”Det var jag som gjorde det.”

Men det räcker inte med erkännandet. Eller, det skall i alla fall inte räcka. Det där är en sak som man under juridikstudier får lära sig att vara stolt över i svensk rätt. Att ett erkännande inte räcker, att det måste finnas andra bevis som talar för att den erkännande personen gjort det, att det inte är möjligt att i ett polisförhör förmå en person att ta på sig skuld för något och den därmed sammanhängande aspekten att ett erkännande inte heller leder till lindrigare påföljd. (Gärningen förändras ju inte av vad man gör därefter.)

Så hur är det med Quick egentligen? Var hans erkännanden anpassade efter vad han tyckte förväntades av honom? Och inte får han resning för det här – det kommer väl att krävas mer än denna nya story? Är det bara juristernas – vi är tydligen en homogen grupp – kändislängtan som drivit in Quick i erkännandets livstidsstraff?