You are currently browsing the monthly archive for november 2007.
Igår kom en dom från HD som jag väntat på ett tag. En häktad person hade hängt sig efter att personalen underlåtit att avlägsna hans livrem. De efterlevande ville ha skadestånd. Frågan har uppmärksammats i många rättsordningar och är inte helt lätthanterlig i svensk rätt heller. HD gjorde klart att orsakssamband mellan häktespersonalens slarv och skadan förelåg – allt annat hade varit absurt. Skadeståndsskyldighet förelåg dock inte eftersom det inte fanns anledning att anta att staten (genom personal) hade insett eller bort inse att det kunde inträffa.
Vad det konkret innebär är inte helt solklart. Staten hade medgivit fel eller försummelse. Den bristande förutsebarheten kan således inte läggas på statens plus-konto i en culpabedömning, vari möjligheten att inse risken för skadan kan spela en viktig roll. Snarare så kan det här ses som ett adekvansargument: Det var inte påräkneligt att statens culpa av detta slag här skulle leda till skadan. Å andra sidan noterar HD att ”erfoderligt” orsakssamband förelegat. Betyder det att sambandet är adekvat? Kanske skall domen snarast betraktas som fallandes under normskyddsresonemang. Hellner var inne på sådana linjer när han anteciperade denna situation redan för länge sedan. Domen förtjänar i vilket fall att närmare granskas.
Det finns dock en annan aspekt av domen som framstår som något märklig: HD tar återigen upp Europakonventionen i sammanhanget och framhåller att frågan måste ses i ljuset av konventionens skydd. Närmare bestämt tas konventionens skydd för ”rätt till liv” upp. Själv har jag svårt att se behovet av en sådan argumentation, det verkar helt onödigt här. HD:s relativt nyvakna intresse för Europakonventionen i skadeståndsmål är i och för sig lovvärt. Men inte behöver väl konventionen tas upp i alla skadeståndsavgöranden.
När diskussionen nu kommit igång om en hotbild mot rättssamhället – oavsett om den är överdriven eller inte – är det viktigt med enskilda förebilder, personer som vågar ställa upp för rättsstatens ideal trots risker och hot. Åklagaren Barbro Jönsson fick nyss sin dörr sprängd. Nu har hon åtalat sex personer från ett MC-gäng, som ofta är själva sinnebilden för den organiserade brottsligheten i Sverige.
Åklagaren kom till förhandlingen i ”förtäckt bil”, men hon har inte vikt sig. Själv hade jag omedelbart sagt upp mig och börjat arbeta med M&A:s om det hänt mig. Men den som månar om det öppna samhället skall vara glada över att inte alla är lika fega som jag, att det finns jurister som fortsätter sitt viktiga arbete även när det är förenat med faror.
Finns det ett pris för årets civilkurage så har vi en god kandidat i en tingssal i Göteborg idag.
***
Straffrätten agerar content provider åt tidningarna. Idag toppas morgontidningarna med slutpläderingen i brottmålet mot plastikkirurgen i hovrätten (se även här) och att åtal lämnas in avseende den vakt på Café Opera som anklagats för att ha misshandlat en kroggäst. Båda målen är av intresse även för andra än de närmast berörda. I läkarmålet aktualiseras återigen den fråga som i samband med straffprocesser kanske mest givit upphov till diskussion i media under senare tid, nämligen frågan beviskraven vid sexualbrott. I vaktmålet aktualiseras liknande bevisrättsliga frågor.
Som en iakttagelse från den som är utanför medias sfär är det intressant att även seriösa tidningar, inte bara kvällspressen, pekar ut läkaren med namn och bild. Kanske riskerna för ett medialt justitiemord inte är så store i och med att läkaren dömts i tingsrätten (och dessutom verkar åtalet, av medias rapportering att döma, väldigt väl underbyggt) – men ändå: Lagakraftvunnen dom finns ännu inte. Vakten kan fortfarande åtnjuta anonymitetens skydd, i alla fall i morgontidningarna. För det fall vakten fälls borde det rimligen finnas att betydande allmänintresse av att veta även vem dörrvakten är, när nu tidningarna slagit in på det personliga spåret i rapporteringen av brottmål.
Stureplansprofilerna får ingen prövning i Högsta domstolen. (Se även här.) Domen står således fast. Enligt DN så uttrycker en av försvarna stor förvåning över detta. Jag har svårt att se det förvånande. Såvitt jag såg fanns det inte några allmänna principfrågor för HD att belysa i fallet. Och i det fallet kan man inte påräkna prövning i Högsta domstolen.
Ibland sägs det att vi har en treinstansordning – att man kan få sin sak prövad i tre olika domstolar. Först tingsrätten därefter hovrätten och sist Högsta domstolen. I praktiken så stämmer det nästan aldrig. I HD krävs det särskilt tillstånd för att få sin sak prövad, prövningstillstånd. Det är väl ganska känt. Mindre känt är kanske att det även i hovrätten krävs prövningstillstånd för vissa mål. I praktiken avgörs många mål i första instans utan möjlighet till överprövning. Tre instanser är i praktiken ofta bara en.
DO tar upp ett fall av åldersdiskriminering, enligt DN. Det framgår dock inte vad DO mer specifikt skall göra med fallet. Det står bara att ombudsmannen ”stämmer” företaget ifråga. (Jag antar att DO ansöker om stämning som vanligt och att domstolen sedan stämmer.) Kanske är det ett skadeståndskrav som skall drivas. I sådana fall är det ett intressant case. Sådana skadeståndskrav omfattas inte av diskrimineringslagstiftningen.
Idag kom en mycket viktig och principiell dom från Högsta domstolen rörande de högsta dömande instansernas möjlighet att ådra staten skadetståndsansvar. Domen kan läsas här.
Ett attentat mot en åklagares hem inträffade idag och slutade med en sprängd dörr. (Se även SvD.) Det är inte det första attentatet mot åklagare eller domare och det lär inte bli det sista. Men det är en obehaglig tendens mot mer frekventa angrepp på rättssamhället. För inte länge sedan var det en nämndeman som utsattes för hot. Polisen i Göteborg har varit utsatta för vad som i det närmaste framstår som ren krigföring under senare tid. Rättssamhället utsätts för allt svårare attacker.
Uppdatering: RÅ framhåller betydelsen av att attentatet klaras ut och åklagaren själv uttalar sig.
I DN:s artikel om våldtäktsåtalet mot den skånska plastikkirurgen illustreras en sak med rättegångar som kan förvåna personer som inte är så insatta. I rättegången har nämligen den för brott anklagade läkaren ändrat sin story, enligt DN, från tingsrätten (där han dömdes) till hovrätten. Den kvinna som sitter som målsägande, brottsoffer, i rättegången, beklagar sig genom åklagaren över att läkaren kan ”ljuga hur mycket som helst”. DN:s reporter verkar finna det här anmärkningsvärt i intervjun med åklagaren:
DN: Men kvinnan får inte ljuga?
Åklagaren: – Nej.Men han får ljuga hur mycket som helst?
– Ja.
***
Och så är det. Den som är anklagad för ett brott kan ljuga hur mycket som helst. Det är inte ett brott att ljuga i domstolen för den som är anklagad för ett annat brott. Den tilltalade – den som är anklagad för brott – kan alltså inte dömas för mened. Om däremot ett vittne ljuger så begår hon mened, vilket är ett allvarligt brott. Varför är det då så?
Varför är det tillåtet att den person som ofta senare döms för brottet kan sitta och blåljua i domstolen? Ja, det bottnar i rättssäkerhetstankar. Den som är misstänkt för ett brott skall ha rätt att försvara sig med alla medel som finns.
Tillägg: Även målsäganden kan i allmänhet ljuga. Brottsoffret hörs inte under ed, till skillnad från vittnen.
***
”Ren efterhandskonstruktion” säger åklagaren under förhandlingen.
Aftonbladet hade ett scoop igår. En psykiskt sjuk person var misstänkt för långtgående planer att döda Filippa Reinfelt. Mannen var nu anhållen och polisen hade börjat rota igenom hans bostad efter ett beslut om husrannsaken. Stora nyheter.
Problemet var bara att det var båg. Det verkar i och för sig, den här gången, finnas ett litet korn av sanning – en psykiskt sjuk person som uttalat hotelser – men resten var fel.
Men det stora felet var att Aftonbladet tapetserade hela stan med uppgifterna om hoten. Jag kan föreställa mig hur Filippa Reinfelt själv, hennes barn, hennes vänner, hennes släktingar, hennes bekanta – och hennes man – kände när de passerade den första löpsedeln för dagen.
Vem har planerat att döda mig? Vem vill döda mamma?
Sentimentalt uttryckt? Kanske. Men bakom principer och upplagesiffror finns det människor. Människor har känslor, även om de är kända. Även landstingsråd kan känna rädsla.
Aftonbladet har en smutsig historia när det gäller hot mot kända personer. För några år sedan hotades enligt Aftonbladet bland annat polismannen Claes Cassel av maskerade nazister, i tidningen återgivna med bild. Dessvärre visade sig i den historien att det var Aftonbladet självt som hotades – bilderna var fabricerade av tidningens egen journalist. Värre var att Aftonbladet i den historien envetet hävdade sin rätt att publicera hotbilderna, långt efter att det för alla stod klart att storyn var en icke-story, en fabrikation, ett resereportage från New York Times.
Efter att Sveriges största tidning hittat på hot den gången tvingades en grundlagsändring fram. Meddelarfriheten skyddar inte från ansvar i dessa situationer. Aftonbladets agerande medförde inskränkt tryckfrihet.
I det här fallet verkar det som sagt finnas en del sanning bakom storyn. Men vad som står helt sant är att det är tidningen som målat upp en hotbild mot en enskild person som rimligtvis måste drabba henne hårt och överdrivet farorna. Det är tidningen som måste hållas ansvarig för att en familj kollar låsen tre gånger extra på kvällen. Vem tar annars ansvar för hot av det slag som Filippa Reinfelt genom Aftonbladet utsattes för igår? Vem betalar för säkerhetsåtgärder som familjen kanske känner sig tvungna att företa – och som inte omfattas av statens skydd? Vem tar ansvar för den hotades lidande?
Vem hålls ansvarig när det är tidningen som hotar?
***
Bra om detta av Martin Jönsson, som jag i vanliga fall brukar tycka är väldigt mesig i dessa frågor.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.