You are currently browsing the monthly archive for november 2011.

Egentligen gillar jag inte själva etiketten. Men några tankar om ekonomiskt förtal finns i alla fall här.

Annonser

Censurförbudet ligger i kärnan av yttrandefriheten. Förhandsgranskning i kombination med en möjlighet att kunna förhindra någon att komma till tals är antitesen till yttrandefrihet.

Censurförbudet är en central aspekt av den svenska yttrandefrihetslagstiftningen. Censurförbudet är dessutom en aspekt av yttrandefriheten som utgör en gemensam nämnare för västerländska rättsordningar. Vår speciella processordning och meddelarfriheten kan framstå som aparta inslag i en yttrandefrihetsreglering i andra rättsordningar.

Censurförbudet, däremot, torde sällan ge upphov till förvåning. Det är centrum i det demokratiska solsystemet. Själva kärnan av det rättsliga skyddet för yttrandefriheten.

Censurförbudet är, tror jag, mer än andra aspekter av yttrandefrihetskomplexet förknippat med den horisontella relationen mellan stat och individ. Det är den offentliga övermaktens censur som förbudet träffar. Förhandsgranskning av böcker, tidningar och filmer, som utförs av statliga organ, är de omedelbara associationerna.

Det är alltså ovanliga saker i mogna demokratier. Det förekommer i och för sig. När det gäller granskning av information som ska tillställas barn är det inte så ovanligt med begränsningar också i form av förhandsgranskning. Men censur av information till vuxna är väldigt ovanligt. Det kan dock vara värt att påminna om att Sverige avskaffade vuxenfilmcensuren, världens äldsta filmcensurreglering, så sent som år 2010 (men då hade den inte använts sedan Casino klipptes ned 1995 – en censur som fick regissören Martin Scorsese att reagare starkt).

Det är framför allt när makten att förhandsgranska och begränsa ligger hos staten eller någon företrädare för det allmänna som  ordet censur brukar användas. Ur själva frihetssynvinkeln, möjligheten att få yttra sig fritt i den egentliga bemärkelsen, kan emellertid även privaträttsliga subjekt (företag, andra människor, föreningar) agera censor.

Om jag fysiskt håller för munnen på min kollega varje gång hon försöker yttra sig censurerar jag henne. Det har inte samma moraliska eller rättsliga relevans som när det är offentliga institutioner som censurerar, men ur frihetsperspektivet i en mer konkret bemärkelse kan det privata censurerandet ha samma praktiska betydelse.

När det gäller skyddet för yttrandefriheten, och i synnerhet när man talar om det rättsliga skyddet för yttrandefriheten, är det den offentliga censuren som är den självklara fienden. Min mun över din mun är förstås inte tillåten i normala fall. Det kränker förutom din yttrandefrihet mer uppenbart också din fysiska integritet, din fysiska person. Sådana kränkningar hanteras inom ramen för vanliga straffrättsregleringar. Det betraktas alltså sällan som en sak som förtjänar det särskilda konstitutionella skydd som vi anser att yttrandefrihet fordrar.

Det här är en iakttagelse som kan göras mer eller mindre generellt. Det handlar inte bara om handen på munnen utan över huvud taget om horisontella yttrandefrihetskränkningar. Sådana kränkningar är i allmänhet förbjudna. Men det kallas sällan censur. Och, vidare, den särskilt upphöjda formen av förbud som offentlig censur faller under uppställs inte för den privata.

För att uttrycka det tillspetsat på gränsen till missvisande: Censurförbud är något för staten och de offentliga organen. För privaträttsliga subjekt räcker det med vanliga handlingsregler.

När de svenska tidningarnas ansvariga utgivare ändrade sina regler för kommentarsfälten kritiserades det aggressivt av personer, främst anonyma personer, inte sällan personer som menar att deras negativa åsikter om invandringspolitik eller jämställdhetspolitik motarbetas av ”systemet”, som också anklagade utgivarna för att ägna sig åt censur när förhandsgranskning infördes. Det var något som många skrattade eller log överseende åt. Även jag. Det är ingen mänsklig att få skriva negativa saker om muslimer på Aftonbladet.se. Censurordvalet uppfattades som missvisande och fånigt i sammanhanget.

Denna karakteristik tror jag träffar föreställningarna om censurförbudets funktioner och placering i det rättsliga systemet. Historiskt är det inte så märkligt. Censurförbudet har som skyddsobjekt kommunicering av information. Särskilt i formen av tidningar, böcker eller, senare, radiosändningar, filmer och tv . En av huvudtankarna bakom ett förbud mot censur är att det lägger hinder i vägen på just kommunikationen.

Det är spridningen av en bok, inte t.ex. skrivandet av den, som en censur primärt tar sikte på. Filmcensuren förhindrade således mig från att se de scener i filmen Cobra (med Sylvester Stallone) som jag helst ville se när jag var 15 år gammal. Men den förhindrade inte Sylvester Stallone eller filmbolaget från att spela in filmen.

