You are currently browsing the category archive for the ‘rättssäkerhet’ category.

The British Foreign Secretary William Hague was refreshingly clear when he addressed Ecuador’s decision to grant Wikileaks spokesperson Julian Assange asylum to protect him from being extradited to Sweden. He expressed his disappointment at the decision and summarized the case succinctly: ” It is important to understand that this is not about Mr Assange’s activities at Wikileaks or the attitude of the United States of America. He is wanted in Sweden to answer allegations of serious sexual offences.”

The last sentence is important but the fact it expresses seems to have been forgotten by most people, including the Government of Ecuador. The reason why Swedish authorities has asked that Mr. Assange should be extradited has nothing to do with Wikileaks or the work Mr. Assange has done for Wikileaks. In fact, before Wikileaks became a megaphone for Mr. Assange’s personal legal problems I think that most Swedish people, and especially so Swedish media, were very favorable towards the Wikileaks project.

During Mr. Assange’s visit to Sweden – a visit that apparently came about because of the solid reputation of Sweden’s freedom of speech law that Wikileaks had taken an interest in – events occurred that no one except of Mr. Assange and the two women that subsequently accused him of criminal activities can know anything about. What we do know, however, is that the allegations of one of the women – that Mr. Assange had sex with her when she was asleep without her consent – could be characterized as rape under Swedish criminal law. Yes, this falls under the section of rape in the Swedish Criminal Code. From what I understand Swedish criminal law does not differ in this definition of rape from most other countries in civilized legal orders.

These are the allegations, they are serious and they are treated seriously. Rape allegations are always treated seriously, or at least they should be. Sweden has used the European Arrest Warrent (EAW) to bring alleged rapists to the Swedish legal system most if not all years since the EAW came into force and it did the same in this case after Mr. Assange decided he did not want to co-operate fully with the investigation. He is at this time only wanted for questioning on the allegations. Whether the allegations are true is a different story. So is the Wikileaks project and the work Mr. Assange has carried out as a spokesperson for that project. However, as a result of Mr. Assange’s legal strategy in the rape case, the two will now forever be intertwined.

Will Mr. Assange be extradited from Sweden to stand trial in the U.S. if the extradition process goes through as it is supposed to? That is a question no one can answer today. There is no formal request from the U.S. and before there is a formal request it is impossible to assess what the result of such a request would be. (Sweden would never extradite someone that risks the death penalty, for instance.) Also, the construction of the EAW does not allow for Sweden to extradite Mr. Assange to the U.S. without the approval of the U.K. The power to decide over such a request from the U.S. would still be in the hands of the British authorities. Just as it has been for the last years.

What kind of legal system will Mr. Assange face if he is brought here? Sweden’s legal system, as a whole, is solid, fair, and just. But no legal systems are perfect. In fact Sweden is at this very moment in the process of a serious debate on the quality of the legal process, brought about by trustworthy accusations that Sweden’s most well-known serial killer – Thomas Quick – might not be a killer at all, but simply a liar. The result of this debate will hopefully make Sweden an even stronger legal system than it is today.

The upshot is this: Like all legal orders Sweden has its flaws, but it is still, in the words of Foreign Secretary Hague, ” a country with the highest standards of law and where [Assange’s] rights are guaranteed”. You don’t have to take my word, or even the word of Foreign Secretary Hague, on this. According to The World Justice Organization’s Rule of Law Index Sweden ranks among the most robust legal orders in the world, with the lowest levels of corruption and the highest degree of protection of fundamental rights. In fact according to this survey Sweden should probably be awarded the title Rule of Law Champion of the World. Ecuador, by contrast, is not included in the index.

Annonser

”Bara en jurist bryr sig om sånt”

”Bara en jurist kan bry sig om det där.” Pappan med barn i samma klass som min dotter vände sig mot mig och log. Han hade läst min artikel i gårdagens DN som handlar om att människor döms för brott som inte bevisats. ”Han var ju ändå skyldig, han du skrev om.”

Det där tycks vara sant. Han var ändå skyldig. Vad spelar det då för roll om man behandlar brottsmisstankar med svepande penseldrag. Hans skuld var redan klarlagd.

Det där är nackdelen med krönikeformen. I ett antal krönikor i DN har jag tänkt att ta upp vad jag menar är okända rättssäkerhetsproblem i svensk rätt. Till skillnad från kända fall av verklig eller påstådd s.k. rättsröta – Thoms Quick, Joy Rahman, Billy Butt – är de problem jag försöker påvisa mindre spektakulära.

Det gör att det kan vara svårt att få fram den principiella poängen och krönikeformen är begränsande i och med att det inte finns utrymme för att lägga ut texten. Det ställer således stora krav på pedagogisk förmåga. I gårdagens krönika kanske jag inte uppfyllde dessa krav fullt ut. Det är anledningen till denna text, Rättssäkerhet for dummies, som tar upp vissa förutsättningar för den rättssäkerhetsdiskussion som jag försöker föra.

Det är min uppfattning att det är i de små frågorna som de stora problem för rättsstaten riskerar att växa. Mordfall och terrordomar hårdbevakas av media, som ofta sätter sina skickligaste reportrar att nagelfara processerna. Men i detaljerna av bygglovsärenden, felparkeringsdomar eller den sista lilla åtalspunkten i den långa listan av narkotikabrott sniffar sällan skjutjärnsreportern runt. Mediernas granskning når sällan dit. Och det är även i dessa detaljer som det kan finnas risker för slentrian i rättsväsendets maskineri.

Krönikan

Jag vill därför mot bakgrund av gårdagens DN-krönika försöka att ge en litet djupare bild av det problem som jag tog upp. Jag klipper in några stycken ur krönikan nedan:

”Alla inser att det är fel att oskyldiga får livstids fängelse. Där­emot är det inte lika lätt att se betydelsen av åsidosatta grundprinciper i fallen där varningsklockorna aldrig ringde. Det är i de undanskymda fallen rättssystemfel riskerar att frodas. Djävulen finns i detaljerna. Så låt oss titta på en sådan detalj. Fallet Habo Finans.

