En ny bloggkollega

För någon vecka sedan var jag och föreläste om domstolarna och nya media för skånska hovrätten. Trots att min dator pajjade på väg ned och skapade onödig presentationsteknikstress var det trevligt. Många höll sig vakna trots kombinationen Mårten och fredageftermiddag.

En av deltagarna var tf assessorn, tillika doktoranden, Martin Sunnqvist. Martin tycks ha tagit intryck av mina propåer om att domare borde starta en blogg för att ge en annan bild av juridiken än den man får i vanliga media, men också för att uppfylla de rekommendationer om medial proaktivitet som framförs i den s.k. förtroendeutredningen. Domare har ett ansvar för att försvara rättsstaten, framhöll jag pomöst.

Martin cerkar inte ha låtit sig avskräckas av det pompösa anslaget. Han har nu startat en blogg som tar upp rättsliga frågor utifrån ett domarperspektiv (finns här). Och han går ut hårt, med bland annat en lysande uppgörelse med begreppet ”rättskedjan” och en intressant genomgång av lagprövning och rättigheter. Obligatorisk läsning denna dag av maktdelning.

Annons

En historisk reform

För någon vecka sedan var jag och lyssnade på justitierådet Stefan Lindskog. Han talade om Högsta domstolen och rättigheterna. Efter en genomgång av den dramatiska praxis som rör Europakonventionens inträde i domstolarnas medvetande förklarade Lindskog hur han såg på förhållandet mellan rättigheteter och rättstillämpning. Det är inte så att HD direkt stödjer sig på Europakonventionen i så särskilt många fall, menade han. Men Europakonventionen ger uttryck för grundläggande värderingar som rätten är uppbyggd kring. Rätten har en deontologisk djupstruktur, en struktur som innehåller värderingar som genomsyrar rätten i sin helhet. Menade Lindskog.

Ljuv musik för mina öron. Och dessutom en bra förklaring. Rätten i sin helhet, inklusive privaträtten, kan bäst förstås som ett utflöde ur ett rättighetsorienterat deontologiskt ideal. Som en övergripande förklaring, som ett uttryck för ett paradigm om man så vill, räcker det långt.

Idag röstar riksdagen om grundlagspropositionen. Det finns en bred majoritet för de många goda förslag som lagts.

Alla partier utom Sd kommer således att rösta för de viktigaste maktdelningsreformer som Sverige har sett på decennier, kanske över ett sekel. Grundlagsändringarna är en historisk reform. Den är dock förhållandevis okänd.

I nästa nummer av NEO beskriver jag kraften i avvecklandet av uppenbarhetsrekvisitet (Och det ska jag inte föregripa för då får jag trubbel). Men det finns fler viktiga reformer. En viktig sådan reform är stärkandet av domstolarnas självständighet. En annan är införandet av en ny integritetsregel i rättighetskatalogen. En tredje är boosten av KU.

Sammantaget är det en reform med potential att skapa en verklig maktdelning. Det krävs dock domare som vågar ta ställning för rättsstatens grundläggande värderingar. I HD finns det sådana domare. Efter den 1 januari 2011 tror jag att vi kommer att få se att det finns en hel del rakryggade domare även i underrätterna. Den deontologiska grundstrukturen kommer att göra sig tydligare påmind även i den praktiska rättstillämpningens ytstruktur.

(Grundlagsreformen passerar i stort sett obemärkt förbi i de stora massmedierna – med undantag för en föredömlig liten tydlig sak i Aftonbladet, däremot skrivs det en hel del i nya medier. Det tycker jag att vi kan hålla i åtanke när vi utvärderar mediernas roll som demokratins vakthund inför nästa företstående grundlagsreform, den av yttrandefrihetslagarna.)

Uppdaterat: SvD skriver bra idag och Sydsvenskan skrev bra igår.

Det finns en särskild plats i mediernas helvete för husägare som hugger ned gamla träd

Detta har hänt. En person äger ett hus. Framför huset stod det träd. Träden skymde husägarens utsikt över vattnet. Husägaren lät hugga ned träden, som inte stod på hans tomt utan på kommunens mark. Kommunen har nu begärt ungefär två miljoner kronor för att återställa träden. Dessutom riskerar villaägaren att straffas för skadegörelsebrott.