Traditionellt har staten och det allmänna haft stark kontroll över kommunikation av detta slag. I Sverige så satt staten på makten över såväl posten som telefonin genom postverk och televerk. Filmindustrin var förvisso privat, men lätt att kontrollera till följd av tidigt utvecklade de facto-oligopol. När staten har kontrollen över kommunikationen genom att äga eller fullständigt kunna ha insyn i kommunikationskanalerna är det naturligt att fokusera de yttrandefrihetsrättsliga skyddsmekanismerna till den offentliga censuren. Men det ser ju helt annorlunda ut idag.

Det är inte bara det att informationsflödet är i grunden av ett annat slag idag än när censurförbudet växte fram i lagstiftningen. Det är också så att det offentliga ägandet och kontrollen har nedmonterats till, vad som för en äldre generation måste framstå som, oigenkännlighet.

I ett samhälle där det finns oändligt många, eller i alla fall tillräckligt många, alternativa informationsförmedlare blir risken för censur i allmänhet – men inte alltid – mindre påtaglig. Så länge tillräckligt många konsumenter önskar en kommunikation utan förhandsgranskning och risker att bli bortsorterad kommer man att rösta med fötterna och välja företag som står för frihet.

Problem uppstår emellertid om det bara finns ett företag. Det är lätt att rycka på axlarna åt att näthatarna inte får ösa sin galla över migrationspolitiker i Aftonbladets kommentarsfält. Det finns andra kommentarsfält. Det är lätt att starta sitt eget kommentarsfält. Det är kanske inte någon som läser mig om jag startar mitt eget kommentarsfält, men det är av begränsat intesse ur yttrandefrihetssynvinkel. Att mina yttranden inte tilldrar sig andras intresse är inte en frihetsfråga. Men när kommunikationstekniken fullständigt domineras av en aktör, ett företag, kommer frågan i ett annat ljus.

Det idag mest tydliga exemplet är Facebook. Facebook dominerar fullständigt social kommunikation av ett visst slag. Dessutom har Facebook integrerats med andra kommunikationsformer än bastjänsten. Idag krävs det ett Facebook-konto för att kommentera i många andra sammanhang på Internet och det har knutits till andra tjänster.

Om Facebook stänger av en användare så innebär det inte bara att hennes möjlighet att uttrycka sig begränsas på det sätt en avstängning från ett kommentarsfält innebär. Det är något mer. Det är en avstängning från en fullständig kommunikationsform. Det är mer som att bli utslängd från telenätet eller att bli svartlistad hos Posten för 50 år sedan (d.v.s. innan egentliga konkurrenter kom in på marknaderna och när statliga institutioner stod för verksamheten). Sådana avstängningar kan inte sägas innebära ett kommunikation fullständigt omöjliggjordes.

Det gick att kommunicera även utan telefon eller via brev 1961. Man kunde alltid resa till den man ville tala med. Man kunde alltid leverera brevet till fots. Men att inte få tillgång till den infrastruktur som dessa innebar något mer än att kommunikationen inte möjliggjordes. Att inte få tillgång till de dominerande kommunikationsverktygen innebär något mer än att inte erhålla en nyttighet. Det innebär att de facto möjligheten att få yttra sig beskärs. Om begränsningarna görs med hänvisning till innehållet i det som kommuniceras kallar vi det för censur, om det sker genom statens eller statliga myndigheters agerande. Men hur är det då med privata företag som Facebook?

En fråga på vägen rör på vilka grunder de privata aktörerna kan tänkas omöjliggöra en person från att använda deras teknik. En skillnad mellan vår tids dominerande kommunikationsteknologier och de traditionella kanalerna för kommunikation som styrdes av staten är att de privata aktörerna har större synpunkter på vad vi talar eller skriver om. Facebook bryr sig mer om innehållet i mina meddelanden än Posten. Twitter har större intresse av hur jag uttrycker mig än Televerket hade. Användarregler för de dominerande kommunikationskanalerna har åsikter om vad vi uttrycker för åsikter i betydligt större utsträckning än tidigare. Följer jag inte Facebooks regler genom att till exempel göra statusuppdateringar som uppfattas som stötande så kan jag stängas av.

Det för mig fram till min poäng. Censurförbudet är en central beståndsdel i yttrandefrihetstanken, kanske den allra mest fundamentala. Förbudet tar sikte på det offentligas ingripande i privat kommunikation. Men hur förhåller sig tanken bakom censurförbudet till det faktum att det kommunikativa klimatet idag är i grunden helt annorlunda.

Vissa företag har idag sådan ställning att de saknar egentliga konkurrenter inom det segment av den digitala kommunikation som verkar inom. Dominansen föder dessutom dominans. Antalet användare av en tjänst är ofta avgörande för vilken tjänst som uppfattas som attraktiv. Facebook är attraktivt eftersom min kusin, min kollega och den där roliga killen jag träffade på språkresan i Hastings 1986 deltar. Om Facebook filtrerar mina meddelanden, eller stänger ute mig på grund av mina kontroversiella yttranden, eller avslutar mitt konto efter att jag uttryckt kritik mot en makthavare – är det då censur? Eller, för att ställa frågan annorlunda, är det inte rimligt att de tankar som ligger bakom censurförbudet kan ge upphov till frågan om det går att ställa vissa särskilda krav på de aktörer som dominerar i ett kommunikativt segment.

Om censurförbudstanken ska antas ha relevans för privata aktörer väcks frågan om vilka konsekvenser det ska få. Det är en annan fråga än den jag ställer i detta sammanhang och den ger upphov till stora svårigheter. Om staten skulle få för sig att framtvinga ändringar av privata kommunikationsföretags användarvillkor med innebörden att de måste tillåta även andra yttranden än de idag tillåter kommer invändningen om ägarens frihet att själv kunna välja villkoren för sin produkt som ett brev på posten. (Eller som ett DM på Facebook.) Å andra sidan kan staten i allmänhet invända att Internetföretaget använder sig av och drar fördelar av en infrastruktur som staten varit med om att ta fram – kabelnät som finansierats av skattebetalarna, IT-kompetens som växt fram i offentligfinansierade undervisningsmiljöer, etc. – och det i sig medför att det går att ställa krav på att företag accepterar att ta ett medansvar för demokratiska grundvärden. Det här kan man vrida och vända på fler gånger. Men det är som sagt en annan fråga. Min huvudfråga här är mycket enklare, men ändå svårbesvarad.

Är det censur när de dominerande sociala medie-företagen styr innehållet i vår kommunikation under ett hot om sanktioner.

*

Detta blogginlägg är inspirerat av Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

”Information wants to be free.” Uttalandet är ett mantra i den digitaliserade kommunikationens tid. Informationsfrihet är för många ett självklart ideal, med vidsträckta implikationer för såväl yttrandefrihets-, integritetsskydds- och upphovsrättsreglering. Uttalandet brukar tillskrivas Stewart Brand, som sägs ha yttrat det på den första Hackers’ Conference som lämpligt nog hölls 1984.

Det sammmanhang som uttalandet gjordes i brukar inte citeras lika ofta. I sitt sammanhang blir uttalandet mindre naivt, men också mindre klatschigt: ”Information Wants To Be Free. Information also wants to be expensive. …That tension will not go away”.

Det är svårt att ta uttalanden som dessa på allvar, annat än som slagord. Det är förstås konstigt att tillskriva information en vilja. Människor kan vilja saker. Andra varelser likaså. Men information kan lika litet som en penna eller en pinne vilja något. När någon (som inte lider av vanföreställningar) säger att information vill vara fri – och någon säger det ofta – så betyder det något annat än att informationen tillskrivs en viss vilja.

Uttalandet är att förstå som en metafor. Men för vad? Här har det visat sig finnas olika tolkningar. Min tolkning är att det oftast framförs som en omformulering av det normativa påståendet att informationsfrihet är önskvärt. Påståendet utgör ett slagfärdigt sätt att uttrycka en uppfattning om ett generellt borde. Det är bra om information får vara fri.

Kanske ska slagordet betraktas som ett uttryck för något mer än ett påstående om det normativt eftersträvansvärda. Formuleringen har ett ontologiskt skimmer över sig. ”Information wants to be free” kanske också bör ses som ett uttryck för att informationsfrihet är intrinsikalt önskvärd.

När man säger att information vill vara fri så kan det tolkas som att man tillskriver information en fundamental egenskap: en strävan att få vara fri, otvungen, gränslös. Informationsfrihetens positiva status fordrar inget stöd. Den tas för given.

Brand ställer informationsfriheten mot profitintresset. Informationens frihet är ena sidan av det mynt som har drivkraften att kapitalisera på informationen på den andra sidan. Det är också denna intressekonflikt som ofta betonas i debatten om upphovrätt och informationsfrihet i digitala sammanhang. Men det finns en lika viktig intressekonflikt, nämligen den mellan informationsfriheten och de negativa effekter information kan medföra i form av integritetsinskränkningar eller andra skador som drabbar någon annan till följd av kommunicerad information.

Båda dessa typer av intressekonflikter hör till den typ av avvägningar som är legio i rättighetssammanhang. Alla friheter och rättigheter kommer förr eller senare brytas mot någon annans frihet eller rättighet. Och då krävs det en avvägning. Men i vissa sammanhang tenderar denna avvägning att glömmas bort.

I en svensk tradition har tanken på en närmast absolut frihet för information, framför allt friheten att få sprida information, ansetts naturligt kunna knytas till vår syn på yttrandefrihet, eller kanske snarast till den syn som vi tror präglar vår yttrandefrihetstradition, en form av yttrandefrihetsabsolutism. En yttrandefrihetsabsolutist är inte någon som förknippar yttrandefrihet med alkoholpolitik utan en person som anser att yttrandefriheten ska vara absolut, total.

Om yttrandefriheten inte kan vara total, så ska den åtminstone vara i det närmaste total. Den senare inställningen kan betecknas som yttrandefrihetsmaximalist. En yttrandefrihetsmaximalist anser att det finns ett egenvärde i så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt och att detta egenvärde ger yttrandefriheten en särskild tyngd i intressekonflikter.

Vare sig yttrandefrihetsabsolutismen eller -maximalismen återspeglas i lagstiftningens reglering. Grundlagarna tar tvärtom upp åtskilliga undantag, hela kataloger av regler, där yttrandefriheten får vika för andra intressen. I dessa fall kan yttranden medföra ansvar. Men det finns icke desto mindre en anda av yttrandefrihetsabsolutism i svensk debatt.

Jag föreslår att denna anda utgör en essentiell beståndsdel av den allmänt omfattade bilden av yttrandefriheten i Sverige. Den obetvingade yttrandefriheten är normalstillståndet, är kärnan i denna anda, och det även när den kommer i konflikt med andra intressen eller rättigheter. Den absoluta eller maximalt vidsträckta yttrandefriheten är i det närmaste ett naturtillstånd och inskränkningar eller begränsningar är undantag från detta naturtillstånd.

Andan kan komma till uttryck när nya inskränkningar föreslås. (Det är mer sällan som inställningen utgör avstamp för kritik av redan etablerade inskränkningar.) När en reglering föreslås som kan antas skava mot yttrandefriheten är den absolutistiska eller maximalistiska inställningen vanligt förekommande. Motståndet mot vad som uppfattas som nya inskränkningar i yttrandefriheten vilar ofta på det implicita argumentet att yttrandefriheten i sig är skyddsvärd, även när den används på ett sätt som t.ex. skadar någon.

Argumentet har under senare tid framförts t.ex. i motståndet mot lagförslaget om förbud mot integritetskränkande fotografering. Den kan komma till uttryck i vår syn på reformbehov i andra länder. Det kan komma till uttryck i vårt stöd för vissa tekniker eller verksamheter.

Denna bild av den svenska yttrandefriheten korresponderar alltså inte med den rättsliga regleringen, trots att det i allmänhet är just den rättsliga regleringen av yttrandefriheten som betonas som central för vår tradition. Yttrandefrihetsabsolutismen och -maximalismen är i denna mening en vrångbild, och inte sällan en idealbild, av den svenska yttrandefrihetstraditionen. Det är en bild som är attraktiv för många, sin förvrängning till trots. Det är denna bild som fick Wikileaks att söka sig till Sverige. Det är denna bild som vi söker exportera i resten av Europa och världen.

Denna anda är fertil jord för argument av typen ”information wants to be free”. Det märks särskilt i diskussionen om kommunikation över Internet. Medan lagstiftningen alltid utgått från att yttrandefriheten kräver begränsningar har kombinationen av den förvrängda självbilden av den svenska yttrandefrihetstraditionen och det ideal som framträder i det inledande Brand-citatet genererat en ny form av yttrandefrihetsabsolutism: Yttrandefriheten på Internet bör inte begränsas. Punkt. Eller så förekommer den i den något mer uppluckrade yttrandefrihetsmaximalistiska formen: En så vidsträckt yttrandefrihet på Internet har ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter saknar.

Det vanligaste exemplet på yttrandefrihetens självklara begränsning är nog scenariot där någon av okynne ropar att elden är lös på en teater. Att ropa att elden är lös är förvisso ett yttrande och yttranden förtjänar förvisso att skyddas, men när yttrandefriheten används till att oberättigat skapa kalabalik får den vika för andra intressen, kanske närmast intresset av personlig säkerhet.

Det finns emellertid skarpare exempel än det falska larmet. Ett absolut skydd för yttrandefriheten skulle innebära att den som anstiftar till brott som mord eller sabotage inte skulle kunna avkrävas ansvar. Om jag anlitar någon att mörda min fiende genom att kommunicera över Facebook så kan naturligtvis inte min yttrandefrihet anföras som ett ansvarsbefriande argument. Det beror emellertid inte på, som ibland antas, att de yttranden som utgör min beställning av ett mord inte skulle omfattas av yttrandefriheten. Alla yttranden omfattas. Men vissa yttranden förtjänar inte att skyddas när de kolliderar med andras intressen.

Ett yttrande som innebär en beställning av ett mord är det mest extrema exemplet på detta. Den totala yttrandefriheten är ohållbar. Men den är inte bara ohållbar. Den utgör inte heller ett idealtillstånd, i sammanhang bestående av mer än en människa. Det finns inte ens på ett abstrakt, principiellt plan utrymme för yttrandefrihetsabsolutism i ett samhälle.

På samma sätt förhåller det sig med den yttrandefrihetsmaximalistiska inställningen. Enligt denna inställning har en vidsträckt yttrandefrihet ett egenvärde, som andra fri- och rättigheter inte har. Inte heller denna inställning är principiellt försvarbar i ett samhälle. Hur vidsträckt yttrandefriheten ska antas vara, eller göras, beror på vad den används till. Det finns inget egenvärde i en så extensiv yttrandefrihet som möjligt. Det kan finnas ett egenvärde i yttrandefrihet, men inte i dess utsträckning. Jag tror att detta kan uppfattas som kontroversiellt, men låt mig ge ett konkret men världsfrånvänt exempel som illustrerar poängen tydligt.

Säg att vi lever i ett samhälle som har reglerat sin yttrandefrihet på det sätt som vårt samhälle idag har. Lagstiftaren föreslår en marginell, men dramatisk, förändring av systemet: Anstiftan av mord som sker genom yttranden över Internet ska avkriminaliseras, med motiveringen just att yttrandefrihetens har ett egenvärde. Ett samhälle som skulle genomföra en sådan reform är, påstår jag, inte i någon bemärkelse ett bättre samhälle än det tidigare. Det är förstås sämre i flera avseenden. Reformen riskerar att göra livet farligare för potentiella mordoffer och står stick i stäv med grundläggande tankar om retributiv rättvisa. Men det är inte i något avseende bättre. En utvidgning av yttrandefriheten är inte i sig positiv utan bara positiv utifrån vad den mer konkret innebär. Yttrandefrihetsmaximalismen lider av samma brist som sin absolutistiska storebror – det är normativt ohållbara positioner.

Information vill vara fri, säger maximen. Yttrandefriheten strävar mot totalitet eller maximal utsträckning. Men information måste betvingas. Yttrandefriheten måste begränsas. Ett samhälle med total informations- eller yttrandefrihet är ett samhälle som gör transparensen totalitär och integriteten till intet.

*

Detta blogginlägg är inspirerat av Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för frihet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Från och med idag, till den 10 december, har jag och nio andra blivit ombedda att deltaga i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet. Det är ett privilegium att få deltaga i ett sådant sammanhang. Amnestys arbete för yttrandefrihet och andra friheter runt om i världen inspirerar och utmanar.

Yttrandefrihet i andra länder, särskilt i tredje världen, är en ständig källa till diskussion i Sverige. Under senare tid har två fall med styrka mobiliserat yttrandefrihetsengagemang. De gripna svenska journalisterna i Etiopien betraktas i den svenska diskussionen som en pressfrihetsfråga – en frihetsfråga som ligger yttrandefriheten nära. – och har givit upphov till omfattande kampanjer. Kampen för Dawitt Isaaks sak har varit en av kultursidornas mest frekventa samtalsämnen. Två viktiga stridsfrågor. Yttrandefriheten står högt upp på prioritetslistan när svenska debattörer vill dra en lans för att göra världen bättre.

Men, nota bene: Världen. Det är yttrandefriheten i andra länder som dominerar vårt intresse. Det är delvis helt i sin ordning. Åtskilliga länder, särskilt i diktaturer, har enormt mycket mer att arbeta med för att åstadkomma en fungerande yttrandefrihet än Sverige. Vi är inte lika goda kålsupare. Jag vill inte låta påskina att Sverige har yttrandefrihetsproblem av det slag som präglar Nordkorea eller Kina. Men att Sverige inte är Nordkorea ur yttrandefrihetssynvinkel betyder inte att vi är utopia. Och här finns det anledning till självrannsakan. Det finns nämligen många som verkar tro att Sverige är utopia, att den svenska yttrandefrihetsregleringen är slutpunkten på en legalistisk civilisationsutveckling där tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna utgör den bästa av världar.

Yttrandefriheten i Sverige har starka och stolta traditioner, brukar det sägas. Det rättsliga skyddet för yttrandefriheten och särskilt tryckfriheten är unikt i sin historia och i sin omfattning. Det är en historieskrivning som upprepas i den senaste statliga utredningen på området, Ny yttrandefrihetsgrundlag?, som presenterades i slutet på oktober 2010. Påståendet brukar förenas med ståndpunkten att det är en tradition som vi bör måna om, att vi bör värna om vår starka svenska yttrandefrihetstradition. Problemet är dock att historieskrivningen inte stämmer. I vissa avseenden har vi inte alls ett starkt yttrandefrihetsskydd i svensk rätt. Tvärtom.

