Vem som är författaren bakom Lars Kepler – som ligger bakom sommarens succébok Hypnotisören – har varit sommarens snackis. Det visar sig nu att det inte var utan till och med två författare som stod bakom pseudonymen: Makarna Ahndoril. Pseudonymen överlevde inte så lång tid. Efter avslöjandet radar sig nu de kritiska upp. Valet att ge ut boken under pseudonym var bara ett pr-trick, säger vissa. Precis som att det skulle vara något negativt att göra pr för sin bok. Vissa kritiker går ett steg längre. Bizarrast är kanske Jan Guillou, som idag kallar pseudonympublikationen för ”juridiskt svindleri” i någon av morgontidningarna. Vilket det naturligtvis inte är ur juridisk synvinkel. Det är inte alls svindleri, det är inte brottsligt över huvud taget.
Varför skulle det ens vara klandervärt? Kepler-historien visar att många kulturjournalister har ett väldigt konstigt förhållande till anonymitet över huvud taget. Medan de flesta riktiga journalister har en grundmurad förståelse för att meddelare eller informationslämnare av olika skäl kan vilja vara anonyma och att den anonymiteten är oerhört viktig så ser man hos kulturjournalister en helt annan uppfattning.
Att det kan finnas tusen anledningar till att vilja ge ut en bok anonymt – och att den enda som egentligen kan ha något att säga om det är författaren själv (och möjligen dennas förlag om hon vill ge ut boken på traditionellt vis – tycks inte ha föresvävat kulturredaktionerna. Kanske vill författarna inte förknippas med sin bok, kanske vill de inte att journalister skall ringa dem på natten, kanske upplever de att det skulle kunna medföra hot eller obehag att associeras med sin bok, kanske tycker de att det bara är roligt att testa marknaden utan att förknippas med sina tidigare böcker. Alla dessa anledningar är legitima. Och valet är bara författarens. Läsarna kan sedan välja att inte läsa boken om man nu fortfarande lever i något slags föreställning om att litteratur skall vara ”autentisk” och ”sann”. Men valet att vara anonym kan inte tillhöra någon annan än författaren.
Men så ser man inte på det bland kulturjournalister. Pseudonymer är ett otyg! I alla fall om man inte är hotad. Istället för att försvara rätten till anonymitet så ikläder sig kulturjournalisterna sig ett slags inkvisitorisk roll. Aftonbladet, som enligt kulturchefen Åsa Linderborg avstod från att intervjua Kepler anonymt (eller gjorde tidningen verkligen det?) eftersom det – håll i er nu – innebar att förlaget ”ogenerat försökte talla […] på kritikerns integritet” (hon säger faktiskt så), genomförde tillsammans med sina läsare en regelrätt undersökning för att avslöja hemligheten bakom pseudonymen. (Linderborg har drivit sin egna lilla svarta humorfestival i sommar.) Det har tydligen länge varit en viktig sak för Linderborg, att få reda på vem som låg bakom anonymitetens slöja. Stolt beskrivs i AB hur grävandet gick till och hur journalisterna därefter försökte klämma ur författarna sanningen. Så kan man gå till väga om man vill avslöja personer som valt anonymiteten i Sveriges största tidning. Andra kulturjournalister ser inte heller något problem med detta. Björn Wiman på Expressen applåderar tilltaget: ”Heder åt det gedigna indiciearbetet på Aftonbladet”, säger Wiman.
”Heder”?
Själv har jag svårt att se någon heder i journalister som försöker röka ut och avslöja skriftställare som vill vara anonyma.
Mårten Schultz. 
21 kommentarer
Comments feed for this article
augusti 12, 2009 den 12:05 e m
profanum_vulgus
”Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande uppgift för att påverka priset på vara”
Det var väl inte så långt ifrån svindleri? Nu framgick det väl dock att namnet var just en pseudonym. Vad JG menar med JURIDISKT svindleri förstår jag dock inte.
AB:s avslöjande kan ju heller inte ha annan effekt än att boken får än mer publicitet och säljer ännu bättre.
