Vem som är författaren bakom Lars Kepler – som ligger bakom sommarens succébok Hypnotisören – har varit sommarens snackis. Det visar sig nu att det inte var utan till och med två författare som stod bakom pseudonymen: Makarna Ahndoril. Pseudonymen överlevde inte så lång tid. Efter avslöjandet radar sig nu de kritiska upp. Valet att ge ut boken under pseudonym var bara ett pr-trick, säger vissa. Precis som att det skulle vara något negativt att göra pr för sin bok. Vissa kritiker går ett steg längre. Bizarrast är kanske Jan Guillou, som idag  kallar pseudonympublikationen för ”juridiskt svindleri” i någon av morgontidningarna. Vilket det naturligtvis inte är ur juridisk synvinkel. Det är inte alls svindleri, det är inte brottsligt över huvud taget.

Varför skulle det ens vara klandervärt? Kepler-historien visar att många kulturjournalister har ett väldigt konstigt förhållande till anonymitet över huvud taget. Medan de flesta riktiga journalister har en grundmurad förståelse för att meddelare eller informationslämnare av olika skäl kan vilja vara anonyma och att den anonymiteten är oerhört viktig så ser man hos kulturjournalister en helt annan uppfattning.

Att det kan finnas tusen anledningar till att vilja ge ut en bok anonymt – och att den enda som egentligen kan ha något att säga om det är författaren själv (och möjligen dennas förlag om hon vill ge ut boken på traditionellt vis – tycks inte ha föresvävat kulturredaktionerna. Kanske vill författarna inte förknippas med sin bok, kanske vill de inte att journalister skall ringa dem på natten, kanske upplever de att det skulle kunna medföra hot eller obehag att associeras med sin bok, kanske tycker de att det bara är roligt att testa marknaden utan att förknippas med sina tidigare böcker. Alla dessa anledningar är legitima. Och valet är bara författarens. Läsarna kan sedan välja att inte läsa boken om man nu fortfarande lever i något slags föreställning om att litteratur skall vara ”autentisk” och ”sann”. Men valet att vara anonym kan inte tillhöra någon annan än författaren.

Men så ser man inte på det bland kulturjournalister. Pseudonymer är ett otyg! I alla fall om man inte är hotad. Istället för att försvara rätten till anonymitet så ikläder sig kulturjournalisterna sig ett slags inkvisitorisk roll. Aftonbladet, som enligt kulturchefen Åsa Linderborg avstod från att intervjua Kepler anonymt (eller gjorde tidningen verkligen det?) eftersom det – håll i er nu –  innebar att förlaget ”ogenerat försökte talla […] på kritikerns integritet” (hon säger faktiskt så), genomförde tillsammans med sina läsare en regelrätt undersökning för att avslöja hemligheten bakom pseudonymen. (Linderborg har drivit sin egna lilla svarta humorfestival i sommar.) Det har tydligen länge varit en viktig sak för Linderborg, att få reda på vem som låg bakom anonymitetens slöja. Stolt beskrivs i AB hur grävandet gick till och hur journalisterna därefter försökte klämma ur författarna sanningen. Så kan man gå till väga om man vill avslöja personer som valt anonymiteten i Sveriges största tidning. Andra kulturjournalister ser inte heller något problem med detta. Björn Wiman på Expressen applåderar tilltaget: ”Heder åt det gedigna indiciearbetet på Aftonbladet”, säger Wiman.

”Heder”?

Själv har jag svårt att se någon heder i journalister som försöker röka ut och avslöja skriftställare som vill vara anonyma.

Annonser