You are currently browsing the monthly archive for augusti 2009.
Dagens fällande dom mot Anna Odell framstår som en no-brainer i beaktande av vad den åtalade Odell själv berättade under rättegången. Straffet är väl inte heller så mycket att säga något om. Säkert kan Anna Odells handlande också i förlängningen visa sig ha gjort en del nytta.
Vad vi däremot kan tala mer om är hur rättegången behandlats i media och framför allt på Kultursidorna. ”Fria Anna Odell”, kampanjade Aftonbladet. Expressen är inne på samma spår. Många har betraktat det hela ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. I dagens DN ifrågasatte en journalist om inte rättegången mot Odell kostade mer än de onödiga åtgärder som Odell själv orsakade.
Så där har det låtit mer eller mindre unisont i tidningarna. Att Odell borde ”frias” antingen för att hon åstadkommit något bra, eller för att det kostar mycket att lagföra henne. Unisont. Det finns alltså en kompakt uppfattning bland åtminstone kulturjournalister att om bara ett brott begås med goda syften eller för att driva hem en poäng, eller om det är dyrt att hålla en domstol i gång, så kan hela processen ifrågasättas.
Lås oss suga på den underliggande demokratiasynen i den argumentationen egentligen innebär ett tag till. Vi kan börja med att läsa de här särbehandlingsivrarna, som häpnadsväckande nog representerar alla de fyra stora tidningarna 1, 2, 3, 4, 5. Alla tidningarnas ledande kulturjournalister framhåller att det är något ”fel” med antingen domen eller åtalet.
Så mycket för en svensk press som tar sitt demokratiska mandat på allvar.
Uppdaterat: Bytte rubrik för att bättre passa inläggets tema och vill passa på att hänvisa till de rent rättsliga kommentarerna hos Jakob H.
Diskussionen efter Aftonbladets artikel om organstölder har innehållit mycket juridik. Antingen så är det befarade grundlagsbrott, eller så är det förtal av folkgrupp (vilket alltså inte är en juridisk term i Sverige) eller så är det något annat. I realititeten är det ganska tydligt så att i princip alla dessa hänvisningar till juridikens värld enbart är retoriska: Några brott i egentlig mening handlar det sannolikt inte om. Men juridikens språk uppfattas som övertygande och dess ritualer tydligen som viktiga. Hur skall man annars förstå att så många i det politiska samtalet inte verkar tycka att de politiska ansvarskanalerna är tillräckliga. Istället skall alla påstådda oförättet anmälas till alla möjliga instanser: KU, JO, JK, eller tjänstefelsanmälningar till polisen. Och väldigt ofta är det onödigt jobb för de rättsliga maskinerierna – alla politiska misstag är inte juridiska misstag. Tack och lov.
Märkligast i hela denna våg av juridifierat språk är den logiska kullerbytta som Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör, nu bjudit på i ett antal sammanhang, bl.a. SvT Debatt, för att visa att det var helt okej att publicera den famösa artikeln i kulturdelen. Det är helt enkelt jättekonstigt. Hans argument är så här: Vi på Aftonbladet är inte antisemiter. Antisemitism är hets mot folkgrupp, vilket är brottsligt. Men Aftonbladets artikel utgör inte hets mot folkgrupp och därför är den inte heller antisemitisk.
Helins härliga rundgång kan användas som en övning i logikundervisning, men förutom det så finns här en fråga om juridik. Är antisemitism hets mot folkgrupp? Svaret på det är enkelt: Nej. Antisemitism är inte i sig ett brott. Vi får gå omkring och tycka illa om varandra och hata varandra hur mycket vi vill. Det är våra handlingar som kan utgöra brott. Handlingar motiverade av antisemitism, som uppmaningar att döda judar, kan vara brottsliga och åven utgöra brottet hets mot folkgrupp. Men inställningen i sig är vare sig hets mot folkgrupp eller något annat brott.
Pointlex berättar om ett mål rörande stämpelskatt i Svea hovrätt. Det skiljaktige hovrättsrådet ansåg majoriteten ägnade sig åt ”ren formaljuridik” och hänvisade till Petris regler.
”Jag kan i sammanhanget inte låta bli att citera Olaus Petri domarrregel nr 9 (införd i vår lagbok, s. CXLI: Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag; för de skäl som lagen haver med sig gillas hon”.
Det här kommer ju inte att göra det lättare för de jurister som ägnar en hel del tid åt att försöka vifta bort rättshaverister som försöker få stöd för sina uppfattningar i strid med lag. (Men det kan det kanske vara värt.)
Aftonbladet har i samband med Anna Odell-rättegången tagit fram en liten badge. Den finns med i tidningen i samband med de många texterna om målet mot Odell och har texten ”Fria Anna Odell”. Aftonbladet har fått en alldeles egen Nelson Mandela-ikon. Ja, det är ju naturligtvis tragikomiskt alltihop, hur det här målet kidnappats av kultursidor och förvandlats till ett skal för politiserat snömos av alla färger, allt medan den goda insats som Anna Odell kan ha gjort drunknar i demagogernas tolkningar.
Den kanske allra roligaste artikeln i detta självförsörjande humorsystem är en artikel av Ulrika Stahre. Hon klagar litet över att det är så mycket ”detaljer” i rättegången och att det är så mycket ”ritualer”. (Det där sista syftar på den processuella inramningen). Det är allmänt tråkigt, allting, enligt Stahre. Men tingssalen, som dessvärre är liten och fullsatt, är i alla fall ”fanerad”. Sedan går kulturpennan loss och Stahres reportage från tingsrätten tappar snabbt kontakten med verkligheten:
”Statuslöst, kroppsligt och oskönt: det är ganska lätt att se vad som skaver hos belackarna. Anna Odell har varit både konstnär och modell i sitt verk, smält samman sig som subjekt och objekt för en handling, ingått i en konsttradition där undersökningen har gällt både det egna jaget och det omgivande samhället – i detta fall psykvården. ”
Jahaja. Till belackarna tror jag Stahre räknar även rättsväsendet som ju hitintills gjort allt det kan för att bestraffa den statuslösa, kroppsliga och osköna Anna Odell. Som inte alls ser särskilt statuslös eller oskön ut på de snygga powerbilder på henne som illustrerar artikeln.
Direkt komiskt blir det när Stahre tar sig för att lansera något slags straffrättstaxonomi. Det finns vissa straffbud som ”syftar på konstnärens uppsåt” och andra som aktualiseras ”i olika samspel”. Det här kräver också ett citat.
Skriver Stahre: ”En konstnär står inte utanför lagen. Men lagen säger knappast att det är brottsligt att spela psykiskt sjuk, eller att vilja undersöka en institution. Ändå syftar en av åtalspunkterna, oredligt förfarande, på konstnärens uppsåt. Den enda som gör det. De andra två, falsklarm och våldsamt motstånd, har så att säga uppkommit i olika samspel – först med de människor som försökte ta hand om henne och larmade för att få en ambulans, sedan med de poliser vars handlande – handfängsel, tvång – provocerade motstånd.”
Härligt! Och slutklämmen är också spännande. Odell, riskerar straffrättsliga påföljder trots att Konstfack gett ”grönt ljus” till projektet. Härigenom borde enligt Stahre skolan också ta notan för eventuella böter. Det borde skolan göra, men inte för att den är ansvarig utan på denna grund: ”När hon ställs inför rätta är hon tydligen inte längre student, eftersom Konstfack deklarerar att man inte tänker betala några eventuella böter – trots att all utbildning i Sverige ska vara avgiftsfri.”
Avgiftsfri! Ett finurligt argument, inte sant?
På den bogen så vill jag också hänvisa till Dagens Arena, där en annan journalist – Per Wirtén – tolkar in Åke Green-fallet, av alla fall, i Odell-målet. Wirtén kommer härvid med en innovativ, halsbrytande, slutsats: Eftersom Åke Green friades med stöd av yttrandefriheten från hets-åtal så borde Anna Odell också frias. Wirténs artikel kommer att bli ett utmärkt avskräckande exempel för 18-åringarna på JIK:en som för första gången får öva på juridisk argumentation. I kombination med hans tidigare alster.
**
Idag gör Håkan Boström i DN några observationer som påminner om de ovanstående och de som jag gör här.
Så det blev i alla fall en stämningsansökan mot Aftonbladet. Med svenska ögon framstår det som en s.k. tokstämning, ett uppebart ohållbart anspråk, men nu är det framfört i New York och under andra natioenella regler. Icke desto mindre: Jag skulle bli förvånad om det slutar med att vare sig AB eller Boström får betala nånting. Men det kan ju bli besvärligt fram tills dess att saken är slutligt avgjord. Och dyrt.
Eller, egentligen är det inte det som JK uttalar sig om. Men nästan. JK är i vart fall inne på samma linjer som min Newsmill -artikel när han uttalar sig om skillnaden mellan vad man får säga (juridik) och vad man bör säga (moral). JK framhåller också tydligt vad jag inte gick in på i min artikel, nämligen att KU-bedömningar inte har med juridik att göra annat än möjligen inramningen.
Lambertz framhåller: Men ministrarna skulle kunna gå mycket längre i sin kritik, om de så vill, utan att bryta mot lagen. Hotet är snarare politiskt.
– Det är inte alldeles klart var gränserna går. Det är rätt mycket man får göra enligt grundlagen, fast det ändå skulle betraktas som politiskt och juridiskt olämpligt, säger justitiekanslern Göran Lambertz, som är statens advokat och ensam åklagare i tryckfrihetsmål, till TT.
Och om KU säger han: Det var väl så det var med Muhammedkarikatyrerna och Laila Freivalds uppträdande. Det var egentligen inte någon tvekan om att det var lagligt, men det betraktades av KU som klart olämpligt, säger han.
In casu har JK ännu inte tagit ställning. Förutom en anmälan om Israelambassadörens uttalnde har kanslern även fått en anmälan om hets mot folkgrupp på sitt bord, rörande den ursprungliga artikeln
**
Eftersom det finns massor med människor där ute som inte kan läsa eller orka läsa innantill vill jag återigen framhålla att jag inte heller anser att regeringen borde kritisera eller ”fördöma” Aftonbladet. Regeringens inställning är härvid föredömlig. Det enda jag påstått är att det inte är brottsligt och inte heller på något annat sätt ett ”grundlagsbrott”. Vad nu den senare, ofta förekommande, termen egentligen innebär
Att långsam handläggning hos åklagare och domstolar kan vara skadeståndsgrundande vet vi sedan några år sedan. Skattebetalarna får punga ut för detta. Men om handläggningstiden beror på slarv eller felprioriteringar kan det gå värre än så. En åklagare i Norrland dömdes till 40 dagsböter för att ha segat – vi får väl anta att han segade eftersom det ansågs brottslig – i över fyra år. Hårda bud i Mellerud, eller, ja, Umeå. Kanske kan denna princip föras över till andra kategorier?
Poliser? Kommunala bygglovsnämnder? Långsamma doktorander? Jag spånar litet här nu.
Under dagen kommer en artikel på Newsmill, tror jag, om Aftonbladet och tryckfriheten. (Uppdaterad: Här finns artikeln.) Ingressen klipps in nedan.
”Man kan inte be oss att bryta mot grundlagen”, säger statsminister Fredrik Reinfelt med anledning av Israels propåer om att regeringen ska ta avstånd från Aftonbladets artikel. Socialdemokraten Urban Ahlin KU-anmäler Sveriges ambassadör i Tel Aviv eftersom hon skrivit ett pressmeddelande som innehåller ”ett uttalande som innebär ett ingrepp i den svenska tryck- och yttrandefrihetens censurförbud såsom det är uttryckt i tryckfrihetsförordningen”. Journalistförbundets ordförande framhåller att ett regeringsfördömande av Aftonbladet skulle vara ”i strid med grundlagen”. SvD:s Claes Arvidsson varnar för ett ”grundlagsmoras” om den svenska regeringen skulle efterkomma de israeliska kraven. Och Lars Ohly kräver att svenska regeringen tar hem sin ambassadör från Israel ” för att klargöra grunderna i svensk tryckfrihet”. Av tonläget att döma kan man tro att debatten svämmat över av grundlagsbrott eller potentiella grundlagsbrott. Men så är det inte. Det är snarare så att politiker och journalister borde plocka fram tryckfrihetsförordningen och bättra på sina kunskaper om svensk tryckfrihetsrätt innan de beskyller varandra för ”lagbrott”.
För övrigt funderar jag över Cordelia Edvardssons slutkläm i Svd: ”Min […] fråga är om inte den svenska tryckfriheten missbrukas, då man framställer lösa rykten och anklagelser för de vidrigaste brott som – visserligen obevisade – sanningar. Det är vad Aftonbladets kultursida har ägnat sig åt. Därför kan tidningen inte ta skydd bakom tryckfrihetslagen.” Även denna artikel visar på en märklig glidning mellan vad som är lagligt och vad som är olämplig. TF skyddar många obehagliga yttranden från sanktioner. Varför inte AB?
Anna Odell åtalas, enligt Björn Wiman, för två av brottsbalkens ”mest perifera paragrafer”. Det är en lustig formulering. Jag vet inte om han menar att de är undanskymda rent redaktionellt eller kanske att de inte används så ofta. I sådana fall kan även folkmord och ödeläggelse beskrivas på samma sätt. Men det betyder inte att det är brott som inte förtjänar lagföras.
Wiman fiskar nämligen efter samma sak som många andra har gjort, om än det på kultursidorna ofta inlindas i dubbelprat och metaforer, nämligen att Anna Odell inte borde ha åtalats även om hon begått brott. Vissa spekulerar kring att hon inte hade åtalats om hon var man, eller journalist eller haft några andra egenskaper som hon inte har. Spekulationerna åsido: Det är en konstig och elitistisk inställning att bara för att man är en sådan person som kultursidorna skriver om så skall man inte bestraffas om man bryter mot lagen. Det är också en märklig inställning att bara för att andra som begått ett brott lyckas undgå bestraffning så skall också den som faktiskt fångas in och åtalas slippa undan. A queer view of fairness.
Om Odell faktiskt begått något brott vet jag dock inget om. Jag har inte varit närvarande vid förhandlingen. Och till dess kan vi, för smaklighetens skull, utgå från att hon är oskyldig.
En av mina inspirationskällor när jag startade den här bloggen var domaren och rättsvetenskapsmannen (nåjå, han är rättsekonom) Richard Posners blogg, som han driver med nån annan, okänd, kille som också verkar jobba på ett universitet. Posners blogg är ett exempel på hur bloggverktyget kan vara ett utmärkt sätt att nå ut med även någorlunda seriösa tankar.
Idag såg jag i vilket fall att det nu finns en motblogg: The Anti Becker-Posner Blog, som drivs av några crits. Den ägnas åt att ”correcting the mistakes, omissions, and downright nonsense on the Becker-Posner-Blog”. Fantastiskt.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.