Jag som inte är så inne i populärliteraturen kände inte till vare sig boken eller författarna tidigare. Det är dock en gåta för mig hur kulturnissarna kunde missa sambandet. Kolla den manlige författarens tidigare boktitlar så borde det framgå.
augusti 13, 2009 den 6:24 f m
Peter
PV: Om du tror att den paragrafen i brottsbalken omfattar någonting som ligger ens i närheten av utgivandet av en bok under pseudonym så rekommenderar jag en grundkurs i juridik.
augusti 13, 2009 den 6:27 f m
profanum_vulgus
Peter:
Det kan det ju såklart göra om man inte är öppen med att det är en pseudonym (för om man är det så är det ju ingen vilseledande uppgift). Varför just böcker skulle vara undantagna från varor och/eller författarens namn skulle vara undantag från uppgifter får du gärna förklara. Du har väl gått en grundkurs?
augusti 13, 2009 den 5:18 e m
Peter
Att lyssna till icke-jurister tolka lagtext är som att höra jurister diskutera ritningar. Mycket plågsamt med andra ord. Varje jurist vet att ingen domstol skulle döma en person enligt den paragrafen för att han eller hon givit ut en bok under pseudonym. Om du är medveten om hur den juridiska metoden fungerar i huvuddrag så kan jag rekommendera dig att som övning gå igenom det material en jurist skulle konsultera då han eller hon ombads tillämpa den aktuella paragrafen. Om du anser att det finns någonting i detta material som skulle göra att en jurist ansåg sig ha så mycket på fötterna för att göra något så kontroversiellt som att döma någon för brott på grund av en pseudonym så skulle jag gärna vilja höra ditt resonemang och få ditt stöd citerat. Fast du tror egentligen att jurister sitter med lagtext och en ordbok för att tillämpa lagen, eller hur?
augusti 14, 2009 den 8:26 f m
profanum_vulgus
Peter:
Kunde det inte vara en bra övning för dig att förklara varför böcker inte skulle vara varor och/eller varför författarens namn inte skulle vara en uppgift?
Om du nu har gått den där grundkursen så borde du ha lärt dig att hålla dig till saken.
augusti 14, 2009 den 11:32 f m
Krystmarodörens advokat* « Mårten Schultz.
[…] 14, 2009 in Uncategorized Idag har jag i Expressen en kortare version av ett tidigare inlägg om Kepler-historien. Expressenartikeln finns […]
augusti 14, 2009 den 6:19 e m
Peter
Av ditt krystade svar tvingas jag dra slutsatsen att ja, du tror att jurister tolkar lagtext med hjälp av ordböcker.
augusti 15, 2009 den 5:59 f m
profanum_vulgus
Peter:
Så du vet från din grundkurs att böcker inte är varor och att upphovsman inte är en uppgift, du hänvisor också till ”det material en jurist skulle konsultera” vad kan förstås även det något du har fått tillgängligt genom din grundkurs.
Men kan jag få höra din tolkning och vad du fann i det där materialet snart? Jag har svårt att tänka mig att den som läst den grundkurs du påstår dig ha läst skulle ha missat den del som handlar om att hålla sig till vad som är relevant för saken. Vore ju ganska pinsamt för dig om det vore så.
(Ingen får avslöja mig nu)
augusti 15, 2009 den 11:00 f m
Peter
Hm, jag förstår att jag har retat upp dig rejält. Men det du helt förbluffat sätter inom citationstecken, dvs. material som jurister konsulterar när de analyserar ett problem, kallas av jurister för rättskällor. Där ingår naturligtvis både lagtext, förordningar, osv men också förarbeten och doktrin. Det är alltså inte något material man får uppkopierat när man läser en grundkurs – det skulle bli ett tjockt kompendium!
Sverige är känt för att ha ett juridiskt system som använder sig av förarbeten i oerhört stor utsträckning jämfört med de flesta andra länder. Med det menas att jurister i det svenska juridiska systemet är mycket benägna att luta sig mot vad som i förarbetena sägs vara en viss lags syften när de tillämpar densamma. Att använda sig av rättskällor vid sidan av själva lagtexten är inte att avvika från saken. Snarare är hanterandet av rättskällor av olika slag precis det man lär sig på en juristutbildning.
Du försöker skifta bevisbördan för att vinna vår lilla tvist, men det har du knappast grund för. Utgångspunkten är i Sverige att pseudonym inte leder till straff, vilket är mer än en praktisk utgångspunkt utan snarare är förankrat i vår syn på yttrandefrihet, osv. Min poäng är att en domstol som begärs döma någon till straff på grund av en pseudonym inte skulle göra det utan starkt stöd i förarbetena för att detta skulle omfattas av den aktuella paragrafen. Om du menar att sådant stöd finns, vänligen hänvisa mig till det. Märk väl att det naturligtvis kan vara straffbart att ge ut exempelvis memoarer under namnet ”Mårten Schultz” eller någon annan känd persons namn om man inte klargör att det är just en pseudonym. Men i det fallet är det knappast egentligen tal om en pseudonym. En pseudonym innebär att man genom ett taget namn döljer sitt eget namn. Det innefattar inte att man medvetet försöker få folk att tro att den riktiga författaren är någon annan riktig person.
augusti 15, 2009 den 4:41 e m
bobby
lol, det är ingen idé att kritisera Jan Guillou här, han läser nämligen inte bloggar, det verkar dock vara ett mkt märkligt uttalande han har gjort, tyvärr hittar jag inte nån krönika där han skriver om detta utan bara detta uttalande till svenskan:
”– Hade författarna gett ut denna bok i eget namn hade den inte inbringat tiondelen av inkomsterna, säger Jan Guillou.
–Rent juridiskt handlar om svindleri, att man sprider falska uppgifter för att jobba upp sin egen aktiekurs. Det är svårt att leda den här typen av ryktesspridning i bevis, men det är vad Bonniers förlag har sysslat med.”
Jag tycker uttalandet tyder på dåligt omdöme bara, att påstå att Bonniers/Ahndorils gjort ngt som är snudd på kriminellt o sen i samma veva säga att att det är svårt att bevisa. En mindre uppmärksamhetstörstande jurist med ett mindre ego hade ju inte uttalat sig om det nu varit så svårt att bevisa kan man tycka? Jag får ta o lyssna på sommarpratet och höra hur det är med killen idag eg.
augusti 15, 2009 den 6:04 e m
profanum_vulgus
Peter:
Ja jag hör att du läst en grundkurs av något slag. Eventuellt gymnasiekursen. Jag är inte det minsta sur, det har varit mest skämtsamt som jag haft denna lilla tvist med dig.
Kan jag få ett svar nu?
augusti 15, 2009 den 6:23 e m
Peter
Hur ska jag visa att det INTE finns något uttalande som styrker din argumentation om att upphäva gängse uppfattning om yttrandefrihetens omfattning?
augusti 15, 2009 den 7:31 e m
profanum_vulgus
Peter:
Du menar att det skulle vara så att det inte går att veta hur en lagregel INTE ska tillämpas? Du skulle ju visa att böcker inte var varor och att namn inte var uppgifter. Alternativt (om jag tolkat ditt prat om ordböcker rätt) att det som menas med varor och uppgifter i lagtexten är något annat än dessa ords normala innebörd.
augusti 16, 2009 den 4:39 e m
En annan Johan
Prof. Vulgus: sluta snurra. Det är begreppet ”vilseledande” som är knäckfrågan.
För upplysnings skull kan jag informera om ett ords rättsliga innebörd inte helt sällan avviker från det allmänspråkliga. Det kan inte komma som en överraskning för en läsare av denna blogg eller en skapligt välinformerad medborgare.
Jag rekommenderar en dos Wittgenstein (den senare) för djupare studier i frågan.
augusti 17, 2009 den 6:05 f m
profanum_vulgus
En annan Johan:
Nej det kan det inte vara, läs diskussionen från början. Eller det kan vara, men då borde Peter ha kommenterat sitt misstag från början.
Ja, har ”vara” eller ”uppgift” i svindleriparagrafen det då?
augusti 17, 2009 den 9:33 f m
martenschultz
Här har väl inte spritts någon vilseledande uppgift?
augusti 17, 2009 den 9:39 f m
profanum_vulgus
Mårten:
Nej precis, som i mitt första inlägg:
”Nu framgick det väl dock att namnet var just en pseudonym.”
augusti 17, 2009 den 4:10 e m
Beneath a Steel Sky » Pseudonymkritikerna missar att sanningen är ointressant
[…] av de mest väsentliga reflektionerna kommer från Mårten Schultz som påpekar att rätten att publicera anonymt är en grundmurad rättighet som tydligen inte kulturjournalister bryr sig om i hetsen att […]
augusti 18, 2009 den 7:47 f m
profanum_vulgus
Peter:
Jag har noterat bristen på svar och drar slutsatser utifrån den.
augusti 20, 2009 den 10:31 f m
Förtroendet för svensk tryckfrihet är skadat « Mårten Schultz.
[…] göra det jag nu skall göra men principer omfattar även antisemiter. För någon vecka sedan menade jag att Aftonbladet i sitt enträgna arbete med att röka ut pseudonymen Kepler visat bristande […]
november 24, 2009 den 8:41 f m
Glimtar av ljus för tryckfriheten « Juridikbloggen
[…] i historien med Aftonbladets organhandelskonspiration, genom eftersökandet av deckarförfattaren Kepler och i viss mån även i Anna Odell-fallet. Men tydligast har det varit i fallet med Rolf Hillegren, […]