I yttrandefrihetskommitténs betänkanden identifieras sex grundbultar i den svensk yttrandefriheten. Enbart någon enstaka av dessa grundbultar – litet beroende på hur man räknar – har direkt att göra med skyddet för yttrandefriheten som frihet, som rätten att få yttra sig (utan sanktioner). Grundbultarna är därutöver av processuellt slag – hur och på vilket sätt yttrandefriheten ska fungera.

Därtill har vi de speciella reglerna om meddelarfrihet, som kan sägas vara delvis regler om friheten att få yttra sig (friheten att få bryta sekretess till exempel), men som också är regler om access till information (reglerna syftar till att skapa förutsättningar för medias genomlysning av förvaltningen). Sammantaget ger dessa regler ett starkt skydd för medierna. Det är naturligtvis en essentiell aspekt av ett yttrandefrihetsskydd. Men när det gäller yttrandefriheten i sin kärna är finns det hål i grundlagsskyddet. Stora hål. Hål som inte diskuteras.

Vi har mangadomen, som ska upp i HD vad det lider. I mangadomen dömdes en man för barnpornografibrott efter att i sin verksamhet som översättare av serier innehaft serier från Japan där figurer tecknats i sexuella positioner. Vi har hets mot folkgrupp-lagstiftningen, som kan medföra att människor döms till straffansvar efter att ha haft hakkors på kläderna. Vi har undantaget för upphovsrättsligt skyddade verk, som innebär att om någon uttrycker sig på ett sätt som utnyttjar en annans upphovsrättsligt skyddade rättighet så finns det inget skydd alls enligt tryckfrihets- eller yttrandefrihetsgrundlagarna.

Hål i yttrandefriheten, alltså. Stora hål.

Jag skulle säga att vi har ett väldigt starkt skydd för etablerade media i svensk rätt. Det är viktigt. Pressens starka ställning utgör en essentiell komponent i en frisk demokrati. När det gäller yttrandefrihet i allmänhet – och särskilt när det gäller yttrandefrihet för kontroversiella yttranden utanför mediernas skyddszon – är det däremot direkt falskt att påstå att den är stark. Yttrandefrihetsskyddet bortom mediehusens kanaler har ofta ett svagt skydd i juridiken, och saknar uppbackare i debatten. Aftonbladet har både lagstiftaren och opinionen bakom sig när tidningen publicerar namnuppgifter på kända personer som misstänks för brott. Men när, säg,  en tjänsteman uttalar sig olämpligt om sexualbrott kommer ingen ihåg yttrandefriheten.

Det är dags att kliva ned från de höga hästarna.  Om Sverige ska kunna mäta sig med de rättsordningar som faktiskt har ett starkt skydd för yttrandefriheten i stort, inte bara för mediernas yttranden, så måste den rättsliga traditionen omregleras i grunden. Det kommer knappast ske i den närmaste framtiden, trots att det idag finns ett gyllene läge. Men då ska vi inte heller framträda som om vi är ett föredöme för omvärlden.

Det finns yttrandefrihetskamper långt borta – och det finns yttrandefrihetskamper hemma. Ett återkommande mönster är att normativa konflikter blir mer komplicera och svårhanterbara ju närmare man kommer den och ju mer nyanserat de betraktas. Det är lättare att engagera sig för Dawitt Isaak än i  den svenska yttrandefrihetsdebatten. Vi vet inte ett dugg om rättssystemet i Eritrea. Den svenska yttrandefriheten, däremot, är välkänt komplex – det är en väldig massa för och emot som tornar upp vid varje vägskäl. Fotograferingsförbud i privata sammanhang? Svåra avvägningar mellan informationsaccess och integritet dyker upp som ett brev på posten. Men när man griper en journalist i ett annat land långt borta framstår saken ofta som enklare. Hen måste friges, helt enkelt. Bara i diktaturer låser man in journalister. Primitiva typer, de där borta.

Det här kan man ju fundera litet på medan en ny yttrandefrihet formeras. Vad kräver vi av andra länder, och vad kräver vi av oss själva? Är vi snabbare med att kritisera andra rättsordningar än vår egen – och är i så fall våra bedömningar av den andra rättsordningen tillräckligt väl grundade för att våra bedömningar ska vara rättvisa?  Vad krävs för att svensk rätt ska leva upp till ryktet om en stark yttrandefrihet på riktigt?

*

Detta blogginlägg ingår i Amnestys bloggstafett om yttrandefrihet som genomförs som en del av Amnestys kampanj “Skriv för frihet”. Mer information om bloggstafetten, “Skriv för livet” och Amnestys arbete för yttrandefrihet hittar du här: www.amnesty.se/bloggstafett.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg, som bloggar på http://annerambergs.wordpress.com/. Anne har tidigare skrivit om svårigheterna med att hitta en balans mellan yttrandefrihet och andra intressen i Sverige och det vore roligt att höra hennes synpunkter.

”Bara en jurist bryr sig om sånt”

”Bara en jurist kan bry sig om det där.” Pappan med barn i samma klass som min dotter vände sig mot mig och log. Han hade läst min artikel i gårdagens DN som handlar om att människor döms för brott som inte bevisats. ”Han var ju ändå skyldig, han du skrev om.”

Det där tycks vara sant. Han var ändå skyldig. Vad spelar det då för roll om man behandlar brottsmisstankar med svepande penseldrag. Hans skuld var redan klarlagd.

Det där är nackdelen med krönikeformen. I ett antal krönikor i DN har jag tänkt att ta upp vad jag menar är okända rättssäkerhetsproblem i svensk rätt. Till skillnad från kända fall av verklig eller påstådd s.k. rättsröta – Thoms Quick, Joy Rahman, Billy Butt – är de problem jag försöker påvisa mindre spektakulära.

Det gör att det kan vara svårt att få fram den principiella poängen och krönikeformen är begränsande i och med att det inte finns utrymme för att lägga ut texten. Det ställer således stora krav på pedagogisk förmåga. I gårdagens krönika kanske jag inte uppfyllde dessa krav fullt ut. Det är anledningen till denna text, Rättssäkerhet for dummies, som tar upp vissa förutsättningar för den rättssäkerhetsdiskussion som jag försöker föra.

Det är min uppfattning att det är i de små frågorna som de stora problem för rättsstaten riskerar att växa. Mordfall och terrordomar hårdbevakas av media, som ofta sätter sina skickligaste reportrar att nagelfara processerna. Men i detaljerna av bygglovsärenden, felparkeringsdomar eller den sista lilla åtalspunkten i den långa listan av narkotikabrott sniffar sällan skjutjärnsreportern runt. Mediernas granskning når sällan dit. Och det är även i dessa detaljer som det kan finnas risker för slentrian i rättsväsendets maskineri.

Krönikan

Jag vill därför mot bakgrund av gårdagens DN-krönika försöka att ge en litet djupare bild av det problem som jag tog upp. Jag klipper in några stycken ur krönikan nedan:

”Alla inser att det är fel att oskyldiga får livstids fängelse. Där­emot är det inte lika lätt att se betydelsen av åsidosatta grundprinciper i fallen där varningsklockorna aldrig ringde. Det är i de undanskymda fallen rättssystemfel riskerar att frodas. Djävulen finns i detaljerna. Så låt oss titta på en sådan detalj. Fallet Habo Finans.

Habo Finans var det lilla finansbolaget som i investeringsfonden Diamanten lovade kunderna hög avkastning. Investeringarna skulle ske huvudsakligen i Ericssonaktier, informerades kunderna om, och de skulle vara säkra. Men informationen stämde inte. Fonden var egentligen ett pyramidspel.

VD:n för Habo Finans åtalades för bland annat grovt bedrägeri. Ungefär 780 personer var målsägande. För att kunna dömas för bedrägeri krävs det att man vilselett någon. Ett vilseledande hade tveklöst skett. Bolaget hade ljugit. Men för att kunna dömas för bedrägeri krävs det dessutom att vilseledandet orsakat att någon företagit en viss disposition. Det krävdes alltså att kunderna hade investerat i Diamanten just på grund av vilseledandet för att de i lagens mening skulle vara bedragna.

I målet hördes 23 målsägande. När det gäller åtalet avseende brott mot de övriga, fler än 750, målsägandena fördes ingen bevisning om varför de investerat i Habo Finans. Ingen alls. Trots detta fälldes VD:n till ansvar för alla dessa brott. I klarspråk: VD:n dömdes för att ha bedragit över 750 personer utan att det förts bevisning om att brott faktiskt begåtts i dessa fall. Vad som har hänt i fallet Habo Finans är att brottspåståenden masshanterats. I omfattande härvor blir det i praktiken omöjligt för rättsväsendet att gå till botten med varje enskild misstanke. Men praktiska problem rättfärdigar inte kompromisser med rättssäkerheten. Det är helt enkelt inte tillåtet. Och Habo Finans är knappast unikt.”

Utveckling

Låt mig utveckla detta något. Vad som hände i Habo Finans-fallet var alltså att en person dömdes för grovt bedrägeri i en stor mängd fall. Att vilseledande faktiskt skett var klarlagt, men – som sagt – det räcker inte för att bedrägeri skall anses föreligga. Det krävs också att vilseledandet lett till en viss effekt hos den som är offer för brottet. 

Här finns det ett pedagogiskt problem, har jag kunnat notera, i förhållande till den som inte redan har funderat närmare på rättssäkerhetsfrågor. Det pedagogiska problemet verkar framför allt bestå i att det är svårt att förstå varför det skulle vara så nödvändigt att, för att ta bedrägerifallet som tagits upp här, en viss effekt inträffat. Direktören hade ju ljugit för kunderna. I vissa fall var det också klarlagt att detta hade medfört negativa ekonomiska effekter för kunderna. Då spelar det väl inte så stor roll om man utgår från att sådana effekter också drabbar andra?

Inget brott utan lag

Denna invändning, som jag hört från väldigt många (och även många kloka) personer, uppmärksammade mig på att det verkar finnas en underskattning av hur rättssäkerhetsidealet uppställer formella krav. Det är en grundbult i rättssäkerhetstanken att ingen ska dömas för ett brott utan lag. Utan en lagreglering, finns det inget brott. En lagreglering som innehåller ett förbud av något slag (”Du ska inte bedraga”) innehåller vissa rekvisit, eller vissa kriterier.

Det är enbart om dessa kriterier är uppfyllda som en misstänkt person kan dömas för brottet. Är inte dessa rekvisit eller kriterier uppfyllda så föreligger inget brott. Låt mig upprepa detta för att nöta in poängen: Är inte samtliga rekvisit uppfyllda i en regel finns det inget brott enligt regeln. Finns det då ingen annan regel som aktualiserats finns det inget brott över huvud taget.

Inget straff utan bevis

Ovanpå dessa rekvisit ligger bevisregler. Det är åklagaren som har bevisbördan för att ett brott föreligger. Det innebär mer specifikt att åklagaren har bevisbördan för att samtliga de rekvisit som regeln ställer upp är uppfyllda. Om åklagaren inte kan bevisa att samtliga rekvisit är uppfyllda så kan man inte heller döma för brott.

Oskuldspresumtion

En annan rättssäkerhetstanke aktualiseras därvid, nämligen oskuldspresumtionen. Alla skall betraktras som oskyldiga om inte åklagaren lyckats bevisa, enligt de tuffa beviskrav som därvid gäller, att alla rekvisiten för brott är uppfyllda.

Med andra ord: Om åklagaren inte lyckas bevisa att ett brott föreligger enligt de kriterier som gäller för brottet så ska rättsordningen utgå från att den anklagade personen är oskyldig.

Tillbaks till fallet

Det här är basics, förstås. Men låt oss utgå från dessa basics och återvända till Habo Finans-fallet. I fallet dömdes alltså en person för bedrägeribrott mot en väldig massa personer. Avseende några av de misstänkta brott hade åklagaren fört bevisning. (Förhör som för övrigt visade att det fanns många olika anledningar till varför Habo Finans kunder valde att investera i Diamanten.)

Men avseende de allra flesta fördes ingen bevisning alls. Genom att döma VD:n för även dessa brott, 750 brott, så har rättssäkerhetsprinciper alltså kränkts.

En jämförelse

Kanske blir det tydligare om man jämför med andra brott och andra rekvisit. Säg att jag åtalas för två fall av bestialiska mord. I ett av fallen förs bevisning om att jag faktiskt mördat en person som också är död. Mordet är dessutom, som sagt, bestialiskt. Straffet blir därför livstids fängelse. Lagens strängaste straff.

Men avseende det andra fallet förs det ingen bevisning. Notera: Det är inte som i vissa tidigare kända fall där bevisvärderingen gjorts på ett kontroversiellt fall. I mitt exempel är det istället så att domstolen bara konstaterar implicit att det inte finns anledning att göra en annan bedömning i det andra fallet än avseende det fall där det faktiskt förs bevisning. Det påverkar i och för sig inte straffet – jag kan inte dömas till strängare straff än livstids fängelse. Men ur rättssäkerhetssynvinkel har något väldigt allvarligt hänt: Jag har felaktigt dömts för ett brott. (Vilket alltså inte är det samma som att jag är oskyldig till brottet. Däremot skall jag ur statens synvinkel betraktas som oskyldig för brott som det inte bevisats att jag begått.)

Samma med Habo Finans. I 750 fall dömdes en person felaktigt för bedrägeri. Pretty serious stuff.

En morot till konspirationsteoretikern

En annan litet ovanlig sak med hovrättsdomen är att det fanns en ledamot som var skiljaktig och som är den vars inställning jag bygger ovanstående på. Den skiljaktiga meningen är emellertid inte fogad till domskälen på det vanliga sättet. Den är istället placerad som en ”bilaga till anteckningar förda vid huvudförhandlingen”.

Konspirationsteoretiker kan kanske dra växlar på detta och fundera över om hovrätten ville gömma den skiljaktiga mening vari det framförs att en person döms felaktigt för 750 brott. Men jag är inte konspiratoriskt lagd. Det finns säkert goda skäl för hovrättens placering av den skiljaktiga meningen.

Ett avslutande litteraturtips

Habo Finans-domen är ett exempel på när masshantering utmanar rättssäkerhetsprinciperna. Det finns många fall som kan tas upp i det sammanhanget. En uppfriskande artikel är Suzanne Wennbergs  Från Malexander till Sambandscentralen – fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, JT 2002-03.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter