers i Labour gaddade ihop sig.

En av de som visade sitt missnöje var den konservativa oppositionens skugginrikesminister, David Davis. Han tyckte förslaget, som även Tory ställde sig bakom, var oacceptabelt. Så han hoppade sonika av partiet och deklarerade att han skulle kampanja själv framöver, med rättighetsfrågor som sin stora sak.

Avhoppet sände svallvågor. De konservativa har nämligen upplevet en smekmånad här med Cameron som ordförande. De såg ljust på framtiden. Avhoppet betraktades som extremt illojalt. The Times konstaterade att Davis i och för sig var en känd företrädare för civil liberties men att det var osolidariskt att lämna i nuläget, att därigenom förvägra de konservativa det momentum som de upplevt. Han hade agerat ”själviskt” och bara tänkt på sig själv. Labour var själaglada och kunde peka på klyftor i oppositionen och lyckades få det att framstå som att Torys var vankelmodiga och svaga. Faktum var att ingen verkar ha betraktat avhoppet som något annat än en divig uppvisning i egocentrism.

Med utbölingens ögon ser det annorlunda ut. Här har vi den högt upphöjda partiföreträdaren som ger upp allt för att han tror på grundläggande mänskliga rättigheter. En person som inte är beredd att offra sina ideal bara för att hans omgivning kräver det. En person som har integriteten att stå upp för andra människors rätt till integritet. Med distansen till den nationella politiska kontexten är det nog ofta lättare att se stora linjer. Som jag ser det kommer historien knappast att döma Davis för hans illojalitet utan prisa honom för hans mod.

Här finns det alltså en sensmoral  inför FRA-omröstningen.

**

Senaste här: Svd, Dn och Ohly som fick en gratispoäng.

Det är svårt att hålla sig fullt uppdaterad i exilen. Om några dagar skall jag hålla ett föredrag i Oxford om den svenska synen på mänskliga rättigheter och integritetsskydd. Samtidigt, upptäcker jag, rasar en debatt i Sverige – om än inte så mycket i svenska mainstream-media – om den s.k. FRA-lagen. FRA-lagen, som jag förstår det. innebär en potentiell integritetsfara av väldigt omfattande slag. Generellt sett är jag skeptisk mot hot som är ”potentiella” och jag är svårt skeptisk mot s.k. sluttande plan-argument. (”Åtgärden X är farlig, men inte eftersom den i sig är så allvarlig utan för att den är första steget mot en utveckling av typen Y.”)

Generellt sett bör man utvärdera varje åtgärd för sig, snarare än utifrån spekulativa resonemang om hur framtiden kan utveckla sig.

Men när det gäller integritetsskyddet ligger det delvis annorlunda till. Integritetsskyddet hotas nämligen redan genom det potentiella ingreppet. Redan vetskapen om att jag när som helst kan avlyssnas, är en skada för mig, även om det i realiteten inte sker.

Min huvudtes i mitt anförande som jag förberett för Oxford-seminariet var att integritetsskyddet i Sverige värderats väldigt lågt men att det börjat ljusna, med den stora integritetsutredningen som ett tecken, med de nya juridiska muskler som vår progressiva HD försett Europakonventionen med, etc. Men FRA-lagen gör bilden mörkare igen. Har inte integritetsskyddet starkare kraft än att denna lag kan gå igenom utan motstånd i riksdagen, så ser det mörkt ut. Min egen gissning: Det här blir ett riksdagsbeslut som kommer att stå i centrum när vi i framtiden utvärderar 2008 års lagstiftare.

 

En effektiv liten video.

***

Helt plötsligt börjar dinosaurerna leva igen! I DN skriver Niklas Ekdal bra om detta. Och PJ Anders Linder är väldigt tydlig – och lutar åter igen åt det skönlitterära anslaget.

 

Nu har jag, efter en veckas influensa, packat väskorna, sparat ned rättsfallen och studerat busstiderna. Nu åker jag till Oxford för tre veckors forskningsutbyte och skriver nog här ganska litet under den tiden.

Det är ändå så varmt. (Här alltså, inte i Oxford. Där regnar det.)

Gudmundsson skriver fyndigt om diskrimineringarna i riksdagen. Den inflation som kränkningsbegreppet genomgått blir därmed tydlig även hos lagstiftaren.

Förutom att jag gillar Gudmundsson använde jag mest denna ledare för att få Högtidligt Förkunna att jag igår kväll, 22.48., skickat min bok ”Kränkning” till förlaget. Den konstaterar delvis det som Gudmundsson och Zaremba konstaterat, att kränkningsbegreppet urvattnats till oigenkännlighet. Men min bok lägger också en del av skulden på att begreppet blivit oklart i rättsliga sammanhang på lagstiftaren.

Kommer på ett förlag nära dig framåt slutet på sommaren!

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter