You are currently browsing the category archive for the ‘förtal’ category.

Det har kommit många spännande domar från HD under senaste veckorna. I två viktiga avgöranden har HD konstaterat att överträdelser av de rättigheter som uttrycks i regeringsformens andra kapitel kan medföra skadeståndsskyldighet – lika viktigt som rimligt. I förrförra veckan kom dessutom en viktig revisorsdom, i det s.k. BDO-målet. (Som jag skrivit ut och inte hunnit läsa än.)

Jag kanske återkommer med något om dessa mål. Men dagsfärskt från de digitala pressarna kommer idag ett annat beslut från HD. HD beviljar prövningstillstånd i målet rörande påstått förtal i en studentuppsats.

Så här beskrevs målet i Corren när det var i sin linda: I en uppsats, som publicerats på internet men som nu är borttagen, beskrevs 48-åringen [den som väckt talan] bland annat som ”en första klassens duperare”. De två uppsatsförfattarna skrev också att den namngivne mannen ”aldrig visat respekt för lagen”.

Tingsrätten dömde studenterna medan hovrätten friade med stöd av social adekvans. (Se för några anteckningar om social adekvans här.) För egen del tycker jag tingsrättens domskäl är mer övertygande än hovrättens majoritetsdom.

Målet har valsat runt en del: Hovrätten ville först inte bevilja prövningstillstånd för prövning där vilket sedan ändrades av HD. Nu har hovrätten dömt och därefter har prövningstillstånd alltså meddelats för sakprövning i HD.

Målet är mycket intressant i dessa tider. I botten ligger en fråga om vilken rätt tidigare dömda har till rätt till skydd för äran. När skyddas den dömdas intresse av att slippa pekas ut som klandervärd?

*

Tips: Håll koll på kampanjerna från Reclaim Justice. Det är oborstat, kontroversiellt och okonventionellt – men det är juridiskt sprakande.

Madeleine Leijonhufvud reder ut begreppen. Med emfas.

Idag rapporterar Dagens Nyheter om den senaste domen mot Sverigedemokratiska riksdagsledamoten Carina Herrstedt. Jag har själv skrivit utlåtande inför hovrättsprövningen i ett annat mål, som för övrigt också rör en anklagelse mot en Sverigedemokratisk politiker, rörande påstått förtal i bloggkommentarsfält. Sådana utlåtanden brukar jag ta betalt för men måhånda kan det finnas ett, s.a.s., allmänt intresse av dessa frågor. Jag klipper in mina korta kommentarer nedan.

Den principfråga som härvid aktualiseras är om en person som ansvarar för en s.k. modererad blogg kan hållas ansvarig för kommentarer i ett kommentarsfält knutet till bloggen. Frågan är principiellt intressant och det tycks härvid som att underrätterna delvis har kommit till olika slutsatser.

Frågan om huruvida ansvar för förtal skall föreligga kan bedömas utifrån en tämligen summarisk analys. Enligt en sådan analys framstår tingsrättens dom för mig som den enda rimliga: Har jag som moderator aktivt accepterat ett inlägg från en kommentator får jag också anses ha tagit på mig ett eget ansvar för uppgiften. Vem som skrivit inlägget är härvid inte så intressant: Det är moderatorn som har makten att bestämma vilka inlägg som skall publiceras. För det fall moderatorn inte har ett sådant ansvar kan den som vill kränka andra helt enkelt skriva anonyma inlägg på sin egen blogg, eller inlägg under pseudonym, och därmed göra sig själv immun mot ansvar – trots att det står klart att moderatorn aktivt tillsett att informationen publicerats. En sådan ordning framstår som uppenbart orimlig.

Frågan om ansvar kan emellertid också kompliceras en aning. Allmänt kan härvid inledningsvis framhållas att de gränsdragningar som traditionella ansvarsgrunder fordrar blir särskilt intressanta och svåra när regler som anpassats efter tidigare förhållanden möter dataåldern, eller snarare, Internetåldern. Att förtala någon, t.ex., är att sprida en uppgift om att denna person är ”brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.” Sådant beteende kan bestraffas med böter – i grova fall med fängelse – och det kan ge upphov till skadeståndsskyldighet. Men hur skyddar vi den förtalade i en digitaliserad värld, där uppgifter både i ord och i bild, kan få en enorm spridning på bara några sekunder? Hur bör rättsordningen inrätta skyddet så att det finns tillgång till effektiva rättsmedel även när den som förtalar förhåller sig anonym?

Förtal är en form av ärekränkning. Förtalsförbudet syftar till att i första hand skydda en enskild mot att hennes ära, eller heder, kränks. I praktiken har förtalsreglerna emellertid kommit att tilldelas även en annan funktion i svensk rätt, nämligen att skydda den personliga integriteten. På ett teoretiskt plan kan denna dubbla funktion framstå som problematisk: Ett ärekränkningsförbud syftar till att skydda en enskild från omgivningens missaktning, en integritetsskyddsreglering syftar till att skydda en enskilds rätt till en privat sfär, ett eget rum där hon själv kan välja om hon vill tillåta insyn eller granskning. Men som sagt, i praktiken har förtalsreglerna kommit att spela en viktig roll för att skapa ett rättsmedel för kränkningar av privatlivet (integriteten). Den svenska rättsordningen har en skyldighet att tillhandahålla ett sådant rättsmedel, som dessutom skall vara effektivt. I Europakonventionens art. 8 finns ett kodifierat stöd för ett allmänt integritetsskydd. I art. 13 av Europakonventionen framgår att de underskrivande staterna har en skyldighet att tillhandahålla effektiva rättsmedel för skyddet för de rättigheter som konventionen ställer upp.

Detta har implikationer för svensk skadeståndsrätt. I NJA 2005 s. 462 konstaterade Högsta domstolen att Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna kan utgöra en självständig grund för skadeståndsskyldighet för staten när staten kränkt en enskilds rättigheter enligt konventionen. Om staten (lagstiftaren) inte tillhandahåller ett rättsligt regelverk för den enskilda som fått sina rättigheter kränkta av en annan enskild kan staten också ådra sig skadeståndsskyldighet (jmf. Europakonventionens art. 13). I NJA 2007 s. 295 framhölls att art. 5 i Europakonventionen (liksom ånyo art. 6) var skadeståndsrättslig sanktionerad.[1] Samma år konstaterades att det samma gäller för integritetsskyddet i art. 8 genom NJA 2007 s. 584. Genom dessa mål får det anses stå klart att Europakonventionens artiklar numer är förenade med en skadeståndsrättslig sanktion när det gäller statens ansvar gentemot enskilda.[2]

I NJA 2007 s. 747 konstaterade dock Högsta domstolen att Europakonventionen inte i sig kunde läggas till grund för ett bifall av en skadeståndstalan riktad mot ett privaträttsligt rättssubjekt – i fallet hade en försäkringstagare yrkat ersättning mot ett försäkringsbolag som hon menade hade kränkt hennes integritet genom att låta bevaka henne.

Denna utveckling bör hållas i åtanke när den frågeställning som aktualiseras i förevarande fall approacheras. Det finns emellertid en intressant och komplicerande aspekt som gör sig gällande i fall av förtal. Kränkningsskadeståndet i svensk rätt är i allmänhet uppknutet kring en straffrättslig bedömning (jmf. 2 kap. 3 § skadeståndslagen, enligt vilken skadeståndsskyldighet för kränkning enbart uppkommer vid allvarlig kränkning genom brott). I prövningen av om en gärning är brottslig så gör sig ett annat intresse gällande, nämligen legalitetsprincipen. Legalitetsprincipen framstår som ett argument mot att utsträcka förtalsreglernas skydd mer än vad som redan står klart. Enligt min mening bör det faktum att kränkningsskadeståndet knutits till en straffrättslig bedömning inte i sig anses innebära att skadeståndsrättens rättsutveckling begränsas av sådana legalitetsprincipsskäl som straffrättens. Det finns förvisso legalitetsprincipsargument som gör sig gällande även i skadeståndsrätten (se härvid HD:s tydliga uttalande för en skadeståndsrättslig legalitetsprincip i NJA 2007 s. 747). Men i civilrätten så måste förutsebarhetskravet på ett annat sätt än i straffrätten kunna vägas mot andra argument.

 I ett fall som det förevarande så ställer Europakonventionen krav på svensk rätt att tillhandahålla effektiva rättsmedel för den vars privatliv blivit kränkt. För det fall legalitetsprincipen, eller liknande argument, skulle anses innebära att den som kränkts av kommentarer på en blogg som godkänts av bloggens innehavare inte kan erhålla upprättelse från innehavaren så öppnar sig, såvitt jag kan förstå det, staten för skadeståndsskyldighet under art. 13. Det är nu i sig inte ett avgörande argument mot ansvar, men det är ett argument som icke desto mindre förtjänar att framhållas. Av 2007 års dom framgår att Europakonventionen inte i sig kan läggas till grund för en skadeståndsskyldighet för en enskild. Däremot så måste den allmänna möjligheten att tolka ”vanlig” svensk författning i ljuset av Europakonventionens regler – och syften – kunna göra sig gällande även i relationer mellan privaträttsliga subjekt.

Utifrån Europakonventionens krav på svensk rätt att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för skyddet för privatlivet framstår det som uppenbart rimligast att i fall som detta allokera ansvaret till den som har makten över informationens offentliggörande. Det kan knappast ens betraktas som oförutsebart att hålla den ansvarig som medverkar till att sprida andras förtalande uppgifter. I vart fall kan jag inte se att i ett civilrättsligt sammanhang legalitetsprincipen eller andra argument av det slaget kan anses väga över intresset av att tillhandahålla ett juridiskt instrument, i form av en skadeståndssanktion, gentemot en moderator som godkänner kränkande yttranden. Att det finns särskilda regler i lagen (1998:112) kan inte, enligt min mening, ha någon inskränkande inverkan på rätten till ett skadeståndsrättsligt rättsmedel härvidlag. 


[1] Se härom Mårten Schultz, Skadeståndsrätten i de mänskliga rättigheternas tjänst, JT 2007-08, s. 140 ff.

[2] Se härom Philip Mielnicki, Europakonventionen och skadeståndsrätten – till vägs ände? JT 2008-09, s. 357 ff.

Assangehistorien är en skandal. Alla tidningar gick ut med namn. Alla får nu krypa till korset. Historien utgör den kanske tydligaste illustrationen på integritetsskyddets ihålighet i mediesamhället.

Några kanske kan se något slags ironi i detta. Att den mest kända företrädaren för transparens och offentlighet idag också får betala priset för dessa värden. Vissa kanske till och med gottar sig åt denna ironi. Men det finns inget som berättigar den integritetsskada som Assange utsatts för idag om den nuvarande inställningen – att anklagelserna inte håller – står sig. Det är ett skamligt beteende av medierna.

Men är det inte rättsväsendet som bär skulden? Det var ju där det började. Jag har svårt att tro att åklagaren som fattade beslutet igår skulle ha gjort något fel. Det här är ju så systemet ska fungera. Ett anhållanbeslut i detta läge framstår som en adekvat åtgärd av utredningsskäl. Kanske kommer den bilden också nyanseras senare. Men i nuläget framstår det som helt i sin ordning: Finns det en person som är på okänd ord, på väg ut ur landet kanske, anklagad av trovärdiga personer för ett allvarligt brott, ja, då är beslutet helt naturligt.  

Mediernas skuld är däremot enorm och den kan man inte med trovärdighet försöka flytta över till rättsväsendet. Integritetsskadan är global. Tidningarna översatta sina nyheter till engelska för att få spridning. I det tidigaste av straffprocessens stadier. Det är en skandal.

Det är dessutom ett beteende som förmodligen inte kan sanktioneras. Om Assange förblir oskyldig kommer svenska tidningars universellt spridda nedsvärtning att ha skett utan möjligheter till någon form av upprättelse för den skada den inneburit.

Det är inte rimligt. Det måste kosta. Det måste kosta i proportion till integritetskränkningen.

Wolodarski skriver tankeväckande om lillasysterhotet mot integriteten idag. Några liknande tankar togs upp i ett långt inlägg – Googles ansvar – på min egen blogg tidigare, som klipps in nedan.

På torsdag skall jag hålla ett seminarium om integritetsskydd. Det var ett tag sedan jag hade tid att ägna mig åt ämnet så jag läste på litet. Jag hade tidigare inte uppmärksammat detta: I Italien (Milano) har ett antal chefer för Google dömts till straffansvar efter att en videosnutt lagts upp på Google video, en film som visade en funktionshindrad person som utsattes för övergrepp av några ungdomar samtidigt som en större grupp ungdomar stod vid sidan om och tittade på.  Google-cheferna undgick ansvar för förtal men fälldes för integritetsintrånget. Till fängelse, sex månader. (Om jag förstod det dock till villkorlig dom.) En kommentar till domen på engelska finns här.

Milano-fallet är ett av många. Google står inför ett antal ansvarsutmaningar idag. Don’t be evil, Googles motto, räcker bara så långt. Det kan måhända ge en indikation när det gäller att samarbeta med Kina. Men när de etiska avvägningarna rör yttrandefrihet i förhållande till integritetsskydd i ett fall rörande live-sända bilder från gator inom ramen för Google Street View blir man knappast hjälpt av truismen att man inte bör vara ond. Googles ansvarsutmaningar tycks mig här vara underskattade och diskuteras betydligt mycket mindre i Sverige än i andra länder. Det är dock inte så konstigt. I svensk rätt får integritetsskyddet ofta vika för yttrandefriheten (i vidast tänkbara mening) och Google kan räkna med att sitta betydligt säkrare i båten i svensk rätt. Det går dock att tänka sig att andra kan bli ansvariga för de integritetsintrång som Google kan göra sig skyldigt till. Det kan i förlängningen få betydligt större konsekvenser för företaget än om det funnits en fungerande integritetsdiskurs till förmån för de som anser sig drabbade även i svensk rätt.

Åtminstone tre integritetsproblem som hänger samman med Googles tjänster torde kunna få rättsliga implikationer.

Google searchs cachning av information. Google sparar enorma mängder privat data kopplade till våra sökningar. Denna datainsamling har av en privacy-forskare beskrivits som det största integritetshotet i världshistorien. (Se en artikel om detta här.)

Google Street View. I stora delar av Europa har Google Street givit upphov till hätska debatter. Google Street fungerar litet som hitta.se och lägger ut bilder på gator och annat. Bilder som delvis samlats in genom att Google skickat ut bilar som helt enkelt fotograferar. I förlängningen så antas Google Street också kunna användas till live feeds från olika platser som kan kombineras med möjligheten att göra historiska sökningar – att man skall kunna utifrån en rumsangivelse kunna söka efter bilder från olika tidpunkter. Det talas ibland om ”omniveillance” – det fullständiga övervakningssamhället.

Google Video. Rörliga bilder på Google Video kan, på samma sätt som Youtube, innebära betydande integritetsintrång. Särskilt påtagligt blir det när bilderna tagits olovligen eller utan den avbildades vetskap.

Det går att identifiera även andra integritetsproblem med Googles applikationer. Till viss del är problemen helt enkelt en effekt av att Google blivit så stort – själva omfattningen av Googles verksamhet genererar särskilda integritetsöverväganden. När data aggregeras skapas integritetsproblem som inte hade betraktats som sådana om informationen inte samlats ihop eller samordnats på det sätt som det till exempel görs i kartläggningen av våra Google-sökningar. Googles genomslag innebär i sig en utmaning för deras motto att inte vara ”evil” – går det att förbli det hyggliga företaget om det griper in i all vår kommunikation och påverkar själva uppfattningen om vad det innebär att kommunicera?

De rättsliga aspekterna av dessa integritetsproblem är svåra att fånga in, delvis eftersom integritetsskyddets reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens allt större betydelse. De tydligaste ansvarsriskerna när det gäller Google och dess företrädare torde utgöras av Google Street View, där det är företaget själv som står för integritetsproblemet – snarare än att fungera som verktyg för andra människors integritetsintrång. Men i realiteten så är även denna verksamhet svårfångad i svensk rätt.

Vilket ansvar kan då komma ifråga? Det är svårt att säga in abstracto – och det särskilt eftersom det inte finns någon konstitutionell grundbult som analysen kan ta avstamp i. Beroende på vad som konkret hänt kan ett antal regler kicka in. Under vissa omständigheter kan ansvar för ärekränkning, förtal närmare bestämt, kunna komma ifråga även om det sannolikt är sällan. Skadeståndsansvar för förmögenhetsskador kan under vissa omständigheter bli aktuellt.

Det mest intressanta är emellertid, som jag ser det, ansvaret för de integritetsproblem som Googles tjänster medför som kan drabba andra än Google självt, eller Googles företrädare själva. Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts.

Konkret innebär detta att den svenska lagstiftaren har en skyldighet att tillhandahålla ett juridiskt verktyg för att vi skall kunna få upprättelse eller kunna utkräva sanktioner.  Om användandet av Googles tjänster medför ett intrång i mitt privatliv så måste lagstiftaren ge mig ett verktyg som jag kan använda för kräva ut ansvar av Google. Gör inte lagstiftaren det blir staten ansvarig, skadeståndsskyldig. Saken är dock den att vi vet att det finns ett underskott på sådana verktyg i svensk rätt. Vi kan nog också anta att det kan finnas ett antal användningar av Googles tjänster som potentiellt kan innebära sådana integritetsintrång som art. 8 inte tillåter.

Konsekvensen kan alltså bli att staten får betala för Googles integritetsintrång.  Och i detta läge kan man skissera följande scenario. Ponera att ett antal personer upprörs av att Google spritt information om deras privatliv på något sätt och att de dessutom stört sig på att Google tjänar pengar på att sprida sådan privat information. (Vilket företaget ju gör, på sätt och vis.) Google är i Sverige, mer än i många andra länder, skyddade genom det svaga integritetsskyddsregelverket. Personerna beslutar sig därför för att gå samman och stämma staten genom en grupptalan. Staten blir ansvarig för bristerna när det gäller att tillhandahålla rättsliga verktyg för de som drabbats. Med tanke på Googles omfattande verksamhet och deras tjänsters inflytande i alla aspekter av våra digitala liv kan vi nog anta att om något sådant här mål får gehör så kommer andra mål följa efter. I ett sådant läge kommer lagstiftaren att behöva fundera över hur lagstiftningen skall ändras så att inte skattebetalarna blir ersättningsskyldiga för Googles integritetsintrång. Sådana lagstiftningsreformer skulle nog Google inte vilja se.

Det här kan låta litet spekulativt. Det är väl ännu något spekulativt. Men samma slags ansvarsfrågor som aktualiserats i många andra länder när det gäller Googles verksamhet kommer förr eller senare aktualiseras även här. I svensk rätt har Google i nuläget ett bättre skydd för sådana ansvarsutkrävanden än i andra rättsordningar. I förlängningen kan man dock fundera över om inte bristerna i det svenska integritetsskyddet dock snarast kommer att innebära en belastning för Google. Eftersom det inte idag finns möjligheter att utkräva ansvar från den som ansvarar för verksamheten som i sig medför integritetsproblemen på det litet mjuka, avvägande sätt som många andra rättsordningar tillhandahåller kommer nya ansvarsregler i sådana fall behöva skapas. Och sådana när nya ansvarsregler skapas kan det bli mer ingripande för ett företag som Google än om vi haft tillräckliga integritetsskyddsmöjligheter inom ramen för de traditionella ansvarssystemen (särskilt skadeståndsrätten).

Det måste vara medial rötmånad, med hänsyn till vilka märkliga debattartiklar som tidningarna tar in. Som denna i dagens SvD. Eller som debattartikeln  från Anders Ahlberg och Anette Novak (redaktörer för två olika tidningar) i DN häromdagen om justitiekanslerns praxis när det gäller ersättning till personer som varit frihetsberövade. Ahlbergs och Novaks artikel har idag fått gehör hos JK, som glatt säger sig välkomna den debatt som redaktörerna öppnar för. Det är synd. Redaktörernas debattartikel borde nämligen helst glömmas fort eller avskrivas som ett sådant feltänk som kan uppstå i tropisk hetta.

Redaktörernas poäng är att JK:s praxis att betala ut högre ersättningar till de frihetsberövade som skadats särskilt mycket efter att medieexponerats i samband med frihetsberövandet är fel. Det är fel eftersom bara medierna själva skall ta ansvar för publiceringarna.  

Redaktörerna berör inte skälen bakom lagstiftningen. JK betalar ut ersättningar till den som skadats genom att ha suttit frihetsberövad utan tillräckliga skäl: Personer som häktas men frias, personer som häktas men inte åtalas, personer som frias efter resning. Tanken bakom ersättningen är att om rättsväsendet kränker en människas frihet genom att låsa in henne utan skäl så skall rättsväsendet, staten alltså, ersätta den skada som därmed orsakats.  Och den skadan blir förstås större om medierna bidragit till att göra den som skall betraktas som oskyldig allmänt känd som misstänkt för brott: Påverkandet av den personliga integriteten blir större. Publicitetsskadan kvarstår ofta(st?) även om medierna också redogör för frisläppandet. Ingen rök utan eld.  

Redaktörerna redogör inte över huvud taget för hur en skadeståndsbestämning skall göras om man inte få beakta den faktiska skadan. Nu är i och för sig kränkningsskadeståndet en speciell form av skadeståndet – men även kränkningar bedöms utifrån antaganden om en faktisk skada, om än på ett abstrakt sätt (vilket jag beskriver i min bok Kränkning, 2008, kap. 2). Om staten på ett ansvarsgrundande sätt orsakar någon en skada, som sedan förvärras av andra aktörer (medier), så är det självklart att staten skall ersätta skadan.

Redaktörerna menar att det bara är medierna själva som skall ta ansvar för publicitetsskadorna. Den åsikten, måste man komma ihåg, framförs mot en bakgrund av ett rättssystem som i hög grad gör medier immuna för just det ansvaret. Det finns brister i tryckfrihetsrättens integritetsskydd. Stora hål.

Det visade sig nyligen tydligt i avgörandet rörande den helt oskyldiga person som begärt ersättning för förtal efter att med namn hängts ut som misstänkt för mordet på Anna Lindh – ingen ersättning utgick. Avgörandet visar på hur svagt integritetsskyddet vid publicitetsskador ofta är, vilket delvis är en följd av att svensk rätt låter ärekränkningsreglerna bära bördan för att skydda integriteten. Den bördan klarar inte ärekränkningsreglerna av. Det finns enligt min mening inget tvivel om att svensk rätt inte uppfyller de krav som Europakonventionen härvid ställer upp.

Redaktörerna nämnet inte ordet integritet i sin artikel. Deras uppfattning är att oskyldiga människor som frihetsberövas får räkna med att kränkas av tidningar utan att i realiteten ha någon möjlighet till upprättelse annat än i de extrema fallen – vare från medierna eller från staten.

Denna inställning bör vi ta med oss som en påminnelse om hur integritetsskyddet värderas i dagens svenska medielandskap. Om det nu är så att det bara är medierna som skall ta ansvar för publiceringarna så måste vi öppna upp för ökade möjligheter att få upprättelse från medierna. I andra rättsordningar diskuteras om Europakonventionens integritetsskyddsregel skall kunna ha direkt tillämpning mot medier (och andra). På sikt bör kanske vi överväga en sådan utveckling – eller andra former av ett starkare skydd mot medierna – även i svensk rätt.

En sådan reflektionsprocess skyndas på av det underliggande budskapet i JK:s svar till redaktörerna idag. Anna Skarhed säger att hon vill se över skadeståndsbedömningen i dessa fall och säger att ”[m]an kan diskutera om det allmänna ska bära det ekonomiska ansvaret för en publicitetsskada, men det har alltså lagstiftaren ansett.” Det kan man i och för sig diskutera. Men en sådan diskussion bör inte föras utan att samtidigt frågan om hur offrens upprättelse från medierna skall kunna stärkas. 

Integritetsskyddet stretar i motvind. Det underliggande budskapet i Ahlbergs, Novaks och Skarheds debattartiklar hintar om att den motvinden är på väg att tillta ytterligare.

Justitieministerns tankar om att skämma ut misstänkta genom offentliga skamaktioner har givit svallvågor. Men alldeles för litet egentligen. Även om det är förflugna ord – vilket det inte verkar vara att döma av hur Ask följt upp uttalandena med att tona ned förslaget, utan att ta avstånd från det – så ger det kalla kårar att justitieministern kan ens komma på tanken att offentligt vädra sådana här åsikter.

Allt fler har börjat tala om Asks avgång. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som menar att vi skall skämma ut personer som är misstänkta för brott. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte tydligt står upp för oskuldspresumtionen. Självklart kan vi inte ha en justitieminister som inte i ryggmärgen har inpräntat att man aldrig får köpslå eller peta på rättsstatens fundamentala värderingar.

Nu har emellertid diskussionen hamnat i ett ifrågasättande av tanken på att redan misstänkta skall hängas ut. Men det är bara ett av två problem. Det andra problemet är att justitieministern över huvud taget vill föra in skammen i juridiken igen. Det är banne mig lika illa som den oförstående inställningen till oskuldspresumtionen – skampålen har hamnat på historiens sophög av en anledning.

För regeringen så är det särskilt besvärande att Asks okänslighet för rättstatliga grundtankar och rätten till en skydddad integritet kommer så snart efter att regeringen kört över lagrådets invändningar mot det bristande integritetsperspektivet i ett annat lagförslag, det rörande urinprover på barn ( och var finns ”barnets bästa”, och barnkonventionen, i den diskussionen?).

Regeringens rättspolitik är just nu i direkt kollissionskurs med rättighets- och rättsstatstanken. Märkligt få har reagerat. Det är som Sanna Rayman – som står som ett lysande och hoppingivande undantag av gott omdöme i den här debatten – antyder, att vargarna skulle kommit springande om Ask dömts för fortkörning, men få reagerar när hon tappat sitt rättsstatliga fotfäste.(Thomas Bodström ligger dock på och vinner i respekt – och drar sannolikt till sig röster en masse just nu; det här är ju en nyckelfråga för många.)

Och dessutom. Börjar inte det orwellska språkbruket kännas tjatigt. När man gör föräldrar, ofta i socialt utsatta situationer, strikt ansvariga för sina barns skadevållande i situationer som de inte kan kontrollera – så görs det för att ”hjälpa föräldrarna” och ”stärka familjen”. När lagrådets invändningar om integritetsproblemet i förslaget om att kunna tvinga barn att urinera framför främlingar utan att ringa pappa kördes över, så var det för att ”rädda barn från missbruk”. Och i denna fråga säger Ask att ””Jag är den enda som tänker på flickorna som utnyttjas.”

Please.

”Man måste komma ihåg att landets utrikesminister var mördad. Har man oturen att bli gripen och häktad som misstänkt för det får man nog räkna med att också ha oturen att bli omskriven”. Orden är Hans Månssons. Månsson är f.d. ansvarig utgivare för tidningen Sydsvenskan. Bakgrunden är att Sydsvenskan i samband med undersökningen av mordet på utrikesministern Anna Lindh hade publicerat uppgifter om den oskyldiga person – ”35-åringen” – som tidigt satt frihetsberövad som misstänkt för mordet.  Den oturlige 35-åringen är idag 41 år och har efter många års väntan till slut kommit fram till sin dag i domstol, efter att ha stämt Sydsvenskan för grovt förtal.

Vilken jävla otur, va? Om jag som oskyldig blir uthängd som mördare i tidningen skulle jag verkligen förbanna min taskiga tur. Eller, vänta, det skulle jag inte alls.

För det har naturligtvis inte något med tur att göra alls. Det var ett övervägt beslut av Sydsvenskan att på ett tidigt stadium i utredningen publicera uppgifterna om 35-åringen. Man kunde också valt att låta bli, om man till exempel ansett det viktigt att väga in integritetsaspekter i sitt publiceringsbeslut. Och hade man låtit bli att publicera de kränkande uppgifterna om 35-åringen så kan det knappast betraktas som att han för den skull hade tur.

Eller så har jag fel. Det kanske inte alls görs några övervägda publiceringsbeslut på Sydsvenskan. Det kan naturligtvis vara så att tidningen låter slumpen fatta besluten – ett jämnt tal på tärningen så publicerar vi, ett udda så låter vi bli.

Men har man oturen att i ett sådant fall publicera falska och kränkande uppgifter som är ägnade att utsätta en person för andras missaktning så får man nog också räkna med att ha oturen att bli dömd till ansvar

En journalist på SvD skissar idag upp nya hypoteser i fallet med det misstänkta spädbarnsmordet vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Rubriken är ”Nya teorier i spädbarnsfallet”. Och i ingressen står det att:”Genom intervjuer och kartläggning har SvD nu fått fram en delvis ny bild som kan komma att påverka det väntade åtalet.” Problemet med artikeln är att den ”delvis nya bilden” förblir diffus. Och det är inte så konstigt att reportern inte vill tala ur skägget. Om jag förstår den insinuanta artikeln rätt så påstår den att en alternativ förklaring till att det döda spädbarnet uppvisade så stora doser av det aktuella läkemedlet i sin kropp är att barnets föräldrar eller andra familjemedlemmar sprutat in det i barnet efter att det dött. Motivet, som återigen bara antyds, är att föräldrarna  var ”hatiska” mot sjukvårdspersonalen.

Man får hoppas att SvD har jävligt torrt på fötterna. Om anklagelserna – de antydda, men ändå tillräckligt tydliga – inte stämmer så måste det vara bland det värsta en tidning kan utsätta en människa för: Att påstå för omgivningen att hon begått övergrepp på sitt nyligen avlidna barn. (Eller, alternativt, att ha begått övergrepp på ett barn i familjen.) Det dramaturgiska greppet är symptomatiskt och osympatiskt. I Svenska dagbladet blir den fruktansvärda händelsen till en pusseldeckare, en deckare som skall spelas upp inför läsarna. Ingressen jämför fallet med Agatha Christie-deckare. Reportern ikläder sig rollen som skrivbords-Miss Marple och drar sig inte för att slå upp sina teorier stort utan att ha fått någon input från vare sig den dråpmisstänkta läkaren eller de efterlevande till flickan. Resultatet blir en vulgariserad bild av verklighetens smärta och känslor.

Vad som hänt kan ingen annan än några få veta i nuläget. I det läget är det alltid min bestämda uppfattning att man ska hålla käft i sakfrågan. Det finns emellertid principiella aspekter av målet som redan i detta stadium.

1. För det första skall den dråpmisstänkta läkaren betraktas som oskyldig tills hon döms för brott. En självklarhet, förstås. Men tydligen inte för alla. I SvD-artikeln beskrivs hur läkaren blivit trakasserad och hotad – helt oacceptabelt on all accounts.

2. För det andra skall rättsordningen behandla detta fall som alla andra fall. Att det råkar vara en läkare som misstänks för brottet föranleder inga särskilda överväganden. Inte heller finns det anledning att ifrågasätta de rättsliga principerna som styr enbart med utgångspunkt av detta fall: Har någon (vare sig det är den misstänkta läkaren eller annan) givit barnet ett läkemedel som påskyndade döden så skall hon dömas för brott som mord, dråp eller vållande till annans död – är det inte så, eller kan det inte bevisas att det är så, skall ingen  dömas för att ha dödat barnet, däremot kan kanske någon i det läget vara misstänkt för griftefridsbrott.

3. För det tredje – och det är centralt här – borde personer i maktpositioner som inte befann sig i sjukhusrummet när den tragiska händelsen inträffade låta bli att försöka påverka eller förstöra utredningen eller den kommande rättegången. I få fall har så många politiker, journalister, fackliga företrädare eller kända opinionsbildare tagit sig för att kommentera en händelse som de inte känner till något om: Ofta med innebörden att rättsordningen inte borde utreda misstankarna mot läkaren.

Oavsett vad som händer i det aktuella målet så borde det föranleda mer diskussion.

I ett antal sammanhang har jag påstått att den stolta tryckfrihetstraditionen i Sverige glömts bort av journalistskrået. Vad som framför allt skavt är den okänslighet som närmast undantagslöst uppvisas av de stora medierna när det gäller intressen som hör ihop med skyddet för källor och deras anonymitet och meddelares skydd mot repressalier och sanktioner. Allt vanligare är således att journalistiken deltar i rena drev mot meddelare. När journalistens instinkt, om man intresserar sig för tryckfriheten, borde vara att reagera som presidentens livvakt: Att slänga sig på källan/meddelaren och skydda henne mot angrepp.

Journalisternas historielösa och slafsiga förhållande till tryckfrihetstraditionen har under året visat sig med olika styrka i några av mediestormarna: Genom reaktionerna i historien med Aftonbladets organhandelskonspiration, genom eftersökandet av deckarförfattaren Kepler och i viss mån även i Anna Odell-fallet. Men tydligast har det varit i fallet med Rolf Hillegren, ämbetsmannen som uttryckte en åsikt i en morgontidning och därefter brännmärktes av medier och arbetsgivare i en ohelig allians. Till slut var det bara den offentlighet som meddelarfriheten syftar till att möjliggöra granskning av som reagerade på hur Hillegren behandlades av sin arbetsgivare. Olämpligt, tyckte JK. Om det meddelarfrihetskränkande beteende som tidigare applåderats av till exempel Dagens Nyheter som föll in i den bestraffande vibb som präglade bloggosfären och debatten: Hillegren måste bort!

DN:s ledare var ett obehagligt exempel på insinuant och kränkande journalistik: Hillegren får bära hundhuvudet för allmän statistik och dessutom så tas uttalanden från en annan åklagare upp som ett argument för Hillegrens bristande lämplighet.

(Inlägget dubbelpostas på Juridikbloggen.)

Litet så här efteråt börjar det dock röra på sig. Fler än jag reagerar på hur DN drivit på drevet mot meddelaren. Radioprogrammet Medierna – ett jävligt bra radioprogram för övrigt – tog i helgen upp Hillegren-affären (liksom Israel-historien). DN:s Hanne Kjöller fick försvara den numer famösa DN-ledaren och föll in i samma insinuanta tonfall som i tidningen: Eftersom statistiken på fällande våldtäktsdomar från den kammare där Hillegren verkade var lägre än vad Hanne Kjöller tycker är rimlig så tyder det på att Hillegren är olämplig. Ungefär. Utan att det över huvud taget nämns att Hillegrens arbetsuppgifter inte alls varit inskränkta till sexualbrott och utan att på något vis knyta de alllmänna misstankarna om åklagarväsendets slapphänthet mot sexualbrott till Hillegren. (Själv tror jag inte att det finns någon sådan slapphänthet alls.) Här undrar jag om inte Hanne Kjöllers uttalanden närmar sig rent förtal – utan sakligt stöd pekas en person ut som sällsynt klandervärd: När man hör Kjöller så låter det som att Hillegren på grund av sin inställning medfört att våldtäktsmän inte lagförs.

Idag följer också SvD upp med en utmärkt ledare av Sanna Rayman. Sanna Rayman reagerar liksom jag på de Hillegrens uttalanden som finns med i inlagan från RÅ till Justitiekanslern i ärendet om övertramp mot repressalieförbudet. Där Hillegren beskriver hur hans chef kritiserat Hillegrens uttalanden med argumentet att de stört åklagarkammarens ”varumärke”. Kanske är det där – i varumärkesfrågor – sådana här debatter i framtiden kommer att landa. Allt blir en fråga om immaterialrätt. (DN har gått i bräschen för det – både i sin journalistik och i domstolarna, där DN använt upphovsrätten för att kväva meningsmotståndare.) Men i immaterialrättens paradigm finns det dessvärre inte mycket svängrum för tryck- eller yttrandefriheten. Det är därför glädjande att se att några motståndsfickor finns även bland journalister. Alla är tydligen inte beredda att servera meddelaren på ett fat till pöbeln bara för att han uttryckt sig klumpigt. Ännu.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

  • En av de saker jag tycker mest om som jurist i akademin är hur vi värnar om det nordiska.* 12 hours ago
  • Det här, alla ni som månar om blåljuspersonal, borde uppmärksammas mer. twitter.com/martenschultz/…* 12 hours ago
  • RT @roberthardh: Historisk seger i HovR för Sveriges romer & @crdefenders - Registrerade romer vann mot staten | SVT Nyheter https://t.co/K…* 14 hours ago
  • Riksdagen ställer sig bakom att stärka polisers rätt t kränkningsersättning. S-MP-V röstade emot pga ville inte föregripa Blåljusutredningen* 17 hours ago
  • Kan ingen journalist som är närvarande vid presskonferensen i Västerås fråga åklagarna om det finns några framförda enskilda anspråk?* 19 hours ago