You are currently browsing the monthly archive for juli 2008.

 

FRA har polisanmält bloggaren Henrik Alexandersson efter att han lagt ut den lista med namn som cikulerat och på vilken personer som påstås ha hamnat i FRA:s register tas upp. Det är kanske inte så konstigt men eldar onekligen på situationen och bidrar till den bild av ett storebrorssamhälle som många framhåller. Ett samhälle där vi granskas, ett samhälle där kritik mot granskningen avfärdas som mindre vetande, ett samhälle där de allra mest kritiska rösterna polisanmäls och kan gripas. Det är lätt att föreställa sig stöveltrampen i bakgrundsljudspåret på filmversionen av detta.

För egentligen är inte det viktigste med FRA-lagen om någon granskning egentligen sker av oss Internet-användare, vare sig den sker av datorer eller byråkrater. Att det är integritetskränkande är egentligen så självklart att det inte behöver sägas. Men det allra viktigaste är vad det gör för samhället, för diskussionen, för vår bild av hur vi är fria människor i ett fritt samhälle.

Jag tänkte själv på det där, när jag skrev mitt enkla Hulk-skämt sent i går kväll. (Se nedan.) Kommer även detta skämt att registreras någonstans? Kommer jag ha svårt att få visum nu? Kanske kan någon se en underton av verkligt hot i det, tänkte jag. Och så hörde jag de där stöveltrampen och funderade på att låta bli att skriva det. Men med modet brinnande i mitt bröst så beslutade jag mig ändå för att skriva mitt skämt. Ett samhälle utan superhjälte-associationer, utan Marvel, där jag inte kan beskriva mig själv som hulken är inte värt att leva i!

Redan möjligheten att granska mitt privata liv är ett intrång i det, även om någon faktisk granskning inte sker. Redan möjligheten att granska mitt privatliv hindrar mig, hämmar mig och disciplinerar mig. Eller, i alla fall, redan möjlighet att granska mig kan hindra mig, hämma mig eller disciplinera mig. Möjligheten att se in i mitt privata liv gör mig med andra ord i en mening till en fånge.

En belysande jämförelse finns i den idéhistoriska synen på fängelset. Ett fängelse kan vara många saker. Fängelset är inte bara en institution i form av en byggnad där samhället kapslar in brottslingar, för att hålla dem borta från andra, för att vårda dem eller för att bestraffa dem genom att skilja dem från sina vanliga liv. Fängelset är också en samhällets institution för framtvingande av lydnad, disciplin – en institution där en större makt betvingar en mindre makt och (i alla fall i allmänhet) hävdar att tvånget är berättigat. Alla dessa fasetter av fängelset som idé finns i Benthams vision om Panopticon.

 

 

Panopticon är något på en gång väldigt praktiskt och något väldigt abstrakt. Praktiskt så är Panopticon idén om det perfekta fängelset, nu i den praktiska, fysiska betydelsen. Panopticon-fängelsets perfektion ligger i första hand i dess arkitektur (se bild). Fängelsebyggnaden är cirkulär och består av lager, som trädstammens årsringar. Längst ut, direkt innanför fängelsets yttre väggar, ligger cellerna där de som bevakas tillbringar sin tid (vilket kan vara fångar men också andra kategorier som kräver bevakning och disciplin – arméer, etc.). Dessa celler har samtliga ljusinsläpp genom öppningar utåt. Cellerna har också öppningar inåt, mot fängelsets mitt/nav, vilket gör att ljuset fortsätter vidare mot fängelsets mittpunkt. I centrum av fängelset finns ett vakttorn. Vakttornets fönster är ordnade så att fångarna inte kan se in i tornet – däremot kan den som befinner sig i vakttornet se allting i alla cellerna.

 

 

Härigenom skapas en fullständig genomlysning av fångarnas liv. Fångarna kunde konstant bevakas från mittens vakttorn, men fångarna kan inte veta när de rent faktiskt övervakas. Och det verkligt praktiska, enligt Bentham själv, var att den fullständiga genomlysningen kom till ett lågt pris. Eftersom fångarna aldrig kan veta när de övervakas kommer övervakningen att vara maximalt effektiv. Fångvaktaren behöver inte konkret övervaka fångarna hela tiden för att de ska utgå från att han (på denna tid kan vi nog utgå från att fångvaktaren var en man) ser dem. Fångvaktaren behöver inte ens vara närvarande hela tiden, för att bevakningen ska tjäna sitt disciplinerande syfte.

 

 

Disciplin genom arkitektur således. Eller som Bentham säljer in idén: ”Morals reformed — health preserved — industry invigorated — instruction diffused — public burthens lightened — Economy seated, as it were, upon a rock — the gordian knot of the poor-law not cut, but untied — all by a simple idea in Architecture!” Som en arkitektorisk modell för fängelsebyggande har Panopticon fått ett visst genomslag. Bentham hade svårigheter att sälja in den under sin livstid – han fick aldrig se ett renodlat Panopticon-fängelse – så har den haft större genomslag därefter. Ett känt exempel är Presidio Modelo på Isla de la Juvendad utanför Kuba, där Fidel Castro satt fången på 1950-talet.  

 

 

Panopticon är emellertid något mer än en byggnadskonstruktion, vilket Foucault visat. Det är också en metafor för hur den osedde granskaren kan disciplinera de granskade och hur själva möjligheten att bli granskad kan räcka för att hålla oss i schack. Det räcker med intrycket av övervakning, som kan vara falskt, för att vi skall påverkas. Sociologiska undersökningar sägs ge stöd för samma iakttagelse. Tror vi oss kunna bli granskade, så ändrar vi våra beteendemönster.

 

Här har vi den smygande faran, som smugit sig väldigt långt på kort tid, med FRA-lagen och de liknande diskussioner som förts under senare tid. Vårt samhälle förändras. Och det även om vi kanske inte i praktiken blir granskade, eller bara ibland blir granskade. Vi talar tystare med vår kritik. Vi använder oss av masker, i konkret eller abstrakt bemärkelse.

 

 

Vi disciplineras.

Annonser

En av de roligaste sakerna med den här bloggen är att se vilka google-sökningar som lett besökare in på bloggen. Oroväckande sökningar leder ofta folk hit, har det visat sig. Och idag var det en besökare, som efter googlingen av ”jurist, docent, dömd för bedrägeri” hittade hit.

Ouch.

Jag ser Expressen-löpet framför mig. Med den där bilden som ni ser på Om mig-sidan.

(Jag är oskyldig. Lovar. Och om jag har gjort det så var det i nödvärn.)

DN tar upp civilkuragelagstiftningen, en lagstiftning som genomgått många turer fram och tillbaka. Civilkuragelagstiftningar, eller vad vi nu skall kalla det, innebär att vi under straffansvar i vissa situationer kan åläggas en skyldighet att agera för att rädda någon i fara. DN-ledaren är kritisk till sådan lagstiftning. Men som vanligt missar diskussionen hela den centrala frågeställningen, som i juridiska och filosofiska sammanhang diskuterats febrilt sedan 60 år tillbaka:

Vad är, egentligen, skillnaden mellan att orsaka en fara eller skada för annan, och att bara passivt se på? Finns det några rationella skäl att göra en distinktion mellan att aktivt orsaka en fara och att underlåta att avvärja en fara?

Liberalt ansvarstänkande förutsätter en sådan distinktion men den är betydligt mer svårfångad än man kan tro. Distinktionen är därtill helt central för rättsligt ansvarsutkrävande, både civilrättsligt och straffrättsligt. Jag blir ansvarig för din död om jag knuffar dig i vattnet och du drunknar, men inte om jag bara ser på när du drunknar. Om jag inte är badvakt. Eller kanske polis. Eller förälder. Då ansvarar jag även för underlåtenheten. Eller är det en ”underlåtenhet”, en passivitet, att se på när mitt barn drunknar. Jag är kanske inte passiv i någon vardagsspråklig bemärkelse – jag kanske i stället fortsätter dricka min öl eller läsa min tidning eller spela fotboll. Kort sagt: Kan man göra en skillnad, som bygger på en rationell argumentation, mellan att aktivit orsaka en fara, eller en skada, och att göra det genom passivitet?

I min doktorsavhandling hävdar jag att det går att legitimera en sådan distinktion med en semi-rationell argumentation: Skillnaden mellan att underlåta att förhindra en skada och att aktivit skada någon står att finna i hur man agerat i skadan orsakshistoria. Det kan tyckas som en andefattig tes, men den är mer kontroversiell än man kan tro. Den utgår från premissen att även en underlåtenhet, en icke-handling, kan vara en orsak till något. Den utgår från att även en underlåtenhet ibland bör medföra ansvar. Den utgår från att det inte finns någon faktisk skillnad mellan en underlåtenhet och en aktiv handling bestående i att någon ”gör något”.

**

Men den mest intressanta frågan är väl ändå: Bör det som de flesta skulle betrakta som en passivitet kunna medföra ett ansvar för de skador som inträffar till följd av beteendet, men som inte skulle inträffat om den passiva betett sig på ett moraliskt lämpligare sätt? Ja, varför inte? Svensk lagstiftning innehåller redan mängder av undantag från vad som ibland betraktas som huvudregeln, nämligen att passiviteten inte medför ansvar. Mängder. Och dessa tycker vi överlag är moraliskt acceptabla.

Vi tycker att det är acceptabelt att den läkare som släpper skalpellen mitt i en operation och låter patienten dö hålls ansvarig, eftersom hon bidragit till att skapa en risk för skadan. Vi tycker att det är moraliskt acceptabelt att den förälder som låter sitt barn svälta ihjäl hålls ansvarig. Vi tycker att badvakten som ser på när det badande barnet drunknar skall hållas ansvarig. Varför skall inte en generell skyldighet att ingripa vid fara införas?

Här kan man anföra rättstekniska problem sammanhängande med rättssäkerhetsproblematiken och moraliska problem. Rättstekniska problem kan vara att det blir svårt att formulera lagregler som är tillräckligt lyhörda för de proportionalitetshänsyn och avvägningar som fordras. Få tycker att vi skall ha en straffrättssanktionerad skyldighet att ingripa med risk för våra egna liv, för att rädda andra liv. Hur skall man kunna lagstifta om proportionalitet, frågar DN. Det anses inte som något generellt problem och är inte en övertygande invändning. Hela Europakonventionen, t.ex., genomsyras av proportionalitetstankar och jag tror inte DN:s ledarredaktion ser dessa som ett avgörande problem för konventionens status som legitim lag. Och nog kan en tillräckligt förutsebar lagstiftning formuleras med litet ansträngning.

Mer intressant är den moraliska invändningen på liberal grund. Är det inte ett intrång i vår handlingsfrihet att tvingas agera för att rädda andra? Tja. Det är det kanske. Ibland. Men nog är det i sådana fall ett legitimt intrång, om man formulerar reglerna restriktivt. Varför skall mitt intresse av att ha en fullständig handlingsfrihet väga tyngre än intresset hos det barn som drunknar i badkaret framför mig, om min insats enbart handlar om att sträcka ut handen och ta ett snabbt tag om barnet. Avvägningen måste göras från fall till fall.

Men, skamlös självmarknadsföring, läs vad jag skriver i min avhandlings appendix om underlåtenhet.(Ingen annan verkar ha gjort det.) Finns på ett bibliotek, eller en bokhandel, nära dig.

Hanne Kjöller i god form i dagens DN. ”Rättssalen är inget rum för krisbearbetning” är rubriken. Det kan det dock vara. Däremot skall inte BROTTMÅLET vara rummet för krisbearbetning, som Kjöller framhåller.

Många andra verkar inte, till skillnad från Kjöller, insett vikten och betydelsen av privaträttens separata ansvarssystem. I min kommande bok om Kränknng, ute i september, skriver jag en del om dessa frågor.

Så här säger idag Sven Tolgfors: ”Endast om en person i Sverige har direkt koppling till yttre hot mot landet, som internationell terrorism eller annan stats agerande mot Sverige, blir den relevant för FRA:s signalspaning.”

Det känns lugnande. Jag tycker att man skall spana och på alla sätt kartlägga kända terrorister, mördare eller diktatorer för den delen. Däremot så skall inte jag riskera att hamna under en granskares lupp bara för att jag skriver om känsliga ämnen till en person utomlands. Men som jag förstår statsrådet så garanterar han alltså nu att mina e-mail inte kommer att hamna under någon persons ögon, och inte heller kommer mitt namn figurera i listor eller liknande, om jag bara låter bli att korrespondera med terrorister eller liknande. Låt oss betrakta detta som en utfästelse. En garanti.

Om Tolgfors talar sanning, och jag förutsätter alltid att inte människor ljuger för mig, så är det lugnande. Kanske FRA-lagsdebatten ändå har gått överstyr. Det här innebär ju att väldigt, väldigt få svenskar någonsin kommer att finnas med i FRA:s handlingar eller register. Extremt få. Mina email till fredliga utländska vänner kommer alltså aldrig att innebära att jag på något sätt registreras, även om jag skriver ”Rosenbad”, ”carentanyl” och ”intifada” i samma e-mail. Det har Tolgfors garanterat. Det är en garanti som jag betraktar som helt central för förtroendet för regeringens inställning till integritetsfrågor.

 

**

Norberg skriver som vanligt intressant om integritetsfrågan.

1: Institutet med lekmannadomare bygger på en arrogant och föråldrad syn på juridiken. Varför har vi inte lekmannakirurger, lekmannafysiker eller lekmannaqueerteoriprofessorer? För att det kräver kompetens.

Juridiskt beslutsfattande kräver också kompetens. Det kräver kunskaper, specialistkunskaper. Att sitta i domstol i ett brottmål handlar inte om att titta, riktigt noga, på den tilltalade och sedan med sitt sunda förnuft komma fram till om hon ”gjort det” eller inte. Det handlar om att applicera ofta tekniskt svårförståeliga regler och begrepp på verkliga situationer. 

Fråga vem som helst vad ett ”åberopande” är, vad nödreglerna innebär, hur dagsböter räknas ut, vad compensatio lucri cum damno betyder. Det behövs kunskaper.  

2: Juridiskt beslutsfattande handlar inte om social ingenjörskonst eller att uttrycka folkliga värderingar. Det handlar om att applicera förutsebara normer på nya fall utifrån de värderingar som ligger nedlagda i rättssystemet i sin helhet. Det är ofta svårt. Det kräver insyn i rättssystemet i sin helhet. Det kräver också utbildning, omdöme och integritet. Det kräver erfarenhet.

3: Kan någon ge ett gott exempel på när lekmannadomarna faktiskt gjort nytta? Jag kan, men vill helst inte, ge många exempel på motsatsen, när lekmannadomare velat fälla personer som sedan friats och som i en rättsstat borde friats. Här finns det förstås ett argument som tilltalar vissa av lekmannadomarnas försvarare: Fler personer borde fällas, även om det finns tvivel. Den inställningen är obehaglig.

4: Ett argument, sammanhängandes med de ovanstående och som kan uppfattas som elitistiskt bland jurist-bashers: Jurister fostras i rättssäkerhetsideal och förutsebarhetstanken under sin utbildning på ett sätt som få andra gör. Betydelsen av ”hellre fria än fälla” framstår som större för jurister än andra. Rättssäkerhetsvärderingarna ligger ofta djupt hos jurister och tenderar att få betydligt större vikt i avvägningar mot andra värderingar än hos gemene man. En sådan intellektuell och moralisk fostran är enligt min mening viktig för en god domare.

5: Nämndemannainstitutet bygger på en tanke om att jurister, eller i alla fall juristdomare, är avvikande från folket i övrigt. Men bortsett från den juridiska kompetensen så är jurister som folk är mest. Vi röstar, skaffar barn, blir förälskade, somnar framför teven, granskas av myndigheter, blir sjuka och arbetslösa och i slutändan så drabbas vi av samma snöpliga slut som alla andra. Vad mer specifikt är det som gör att juristen till skillnad från politikern antas vara diskvalificerad från att representera ”vanligt folk”? Vi jurister har olika bakgrund och värderingar. Vi är inte en homogen konservativ klump. Vi dricker inte blod tillsammans och vi röstar inte alla på M. Vi röstar på olika partier (även om jag i och för sig tror att extrempartierna är ganska ovanliga val bland juristdomarna – det kanske är sådana perspektiv som juristerna inte kan representera?) Vi är strejta eller gay, vi är ljusa eller mörka, ateister eller troende, närsynta eller skarpsynta. Jurister och domare är också en del av folket. Jag lovar.

6: Det är ett försvinnande fåtal fall där lekmannadomarna i praktiken har någon betydelse alls för den sakliga utgången av ett mål. I praktiken är det alltså främst som en symbol som vi har lekmän i domstolarna. Är det rimligt? Är det värt pengarna? Kan inte partierna hitta andra sätt att uttrycka sådana symboliska värden?

7: Som jurist FÅR jag inte vara nämndeman. Min kompetens gör att jag diskrimineras. Varför skall jag diskrimineras från att vara nämndeman bara för att jag har en utbildning? Är det förenligt med tanken att alla ämbeten skall utses efter påverkbara faktorer som förtjänst och kompetens?

8: Om det nu är så att det är väldigt viktigt med lekmän i domstolarna – varför har vi då inte bara lekmän i domstolarna? Varför inte införa folkdomstolar på riktigt? Det har prövats i andra länder. Med risiga resultat, i och för sig, men om man nu menar att en djupare förståelse av juridiken skall underkastas det folkliga inflytandet så är det kanske resultat som är acceptabla för att åstadkomma ett verkligt folkligt inflytande över även domstolarna. Eller?

9: Min uppfattning är att samhället behöver en funktionsfördelning och en maktfördelning. Domstolarna skall vara oavhängiga de strömningar som råder för stunden och skall, idealt, stå för en balanserad och neutral granskning utifrån av folkvalda i förväg och förutsebart nedlagda regler och principer.

I en sådan samhällsvision skall politiker inte sitta i domstolarna.

inte en dag utan nya artiklar om FRA-lagen. Efter att den lista med 103 personer som fastnat i FRA:s granskningar cirkulerat på webben – vilka överlag knappast verkar vara den typ av personer som ligger bakom nedskjutningar av Hercules-plan i Afghanistan – så går nu Ingvar Åkesson ut och försöker lugna ned stämningarna. Det går väl sådär.

Åkesson säger att ingen på listan blivit ”telefonavlyssnad”, vilket är en form av övervakning som jag inte ens hört varit uppe till diskussion i samband med FRA-lagen innan. Och faktum kvarstår: Här är människor som i alla fall till viss del är helt oskyldiga till några brott som hamnat i en granskning som de inte kände till. Det är knappast förenligt med artikel 8, i kombination med artikel 13 och 6, om inga möjligheter skulle finnas för sådana personer att få kännedom om att de hamnat i myndigheternas granskning eller få tillgång till ett effektivt rättsmedel mot intrånget i privatlivet.

Bakom dessa artiklar i Europakonventionen står de stora principfrågorna. Myndigheterna skall inte granska eller kartlägga medborgare om inte just dessa medborgare anses innebära en risk – och om myndigheterna granskat någon skall denna person få reda på det efter att motivet till granskningen inte längre är aktuellt och då skall den oskyldiga som hamnat i nätet få rätt till upprättelse för misstänkliggörandet.

Båda tidningarna har dessutom FRA-lagen som föremål för sina respektive huvudledare. Folkpartiets senkomna men välkomna ifrågasättande står i fokus för SvD:s ledare, med den talande rubriken ”Är du med eller mot?” jämte en bild på Birgitta Ohlsson. Om det räcker för att förhindra att ungdomsväljarna väljer vänsterpartierna pga regeringens sopiga retorik och överlägsna framtoning ifrågor som dessa är väl oklart.  FP:s nya restriktioner räcker enligt min mening långt för att tillgodose just de krav på rättssäkerhet som kritikerna av lagen framhållit; de krav som statsministern avfärdat som ett missförstånd.  Och med den inställningen från statsministern är kanske den regeringskris som DN prognosticerar kanske inte så långt borta.

Kommer även Folkpartiserna avfärdas som mindre vetande? Kommer de att få höra Tolgfors förklara att FRA-granskningarna av mina utlandsmejl, under förutsättning att jag uttrycker mig klumpigt, behövs för att jag inte skall skjuta på Afghanistan-trupperna. (Jag har inte några avsikter att skjuta på några soldater alls.) Kommer även Folkpartisterna få höra den hitintills häpnadsväckande grunda analysen av hur en lagstiftning som denna är förenlig med integritetsskyddet i Europakonventionen ”eftersom det handlar om rikets säkerhet”?

***

I vilket fall. Integritetsskyddet, eller snarare rätten att få bli lämnad ifred, har seglat upp som vår tids stora rättspolitiska fråga. Det är en naturlig utveckling i ljuset av att det genom modern teknik blivit så mycket lättare att kartlägga folk. FRA-lagen är bara en symbol. Det är en symbol för en oro, en oro för vad vårt privatlivs historier används till utan vår vetskap. Det är oron för att någon talar om oss bakom vår rygg, en oro för att bli misstänkliggjord utan att veta om det, en oro för att det hemligaste kanske inte blir hemligt – det kanske läses av riktigt hemliga personer på en myndighet som, om det är riktigt hemliga uppgifter, kanske läcker informationen eller säljer den till någon annan som inte bryr sig om att hålla den hemlig. I en sådan värld behövs rättsliga restriktioner, balanserande institutioner och framför allt en stor medvetenhet om de avvägningar som hela tiden behövs göras.

Regeringen har hitintill inte uttryckt något större intresse för dessa frågor. Statsministern har i intervjuer inte ens verkat velat ge uttryck för att det finns intressekonflikter. Jag har förståelse för argumentet, som Jan Björklund tidigt uttryckte det, att bedömningen om lagens berättigande byggde på en avvägning, där integritetsskyddet tillmättes betydelse, men där andra intressen, såvitt de nu kunde bedömas, fick försteg. Det är ett bra argument! Det är fel slutsats, enligt min uppfattning, men ett bra argument. Men att säga att det här är en fråga om rikets säkerhet, och sedan inte säga något mer alls, det är inte ett bra argument. Det är en approach som kommer att bita regeringen i svansen. För det här – integritetsskydd (privacy), rättssäkerhet, behandlingen av information om oss själva – det här kommer att diskuteras i olika former de kommande åren i alla tänkbara arenor, ur alla tänkbara synvinklar.

Folkvalda företrädare som inte ser det behöver gå till optikern.

Justitieministern beskriver regeringens nya hårdare tag-policy mot ”den organiserade brottsligheten”?* Hade det varit för ett och ett halvt år sedan hade detta sett mest positivt ut. Men nu blir man litet orolig, efter regeringens och alliansens debacle i FRA-frågan. För FRA-lagens stora kostnad är att i alla fall jag numer är orolig för hur pass väl lagstiftaren prövar sina förslags förenlighet med de grundläggande mänskliga rättigheterna, som de skyddas i Europakonventionen, främst.

FRA-lagens förenlighet med skyddet för privatlivet, art. 8 i konventionen, är osäker. Justitieministerns lista på åtgärder i dagens tidning är känsliga främst ur rättssäkerhetssynvinkel. Förslaget om att lättare kunna komma åt påstådda brottslingars egendom är en åtgärd som fordrar långtgående rättssäkerhetsgarantier, t.ex. Det är inte okej att brandskatta brottslingar. Ministerns förslag till fördjupad underrättelseverksamhet gör mig också nervös i ljuset av det ointresse för integritetsfrågor som visades upp i samband med FRA-debatten.

Sexhandeln står också högt upp på regeringens att göra-lista. Det är en prioritering som borde vara självklar men som inte alltid varit det. Asks debattartikel i DN är ett steg framåt i den rättspolitiska debatten. Metoderna för att åstadkomma målsättningarna riskerar dock att överskugga detta goda syfte. Avlyssning är en metod som framhålles. Återigen: Hur lyhörd är regeringen för integritetsskyddet? I fall av konkreta misstankar om trafficking bör dock avlyssning ofta vara självjklart motiverad. I övrigt är debattartikeln i DN på alla sätt hoppingivande.

I vilket fall: En sak som senare tids diskussion visat är att rättighetstanken och konkret europakonventionen bör spela en viktigare roll i svensk politik och främst lagstiftning. Alla lagförslag borde helt enkelt prövas mot en ärlig läsning av konventionen. ”Är detta förenlighet med rättigheterna i Europakonventionen?” borde frågas efter varje förslag. Riksdagsledamöterna behöver något slags rättighets-controllers för att motverka övertramp. Lagrådet försöker ju göra sitt men det behövs rättslig granskning tidigare.

 *Man blir litet fundersam. Vad är egentligen organiserad brottslighet i Sverige? Vi har väl en del narkotikaligor, kan man anta. Sådana är väl organiserade brottsliga associationer. Men är MC-klubbarna det, där en del medlemmar ibland begår brott? Är Pirate Bay ”organiserad brottslighet”? Är de med bidrag tidigare så förslaget trixande ungdomsförbunden organiserad brottslighet?

Jag är ju skeptisk till nämndemännainstitutet i svenska domstolar. Här är ett nytt exempel på problemen, den islamofobiska nämndemannen i Ystad som inte ser sin kampanj mot invandring som ett problem eftersom: Det är domaren som dömer och inte jag. Dessutom har jag aldrig haft en muslim i något mål vad jag vet.” (Nämndemannan är alltså lika mycket domare som juristdomaren.) Och här skriver Sanna Rayman om morgondagens nämndemannalevantörer i Almedalen. Vore det inte uppfriskande med ett verkligt folkligt inflytande i brottmålen? (Nej, det vore det inte.

Ännu ett mutbrottsmål tycks nu sluta med friande domar. Denna gång är det åtalet mot Ericsson-cheferna som ogillades i hovrätten. Mutåklagarna kan möjligen trösta sig med den klargörande domen från Högsta domstolen igår, som klargjorde bland annat vilka intressen som mut- och bestickningsbrotten skall skydda, men även analyserade vad en otillbörlig belöning kan vara. (I HD-fallet ansågs det vara en belöning att få köpa sprit från Tyskland till det pris som den betingade i Tyskland.)

Det mest intressanta målet just nu är onekligen Trond Sefastssonhistorien. Sefastsson åtalas för två fall av mutbrott, eftersom han – enligt åklagaren – tagit emot en otillbörlig belöning för att utföra sitt journalistiska uppdrag. Målet rymmer en massa spännande frågeställningar. Utförde Sefastsson verkligen detta i sin roll som journalist? Åklagarens bevisuppgifter tyder på att det finns goda argument för det. Vad spelar det för roll att Sefastsson i sådana fall var just journalist och inte, som i det typiska mutbrottet, en offentliganställd? Även journalister kan låta sig mutas. Åklagaren har i en elegant vändning, möjligen alltför diffus för domstolen, hävdat att brottet är grovt eftersom det ”skadad eller riskerat att skada förtroendet för fri och självständig journalistik”. (Ett sådant förtroende skulle jag vilja ha.) Var det en otillbörlig belöning? Skall den betalande personen dömas för bestickning? Är det inte en nödhandling som skett om handlingen gjordes för att få, vad han trodde, var en oskyldig man ur fängelse? Och var är egentligen alla pengarna? Det finns inget förverkandeyrkande i stämningsansökan.

Frågorna är många.

Det här är ett unikt mutåtal. Men frågan är varför det bara är mutåtal. Jag ser ju fortfarande att det skulle ha varit intressant att föra in ocker-tematiken, för det fall mutbrottet inte fastnar. Hur man än vrider på det har Sefastsson enligt sina egna uppgifter tagit emot väldigt mycket pengar av en familj i trångmål. Och även om Sefastssons advokat Gunnar Falk till tidningen antyder att det är normalt av jurister – domare i skiljedomstol, eller rättsvetare med rättsutlåtanden – att tjäna pengar på sidan, så är det här i en helt annan liga. 400 000 kr i kontanter innan arbetat ens börjat är (dessvärre) inte ett vanligt arvode bland jurister. Jag vågar nog påstå att det i princip aldrig förekommer i situationer där klienten är en vanlig, fysisk person. Och jag hoppas verkligen att sådana betalningar inte förekommer när den betalande personen befinner sig i trångmål, helt utelämnad till den jurist som får betalningen.

***

Jag stammar ur mig några kommentarer kring åtalet i Medierna, på P1 imorgon.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter