Knappt har Grundlagsutredningen hunnit presentera slutbetänkandet (som finns i pdf på Grundlagsutredningens egen hemsida här) förrän kritiken börjar komma. DN:s kritik på ledarplats är karakteristisk för en ledarsida som saknar all tonkänsla för rättspolitik. För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen. Utredningens lagförslag kritiseras men inte för sitt innehåll utan för sitt utseende, för det intryck som det kan ge. Det är ju litet ironiskt eftersom de flesta kommer att få intrycken från just DN och andra media – det är få som läser en hel SOU, särskilt när den är så här omfattande.
Faktum är att det finns något lätt tragiskt över hur Sveriges största morgontidning fokuserar på förslagens möjliga effekter på opinionen, istället för att fråga sig om grundlagen kommer att bli ett bättre dokument för att hantera grundläggande problem i praktisk juridik. För en journalistik så fokuserad på opinioner och pr, där skickligt applicerad kosmetika uppskattas mer än en rejäl ansiktslyftning, är det måhända inte så konstigt. För de av oss som är mest intresserad av hur man skall skapa möjligheter att faktiskt göra något med grundlagen, att kunna använda den till något, är den instrumentella aspekten betydligt viktigare än opinionsbildningen.
Andra kommenterande journalister inser att det finns mer i en grundlag än att skicka signaler. Alla juristers favoritledarskribent Maria Abrahamsson skriver mer insiktsfullt om förslaget, om än utan de menlösa historiska utflykter som DN bjuder på. Hon verkar överlag imponeras över utredningens arbete. Dessutom verkar Maria Abrahamsson faktiskt ha läst förslaget. Maria Abrahamsson verkar dock tycka att upphävandet av uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är av begränsad praktisk betydelse och mest av symboliskt intresse. Det håller jag inte med om.
Min uppfattning är att det stora problemet med 70-talets regeringsform har varit att den varit i stort sett oanvändbar som ett rättsligt dokument. Det har väl att göra med den anda som rådde när grundlagen skrevs: Genom en historiens nitlott lyckades vi inte få till en fungerande konstitution under den upplysningstid då sådana dokument hade bäst grogrund, en konstitution som därefter kunde ha med historiens cementerande kraft fastnat ordentligt i den rättsliga kulturen. På sextio- och sjuttiotalen – när RF togs fram – stod maktdelning och individuella rättigheter inte lika högt i kurs. Och utan medvind för dessa idéer fanns det väl inte så stor vilja att åstadkomma ett konstitutionellt dokument som lade makten för laggranskning hos domstolarna och som gav individer kraftfulla verktyg mot den offentliga makten.
De förslag som lagts i går är tydliga steg i rätt riktning. Upphävandet av uppenbarhetskriteriet när det gäller normprövning är inte alls någon liten skitsak, vilket jag förstår att det kan framstå som för den som inte känner till hur regeln betraktats tidigare. Genom denna förändring flyttas en stor portion offentlig makt över till domstolarna. Lägg därtill KU:s ökade granskningsmakt och förändringarna när det gäller domartjänster så framträder bilden av viktiga konstitutionella förändringar. Och därtill föreslår åtgärder när det gäller valdagar och annat, som också överlag framstår som balanserade.
Överlag så kan dessa förslag bidra till att göra regeringsformen till ett levande dokument. Kanske behöver vi i framtiden inte gå vägen över Europakonventionen för att hitta stöd för rättighetsprövningar i domstolarna, kanske vågar domstolarna med en ny regel underkänna orimliga författningar, kanske kan KU – men detta är väl en fåfäng förhoppning – i framtiden bli ett instrument för legitim granskning av brister och inte ett forum för politisk grandstanding.
Om man, som jag, är rättighetsliberal med maktdelningsidealet i ryggraden vill man förstås se mer. Avundsjukt kan man snegla på gamla tunga konstitutioner som USA:s eller nya tunga konstitutioner som införts i vissa gamla kommuniststater. Men för svensk rätt är det nog så enkelt som att det tåget har redan gått, för länge sedan, och det bästa vi kan göra är att steg för steg förbättra det system vi har. Dessutom: Man skall inte hålla på och pilla för mycket i grundlagar. Mycket av deras betydelse ligger i att de har en historia. Det behövs en eller ett par generationer av nya domare för att kunna utvärdera om de nu föreslagna ändringarna var rimliga. En regeringsform som lever i hundra år till – om än med vissa förändringar då och då – kan nog utveckla sig till att bli en riktig grundlag, som kanske till och med kan åtnjuta DN:s respekt. (Om DN finns kvar förstås.) Men i sådana fall måste den användas.
***
Se för en mer demoraliserande bild av förslaget denna S-debattartikel.
3 kommentarer
Comments feed for this article
december 18, 2008 den 11:30 f m
Medieröster om Grundlagsutredningen « Medborgarrätt
[…] Mårten Schultz, docent i rättsvetenskap och bloggare: Grundlagsutredningen: Mer än en lam anka. […]
december 19, 2008 den 10:31 e m
Anders Andersson
Jag håller med om att ett avskaffat uppenbarhetsrekvisit kan ha stor betydelse för rättstillämpningen, inte bara i domstolarna utan i princip hos vilken myndighet som helst som skall tolka lagen (fast det kommer antagligen att krävas några turer till länsrätten innan de olika statliga och kommunala myndigheterna fattar galoppen).
Jag skulle dock vilja se några konkreta exempel på hur lagprövning gentemot grundlagarna kan gå till. Hur ofta sker det idag, trots uppenbarhetsrekvisitet? Det enda fall jag känner till är när Mölndals tingsrätt 1995 underkände åklagarens försök att ensidigt använda det politiskt neutrala uniformsförbudet från 1930-talet som slagträ gentemot nynazistiska demonstrationer, samtidigt som det var fritt fram att bära riksdagspartiernas symboler på knappar och tröjor. Tingsrättens tolkning av yttrandefrihetsskyddet i regeringsformen prövades vad jag minns inte ens i högre instans, utan åklagarna övergick till att använda brottsrubriceringen hets mot folkgrupp i stället. Känner du till något mer fall, där en myndighet ens övervägt att dänga grundlagen i bordet för att sätta någon annan lag eller förordning ur spel? Finns det något exempel från tiden 1809-1974, under den förra regeringsformen (jag vet inte huruvida den innehöll någon motsvarande bestämmelse)?
Kan man hänvisa till RF 11:14 för att ogiltigförklara en bestämmelse som av allt att döma har tillkommit genom ett redaktionellt misstag, alltså ett skrivfel, även innan riksdagen har hunnit agera för att rätta till misstaget? Jag tänker just nu på 6 kap. 2 § lagen om elektronisk kommunikation, där undantaget i tredje stycket för ”allmän verksamhet” helt omotiverat kom att omfatta också 23 § i samma kapitel, alltså förbudet mot att obehörigen föra vidare telemeddelanden som avlyssnats i radiomottagare.
Om det varit fråga om vilken vanlig lagparagraf som helst så hade den kanske ansetts giltig även om alla insett att lagstiftaren måste ha haft huvudet under armen när den beslutades, men nu rör den här aktuella bestämmelsen vår telehemlighet, den som skall skyddas av 2 kap. 6 § RF, och den får som bekant inte begränsas utan att riksdagen följer den formella proceduren i 12 § samma kapitel (”ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle” osv).
Jag har bara som hastigast ögnat igenom grundlagsutredningens förslag, där en ny 20 § ersätter nuvarande 12 §, men såvitt jag förstår är skyddsmekanismen densamma; de grundläggande rättigheterna får begränsas om riksdagen finner det nödvändigt och följer vissa formella procedurer. En lag som införts på detta sätt (eller som existerade redan före införandet av 1974 års RF) förblir alltså giltig också vid en senare lagprövning under förutsättning att riksdagen verkligen har beaktat de frågeställningar som givit upphov till prövningen.
Jag undrar om du kan kommentera RF 11:14 utifrån de konkreta exempel jag nämner ovan. När är en lag grundlagsstridig, och när är denna grundlagsstridighet uppenbar enligt nu gällande RF? Behöver jag vänta till 2011 innan jag får se telehemligheten i etern återställd efter 2003 års lagstiftningsmiss?
januari 15, 2009 den 9:29 f m
Mer om grundlagsutredningen « Mårten Schultz.
[…] intressant kritik, eftersom jag själv inte ens reagerat på att språket var särskilt invecklat. I vilket fall är grundlagens stilistiska kvaliteter mindre viktiga än möjligheten att använda de…. Och förslagen i utredningen innebär ökade möjligheter att använda grundlagen, vilket också […]