Mangadomen

Svea hovrätt har idag dömt den uppländske serietecknare som åtalats för barnpornografibrott. (Se här, pressmeddelande här.) Domen är problematisk ur två perspektiv: Dels vad gäller domskälen, dels var gäller lagregleringen. Men först något om domen i sig.

Serietecknaren hade i sin dator mangaserier med barnpornografiska inslag, som han skulle översätta. Bilderna upptäcktes vid ett tillslag mot mannen. Han åtalades och dömdes i tingsrätten och nu även i hovrätten.

Hovrättens dom är i det stora hela så gedigen och välskriven som man kan förvänta sig. Domen inleds dessutom med en upplysande redogörelse för rättsläget i allmänhet, och särskilt för de förändringar i barnpornografibrottet som skett under senare tid.

Att de teckningar som återfanns i datorn faller inom det område som den svenska lagstiftaren tänkt skulle vara kriminaliserat framstår som tydligt när man läser domen. Dessutom har hovrätten tagit, s.a.s., rättssäkerhetshöjd: Ett antal teckningar fann domstolen inte tillräckligt tydligt kunna sägas visa upp barn och i dessa fall ogillades åtalet. Vad gäller ytterligare ett antal bilder fann domstolen att det inte stod klar att bildernas syfte var att påverka åskådaren sexuellt och även i dessa fall ogillades åtalet. När det gäller återstående bilder – sammanlagt 39 – finner domstolen:

”Beträffande de resterande 39 bilderna gör hovrätten bedömningen att de ohöljt och utmanande skildrar barn på ett sätt som leder till slutsatsen att de haft som väsentligt ändamål att påverka betraktaren sexuellt. De är därför ur ett straffrättsligt perspektiv att bedöma som pornografiska bilder av barn.”

Vidare skriver domstolen:

”Av de uppgifter som [serieöversättaren] har lämnat och som redovisats i tingsrättens dom framgår att han medvetet har innehaft de angivna bilderna med insikt om deras innehåll. [Hans] innehav av bilderna faller därmed under 16 kap. 10 a § brottsbalken

[Serieöversättaren] har gjort gällande att innehavet av de barnpornografiska bilderna är försvarligt med hänsyn till den yrkesverksamhet han bedriver som föreläsare samt översättare och kännare av manga-serier. De omständigheter som [serieöversättaren] har hänvisat till i denna del leder emellertid enligt hovrättens mening inte till uppfattningen att hans befattning med bilderna har haft ett sådant syfte att det kan anses för-svarligt. Han ska därför dömas för barnpornografibrott avseende de angivna bilderna. Brottet är att rubricera som ringa brott.”

Straffet blev 80 dagsböter om 70 kronor.

*

Hovrättens dom är ur ett traditionellt perspektiv alltså oklanderlig. Det framstår som tydligt att lagstiftaren ville kriminalisera denna form av bildinnehav. Det är inte domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. I allmänhet.

Men ibland är det faktiskt domstolarnas roll att överpröva lagstiftarens intentioner. Det finns en aspekt som lyser med sin frånvaro i domskälen. Nämligen yttrandefrihetsaspekten. Serieöversättarens mänskliga rättighet att få yttra sig nämns inte med ett ord. Man får förutsätta att serieöversättarens försvarare påmint domstolen om Europakonventionens skydd för yttrandefriheten, men någon bedömning av om det svenska barnpornografiförbudet i detta avseende kan anses hållbart görs inte i hovrätten.

Det är en brist. Även barnpornografiska yttranden kan aktualisera yttrandefrihetsrättsliga avvägningar.

Om detta är en brist i domskälen så illustrerar domen ytterligare en brist, nämligen en brist i det svenska grundlagsskyddet. Vi brukar ju slå oss för bröstet och framhålla den svenska yttrandefrihetslagstiftningen som unik och stark. Mangadomen visar att det finns all anledning att tona ned självgodheten. Det brott som serieöversättaren fälldes för faller nämligen helt utanför den grundlagsskyddade yttrandefriheten i svensk rätt.