Ungefär detta har hänt. Stämmer det att det gått till på detta sätt – och det verkar inte helt säkert att det är så, villaägaren tycks mena att han trott sig ha haft tillstånd att agera på det sätt han gjorde – så är det förstås klandervärt och skadeståndsgrundande dessutom. Samtidigt så är det knappast något av de värre brotten som begåtts under denna tid. Men reaktionerna har varit överväldigande. I tidningar och sociala media vädras närmast hatiska uppfattningar mot villaägaren. Och det beror på en sak som jag glömde i min beskrivning. Villan ligger i Bromma.

Bromma anses för många synonymt med överklass. Det finns ett grundmurat förakt för överklassen i många kretsar. Den kritik som har riktats mot den påstådda skövlingen bottnar i detta klassförakt. Hade villaägaren ägt en femhundratusenkronorshydda i Sorunda hade inte många brytt sig. Det är nämligen så paradoxalt att överklassens belackare ofta bryr sig mer om överklassens miljöer än om de miljöer som vi i de lägre klasserna rör oss i. I vilket fall kan man förvånas över reaktionerna från normalt sansade personer. Sanna Rayman – vanligtvis en bastion av omdömesgillhet när andra tappar koncepten – började utifrån fallet resonera kring ”hårda straffsatser”. Nu är det väl ett skämt, men hon leker med tanken på att döma ut skamstraff som att tvinga [den ej dömde] husägaren till att jobba som butler. Hanne Kjöller funderar i liknande straffskärpningsbanor. Natalia Kazmierska, en annan vanligtvis grym skribent, tar fram den stora klassmärkpennan och menar att ”överklassen” hugger ned träd ”för att de kan”. Överklassen har tydligen med adressen att göra, eftersom inget har framkommit om vad villaägaren har för förmögenhet eller inkomst. Bor man t.ex. granne med Aftonbladets chef Jan Helin i Bromma så är man alltså överklass och då har man fått med sig att man kan ta sig friheter.

Det finns något olustigt över hur Bromma-fallet behandlas i medierna. Det olustiga är att frågan om brottsligheten och de rättsliga konsekvenserna av denna blandas ihop med frågan om personens sociala status. Om snubben är rik är det värre än om han är fattig. Det är också olustigt eftersom det finns en underliggande ton av att träden i Bromma skulle vara viktigare än träden i Haparanda: Att det finns ett intrinsikalt högre värde i de burgna svenskarnas närmiljö än i fattigare områden.

Hur är det då med juridiken? Döms villaägaren för skadegörelse så kommer det att ge honom ett straff. Utan att orka kontrollera vilka straff som skadegörelse av det här slaget brukar medföra skulle jag bli förvånad om det leder till annat än böter. Viktigare är att villaägaren i sådana fall kommer att bli skyldig att betala för träden. En sådan ersättningsskyldighet uppstår även om han trodde sig ha rätt att hugga ner träden om hans misstag var slarvigt (vårdslöst). Hur värderar man då sådana träd? Den frågan är inte enkel att besvara kategoriskt, men grundregeln är straight-forward enough.

Utgångspunkten är att när man orsakar en sakskada, och att hugga ner andras träd är en sakskada, så får man betala full ersättning för skadan. Full ersättning när det gäller egendom som försvunnit innebär som utgångspunkt kostnaden för återanskaffning, menar i alla fall jag. (Se för en akademisk artikel på temat här: fullersättning.) I vissa fall kan undantag från denna beräkningsmodell göras, men det är i sådana fall undantag. I vissa fall kan ersättningen jämkas. Med andra ord: Om det har gått till på det sätt som påståtts är utgångspunkten att villaägaren får betala för kostnaderna för att i så stor utsträckning det är möjligt återställa platsen till sitt ursprungliga skick.

I vissa fall har HD tagit upp frågan om hur ideella värden, som t.ex. skada i form av dödande av fridlysta djur (NJA 1995 s. 249) , ska behandlas. I dessa fall har HD tvingats till svåra avvägningar i frågan om vilken form av skada det skall anses vara. Här kan knappast den frågan ha någon större relevans: Full ersättning ska utgå. Någon vinstbaserad ersättning – ersättning för de fördelar som villaägaren erhållit till följd av agerandet – blir inte relevant heller, i ett sådant scenario. Uppförs träden så får han ju inga fördelar och om kommunen väljer att inte använda skadeståndet till att återställa träden så kan knappast det läggas till grund för en vinstbaserad ersättning.

Och då kommer vi tillbaka till grundtemat. Om nu villaägaren får betala för trädens värde, och dessutom bestraffas, så är det svårt att se varför just denne förövare ska förtjäna allt det hat som sipprar ur redaktionerna och de sociala nätverken. Om det nu inte är så att man betraktar hans ägande av en villa i Bromma som i sig en anledning till hat.

Snaskandet i kungens privatliv är ovärdigt

Tidigare har det ofta sagts att kungafamiljen levt i en medialt fredad zon. Med undantag för något haveri i veckopressen var kungafamiljen fredad från pressens privatlivssnaskande. Till viss del har det nog stämt. Till viss del har media därvid också brustit i sin granskande uppgift. Kunafamiljen är en maktkraft och en gren av staten. Den granskning som media har utsatt politiker för har kungafamiljen sluppit. Intervjuer med kungafamiljen brukade vara övningar i servilitet.

Men så kom den ”avslöjande” boken om kungen för någon vecka sedan. I boken påstås bland annat att kungen skulle ha haft affärer med kvinnor. En av dessa, Camilla Henemark, är namngiven. Och så gick proppen ur. Den press som tidigare ägnat sig åt att slicka hovets skor har nu gått över till att fullständigt frossa i kungens påstådda otrohet. Kvällspressen frossar i detaljer som de väl fått betala för att få fram. Sociala media (bloggosfären) hakar på i frossandet. Kulturjournalister bidrar med häpnadsväckande slutsatser att bokens spekulationer visar det tragiska i att vi lever i ”ett statsskick som odlar en hora/madonnakultur värdig Oscar II:s dagar” (sic!). [Notera dock att vare sig DN eller SvD tagit upp saken på ledarplats, vilket hedrar opinionsjournalisterna.] Själv tycker jag att debatten efter boken visar något helt annat. Att vi lever i en kultur där det saknas spärrar för hur mycket man är beredd att sätta sig till doms över andra människors privatliv på väldigt lösa grunder och dessutom är beredd att döma andra människors livsföring offentligt.

Kungen är en maktfaktor. Hans makt ska granskas. Men hans makt granskas inte nu. Den har inte granskats tidigare och den granskas inte heller nu. Vad som granskas är det privata livet som människan kungen, bortom ämbetet, lever. Har kungen varit otrogen? Inte vet jag. Men jag vet en sak: It’s none of my goddamn business. Det har jag inte med att göra. Som medborgare blir jag uppröd om kungen skulle ta emot mutor eller ägna sig åt brott. Men hans eventuella otrohet är ingenting som jag har med att göra.

Som vanligt numer är det Expressen som eldar på, genom de detaljerade berättelser som Camilla Henemark bjuder på. Som vanligt så är det Expressen som alltmer utarmar möjligheten att försvara den starka svenska tryckfriheten. Det är inte för det här som vi medborgare gav medierna unika och grundlagsskyddade privilegier. Det här är inte granskning. Det är blodtörst.

Det börjar förstås bli tjatigt, men det måste sägas även i det här sammanhanget. Kungen är som människa berättigad till en skyddad sfär, ett privatliv inom vilket vare sig medier eller andra har rätt att snoka. På Justitiekanslern börjar man kanske skruva på sig. Det som nu händer är nämligen att svenska massmedia ådrar svenska skattebetalare en skuld. Publiceringarna om kungens privatliv är skadeståndsgrundande, men troligen inte för pressen – vars skydd är vidsträckt – utan för staten.

Det följer av det famösa Europadomstolsfallet Caroline von Hannover mot Tyskland. Prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men även den privacy-orienterade tyska rätten hade begränsningar och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna av prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer – på Paris gator, shoppandes – ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Men Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred och om tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen.

Bristerna i integritetsskyddet är större i Sverige än i Tyskland, i bemärkelsen att en Caroline skulle ha än sämre tillgång till rättsmedel mot pressens övergrepp i Sverige. Sådana brister medför att staten går in som ansvarig i pressens ställe (jmf. NJA 2005 s. 468). Att snaska i kungens påstådda otrohetsaffärer, som inte på något vis är olagliga om de är sanna, framstår enligt Caroline-principerna som uppenbara integritetskränkningar. Pressen måste ha långtgående möjligheter att genomlysa monarkens affärer och hans handlingar. Men redogörelser för kungens påstådda snedsteg är ingenting som kan motiveras med sådana argument. Det är en sak för kungen och hans familj. Inte för oss andra.

De tidningar som nu tävlar om hur långt man skall gå i redogörelserna tycks helt ha glömt bort att kungen inte bara är kung. Han är också en människa, hans familj består också av människor. Människor förtjänar att behandlas med respekt. Snaskandet i kungens privatliv är ovärdigt.

Inget prövningstillstånd i Styckmordsmålet

Hovrätten har idag beslutat att inte meddela prövningstillstånd i det s.k. Styckmordsmålet. Det är ett väldigt märkligt beslut, som lär elda på de konpsirationsteorier som redan florerar om fallet. Nu menar jag naturligtvis inte att pt borde beviljas för att hålla konspirationsteorierna borta. Däremot så borde målet tas upp igen eftersom tingsrätten dömt fel. Så här uttalade jag mig för Dagens Juridik, som bad om en kommentar:  

Hovrättens beslut är mycket förvånande. Tingsrättens bedömning är enligt min mening inte i överensstämmelse med gällande rätt. I vilket fall är den rättsliga bedömning som tingsrätten gjorde när de underkände läkarnas talan kontroversiell och klent motiverad. Man måste dessutom komma ihåg att tingsrätten konstaterade att staten gjort sig skyldig till en närmast massiv culpa i förhållande till läkarna, innan de underkände talan med motiveringen att culpan inte orsakat skadan. I ett sådant läge är det anmärkningsvärt att läkarna i praktiken bara får sin sak prövad i en instans. Prövningstillståndsordningen medför alltså i ett fall som detta att läkarna, trots att de varit offer för en konstaterad och omfattande försumlig myndighetsutövning, bara får sin sak prövad i en instans. Det är oerhört konstigt. Jag kan bara hoppas att HD gör en annan bedömning i fallet.

Disclosure: Jag har skrivit ett s.k. rättsutlåtande i målet. Genom en kommentar här på bloggen tidigare – tack! – har jag upptäckt att utlåtandet lagts ut på Internet. Det finns – liksom andra yttranden i målet – att läsa här, för den som vill.

Allt är tillåtet som inte är kriminellt

Det har varit bråda dagar för chefen för åklagarmyndighetens korruptionsenhet Gunnar Stetler. Först kulminerade drevet mot Sofia Arkelsten med Stetlers beslut att inte inleda förundersökning. Igår gjordes klart att inte heller Mona Sahlin – som hårt kritiserat Arkelsten –  behövde genomlida en förundersökning. Det senare beslutet var kanske inte lika uppenbart som det tidigare. Sahlin hade nämligen placerat sig själv i den kategori av möjliga mutbrott som Stetler någon dag tidigare skisserat i sin strävan att pedagogiskt förklara skillnaden mellan det tillåtna och det otillåtna: En gåva ska vara tråkig för att vara safe.

Ju roligare, desto större risk för brott. Så enkelt är det förstås inte, men det var ett lovvärt försök att kort förklara de notoriskt svåra mutbrottsreglerna. (Regler som ytterst Mona Sahlin och Sofia Arkelsten har ansvaret för.)Trevliga gåvor påverkar ofta mer än de trista. En kväll på cirkus är farligare än ett studiebesök på renhållingsverket.

Efter Arkelsten och Sahlin har det rests krav på att ta fram en beteendekod för riksdagsledamöterna. För nog skapar det misstro, när partiledaren och lagstiftaren bjuds på en trevlig upplevelse värd 7500 kr, utan att gåvan behöver redovisas på något sätt.

Riksdagens ledamöter diskuterade saken igår och kom fram till – tata – att det inte finns något behov. Det behövs inga mjuka normer, av det slag som finns inom alla andra segment av samhället. Det är en väldigt konstig inställning. Den signal lagstiftaren sänder ut är att det inte behövs några andra regler än förbudsreglerna. Att allt som inte är kriminellt är tillåtet.

Att juridikens regler är alla beteenderegler som behövs.