Knappt har Grundlagsutredningen hunnit presentera slutbetänkandet (som finns i pdf på Grundlagsutredningens egen hemsida här) förrän kritiken börjar komma. DN:s kritik på ledarplats är karakteristisk för en ledarsida som saknar all tonkänsla för rättspolitik. För DN är det viktigaste med en grundlag vilket intryck den ger – inte vilken innebörd den har för reglerandet av samhällets mest basala struktur och maktdelningen.  Utredningens lagförslag kritiseras men inte för sitt innehåll utan för sitt utseende, för det intryck som det kan ge. Det är  ju litet ironiskt eftersom de flesta kommer att få intrycken från just DN och andra media – det är få som läser en hel SOU, särskilt när den är så här omfattande.

Faktum är att det finns något lätt tragiskt över hur Sveriges största morgontidning fokuserar på förslagens möjliga effekter på opinionen, istället för att fråga sig om grundlagen kommer att bli ett bättre dokument för att hantera grundläggande problem i praktisk juridik. För en journalistik så fokuserad på opinioner och pr, där skickligt applicerad kosmetika uppskattas mer än en rejäl ansiktslyftning, är det måhända inte så konstigt. För de av oss som är mest intresserad av hur man skall skapa möjligheter att faktiskt göra något med grundlagen, att kunna använda den till något, är den instrumentella aspekten betydligt viktigare än opinionsbildningen. 

Andra kommenterande journalister inser att det finns mer i en grundlag än att skicka signaler. Alla juristers favoritledarskribent Maria Abrahamsson skriver mer insiktsfullt om förslaget, om än utan de menlösa historiska utflykter som DN bjuder på.  Hon verkar överlag imponeras över utredningens arbete. Dessutom verkar Maria Abrahamsson faktiskt ha läst förslaget. Maria Abrahamsson verkar dock tycka att upphävandet av uppenbarhetskriteriet i RF 11:14 är av begränsad praktisk betydelse och mest av symboliskt intresse. Det håller jag inte med om.

Min uppfattning är att det stora problemet med 70-talets regeringsform har varit att den varit i stort sett oanvändbar som ett rättsligt dokument. Det har väl att göra med den anda som rådde när grundlagen skrevs: Genom en historiens nitlott lyckades vi inte få till en fungerande konstitution under den upplysningstid då sådana dokument hade bäst grogrund, en konstitution som därefter kunde ha med historiens cementerande kraft fastnat ordentligt i den rättsliga kulturen. På sextio- och sjuttiotalen – när RF togs fram – stod maktdelning och individuella rättigheter inte lika högt i kurs. Och utan medvind för dessa idéer fanns det väl inte så stor vilja att åstadkomma ett konstitutionellt dokument som lade makten för laggranskning hos domstolarna och som gav individer kraftfulla verktyg mot den offentliga makten.

De förslag som lagts i går är tydliga steg i rätt riktning. Upphävandet av uppenbarhetskriteriet när det gäller normprövning är inte alls någon liten skitsak, vilket jag förstår att det kan framstå som för den som inte känner till hur regeln betraktats tidigare. Genom denna förändring flyttas en stor portion offentlig makt över till domstolarna. Lägg därtill KU:s ökade granskningsmakt och förändringarna när det gäller domartjänster så framträder bilden av viktiga konstitutionella förändringar. Och därtill föreslår åtgärder när det gäller valdagar och annat, som också överlag framstår som balanserade.

Överlag så kan dessa förslag bidra till att göra regeringsformen till ett levande dokument. Kanske behöver vi i framtiden inte gå vägen över Europakonventionen för att hitta stöd för rättighetsprövningar i domstolarna, kanske vågar domstolarna med en ny regel underkänna orimliga författningar, kanske kan KU – men detta är väl en fåfäng förhoppning – i framtiden bli ett instrument för legitim granskning av brister och inte ett forum för politisk grandstanding.

Om man, som jag, är rättighetsliberal med maktdelningsidealet i ryggraden vill man förstås se mer. Avundsjukt kan man snegla på gamla tunga konstitutioner som USA:s eller nya tunga konstitutioner som införts i vissa gamla kommuniststater. Men för svensk rätt är det nog så enkelt som att det tåget har redan gått, för länge sedan, och det bästa vi kan göra är att steg för steg förbättra det system vi har. Dessutom: Man skall inte hålla på och pilla för mycket i grundlagar. Mycket av deras betydelse ligger i att de har en historia. Det behövs en eller ett par generationer av nya domare för att kunna utvärdera om de nu föreslagna ändringarna var rimliga. En regeringsform som lever i hundra år till – om än med vissa förändringar då och då – kan nog utveckla sig till att bli en riktig grundlag, som kanske till och med kan åtnjuta DN:s respekt. (Om DN finns kvar förstås.) Men i sådana fall måste den användas.

***

Se för en mer demoraliserande bild av förslaget denna S-debattartikel.

Annonser