Ni minns väl fallet med den smygfilmande hobby-pornografen som nyligen figurerade i pressen? Liknande frågor behandlas i en intressant dom idag i från HD.

En person hade installerat kameror i en lägenhet, och kamerorna hade därefter filmat intimt umgänge som skett i lägenheten. Kamerainstallatören hade därefter spritt filmerna via e-post, där han även hade passat på att uttala sig om en av filmens huvudpersoner. För ljudupptagningen dömdes han redan i hovrätten för olovlig avlyssning och för spridandet av filmerna med meddelandet dömdes han för förtal.

Frågan i HD var om den tilltalade kunde dömas även för bildupptagningen och spridningen av bild- och ljudupptagningen i sig. Jag föreläste kring dessa frågor på en advokatbyrå alldeles häromveckan (utan att känna till att detta mål var på gång) och sade att svensk rätt är illa rustat för att ta hand om dessa beteenden, som så uppenbart borde vara kriminaliserade. Därtill hävdade jag att svensk rätt därmed står i strid med Europakonventionen. Ibland kan det klandervärda beteendet fångas upp med förtalsreglerna eller andra regler. Däremot så kan t.ex. ofredande-brotten sällan utgöra ett lämpligt verktyg för att utdöma ansvar för sådana här gärningar. En rimlig tolkning av brottsbalkens regler medför alltså att en hel del kvalificerat klandervärda och kränkande beteenden inte är sanktionerade.

HD är i domen inne på samma linje. Domen erbjuder en intressant och delvis kritisk genomgång av rättsläget, med reflektioner kring såväl regeringsformen som europakonventionen – förutom presentationen av svensk rätt. Det är helt enkelt en utmärkt genomgång av en viktig del av integritetsskyddet och bristerna i svensk lagstiftning. Domens avslutning, som fokuserar på ofredadebrottet, följer här:  

”Även om bestämmelsen är vag och lämnar formellt utrymme för högst skiftande tolkningar finns det emellertid, inte minst av legalitetshänsyn, skäl att undvika tolkningar som framstår som pressade (jfr NJA 2005 s. 712). Frågan om ansvar för olovlig bildupptagning (och spridning av sådana upptagningar) har varit föremål för lagstiftarens överväganden under lång tid. Inte i något sammanhang har det antagits att den nu gällande lagstiftningen skulle kunna tillämpas på det sätt som åklagaren gjort gällande i detta mål. Med hänsyn härtill och vad i övrigt anförts ovan kan lagligt stöd för att döma AB för ofredande inte anses föreligga. En annan sak är att goda skäl kan anföras för att förfaranden av det slag som är föremål för Högsta domstolens bedömning i detta mål borde vara straffbara. Det får emellertid, oavsett det nuvarande rättslägets förenlighet med Europakonventionen, anses ankomma på lagstiftaren att ta ställning till om en sådan kriminalisering bör införas och i så fall till hur den bör utformas.”

Annonser