Barnpornografi är alltså inte bara straffbart. Det finns många yttranden som anses icke-skyddsvärda och som därmed är straffbara inom grundlagens område (förtal, hets mot folkgrupp, etc.). Men barnpornografi faller inte under grundlagen över huvud taget. Det betraktas inte som ett yttrande i grundlagens mening.

Det innebär att grundlagen helt sätts ur spel vid prövningen av ett fall som detta. Om serieöversättaren däremot hade översatt en text med samma innehåll som serierna hade han varit skyddad, starkt skyddat till och med, av den svenska tryckfrihetsrätten.

Det är rättspolitiskt orimligt och dessutom inkonsekvent att en fiktion i form serier helt faller utanför grundlagens skydd.

Det är dessutom orimligt i sak att fiktiva återgivningar av fantasier, även om de är vrickade, får vika för yttrandefriheten i ett fall som detta.

* 

Se tidigare debattartiklar om detta här och här

En historisk reform

För någon vecka sedan var jag och lyssnade på justitierådet Stefan Lindskog. Han talade om Högsta domstolen och rättigheterna. Efter en genomgång av den dramatiska praxis som rör Europakonventionens inträde i domstolarnas medvetande förklarade Lindskog hur han såg på förhållandet mellan rättigheteter och rättstillämpning. Det är inte så att HD direkt stödjer sig på Europakonventionen i så särskilt många fall, menade han. Men Europakonventionen ger uttryck för grundläggande värderingar som rätten är uppbyggd kring. Rätten har en deontologisk djupstruktur, en struktur som innehåller värderingar som genomsyrar rätten i sin helhet. Menade Lindskog.

Ljuv musik för mina öron. Och dessutom en bra förklaring. Rätten i sin helhet, inklusive privaträtten, kan bäst förstås som ett utflöde ur ett rättighetsorienterat deontologiskt ideal. Som en övergripande förklaring, som ett uttryck för ett paradigm om man så vill, räcker det långt.

Idag röstar riksdagen om grundlagspropositionen. Det finns en bred majoritet för de många goda förslag som lagts.

Alla partier utom Sd kommer således att rösta för de viktigaste maktdelningsreformer som Sverige har sett på decennier, kanske över ett sekel. Grundlagsändringarna är en historisk reform. Den är dock förhållandevis okänd.

I nästa nummer av NEO beskriver jag kraften i avvecklandet av uppenbarhetsrekvisitet (Och det ska jag inte föregripa för då får jag trubbel). Men det finns fler viktiga reformer. En viktig sådan reform är stärkandet av domstolarnas självständighet. En annan är införandet av en ny integritetsregel i rättighetskatalogen. En tredje är boosten av KU.

Sammantaget är det en reform med potential att skapa en verklig maktdelning. Det krävs dock domare som vågar ta ställning för rättsstatens grundläggande värderingar. I HD finns det sådana domare. Efter den 1 januari 2011 tror jag att vi kommer att få se att det finns en hel del rakryggade domare även i underrätterna. Den deontologiska grundstrukturen kommer att göra sig tydligare påmind även i den praktiska rättstillämpningens ytstruktur.

(Grundlagsreformen passerar i stort sett obemärkt förbi i de stora massmedierna – med undantag för en föredömlig liten tydlig sak i Aftonbladet, däremot skrivs det en hel del i nya medier. Det tycker jag att vi kan hålla i åtanke när vi utvärderar mediernas roll som demokratins vakthund inför nästa företstående grundlagsreform, den av yttrandefrihetslagarna.)

Uppdaterat: SvD skriver bra idag och Sydsvenskan skrev bra igår.

SaMtycke

Malmö tingsrätt har fått ett annorlunda åtal på sitt bord. En man har åtalats efter att i samband med sexuellt umgänge använt våld. Det speciella med målet är att den person som utsattes för våldet samtyckt till det – det var alltså fråga om s.k. BDSM.

Det här målet har rört upp en del känslor. En uppfattning som kommit till uttryck i flera sammanhang är att domstolen inte har att göra med våld över huvud taget om det finns ett samtycke – det är bara en sak för de inblandade, är argumentet. Ett närbesläktat argument är att ”staten inte borde bry sig om vad frivilliga människor ägnar sig åt i sovrummet”. Ett tredje påstående är att det här är ett ”moralåtal”, att åtalet egentligen är ett uttryck för rättsväsendets moralpanik.  

Av åtalet att döma är reaktionerna förhastade och orättvisa.

Det är egentligen enkelt. Samtycke befriar från ansvar men inte från allt ansvar. Det går inte att på ett bindande sätt samtycka till att säljas som slav. Det går inte att samtycka till att lemlästas. Det går inte att samtycka till att bli avskuren kroppsdelar som skall tillagas för att ätas innan man blir uppäten av sin partner. (För att ta det mest extrema exempel ur verkligheten jag kan komma på .) 

Och det går inte att samtycka till vad som klassificeras som grov misshandel. Så är det i Sverige och i de flesta länder. Rättsläget är för övrigt rätt klart numer. Förra året fällde Svea hovrätt en flicka som skurit sin kompis i armen, efter kompisen bett om det och sagt att hon skulle ta livet av sig. (Flickan som skars var i det fallet dock påverkad av droger.)

De mer aggressiva påhoppen på åklagaren som förekommit i blogosfären påminner därför mest om när min sexåring blir arg på mig för att det är dåligt väder när vi ska till Gröna Lund: Jag förstår frustrationen, men den är felkanaliserad. Åklagaren är bunden – no pun intented – av reglerna och de är numer rätt så tydliga. Dessutom är frågan av principiellt intresse.

Om det sedan skall anses vara ett övervåld i detta fall eller om samtycket skall anses täcka våldet återstår förstås att se.

Publicitetsskada och frihetsberövande

Det måste vara medial rötmånad, med hänsyn till vilka märkliga debattartiklar som tidningarna tar in. Som denna i dagens SvD. Eller som debattartikeln  från Anders Ahlberg och Anette Novak (redaktörer för två olika tidningar) i DN häromdagen om justitiekanslerns praxis när det gäller ersättning till personer som varit frihetsberövade. Ahlbergs och Novaks artikel har idag fått gehör hos JK, som glatt säger sig välkomna den debatt som redaktörerna öppnar för. Det är synd. Redaktörernas debattartikel borde nämligen helst glömmas fort eller avskrivas som ett sådant feltänk som kan uppstå i tropisk hetta.

Redaktörernas poäng är att JK:s praxis att betala ut högre ersättningar till de frihetsberövade som skadats särskilt mycket efter att medieexponerats i samband med frihetsberövandet är fel. Det är fel eftersom bara medierna själva skall ta ansvar för publiceringarna.  

Redaktörerna berör inte skälen bakom lagstiftningen. JK betalar ut ersättningar till den som skadats genom att ha suttit frihetsberövad utan tillräckliga skäl: Personer som häktas men frias, personer som häktas men inte åtalas, personer som frias efter resning. Tanken bakom ersättningen är att om rättsväsendet kränker en människas frihet genom att låsa in henne utan skäl så skall rättsväsendet, staten alltså, ersätta den skada som därmed orsakats.  Och den skadan blir förstås större om medierna bidragit till att göra den som skall betraktas som oskyldig allmänt känd som misstänkt för brott: Påverkandet av den personliga integriteten blir större. Publicitetsskadan kvarstår ofta(st?) även om medierna också redogör för frisläppandet. Ingen rök utan eld.  

Redaktörerna redogör inte över huvud taget för hur en skadeståndsbestämning skall göras om man inte få beakta den faktiska skadan. Nu är i och för sig kränkningsskadeståndet en speciell form av skadeståndet – men även kränkningar bedöms utifrån antaganden om en faktisk skada, om än på ett abstrakt sätt (vilket jag beskriver i min bok Kränkning, 2008, kap. 2). Om staten på ett ansvarsgrundande sätt orsakar någon en skada, som sedan förvärras av andra aktörer (medier), så är det självklart att staten skall ersätta skadan.

Redaktörerna menar att det bara är medierna själva som skall ta ansvar för publicitetsskadorna. Den åsikten, måste man komma ihåg, framförs mot en bakgrund av ett rättssystem som i hög grad gör medier immuna för just det ansvaret. Det finns brister i tryckfrihetsrättens integritetsskydd. Stora hål.

Det visade sig nyligen tydligt i avgörandet rörande den helt oskyldiga person som begärt ersättning för förtal efter att med namn hängts ut som misstänkt för mordet på Anna Lindh – ingen ersättning utgick. Avgörandet visar på hur svagt integritetsskyddet vid publicitetsskador ofta är, vilket delvis är en följd av att svensk rätt låter ärekränkningsreglerna bära bördan för att skydda integriteten. Den bördan klarar inte ärekränkningsreglerna av. Det finns enligt min mening inget tvivel om att svensk rätt inte uppfyller de krav som Europakonventionen härvid ställer upp.

Redaktörerna nämnet inte ordet integritet i sin artikel. Deras uppfattning är att oskyldiga människor som frihetsberövas får räkna med att kränkas av tidningar utan att i realiteten ha någon möjlighet till upprättelse annat än i de extrema fallen – vare från medierna eller från staten.

Denna inställning bör vi ta med oss som en påminnelse om hur integritetsskyddet värderas i dagens svenska medielandskap. Om det nu är så att det bara är medierna som skall ta ansvar för publiceringarna så måste vi öppna upp för ökade möjligheter att få upprättelse från medierna. I andra rättsordningar diskuteras om Europakonventionens integritetsskyddsregel skall kunna ha direkt tillämpning mot medier (och andra). På sikt bör kanske vi överväga en sådan utveckling – eller andra former av ett starkare skydd mot medierna – även i svensk rätt.

En sådan reflektionsprocess skyndas på av det underliggande budskapet i JK:s svar till redaktörerna idag. Anna Skarhed säger att hon vill se över skadeståndsbedömningen i dessa fall och säger att ”[m]an kan diskutera om det allmänna ska bära det ekonomiska ansvaret för en publicitetsskada, men det har alltså lagstiftaren ansett.” Det kan man i och för sig diskutera. Men en sådan diskussion bör inte föras utan att samtidigt frågan om hur offrens upprättelse från medierna skall kunna stärkas. 

Integritetsskyddet stretar i motvind. Det underliggande budskapet i Ahlbergs, Novaks och Skarheds debattartiklar hintar om att den motvinden är på väg att tillta ytterligare.

Våga väcka anstöt

I Dagens Juridik har jag en krönika om akademikers frihet som delvis, men bara delvis, anknyter till tidigare diskussion på bloggen. Krönikan finns här.

Ytlig upphovsrätt: It’s all about the bling-bling-bling

I en ledare i SvD skriver tidningens nya opinionsjournalistiska stjärnskott – och jag menar det på allvar – Johan Wennström  idag om behovet av en djupare diskussion om upphovsrätten. Ett avstamp för diskussionen är det nymornade intresset för Googles enorma och i min bok fantastiska projekt med att skapa en bas bestående av all världens böcker. Kritiken mot Google Books har varit stark under de senaste dagarna. Dessvärre verkar det inte som at Google har haft någon på plats som kunde förklara de fantastiska möjligheter det digitala Alexandriabiblioteket innebär. (Kritiken mot Google bottnar bland annat i ett misstänkliggörande av företagets intentioner – själv ser jag inte större anledning att misstro Googles avsiktsförklaringar än statens.) Ur ett principiellt perspektiv, inte minst ett kulturarvsperspektiv, finns det  minst lika starka skäl som talar för skapandet av denna fantastiska litteraturskatt, även om det sker på bekostnad av upphovsrätten.

[Litet lugnande för de som är ängsliga för att Google kommer att kidnappa hela världslitteraturen kan vara att påminna om att staten har möjlighet att expropriera egendom om det ligger i allmänhetens intressen. Så kan ske även med immateriella rättigheter. Att rädda en litteraturhistoria ligger naturligtvis i allmänhetens intresse.]

I SvD så efterlyser Wennström idag hur som helst djupare perspektiv i upphovsrättsfrågan. Paradoxalt nog så gör han det genom att falla in i samma ytliga lingo som de flesta andra som är i grunden positiva till den rådande upphovsrättsordningen. De som är kritiska till upphovsrätten vill att allt skall vara gratis. De som är positiva till upphovsrätten inser att upphovsmännen måste få betalt.  

Så skriver Wennström i sin av ett mediebolag betalade ledarstycke. Många andra av oss tror på den kreativa kraften i sig, att text och bild kan skapas och kommuniceras utan ett vinstintresse och vissa av oss tar oss till och med för och skriver eller målar eller komponerar utan att relatera vårt skapande till pengar.

Mitt problem med så många av de som försvarar den rådande upphovsrättsordningen är just att de är så fixerade vi pengar. Diskussionen kretsar kring positivt laddade ord som ”ersättning”, ”arvode”, ”kompensation”, ”vederlag” eller negativt laddade formuleringar som ”gratisgenerationen”, ”tiggande upphovsmän”, ”parasiter” osv. En sådan terminologi gör oss knappast klokare.

Debatten behöver andra argument och en större pluralism – fler slags argument. Dessutom behövs det en lyhörd och välvillig inställning till varandras uppfattningar. Det är därför särskilt trist när Wennström hoppar på Isobel Hadley-Kamptz som konsekvent och – faktiskt – djupsinnigt försökt att ifrågasätta dogmer i upphovsrättsdiskussionen.

Ett djup i upphovsrättsdebatten fordrar, åtminstone för de av oss som tror på rättighetstanken, att vi går förbi ekonomismen, bortom diskussionen om kronor och ören, och istället reflekterar över vilka moraliska värderingar som upphovsrätten vilar på och hur dessa värderingar skall vägas mot de djupt liggande värderingar varpå konkurrerande intressen vilar. Är det rimligt att intressena bakom upphovrätten definitionsmässigt skall tillåtas övertrumfa intressena bakom informationsfriheten? Knappast rent generellt.

I vilket fall så är det fetischistiska förhållandet till pengar inte så övertygande i det sammanhanget.

Intellektuella utan rättspolitisk kompass

Dagens fällande dom mot Anna Odell framstår som en no-brainer i beaktande av vad den åtalade Odell själv berättade under rättegången. Straffet är väl inte heller så mycket att säga något om. Säkert kan Anna Odells handlande också i förlängningen visa sig ha gjort en del nytta.

Vad vi däremot kan tala mer om är hur rättegången behandlats i media och framför allt på Kultursidorna. ”Fria Anna Odell”, kampanjade Aftonbladet. Expressen är inne på samma spår. Många har betraktat det hela ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. I dagens DN ifrågasatte en journalist om inte rättegången mot Odell kostade mer än de onödiga åtgärder som Odell själv orsakade.

Så där har det låtit mer eller mindre unisont i tidningarna. Att Odell borde ”frias” antingen för att hon åstadkommit något bra, eller för att det kostar mycket att lagföra henne. Unisont. Det finns alltså en kompakt uppfattning bland åtminstone kulturjournalister att om bara ett brott begås med goda syften eller för att driva hem en poäng, eller om det är dyrt att hålla en domstol i gång, så kan hela processen ifrågasättas.

Lås oss suga på den underliggande demokratiasynen i den argumentationen egentligen innebär ett tag till. Vi kan börja med att läsa de här särbehandlingsivrarna, som häpnadsväckande nog representerar alla de fyra stora tidningarna 1, 2, 3, 4, 5. Alla tidningarnas ledande kulturjournalister framhåller att det är något ”fel” med antingen domen eller åtalet. 

Så mycket för en svensk press som tar sitt demokratiska mandat på allvar.

Uppdaterat: Bytte rubrik för att bättre passa inläggets tema och vill passa på att hänvisa till de rent rättsliga kommentarerna hos Jakob H.

Modern skadeståndsrätt for dummies

Malin Siwe klagar på skadeståndsrättens ”obegriplighet” i Dagens Nyheter. Hon jämför några olika fall och tycker att resultaten i domstolarna blir konstiga. Hennes viktigaste exempel är det med den diskriminerade mannen som fick 15 000 kronor i ersättning vilket ställs mot ett fall med en person som hotats under pistolhot och som fick samma belopp. Integritetskränkningen måste varit så mycket större i hot-fallet menar Malin Siwe, och anser väl att det borde utdömts mer pengar till den hotade personen än den diskriminerade.

Artikeln bygger dock på en sammanblandning mellan olika ersättningsformer. Malin Siwe skriver om brottsskadelagens ersättningar men klagar på skadeståndsrätten. Det är dock egentligen två olika system, om än nära sammankopplade (vilket skadeståndsrätten är till massor med andra juridiska system också). Brottsskadelagen handlar om offrets rätt till ersättning från allmänna medel, medan skadeståndslagen handlar om rätten till ersättning från den som ansvarar för att en skada orsakats (och typiskt sett är det den som själv orsakat skadan som ansvarar – men ibland kan det vara en arbetsgivare eller en förälder eller någon annan som får stå ansvaret). Det finns viktiga skillnader mellan de olika systemen. Vissa har noterats här tidigare.

Det är viktigt att vara tydlig med skillnaderna för annars finns det risk för att man kritiserar fungerande rättsliga institutioner utifrån problem med andra rättsliga institutioner. Skadeståndsrätten fungerar överlag bra och utvecklas i samklang med samhället. Om Malin Siwe hade ägnat mer intresse åt privaträtten hade hon nog funnit utvecklandet av en rättighetsdiskurs inom skadeståndsrätten lovvärd. Brottsskadeersättningssystemet har dock kända brister. Det har delvis att göra med att brottsskadelagen ändrats nyligen och att det därefter tar ett tag för praxis att sätta sig. Men det finns även andra anledningar. En översyn är därför utmärkt.

I vilket fall finns det anledning att kort säga något om skadeståndsrättens kärna eftersom merparten av den kritik som riktas mot skadeståndsrätten bygger på felaktiga uppfattningar om denna kärna. Det är sådana missförstånd som gör att kvällstidningar eller tv-reportrar ställer frågan, efter ett fruktansvärt barnamord där ersättning utdömts till en förälder med 100000 kronor, om ”är inte ett barn värt mer än så?” Det är därför som ersättningsskyldigheten för The Pirate Bay-företrädarna ställs mot ersättningsskyldigheten för en person som dömts för misshandel – med till synes orimliga resultat som följd.

Skadeståndsrättens grundtanke är att om någon på ett otillbörligt sätt skadat en annan så skall den som orsakat skadan ersätta den skadade med skadans värde. Det låter kanske simpelt men är inte alls simpelt. Den mesta kritiken i media och i allmänheten tar sikte på begreppet skada. Vad är en skada? Det definieras överlag inte i lagtext men det finns indikationer här och där. En klassisk uppdelning, som går tillbaka till tiden innan det fanns en skadeståndslag över huvud taget, är den mellan ekonomisk och ideell skada. Ekonomiska skador är sådana skador som låter sig på ett naturligt sett översättas till kronor och ören medan ideella skador är resten. En sönderslagen fönsterruta ersätts med ett ekonomiskt skadestånd medan en söndertrasad själ ersätts med ett ideellt skadestånd.

Här kommer nu det viktiga. Ekonomiska skador ersätts fullt ut enligt en jämförelse mellan skadans värde enligt någon etablerad värderingsmodell – bilens värde enligt tabeller, kostnaden för vården enligt kvitton, priset för att handla in en ersättningsvara på en fungerande marknad – medan ideella skador ersätts schabloniserat och ibland inte alls. Anledningen till det senare är att rättsordningen utgår från att den mänskliga integriteten eller vilket ideellt värde det nu är som skall ersättas inte går att ersätta i pengar på ett rimligt sätt. Det bästa vi kan göra är, dessvärre, att höfta till. De ideella skadestånden syftar inte till att täcka kostnader, i princip, utan går utöver sådant skadestånd som man kan få för till exempel rehabilitering. Om jag blir misshandlad och behöver plastikkirurgi som kostar mycket pengar så kommer skadeståndet att ge mig ersättning för kostnaderna och därutöver, som en schabloniserad ersättning, för angreppet mot min integritet. Integritetsintrånget ger mig kanske 50 000 kronor i skadestånd.

Är det för litet? Det beror på vad man relaterar det till. Om det inte finns något att relatera det till så är frågan om skadeståndets storlek egentligen omöjlig att besvara. Det finns skäl för att hålla nere skadestånden för ideell skada. Om det inte finns några referenspunkter som legitimerar ett högre belopp är det av rent samhällsekonomiska skäl motiverat att hålla nere beloppen. Den tragiska sanningen är att en våldtagen man inte är mer kompenserad av 100 miljoner kronor än av 100 000 kronor.

Det finns emellertid en mängd problem med ersättningssystemen. Ett stort problem är att lagstiftaren och andra normbildare, särskilt europeiska normbildare, har intagit en alltför instrumentell syn på skadeståndsrätten. För sådana normbildare framstår skadeståndssanktionen som ett trollspö, som kan användas för att åstadkomma sociala förändringar genom att verka som incitament eller som en avskräckande sanktion oberoende av hur skadeståndet traditionellt använts. Det är här som diskrimineringsskadestånden kommer in. Liksom andra ersättningar som har sin grund i EG-rätten. I EG-rätten används skadeståndet som ekonomiskt styrmedel. Diskrimineringsersättningarna bygger på EG-direktiv och tvingar därför svensk rätt att på olika sätt förändra våra uppfattningar. I allmänhet anses det att direktivet kräver att diskrimineringsersättningarna läggs på en högre nivå än ideella skadestånd i övrigt eftersom ersättningarna enbart därigenom kan fungera som en avskräckande insitutition: Krogen låter bli att diskriminera mörkhåriga personer om det kostar 100 000 kronor men  inte om det kostar 5 000 kronor. Kanske. Det är i alla fall tanken.

Svenska domstolar, eller i alla fall HD, har kämpat emot diskrimineringsrättens urvattning av traditionella skadeståndsföreställningar. Själv anser jag det är bra. Men helt har det inte gått. Nivåerna för diskriminering avviker därför i viss mån uppåt från andra ideella ersättningar. Det samma gäller för vissa andra kränkningar också. Lagstiftaren har nu sonika beslutat sig för att byta namn på diskrimineringsskadestånden. Det heter inte längre skadestånd utan ”diskrimineringsersättning”. Anledningen till det är att lagstiftaren vill signalera att det handlar inte om ersättning för en skada i vanlig bemärkelse här, utan om en annan typ av ersättning. Nu kanske det inte direkt löser grundproblemet, som här är den överdrivet instrumentella synen på historiskt utvecklade normssystem, men det är i alla fall ett försök. Och det finns ju många olika ersättningar i rättssystemet. Det finns i privaträtten värdeersättningar och vinstersättningar och viten, det finns i offentligrätten böter, sanktionsavgifter och straffavgifter. Kanske kan diskrimineringsersättningen hitta sin plats där någonstans, bortom den skadeståndsrättsliga begreppsbildningen.

**

Och för att återigen hamra in det där med ersättning till efterlevande. Om en förälder till ett dödat barn erhåller 50 000 kronor i skadestånd så är det inte en värdering av barnets värde. Barn har inte några ekonomiska värden på det sättet; barn är inte varor. Ersättningen syftar i dessa fall till att ersätta föräldern för schabloniserade kostnader för förälderns skada.

HD håller huvudet kallt i sommarvärmen

Högsta domstolen ligger inte på latsidan i sommarvärmen. I alla fall inte hela domstolen. Förra fredagen kom avgöranden i två frågor som många väntat på. Den första saken blev snabbt en nyhet i tidningarna. HD tog ställning för att de höga beviskrav som rättsordningen ställer upp i brottmål skall gälla även i våldtäktsmål. Ett välkommet konstaterande. Om än kontroversiellt, tydligen. Riksdagsledamöter och andra var snabbt ute och kritiserade avgörandet eftersom ”det riskerar att skicka fel signaler”. En ganska ofräsch kritik ur rättssäkerhetsperspektivet. Eftersom det finns en hel människor där ute som väljer att läsa domstolsavgöranden utifrån vilka personer som dömt i målet så kan det väl ändå vara värt att nämna att fler än hälften av HD:s ledamöter i målet var kvinnor. Inte för att det borde spela någon roll.

Samma dag, i fredags, kom ett annat avgörande som nog är mer principiellt betydelsefullt men som hamnar under allmänna medias radar. HD konstaterade nämligen att kommuner kan bli skadeståndsskyldiga direkt på grundval av Europakonventionens normer. Det kan kanske framstå som en självklarhet eller en banalitet för den som inte är så insatt, men i själva verket är det ett viktigt steg framåt i det svenska rättighetsskyddet. Åter igen är det HD, till skillnad från lagstiftaren, som skjutit fram positionerna i det praktiska rättighetsskyddet. Avgörandet är inte okontroversiellt. En annan möjlighet skulle ha kunnat vara att istället staten som en garant svarade för att kommunernas myndighetsuötvning sker i linje med Europakonventionen men att kommunerna inte själva kunde hållas ansvariga för kränkningar därav.  Men HD framhöll att bl a av koherensskäl det rimligaste är att konventionen skadeståndssanktioneras även när det gäller kommunerna. Ytterligare ett steg mot en levande rättighetskatalog tas således av HD.

Uppdatering: Idag skriver även SvD om EKMR-målet.

Vikten av att konsekvent bita den hand som föder en

Den svenska censurinstitutionen Statens Biografbyrå hade i många år en chef som hette Gunnel Arbäck. En av den svenska liberalismens osjungna hjältinnor. Arrbäck var något så ovanligt som en ledare som vågade ifrågasätta den grundläggande politik som hennes position vilade på. Hon framhöll gång på gång det principiellt tvivelaktiga i vuxencensuren. I sina sista uttalanden som ansvarig för verksamheten så gick hon till hård attack mot myndighetens sjäva ratio. Det är inte många som så konsekvent vågar bita den hand som föder en.

Det var inte bara själva censuren i sig som var problematisk. De flesta av oss är beredda att acceptera vissa begränsningar, till exempel när det gäller barnpornografi.  Men sådana begränsningar måste göras inom tydliga och rimliga riktlinjer.

Vuxenscensuren har inte några sådana tydliga och rimliga riktlinjer. Den arbetar istället med ett rent nonsensuttryck som centraltbegrepp, begreppet ”förråande”. Med ett sådant begrepp har filmcensuren genom åren lyckats hindra oss från att se estetiskt essentiella saker som slagsmål i Footloose, eller maskingevärsmassakrar i Commando. Eller, det är naturligtvis inte några estetiskt essentiella saker. Faktum är att det är överlag i de dåliga filmerna som censuren klippt. Tortyren i Salo kunde avnjutas i all sin prakt all censur till trots. Men det understryker problemet med censuren snarare än tvärtom.

I realiteten blev censuren en smakcensur. ”Bra” filmer klarade sig bättre än de dåliga, i alla fall i videovåldsdebattens kölvatten. Offer för denna censur är vi som fick ont i huvudet av att titta på gryniga och skakiga piartkopior av Robocop och Commando som spreds på VHS.  Det här var en piratverksamhet som verkligen kännetecknades av en kamp för det fria ordet och mot censuren. Och det menar jag på riktigt. När Robocop klipptes ned förstördes filmen också en smula och ett stycke god – om än inte fantastisk – filmkonst föll offer för ett godtyckligt intrampande i våra rättigheter.

I realiteten har inte filmcensuren klippt i vuxenfilm på längre. Den kamp för informationsfrihet som människor som Arrbäck fört lyckades skademinimera effekterna av en ohållbar statlig institution för länge sedan. Och nu kan vi äntligen hoppas att politikerna löper linan ut och avskaffar censuren. Sverige blir därmed även formellt ett litet liberalare samhälle.  Till slut lyssnade makten på Arrbäck. Banne mig på tiden.