Habo Finans var det lilla finansbolaget som i investeringsfonden Diamanten lovade kunderna hög avkastning. Investeringarna skulle ske huvudsakligen i Ericssonaktier, informerades kunderna om, och de skulle vara säkra. Men informationen stämde inte. Fonden var egentligen ett pyramidspel.

VD:n för Habo Finans åtalades för bland annat grovt bedrägeri. Ungefär 780 personer var målsägande. För att kunna dömas för bedrägeri krävs det att man vilselett någon. Ett vilseledande hade tveklöst skett. Bolaget hade ljugit. Men för att kunna dömas för bedrägeri krävs det dessutom att vilseledandet orsakat att någon företagit en viss disposition. Det krävdes alltså att kunderna hade investerat i Diamanten just på grund av vilseledandet för att de i lagens mening skulle vara bedragna.

I målet hördes 23 målsägande. När det gäller åtalet avseende brott mot de övriga, fler än 750, målsägandena fördes ingen bevisning om varför de investerat i Habo Finans. Ingen alls. Trots detta fälldes VD:n till ansvar för alla dessa brott. I klarspråk: VD:n dömdes för att ha bedragit över 750 personer utan att det förts bevisning om att brott faktiskt begåtts i dessa fall. Vad som har hänt i fallet Habo Finans är att brottspåståenden masshanterats. I omfattande härvor blir det i praktiken omöjligt för rättsväsendet att gå till botten med varje enskild misstanke. Men praktiska problem rättfärdigar inte kompromisser med rättssäkerheten. Det är helt enkelt inte tillåtet. Och Habo Finans är knappast unikt.”

Utveckling

Låt mig utveckla detta något. Vad som hände i Habo Finans-fallet var alltså att en person dömdes för grovt bedrägeri i en stor mängd fall. Att vilseledande faktiskt skett var klarlagt, men – som sagt – det räcker inte för att bedrägeri skall anses föreligga. Det krävs också att vilseledandet lett till en viss effekt hos den som är offer för brottet. 

Här finns det ett pedagogiskt problem, har jag kunnat notera, i förhållande till den som inte redan har funderat närmare på rättssäkerhetsfrågor. Det pedagogiska problemet verkar framför allt bestå i att det är svårt att förstå varför det skulle vara så nödvändigt att, för att ta bedrägerifallet som tagits upp här, en viss effekt inträffat. Direktören hade ju ljugit för kunderna. I vissa fall var det också klarlagt att detta hade medfört negativa ekonomiska effekter för kunderna. Då spelar det väl inte så stor roll om man utgår från att sådana effekter också drabbar andra?

Inget brott utan lag

Denna invändning, som jag hört från väldigt många (och även många kloka) personer, uppmärksammade mig på att det verkar finnas en underskattning av hur rättssäkerhetsidealet uppställer formella krav. Det är en grundbult i rättssäkerhetstanken att ingen ska dömas för ett brott utan lag. Utan en lagreglering, finns det inget brott. En lagreglering som innehåller ett förbud av något slag (”Du ska inte bedraga”) innehåller vissa rekvisit, eller vissa kriterier.

Det är enbart om dessa kriterier är uppfyllda som en misstänkt person kan dömas för brottet. Är inte dessa rekvisit eller kriterier uppfyllda så föreligger inget brott. Låt mig upprepa detta för att nöta in poängen: Är inte samtliga rekvisit uppfyllda i en regel finns det inget brott enligt regeln. Finns det då ingen annan regel som aktualiserats finns det inget brott över huvud taget.

Inget straff utan bevis

Ovanpå dessa rekvisit ligger bevisregler. Det är åklagaren som har bevisbördan för att ett brott föreligger. Det innebär mer specifikt att åklagaren har bevisbördan för att samtliga de rekvisit som regeln ställer upp är uppfyllda. Om åklagaren inte kan bevisa att samtliga rekvisit är uppfyllda så kan man inte heller döma för brott.

Oskuldspresumtion

En annan rättssäkerhetstanke aktualiseras därvid, nämligen oskuldspresumtionen. Alla skall betraktras som oskyldiga om inte åklagaren lyckats bevisa, enligt de tuffa beviskrav som därvid gäller, att alla rekvisiten för brott är uppfyllda.

Med andra ord: Om åklagaren inte lyckas bevisa att ett brott föreligger enligt de kriterier som gäller för brottet så ska rättsordningen utgå från att den anklagade personen är oskyldig.

Tillbaks till fallet

Det här är basics, förstås. Men låt oss utgå från dessa basics och återvända till Habo Finans-fallet. I fallet dömdes alltså en person för bedrägeribrott mot en väldig massa personer. Avseende några av de misstänkta brott hade åklagaren fört bevisning. (Förhör som för övrigt visade att det fanns många olika anledningar till varför Habo Finans kunder valde att investera i Diamanten.)

Men avseende de allra flesta fördes ingen bevisning alls. Genom att döma VD:n för även dessa brott, 750 brott, så har rättssäkerhetsprinciper alltså kränkts.

En jämförelse

Kanske blir det tydligare om man jämför med andra brott och andra rekvisit. Säg att jag åtalas för två fall av bestialiska mord. I ett av fallen förs bevisning om att jag faktiskt mördat en person som också är död. Mordet är dessutom, som sagt, bestialiskt. Straffet blir därför livstids fängelse. Lagens strängaste straff.

Men avseende det andra fallet förs det ingen bevisning. Notera: Det är inte som i vissa tidigare kända fall där bevisvärderingen gjorts på ett kontroversiellt fall. I mitt exempel är det istället så att domstolen bara konstaterar implicit att det inte finns anledning att göra en annan bedömning i det andra fallet än avseende det fall där det faktiskt förs bevisning. Det påverkar i och för sig inte straffet – jag kan inte dömas till strängare straff än livstids fängelse. Men ur rättssäkerhetssynvinkel har något väldigt allvarligt hänt: Jag har felaktigt dömts för ett brott. (Vilket alltså inte är det samma som att jag är oskyldig till brottet. Däremot skall jag ur statens synvinkel betraktas som oskyldig för brott som det inte bevisats att jag begått.)

Samma med Habo Finans. I 750 fall dömdes en person felaktigt för bedrägeri. Pretty serious stuff.

En morot till konspirationsteoretikern

En annan litet ovanlig sak med hovrättsdomen är att det fanns en ledamot som var skiljaktig och som är den vars inställning jag bygger ovanstående på. Den skiljaktiga meningen är emellertid inte fogad till domskälen på det vanliga sättet. Den är istället placerad som en ”bilaga till anteckningar förda vid huvudförhandlingen”.

Konspirationsteoretiker kan kanske dra växlar på detta och fundera över om hovrätten ville gömma den skiljaktiga mening vari det framförs att en person döms felaktigt för 750 brott. Men jag är inte konspiratoriskt lagd. Det finns säkert goda skäl för hovrättens placering av den skiljaktiga meningen.

Ett avslutande litteraturtips

Habo Finans-domen är ett exempel på när masshantering utmanar rättssäkerhetsprinciperna. Det finns många fall som kan tas upp i det sammanhanget. En uppfriskande artikel är Suzanne Wennbergs  Från Malexander till Sambandscentralen – fördelar och farhågor med dömande i medgärningsmannaskap respektive medfrämjandeskap, JT 2002-03.

Nämndemannafrågan fortsätter att utmana. Nu har frågan dykt upp efter att Nationaldemokraterna tagit plats i de politiska församlingarna. Expressen skriver bra om detta idag. Under rubriken ”Domaren är rasist” framhåller ledaren att det inte är Nationaldemokraterna i sig som är problemet, utan institutet med nämndemän som sådant.  Det är även min inställning: Det största problemet med nämndemän är inte att de kan komma från Nationaldemokraterna eller Sverigedemokraterna utan att de över huvud taget rekryteras bland de politiska partierna. Jag recyclar igen ett inlägg som jag skrev för en tid sedan efter att Kd lag ett förslag på hur man skulle kunna refomera lekmannadomarsystemet. Den otåliga läsaren kan hoppa till punktlistan nedan för en cliffnotes-version av mina argument.

Kristdemokraterna har lagt ett förlag på hur nämndemannainstitutet skall kunna reformeras. Förslaget innebär att nämndemän skall utses genom att uppdraget som lekmannadomare följer med de medborgerliga skyldigheterna och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (Jakob Heidbrink skriver om det här ). [Ett sidospår: Jurysystemet uppfattas ofta som något typiskt amerikanskt men vi har faktiskt jury även i svenska rättegångar, nämligen vid rättegångar i tryckfrihetsfrågor.]

Bakgrunden till förslaget står att finna i det hopplösa svenska nämndemannasystemet. Alla vet nog inte vad en nämndeman är, eller, rättare sagt, vilken offentlig makt som följer med nämndamannauppdraget. En nämndeman är en domare som inte är jurist. Nämndemannen är lika mycket domare som en juristdomare – en nämndeman är en full domare med samma makt som en juristdomare. (Ett undantag dock: Om två nämndemän i tingsrätten röstar för A och en nämndeman och juristdomaren röstar på B vinner B.) En nämndeman är alltså en person som givits statens befogenhter att döma sin medmänniskor enligt lagen men som inte skolats i vad lagen innebär eller hur den skall tolkas eller vilka värderingar varpå den vilar.  

Kristdemokraterna har i och för sig identifierat ett centralt problem med det nuvarande nämndemannainstitutet, nämligen att nämndemännen rekryteras i de politiska partierna. Väl rekryterade skall nämndemännen enligt nuvarande ordning inte fungera som partirepresentanter. Men redan den politiska rekryteringen skickar ut en obehaglig signal som är ovärdig en rättsstat, nämligen att domaren är politiskt tillsatt. Det finns dock fler problem – och det är när dessa problem ses tillsammans som nämndemannainstitutets orimlighet framträder tydligt.

  • Ett centralt problem med nämndemännen är alltså den politiska rekryteringen. Domstolarna ska inte bara skipa rättvisa – rättssystemet skall också befrämja bilden av att det skipar rättvisa. ”Justice must not only be done, but must also be seen to be done”. Den politiska rekryteringen av nämndemännen utgör inte ett hugg i köttet på denna princip enbart när domaren rekryteras från ett extremparti, utan aktualiseras även annars. Kan den förmögna moderaten få en rättvis prövning av en nämnd bestående av fackligt anslutna låginkomsttagare som aktivit arbetat för fördelningspolitik? Kan anarkisten få en rättvis prövning av en nämnd bestående av äldre ärkekonservativa ledamöter? Svaret på båda frågorna är förstås: Kanske, men redan intrycket av att den politiska färgen på domarna kan påverka utgör ett problem. Problemet med nämndemännen är dock mer omfattande än att de är politiskt tillsatta. Låt mig upprepa några tidigare framförda argument.
  • Det största problemet vid sidan om den politiska rekryteringen är att nämndemännen definitionsmässigt är juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man nämligen i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget.
  • Forskning visar att nämndemän inte bara i teorin utan också i praktiken har bristande förståelse för att dömandet skall ske under lagen. Nämndemannen dömer på magkänsla – vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen.
  • En domare förväntas vara laglydig. Nämndemännen kan däremot ha ett kriminellt förflutet. Det påverkar respekten för domaren.
  • Nämndemän har mindre förståelse för hur fundamental principen om ”hellre fria än fälla är”, visar erfarenheterna. Annorlunda uttryckt: Nämndemännen vill fälla mer än juristdomarna.
  • Problemet är också att nämndemännen bygger på tanken att det behövs representanter för folket – vilket bygger i sin tur på en uppfattning att, säg, en sjuttioårig pensionär med partibok bättre representerar allmänheten i en domstol än juristen. Men jurister är också människor. (Jag lovar!) Tanken att jurister på grund av sitt yrke avviker mer från ”allmänheten” än en nämndeman är fel i grunden eftersom det helt och hållet beror på vilken jurist vi tittar på, vilken nämndeman vi tittar på och vilken allmänhet vi vill jämföra med.
  • Ett annat problem med nämndemännen är att deras uppdrag vilar på en feltänkt idé om att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom” och annan kunskap. Anledningen till att det är en feltänkt idé är att den person som är anklagad för något i en domstol skall ha rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot honom – och dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. Men när nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Nämndemannans tillförande av kunskap – om det nu sker – förblir hemlig.

Detta har jag tjatat om tidigare. Men det finns en sak som jag inte talat om tidigare som gör nämndamannauppdraget än svårare idag. Ansvarsbedömningar i domstolen blir, tror jag, alltmer komplicerade och när det blir alltmer komplicerat blir det alltmer tydligt att lekmannadomare inte kan ha full insikt om vad det är som de är med och beslutar om (vilket naturligtvis är helt orimligt).

Anledningen till att ansvarsbedömningarna är svårare numer är att förutom den traditionella svenska lagstiftningen domstolen idag också måste beakta europeiska rättskällor. Och det är inte sällan väldigt svårt, svårt också för skolade jurister. Om den seniora juristdomaren har svårt att applicera Europakonventionens artikel. 6 – rätten till en rättvis rättegång – i ett fall av, säg, påstådd brottsprovokation är det lätt att inse att den genomsnittliga nämndemannen är helt lost inför en sådan bedömning.

Inget av dessa problem löses med att domare rekryteras ur hela befolkningen istället för hos partierna. Det enda problem KD:s reform läker är problemet med att nämndemännen är politiskt tillsatta. (DN har en annan uppfattning – KD:s förslag löser enligt DN:s grunda analys alla problem med nämndemännen. Expressens inventering är mer fullödig.) Det kan komma till rätta med intrycket av ett politiserat rättsväsende. (Ett intryck som dock sällan infinner sig i domstolen i praktiken utan mer på det teoretiska planet.) På köpet får man med KD:s förslag emellertid fördjupning av andra problem med nämndemännen. Idag så kan rutinerade nämndemän ändå upparbeta ett visst mått av kompetens om de sitter som domare under en längre tid.

Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören. Och om det känns alltför radikalt med en stor reform av det slaget kan man börja med att avskaffa nämndemännen ur hovrätten. Oavsett vilken inställning man har i övrigt så kan det konstateras att i hovrätten så är nämndemannainslaget helt meningslöst.

Madeleine Leijonhufvud uttalar sig idag (här)  om en dom från HD (domen finns här) som kom i mellandagarna och uttrycker kritik. Domen gör det omöjligt att fälla för sexövergrepp, säger rubriken. Alltså, vad rubriken säger är att även i de fall där det faktiskt begåtts ett övergrepp så är det omöjligt att fälla.

Jag vet att många läsare av den här bloggen reagerar instinktivt på artiklar av det här slaget, och det särskilt om de skrivits av just denna emireterade professor. Men läs förutsättningslöst! Särskilt vad som sägs om skadeståndsfrågan – där kritiken mot JustR Lambertz inte bör viftas bort.

Min egen uppfattning är att HD:s dom är nödvändig.

Nog misströstar man, när man läser mängden av märkliga uttalanden i samband med Wikileaks-läckan och gripandet av Assange. Det tycks för många helt omöjligt att hålla isär värderingen av Wikileaks verksamhet från uppfattningar om misstankarna om sexualbrott som riktats mot Assange. När det gäller den senare saken finns det ingen hejd på hur lågt svenska debattörer kan sjunka. Lasse Anrell på Aftonbladet har väl aldrig gjort sig känd för att vara nyanserad men när han i en krönika i Sveriges största tidning under rubriken ”Publicitetskåta åklagare ska skita i det här” kan man inte annat än att känna ledsamhet. Ledsamhet över hur mediemakten fular ut anmälarna av brottet innan någon prövning gjorts, innan några bevis visats upp. Ledsamhet över hur kända journalister på allvar kan framföra den implicita åsikten att om det bara är en tillräckligt känd person som anklagas för ett brott så bör rättsväsendet hålla sig borta.

Ser man på gripandet av Assange ur den tillämpade moral som är juridikens raster är saken i grund och botten enkel. Låt mig i översimplifierande pedagogisk nit försöka punkta upp argumentet.

1. Assange ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom.

2. Assanges integritet ska respekteras.

3. Anmälarna bör betraktas som trovärdiga tills det finns en övertygande anledning att misstro dem.

4. Anmälarnas integritet ska respekteras.

5. Kända personer, för övrigt rent helgonlika personer, står inte över lagen.

6. Anklagelser om brott mot kända personer måste tas på allvar och processen bör vara i grund och botten den samma som gäller för andra misstänkta.

7. Om en person som misstänks för ett allvarligt brott befinner sig i ett annat EU-land är det rätt att försöka få honom eller henne överlämnad till den svenska rättvisan för utredning och eventuell prövning.

8. Domstolarna och rättsväsendet är inte politiska institutioner och bör ö.h.t. inte hantera misstankar om brott utifrån politiska bevekelsegrunder.

9: Frågan om en utlämning till USA är ännu så spekulativ att den inte går att diskutera på något rationellt sätt alls. Det finns ännu inga formella anklagelser i USA. Om det görs sådana anklagelser är fortfarande frågan om utlämning en komplicerad sak.

*

Det här är ju inga konstigheter. Men det har liksom slagit slint i huvudet även på en massa normalt sansade människor. Det har blivit ett skyttegravskrig där på ena sidan anmälarnas moraliska vandel ifrågasätts och på andra sidan Assanges moraliska vandel ifrågasätts. Där anmälarna målas ut som delaktiga i en komplott eller som hemliga agenter men där samtidigt andra anklagar misstankarna som ett utflöde ur en machokultur. Vi bevittnar en ovärdig karusell.

Sverige är en rättsstat. Vi ska inte glömma det. Det svenska rättsväsendet hör till de minst korrumperade i världen. Jo, det är faktiskt sant. Tanken att en domare skulle låta sig påverkas av mutor eller påtryckningar är betydligt mer långsökt i svensk rätt än jämfört med de flesta andra. (Det betyder inte att det inte kan se. Vi vet att det kan ske, det kan ske över allt. Men jag är på riktigt övertygad om att det sker i lägre utsträckning i Skandinavien än i de flesta andra rättsordningar. Och ja, jag räknar med bashing för att vara blåögd eller naiv i kommentarsfältet nu.) Det finns ingen anledning att anta att inte Assange kommer att få en rättvis rättegång, för det fall det över huvud taget går till rättegång. Det finns därtill ingen anledning att anta att det kommer att behöva ta särskilt lång tid.

Inför en sådan prövning vill jag bara slänga fram en möjlighet, utifrån vad som upplysts i samband med prövningen i den engelska domstolen, som ingen tycks ha tänkt på: Det kan faktiskt vara möjligt att anmälarnas uppgifter är korrekta men att Assange ändå är oskyldig. Eller så kan det visa sig att saken ter sig helt annan när bevisningen är ute i ljuset. Vem vet. Men att saken inte skulle undersökas bara för att det är Time Magazines kommande Man of the Year är en rubbad tanke.

Tidigare har det ofta sagts att kungafamiljen levt i en medialt fredad zon. Med undantag för något haveri i veckopressen var kungafamiljen fredad från pressens privatlivssnaskande. Till viss del har det nog stämt. Till viss del har media därvid också brustit i sin granskande uppgift. Kunafamiljen är en maktkraft och en gren av staten. Den granskning som media har utsatt politiker för har kungafamiljen sluppit. Intervjuer med kungafamiljen brukade vara övningar i servilitet.

Men så kom den ”avslöjande” boken om kungen för någon vecka sedan. I boken påstås bland annat att kungen skulle ha haft affärer med kvinnor. En av dessa, Camilla Henemark, är namngiven. Och så gick proppen ur. Den press som tidigare ägnat sig åt att slicka hovets skor har nu gått över till att fullständigt frossa i kungens påstådda otrohet. Kvällspressen frossar i detaljer som de väl fått betala för att få fram. Sociala media (bloggosfären) hakar på i frossandet. Kulturjournalister bidrar med häpnadsväckande slutsatser att bokens spekulationer visar det tragiska i att vi lever i ”ett statsskick som odlar en hora/madonnakultur värdig Oscar II:s dagar” (sic!). [Notera dock att vare sig DN eller SvD tagit upp saken på ledarplats, vilket hedrar opinionsjournalisterna.] Själv tycker jag att debatten efter boken visar något helt annat. Att vi lever i en kultur där det saknas spärrar för hur mycket man är beredd att sätta sig till doms över andra människors privatliv på väldigt lösa grunder och dessutom är beredd att döma andra människors livsföring offentligt.

Kungen är en maktfaktor. Hans makt ska granskas. Men hans makt granskas inte nu. Den har inte granskats tidigare och den granskas inte heller nu. Vad som granskas är det privata livet som människan kungen, bortom ämbetet, lever. Har kungen varit otrogen? Inte vet jag. Men jag vet en sak: It’s none of my goddamn business. Det har jag inte med att göra. Som medborgare blir jag uppröd om kungen skulle ta emot mutor eller ägna sig åt brott. Men hans eventuella otrohet är ingenting som jag har med att göra.

Som vanligt numer är det Expressen som eldar på, genom de detaljerade berättelser som Camilla Henemark bjuder på. Som vanligt så är det Expressen som alltmer utarmar möjligheten att försvara den starka svenska tryckfriheten. Det är inte för det här som vi medborgare gav medierna unika och grundlagsskyddade privilegier. Det här är inte granskning. Det är blodtörst.

Det börjar förstås bli tjatigt, men det måste sägas även i det här sammanhanget. Kungen är som människa berättigad till en skyddad sfär, ett privatliv inom vilket vare sig medier eller andra har rätt att snoka. På Justitiekanslern börjar man kanske skruva på sig. Det som nu händer är nämligen att svenska massmedia ådrar svenska skattebetalare en skuld. Publiceringarna om kungens privatliv är skadeståndsgrundande, men troligen inte för pressen – vars skydd är vidsträckt – utan för staten.

Det följer av det famösa Europadomstolsfallet Caroline von Hannover mot Tyskland. Prinsessan Caroline hade blivit fotograferad av paparazzi-fotografer i mer eller mindre offentliga sammanhang. Bilderna tagna i mindre offentliga sammanhang gav prinsessan tillgång till ett rättsmedel redan i nationell (tysk) rätt: Hon tillerkändes således skadestånd redan i tysk domstol för dessa intrång i privatlivet. Men även den privacy-orienterade tyska rätten hade begränsningar och i det mindre privata privatlivet övertrumfades privatlivets helgd av yttrandefrihetens principer. Bilder tagna av prinsessan Caroline när hon gick i offentliga miljöer – på Paris gator, shoppandes – ansågs inte ge någon rätt till ersättning eller på annat sätt kunna sanktioneras i de tyska domstolarna. Men Europadomstolen i Strasbourg såg annorlunda på saken. Även i dessa situationer hade prinsessan en legitim rätt att få vara i fred och om tysk rätt inte skyddade denna rätt så stod den i strid med Europakonventionen.

Bristerna i integritetsskyddet är större i Sverige än i Tyskland, i bemärkelsen att en Caroline skulle ha än sämre tillgång till rättsmedel mot pressens övergrepp i Sverige. Sådana brister medför att staten går in som ansvarig i pressens ställe (jmf. NJA 2005 s. 468). Att snaska i kungens påstådda otrohetsaffärer, som inte på något vis är olagliga om de är sanna, framstår enligt Caroline-principerna som uppenbara integritetskränkningar. Pressen måste ha långtgående möjligheter att genomlysa monarkens affärer och hans handlingar. Men redogörelser för kungens påstådda snedsteg är ingenting som kan motiveras med sådana argument. Det är en sak för kungen och hans familj. Inte för oss andra.

De tidningar som nu tävlar om hur långt man skall gå i redogörelserna tycks helt ha glömt bort att kungen inte bara är kung. Han är också en människa, hans familj består också av människor. Människor förtjänar att behandlas med respekt. Snaskandet i kungens privatliv är ovärdigt.

Hovrätten har idag beslutat att inte meddela prövningstillstånd i det s.k. Styckmordsmålet. Det är ett väldigt märkligt beslut, som lär elda på de konpsirationsteorier som redan florerar om fallet. Nu menar jag naturligtvis inte att pt borde beviljas för att hålla konspirationsteorierna borta. Däremot så borde målet tas upp igen eftersom tingsrätten dömt fel. Så här uttalade jag mig för Dagens Juridik, som bad om en kommentar:  

Hovrättens beslut är mycket förvånande. Tingsrättens bedömning är enligt min mening inte i överensstämmelse med gällande rätt. I vilket fall är den rättsliga bedömning som tingsrätten gjorde när de underkände läkarnas talan kontroversiell och klent motiverad. Man måste dessutom komma ihåg att tingsrätten konstaterade att staten gjort sig skyldig till en närmast massiv culpa i förhållande till läkarna, innan de underkände talan med motiveringen att culpan inte orsakat skadan. I ett sådant läge är det anmärkningsvärt att läkarna i praktiken bara får sin sak prövad i en instans. Prövningstillståndsordningen medför alltså i ett fall som detta att läkarna, trots att de varit offer för en konstaterad och omfattande försumlig myndighetsutövning, bara får sin sak prövad i en instans. Det är oerhört konstigt. Jag kan bara hoppas att HD gör en annan bedömning i fallet.

Disclosure: Jag har skrivit ett s.k. rättsutlåtande i målet. Genom en kommentar här på bloggen tidigare – tack! – har jag upptäckt att utlåtandet lagts ut på Internet. Det finns – liksom andra yttranden i målet – att läsa här, för den som vill.

Det har varit bråda dagar för chefen för åklagarmyndighetens korruptionsenhet Gunnar Stetler. Först kulminerade drevet mot Sofia Arkelsten med Stetlers beslut att inte inleda förundersökning. Igår gjordes klart att inte heller Mona Sahlin – som hårt kritiserat Arkelsten –  behövde genomlida en förundersökning. Det senare beslutet var kanske inte lika uppenbart som det tidigare. Sahlin hade nämligen placerat sig själv i den kategori av möjliga mutbrott som Stetler någon dag tidigare skisserat i sin strävan att pedagogiskt förklara skillnaden mellan det tillåtna och det otillåtna: En gåva ska vara tråkig för att vara safe.

Ju roligare, desto större risk för brott. Så enkelt är det förstås inte, men det var ett lovvärt försök att kort förklara de notoriskt svåra mutbrottsreglerna. (Regler som ytterst Mona Sahlin och Sofia Arkelsten har ansvaret för.)Trevliga gåvor påverkar ofta mer än de trista. En kväll på cirkus är farligare än ett studiebesök på renhållingsverket.

Efter Arkelsten och Sahlin har det rests krav på att ta fram en beteendekod för riksdagsledamöterna. För nog skapar det misstro, när partiledaren och lagstiftaren bjuds på en trevlig upplevelse värd 7500 kr, utan att gåvan behöver redovisas på något sätt.

Riksdagens ledamöter diskuterade saken igår och kom fram till – tata – att det inte finns något behov. Det behövs inga mjuka normer, av det slag som finns inom alla andra segment av samhället. Det är en väldigt konstig inställning. Den signal lagstiftaren sänder ut är att det inte behövs några andra regler än förbudsreglerna. Att allt som inte är kriminellt är tillåtet.

Att juridikens regler är alla beteenderegler som behövs.

Sven-Erik Alhem skriver om faran med att Sverigedemokraterna kan börja utse nämndemän idag på SvD Brännpunkt. DN tar upp samma tråd. Problemet – om det nu anses vara det – är i och för sig inte nytt, eftersom det redan har funnits Sverigedemokratiska nämndemän. En del av dessa har betett sig illa, på just det sätt som många tror att Sverigedemokrater kan bete sig illa, nämligen genom att i sin domarroll ge uttryck för rasistiska åsikter.

I vilket fall så passar jag på att återigen klippa in min ”drapa” (som tipsare Dan uttryckte –  tack för tipset, BTW) mot nämndemannainstitutet nedan. Min inställning är att det största problemet med nämndemän är inte att de kan komma från Sverigedemokraterna utan att de över huvud taget rekryteras bland de politiska partierna. Nedanstående inlägg skrevs efter ett förslag från Kd om att refomera lekmannadomarsystemet.

Verklighetens folk? Vad är det egentligen – förutom att det är människor som inte går på friteater och som inte läser DN Kultur? Läser verklighetens folk bloggar? I vilket fall så är det den sortens folk som nu Kristdemokraterna vill skall delta i dömandet av sina medmänniskor.

KD:s förlag är närmare bestämt att nämndemän skall utses genom att uppdraget som lekmannadomare följer med de medborgerliga skyldigheterna och därmed lottas ut bland svenskar. Litet som jurysystemet alltså, men med vissa viktiga skillnader. Förslaget kallas för domstolsplikt (och Jakob skrev om det här redan igår).

Bakgrunden till förslaget står att finna i det hopplösa svenska nämndemannasystemet. Alla vet nog inte vad en nämndeman är, eller, rättare sagt, vilken offentlig makt som följer med nämndamannauppdraget. En nämndeman är en domare som inte är jurist. Nämndemannen är lika mycket domare som en juristdomare – en nämndeman är en full domare med samma makt som en juristdomare. (Ett undantag dock: Om två nämndemän i tingsrätten röstar för A och en nämndeman och juristdomaren röstar på B vinner B.) En nämndeman är alltså en person som givits statens befogenhter att döma sin medmänniskor enligt lagen men som inte skolats i vad lagen innebär eller hur den skall tolkas eller vilka värderingar varpå den vilar.  

Kristdemokraterna har i och för sig identifierat ett centralt problem med det nuvarande nämndemannainstitutet, nämligen att nämndemännen rekryteras i de politiska partierna. Väl rekryterade skall nämndemännen enligt nuvarande ordning inte fungera som partirepresentanter. Men redan den politiska rekryteringen skickar ut en obehaglig signal som är ovärdig en rättsstat, nämligen att domaren är politiskt tillsatt.

Problemet med nämndemännen är dock mer omfattande än att de är politiskt tillsatta. Låt mig upprepa några av mina tidigare framförda argument och lägga till några nya.

  • Det största problemet är att nämnemännen definitionsmässigt är juridiskt inkompetenta. Är man juridiskt kompetent är man nämligen i allmänhet diskvalificerad från nämndemannauppdraget.
  • Forskningen visar dessutom att nämndemän inte bara i teorin utan också i praktiken har bristande förståelse för att dömandet skall ske under lagen. Nämndemannen dömer på magkänsla – vilket ger kalla kårar för alla som bryr sig om legalitetsprincipen.
  • En domare förväntas vara laglydig. Nämndemännen kan däremot ha ett kriminellt förflutet. Det påverkar respekten för domaren.
  • Nämndemän har mindre förståelse för hur fundamental principen om ”hellre fria än fälla är”, visar erfarenheterna. Annorlunda uttryckt: Nämndemännen vill fälla mer än juristdomarna.
  • Problemet är också att nämndemännen bygger på tanken att det behövs representanter för folket – vilket bygger i sin tur på en uppfattning att, säg, en sjuttioårig pensionär med partibok bättre representerar allmänheten i en domstol än juristen.
  • Ett annat problem med nämndemännen är att deras uppdrag vilar på en feltänkt idé om att domstolen genom nämndemännen skall tillföra ”lokalkännedom” och annan kunskap. Anledningen till att det är en feltänkt idé är att den person som är anklagad för något i en domstol skall ha rätt att få höra och bemöta allt som kan tänkas hållas emot honom – och dessutom har allmänheten rätt att få del av den information som sedan beslutet/domen fattas på. Men när nämndemannen tillför sin lokalkännedom så sker det bakom domstolens stängda dörrar inom ramen för överläggningen. Nämndemannans tillförande av kunskap – om det nu sker – förblir hemlig.

Detta har jag tjatat om tidigare. Men det finns en sak som jag inte talat om tidigare som gör nämndamannauppdraget än svårare idag. Ansvarsbedömningar i domstolen blir, tror jag, alltmer komplicerade och när det blir alltmer komplicerat blir det alltmer tydligt att lekmannadomare inte kan ha full insikt om vad det är som de är med och beslutar om (vilket naturligtvis är helt orimligt).

Anledningen till att ansvarsbedömningarna är svårare numer är att förutom den traditionella svenska lagstiftningen domstolen idag också måste beakta europeiska rättskällor. Och det är inte sällan väldigt svårt, svårt också för skolade jurister. Om den seniora juristdomaren har svårt att applicera Europakonventionens artikel. 6 – rätten till en rättvis rättegång – i ett fall av, säg, påstådd brottsprovokation är det lätt att inse att den genomsnittliga nämndemannen är helt lost inför en sådan bedömning.

Inget av dessa problem löses med att domare rekryteras ur hela befolkningen istället för hos partierna. Det enda problem KD:s reform läker är problemet med att nämndemännen är politiskt tillsatta. (DN har en annan uppfattning – KD:s förslag löser enligt DN:s grunda analys alla problem med nämndemännen. Expressens inventering är mer fullödig.) Det kan komma till rätta med intrycket av ett politiserat rättsväsende. (Ett intryck som dock sällan infinner sig i domstolen i praktiken utan mer på det teoretiska planet.) På köpet får man med KD:s förslag emellertid fördjupning av andra problem med nämndemännen. Idag så kan rutinerade nämndemän ändå upparbeta ett visst mått av kompetens om de sitter som domare under en längre tid.

Istället för att sätta plåster på en rättsstatens tumör är det bättre att helt operera bort tumören. Och om det känns alltför radikalt med en stor reform av det slaget kan man börja med att avskaffa nämndemännen ur hovrätten. Oavsett vilken inställning man har i övrigt så kan det konstateras att i hovrätten så är nämndemannainslaget helt meningslöst.

Piratpartiet har lanserat sitt valmanifest. Jag kommer inte att rösta på Piratpartiet av ungefär tusen olika anledningar. Men jag blir ändå något bekymrad när jag ser de raljanta och nedlåtande reaktioner som manifestet får i traditionella media. Det är framför allt Piratpartiets förslag om en kriminalisering av missbruk av upphovsrätten – PP:s uttryck, inte mitt – som fått ledarskribenter att ta fram det syrligaste bläcket. Piratpartister har reagerat och förvånats över att det ger så starka reaktioner att vilja förbjuda ”okynnesanmälningar”.

Piratpartisternas förvåning är förståelig om man läser i deras kommentarer vad de försökt åstadkomma. Det är faktiskt inte så konstigt att göra det förbjudet att använda sig av rättsväsendets makt mot andra genom t.ex. polisanmälningar eller för den delen skadeståndskravom anmälningarna eller kraven uppenbart saknar stöd i lag. Och det är som PP:s Falkvinge påpekar något som förekommer, eller åtminstone något liknande det som förekommer, i andra rättsordningar. Som jag förstår de kommentarer till förslaget som mer sansade Piratpartister tillhandahållit så är syftet helt enkelt att inom ramen för immaterialrättens regelverk åstadkomma ett förbud mot s.k. legal blackmail och då särskilt sådan legal blackmail som sker utan att ”utpressaren” har stöd i lag.

Redan idag finns det flera regler som motverkar att man i ogjort väder använder sig av juridiken för att chikanera eller otillbörligt påverka. Vi har sett åtskilliga fall där t.ex. inom ramen för vårdnadstvister den ena parten falskeligen anklagat den andra för att ha begått brott. I sådana fall kan den som anklagar dömas för brottet falsk tillvitelse. I vissa fall kan det vara förtal eller förolämpning att anklaga någon för en brottslig eller klandervärd gärning.

Problemet är dock att Piratpartiets förslag, om man läser det, inte innebär ett förbud av legal blackmail inom upphovsrättens hägn. Det är något annat och betydligt läskigare. Så här ser förslaget ut (jag saxar från Christian Engström):

Portalförändringar av upphovsrätten

Det skrivs in i upphovsrättens portalparagraf omedelbart, alltså före den 1 januari 2011, att den endast gäller verksamhet som utförs inom och som en del av näringsverksamhet.

Upphovsrättsmissbruk kriminaliseras. Den som medvetet missbrukar upphovsrätten ska kunna få straffsatserna vända mot sig själv. Följande skrivs in i upphovsrätten snarast, alltså före den 1 januari 2012:

  • Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot enskild person, där gärningen som lägger grund för talan inte skett som del av och inom näringsverksamhet, döms för försvårande av kulturspridning till fängelse mellan sex månader och två år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
  • Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot en förmedlare av ett meddelande döms för sabotage mot infrastruktur till fängelse i mellan sex månader och två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
  • Envar som väcker talan på upphovsrättslig grund mot någon som meddelat en referens (t.ex. en länk) till verk döms på samma sätt som om denne väckt talan mot förmedlare av meddelande.
  • Om brott som ovan har utförts inom näringsverksamhet och som del av en organiserad verksamhet, ska näringsverksamhetens tillgångar förverkas. Om brottet har utförts på uppdrag av en annan näringsverksamhet, ska även dennas tillgångar förverkas.

*

Till att börja med kan man fundera över varför Piratpartiet valt att försöka skriva lagtext i sitt manifest istället för att skriva vad man faktiskt vill åstadkomma. Som lagförslag betraktat ser det ju mycket märkligt ut. Det ser dessutom, vilket Johannes Forssberg på Expressen har helt rätt i när han i sin ledare totalsågar förslaget, inkonsekvent ut. Och själva uttrycken som används för de påhittade brottstyperna låter märkliga och vissa formuleringar är direkt komiska (som första punkten, ”där gärningen som lägger grund för talan” – say what?). Men det vikigaste är innehållet.

Förslaget till regel som PP lägger fram och som partiet alltså döpt till ”försvårande av kulturspridning” innebär om man läser det inte att det blir förbjudet att använda sig av domstolarna som påtryckningsmedel. Det innebär att det blir förbjudet att gå till domstol för att få sin sak prövad. Förslaget skall förstås mot bakgrund av att PP vill tillåta tillgängliggörande av upphovsrättsligt skyddade verk så länge det sker privat och inte inom ramen för en kommersiell verksamhet. Om det senare förslaget röstas igenom så innebär det att det inte heller finns något brott som en upphovsrättsinnehavare kan falla tillbaka på om hon vill vidta rättsliga aktioner mot en privatperson som t.ex. fildelat hennes musik.

Men det kan ju finnas oklarheter. Det kan vara så att upphovsmannen menar att den enskilda person som tillgängliggjort verket faktiskt har gjort det kommersiellt. Hur skall en sådan upphovsman, givet lagförslaget, få sin sak prövad? Vidare: Det tycks som att kriminaliseringen även tar sikte på det ombud som kan bistå den som vill gå till domstol – också i ett legitimt fall. Det är i sådana fall en konstig form av kollektivt ansvar som vi inte sett tidigare i västerländska rättsstater.

Om tanken bakom förslaget varit att kriminalisera missbruk av domstolarna så är det i sig inte så dumt. Men nu är det inte missbruk av domstolarna som förslaget kriminaliserar utan även fullt legitima propåer. Ett förbud mot att gå till domstol i legitima fall, även om det bara är i begränsat antal situationer, är ett allvarligt insteg i grundprincipen om att alla skall ha tillgång till en rättslig prövning. En rättsstatlig grundbult, om man så vill. Rätten att få använda sig av ett ombud är också fundamental. Om ombudet riskerar att dömas till fängelse för att hon bistår någon så blir det svårt att hitta advokater som vågar sig på att biträda vad som även enligt PP skulle vara att betrakta som brottsoffer.

Piratpartister brukar ofta anklaga andra politiska partier och politiker för att sakna känsla för rättssäkerhet. Piratpartiet borde nog jobba med sin egen rättssäkerhetskänsla först.

Uppdaterat: Ser några liknande tankar hos Tallmo i dagens SvD, som jag inte har med mig till semester och därför försöker läsa i min telefon. Det går sådär.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter