Bevittnandeersättningen: Hela inlägget

Det blev fel på den artikel som jag publicerade i SvD igår, hälften föll bort – här är den fulla artikeln.

I en debattartikel på SvD Brännpunkt riktar fd åklagaren Rolf Hillegren en salva mot den särskilda form av ersättning till brottsoffer som brukar kallas för brottsskadeersättning. Jag misstänker att den genomsnittliga läsaren som tar del av Hillegrens artikel blir ganska förvirrad. En sådan förvirring är inte förvånande. Hillegrens artikel är nämligen förvrirrande.

Så här skriver Hillegren: “Sedan 2006 har vi en lag som ger barn som bevittnat brott mot närstående rätt till brottsskadeersättning av staten. Märk väl: inte av den som orsakat rätten till ersättning – utan av skattebetalarna och utan rätt för staten att kräva skadevållaren på pengar.

Lagen motiveras med att barnen ska synliggöras, att den ingår i regeringens arbete för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor samt för att möjliggöra straffskärpning för gärningsmannen vid fällande dom.“

Det här låter väl konstigt. Ska en “lag” som ger ersättning till barn som sett sin mamma bli våldtagen eller pappa bli skjuten ha motiverats med att det ska vara möjligt att skärpa straffet för våldtäktsmannen eller mördaren? Nej, naturligtvis inte.

I och för sig infördes möjligheten till ersättning som ett led i en strävan att stärka barns ställning som brottsoffer på många fronter. Denna strävan manifesterades dels i regler om ersättning, dels i regler om straffskärpning. Men att man gör ändringar i flera lagar samtidigt betyder förstås inte att alla ändringar är samma sak.

Hillegren har en poäng, om än lättköpt, nämligen att det i propositionen bakom den regel han talar om (även om jag tror att Hillegren egentligen talar om flera regler samtidigt) om att ersättningen ska bidra till att “synliggöra” barnet. Det låter besynnerligt. Att använda en statlig ersättning för att synliggöra barn som brottsoffer? Hur kan en ersättning åstadkomma det? Samtidigt kan det konstateras att lagstiftaren ju har lyckats. Ersättningsformen har lett till debatt i frågor om brottsofferpolitiken och ersättningarnas roll därvidlag. Brottsoffret har förts upp på agendan. Denna debatt illustrerar det.

I övrigt verkar det som att Hillegren är ute efter något annat än den lag han säger sig vilja kritisera. Han skriver nämligen inte något om vad som mer konkret är fel på regeln och inte heller vad som är fel på dess tillämpning. Jag undrar om Hillegren har tagit del av särskilt många beslut om bevittnandeersättning från Brottsoffermyndigheten. Det finns inga indikationer på det i hans inlägg. Kritiken är ofokuserad och blandar vilt psykologiska iakttagelser, med påståenden om utredningstekniska svårigheter och påföljdsregler och så kommer litet ersättningsjuridik insprängt här och där.

Så här lyder regeln i brottsskadelagen 4 a § ut: “Brottsskadeersättning betalas till ett barn som bevittnat ett brott som varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i dess förhållande till en närstående person.”

Ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv är denna regel en anomali. Det finns inte några motsvarande möjligheter för ett barn som bevittnat våld att få skadestånd från gärningsmannen. Det är i sig inte så konstigt. Brottsskadeersättningssystemet är annorlunda än skadeståndssystemet. I vissa avseenden är det mer generöst än skadeståndsrätten, i flera andra fall mindre generöst (stora delar av skadeståndsrättens ersättningsfrågor faller utanför den statlig ersättningen). Brottsskadeersättningen bygger på sociala värderingar – att samhället bör ta hand om de utsatta – medan skadeståndsrätten bygger på en tanke om interaktiv rättvisa – om jag begår brott mot dig fordrar rättvisan att jag så gott som möjligt tvingas kompensera dig för brottets effekter.

Bevittnandeersättningen utgår från att barn som bevittnat brott, särskilt vid allvarliga brott, påverkas och att det är rimligt att när barn påverkas på detta sätt en ersättning ska utgå, förutom samhällets andra stödåtgärder. Ersättningen vilar härvid på samma värderingar som ideella ersättningar i övrigt vilar, nämligen att en summa pengar kan utgöra en hjälp på vägen i ett brottsoffers helandeprocess.

Jo, jag vet att många är skeptiska mot att ersättningar verkligen bidrar på detta sätt. Jag var själv skeptisk när jag skrev min bok Kränkning för några år sedan. Men jag är inte lika skeptisk längre. Jag tror att ersättningar i denna form kanbidra, även om de inte alltid gör det.  Och denna möjlighet är ett ganska bra argument i sig.

Regeln som Hillegren går loss på har givit upphov till tillämpningsproblem, men dessa ska inte överdrivas. Alla regler kan ge upphov till tillämpningsproblem. Och om nu en ersättning av denna form kan göra åtminstone några barn som sett pappan slå mamman, eller som sett pappan mörda den inneboende, eller som sett mamman döda systern, ja, då är åtminstone jag beredd att ha överseende med att det kan vara besvärligt att hitta vattentäta avgränsningar.