You are currently browsing the monthly archive for december 2010.
Dear Mr. Michael Moore,
I read your open letter to the Swedish Government. I am afraid they will probably not answer. They’re a bit busy at the moment: The aftermath of the financial crisis requires attention. And there’s also the thing with the first suicide bomber in our country, which has caused quite some commotion. But don’t you worry, it is very unlikely that we will use this single act of terror as an excuse to invade a country. Or maybe a very small one, but that it is unlikely.
Anyway, since the Government will not answer your letter I thought maybe I could send you a short note,from the perspective of a Swedish lawyer on how the Swedish legal system works and how it doesn’t work . It seems there is some confusion here, probably as a result of differences between our systems.
1. I am afraid that you sent the letter to wrong place. In Sweden we keep our judicial system separated from the Government. The courts and the prosecutors carry out their work without intervention of the Swedish government. In fact, such intervention is forbidden. We think this is a good idea, but maybe we should think more outside the box here. It is just that states that allow for the Government to decide if an accused person should be held in custody or not in our country would be considered as dictatorships. Like the Soviet Union.
2: In some countries the Government runs a little judicial system of its own, on the side. I know that some countries even run little torture camps, so to say, outside the borders of the country where it is said that normal rules don’t apply. This way one could escape the tiresome requirements of due process, for instance. The Swedish state has not taken this route, even if there are several nice islands close that could be used for this purpose. Ösel, for instance. Or Åland. But so far the Swedish government has refrained from trying to cheat its way out of the requirements of the rule of law in such a way. I am sure this seems very backwards and inefficient to you. Anyway, this all means that the Government has nothing to do with the the processes of the legal system in individual cases.
3.Statistics is a difficult thing. Not all people know how to read statistics. When you quote statistics on the ratio between reported rape and legal proceedings, you seem to be getting it quite wrong, I am afraid. A reported crime is not the same as a crime and it is something completely different from a provable crime. Many reports of rape has its background in events that have happened behind the closed doors of a home. In these cases it can often be difficult to prove what has happened. And when sufficient evidence cannot be produced we have this peculiar principle in Swedish law called the presumption of innocence. You might have heard of it. It means that if the prosecutor cannot prove her case the law will consider the accused person as innocent. The downside of this is that possibly guilty men and women will go free. Yes, we would even let ”thousands of Swedish rapists roam free” if needed to uphold a Rechtsstaat.
4. Maybe there’s another difference here. In Sweden, we try not to let statistics influence individual cases of criminal investigations or proceedings. In your letter you quote (misinterpreted) statistics and seem to hold that this has relevance for whether Mr. Assange should be arrested or not. (So far the only question on the table has been whether to arrest Mr. Assange.) In the view of our archaic legal system it is not considered relevant whether Mr. Assange or someone else involved in the case, or if the allegations as such, fall into any particular statistical category. Each case should be dealt with individually.
5. A little digression into the Swedish language. In Sweden we have a saying that has recently become popular. We talk about ”foliehattar”. A foliehatt is a hat made by tin foil. It is used by people who wants to protect the brain from mind reading and other intrusions, for instance by the Government. I am not sure, but I think that the hat may also be used to block out signals from a transmitter that has been hidden in someone’s teeth. When a person is called a foliehatt it’s often because she’s a conspiracy theorist. The Assange case is a wet dream for the conspiracy theorist. Some talk about ”dark forces”, others about ”honey traps”, and you pitch in a little story about ”a conservative MP” that supposedly influenced the prosecutors in Sweden to change their position. People forming these arguments we call foliehattar in Swedish. It is difficult to take such arguments seriously. Some of these arguments may turn out to be, in reality, true or somewhat true. But it seems unlikely. It seems unlikely that an advanced CIA/Mossad/SÄPO trap would use these kinds of accusations. They crimes that Mr. Assange has been accused of are not the kind of activities that would put you in jail for a very long time. It seems unlikely also for a lot of other reasons. Even the wikileaks people in Sweden seem to think so. But what do I know, maybe it’s all part of the plan.
6. Your argument seem to be resting on an idea of fairness different from that of our little system. Here’s a quote. ”But that really wouldn’t be like you would it, to go all the way to another country to pursue a suspect for sexual assault when you can’t even bring yourselves to make it down to the street to your own courthouse to go after the scores of reported rapists in your country.” You seem here to be saying, in a nuanced manner, that since many rapists are allowed to walk free in Sweden, without even being brought to justice, the accusations of Mr. Assange shouldn’t be investigated. I don’t agree with the premise of the argument. Outside my window right now I see a father with a trolley, a woman holding a bag full of Christmas presents and two people trying wipe snow off their cars. Now, I know you can’t tell just from looking – but I would be quite surprised if all these people turned out to rapists. But let’s assume they are rapists, rapists that are being allowed to push trolleys, buy Christmas presents and drive cars, without the Government even trying to arrest them. Even if it was so, I can’t understand why not another accusation should be sufficiently investigated. Two wrongs don’t make a right.
7. Finally, to clear out some misunderstandings that have flourished in the discussion: Mr. Assange has not been charged with anything by anyone as of yet (and maybe he never will – the investigation is still ongoing); it is not criminal to have sex without a condom in Sweden; it is criminal to have sex without a condom if the person you’re having sex with wants you to use a condom; it can be criminal to have sex with a sleeping person; whether the accused person is a saint, or a horrible person, has no influence on the investigation of a crime; Sweden’s rape law is as far as I understand it not that different from most other Western countries.
Futhermore: Mr. Assange has the right to be presumed innocent, and a right to privacy; the women that has accused Mr. Assange of a crime should be considered as trustworthy as long as no compelling evidence says otherwise, and these women also has a right to privacy. Here I think that we have already seen a problem with the Swedish legal system, namely that it does not protect privacy enough in matters such as these. This holds for both Mr Assange, as well as for the women that made the allegations. We should also talk more about the relationship between the protection of privacy and freedom of speech. But these points have been completely lost in some strange war where people feel they have to take sides in an ongoing investigation regarding something they cannot know anything about. Quite depressing, really. Personally I sympathize strongly with wikileaks and the struggle for transparency. But that is not what the Swedish legal system is occupied with at the moment.
Allright, that was just some thoughts from Stockholm. I am sorry for mistreating the English language like this. I have been trying to make knäck at the same time as I wrote this. Knäck is normally very tasty. This batch turned out a bit burned, though. Those damned dark forces.
With best regards from a snowy Stockholm
Mårten
Assange släpps mot borgen, kan konstateras efter överprövningen i engelsk domstol. Borgensinstitutet känner de flesta svenskar förmodligen igen, från amerikanska teveserier och filmer. Eller kanske från den där dokusåpan om några prisjägare som livnärde sig på att dra med sig personer som gömt sig undan rättvisan efter att ha betalat borgen.
Nu kanske jag kissar i någons afternoon-tea här, men jag kan inte för mitt liv förstå varför en rättsordning använder sig av ett borgensinstitut av detta slag. Om en person som är misstänkt för brott antas kunna förstöra utredningen, fly eller fortsätta med brott kan man hålla henne frihetsberövad. Det framstår ju som rimligt. Varför skulle pengar blandas in i den bedömningen. Borgensförfarandet kan säkerligen öka sannolikheten för att den misstänkta personen inte flyr, i alla fall ibland. Men som dokusåpan om prisjägarna som livnärde sig på att med sig personer som gömt sig undan rättvisan efter att ha betalt borgen visar, så är risken att förlora pengar ingalunda någon garanti för att en tilltalad infinner sig, till exempel.
Än märkligare blir det när man ställer upp kravet att borgen ska betalas av ett flertal personer. Hur kom man på den tanken? Jag ser framför mig Old Bailey på 1820-talet när Sir Roger, Lord Moyne och Dr. Halifax träder in med ett läderfordral med pengar som ska användas för baronens borgen. Med rika vänner kan man invänta rättegången på godset. Det vet ju alla att en gentleman inte flyr rättvisan, stiff upper lip and allt that. Förutom neslingarna som flydde till Rhodesia. Fattiglappen fick kallt räkna med att skaka galler inför sin prövning.
För mig framstår hela borgensinstitutet (alltså – detta borgensinstitut, inte borgen som säkerhet för fordringar) som konstigt och arkaiskt. Finns det inte anledning att hålla någon inspärrad inför en eventuell prövning borde hon släppas fri. Oavsett hur mycket pengar hon kan skrapa fram. Och vice versa.
Eller? Borgensinstitutets försvarare får gärna bidra till min upplysning.
*
Jag har ingen uppfattning om huruvida Assange borde sitta frihetsberövad eller inte. Jag har inte tagit del av det underlag som domstolarna grundat sin bedömning på. Därmed bör man, som alltid, enligt min mening, hålla tyst i sakfrågan. Däremot är det förvånansvärt svårt att få klart för sig om det var den svenska åklagarmyndigheten som initierade överklagandeprocessen eller om det var den engelska myndigheten. Den svenska åklagarmyndigheten dementerar att den bidragit till överklagandebeslutet. Andra hävdar motsatsen (se kommentarstråden till föregående inlägg på bloggen, Assange och rättvisan). Men det spelar väl strängt taget inte så stor roll när nu domstolens beslut kommit.
Några banala iakttagelser inför fortsättningen:
Om det inte finns tillräcklig anledning att hålla Assange frihetsberövad ska han naturligtvis också sättas på fri fot.
Förhoppningsvis påverkar inte de engelska domstolarnas beslut möjligheterna för det svenska rättsväsendet att nå ett slut i ärendet.
Om det blir åtal i ärendet så hoppas jag att Assange infinner sig i svensk domstol och att han tills dess betraktas som oskyldig.
Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.
Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.
1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.
2. Assanges integritet ska respekteras.
3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.
4. Anmälarnas integritet ska respekteras.
5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.
6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.
7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.
8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.
9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.
*
Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.
Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.
Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.
Rubriken är tillspetsad, men i viss mån stämmer det. Jag skriver om den överdrivet malliga självbild som präglar den svenska yttrandefrihetsdiskussionen och hur det är dags att göra upp med i samband med utvecklandet av ett nytt grundlagsskydd i Svensk tidskrift idag. Jag framhåller bland annat:
”Diskussionen om morgondagens yttrandefrihet kommer att präglas av debattörer som framhåller att det svenska systemet har fungerat bra, att det svenska skyddet för yttrandefriheten är unikt och att skyddet för den svenska pressen har främjat det demokratiska samtalet. När sådana uttalanden läggs till grund för att försvara den rådande ordningen bör man vara vaksam. Bristerna i skyddet är nämligen många och behöver framhävas i processen om hur regelverket ska reformeras.”
Läs mer här.
Mårten Schultz. 