You are currently browsing the monthly archive for september 2009.

Justitieministern ryter till mot Stockholmspolisen i samband med utredningen av rånet i Västberga. (Här finns det senaste. Och här en välformulerad kommentar.) Polisen har läckt igen. Polisläckorna är ett problem på många sätt. Det är ett problem eftersom de kan sabotera eller försvåra utredningarna. Det är ett problem eftersom det kan ge misstänkta personer ett orättvist underläge tidigt i en process. Och det är också ett problem eftersom det underminerar meddelarfrihetens ställning i tryckfrihetsrätten.

För det är ju så att den här typen av läckor skyddas i grundlagen. Till och med om läckorna jobbat mot betalning av tidningarna. Det är en orimlig ordning. Meddelarfriheten behöver här ses över. Justitiedepartementet skickade alldeles nyss över en lagrådsremiss som behandlade just meddelarfriheten, men ur andra perspektiv. Men det kommer fler chanser.

Förmodligen ganska snart.

I går hade jag en krönika i Dagens Juridik om juristers förhållande till journalister. Krönikan hittar du här. Min västsvenske kollega Claes Martinson, som är docent i civilrätt vid Göteborgs Universitet, skrev ett mejl till mig om sina erfarenheter. Väldigt intressant! Som jag efter överenskommelse med Claes lägger in som en gästpostning nedan.

Hej Mårten,

Läste dina funderingar kring journalister och jurister i Dagens Juridik. Läsvärt och klokt. Det är lätt att ge upp, men jurister behöver ju också media och vi bör ta ansvar så långt vi nu kan. Tyvärr verkar det inte sällan bli en stark obalans i relationerna.

Jag har tänkt flera gånger kring temat.

Första gången var redan i början av nittiotalet i anledning av att media hängde ut domarna i en västsvensk TR för deras milda dom i ett våldtäktsmål. Det slutade i en mycket välbesökt debattkväll som vi ordnade med journalisthögskolan. Stefan Lindskog och sedermera Pressombudsmannen Jigenius satt i panelen. Båda hade skrivit artiklar i Göteborgs-Posten och det var lite av ett pådrag här på västsidan. 

Journalisterna vann debatten med argumentet att visserligen hade saken nog beskrivits felaktigt, men det var ju viktigare att saken blev uppmärksammad än att det blev rätt. När juristerna väl givit sig in i debatten blev ju saken också utredd och därmed ingen skada skedd, menade de. Kanske är det också så som det måste fungera, eftersom journalister har helt andra målsättningar med vad de gör än att skriva nyanserat och korrekt. (Tragiskt nog glömdes det sedan bort att killen som dömts kanske inte var så skyldig, men det är en annan historia. 

Två år och 8 månader i fängelse är kanske inte så mycket att bråka om för lite skyldig var han nog, trots att målsäganden sedermera visade sig ha mycket goda skäl att ljuga.)

Det värsta jag varit med om för egen del är emellertid när jag gick på en blåsning för ett par år sedan. En journalist på en kvällsblaska ringde och ville tala om nyblivne utrikesministern Carl Bildts värdepappersaffärer. När jag hänvisade till två kollegor som jag ansåg mer insatta i ämnesområdet bad han att få fråga mig om vad han borde fråga dem om. Jag ville vara juste och hjälpte honom genom att beskriva huvudprinciperna för de beslutande organens behörighet i aktiebolag. För att bättre förstå sökte journalisten bekräftelser med formuleringarna ”så om Carl Bildt gjort [si och så], då kan man säga att han gjort fel?”, och jag var naiv nog att svara på samma sätt som jag gör när jag på motsvarande sätt får frågor från studenter. Nästa dag stod det på blaskans förstasida att ”experter” som för Expressens räkning granskat affären hävdade att Bildt gjort fel. Jag trodde förstås att det var någon av mina kollegor, men det visade sig att ingen av dem gått journalisten till mötes på det sätt han ville. Så det var jag som var ”experten” och min ”granskning” av affären bestod i att jag under fem minuter beskrivit aktiebolagsrättsliga huvudprinciper.

Jag blev förstås ganska sur och ville markera att jag tyckte det begåtts ett allvarligt fel. Med tanke på den gamla erfarenheten om ovan nämnda debatt och slutsatsen att det är viktigare att journalister skriver än att de skriver rätt, ansåg jag dock att jag kanske hade mig själv att skylla i någon mån. Jag skrev därför en text på temat att om jag nu givit mig in på journalistikens arena så fick jag kanske tåla att det blev som det blev, men då borde å andra sidan media tåla att bli behandlade på juridikens arena. Jag lade därför fram en enkel juridisk argumentation, baserad på lagregler och rättsfall, som gick ut på att jag hade rätt till arvode för min ”granskning”. I egenskap av ”expert” och m h t att min ”granskning” av en så omfattande och viktig affär utförts och levererats på bara fem minuter, så borde mitt arvode baseras på den oerhörda effektivitet jag visat. Och eftersom det i brist på andra tolkningsmandat är upp till säljaren att begära ett pris som skall godtas så länge det inte är oskäligt så menade jag att jag skulle ha 250 000 kr! För att göra den egentliga poängen tydlig skrev jag också att jag inte kunde tänka mig att bete mig så illa att jag på detta sätt skulle ta ut saken på den juridiska arenan.

Det visade sig förstås att ingen tidning ville ta texten, trots att den var i tidningsformat. Kanske var det mina brister som populärtextförfattare som gav utslag, eller den rättshaveristiska underton som kanhända kunde tolkas in, men mest sannolikt är nog skälet att kritik mot media sällan anses värt att publicera. I varje fall är det ganska sällan jag läst eller sett att det i media tagits upp hur media behandlat något.

Konstigt nog kan man tycka, eftersom det borde vara en särskilt viktig uppgift att påtala brister i konkurrerande medias framställningar. 

Ännu konstigare blir det när någon sakkunnig faktiskt påpekar att en journalistisk text fått en ganska missvisande eller rent av felaktig vinkling. Jag har faktiskt en flera gånger kontaktat journalister med sådana påpekanden. Reaktionerna har för det mesta varit total tystnad. 

Någon gång har jag fått svar som gått ut på att journalisten minsann kunde tolka lagtexten bättre än jag, och några gånger har de faktiskt tackat för visat intresse. Påpekandena har aldrig lett till någon offentlig åtgärd, inte ens som en uppföljning.

Att jurister drar sig för att ha med media att göra behöver således inte bara bero på att vi anser att viktiga nyanser förenklas bort, eller på att vi har alternativ sysselsättning som vi anser viktigare. 

Det kan också bero på att det helt enkelt finns en risk att vi blir illa behandlade. Det är förstås en risk vi delar med alla som får med media att göra, men om man då har möjlighet att välja, är valet kanske inte så svårt. Jag tycker att det är ganska synd.

Den något mekaniska synen på skillnaden mellan snatteri och stöld som utgår från den tillgripna egendomens värde visar sig i ett avgörande från HD idag. Tidigare har schablonmässigt gränsen mellan snatteri och stöld dragits vid 800 kr. Den gränsen är HD beredd att förskjuta uppåt, visar dagens dom. Som finns här. Och som redan rubriksatts i tidningarna:  ”HD-dom kan öka snatteriet” (SvD).

Det verkar väl föga troligt…

Dagens DN-ledare sågar Krister Thelins utredning (som jag skrev om igår) som beskrivs som ett uttryck för ”säkerhetsande”. Det klingar generande studentikost. Och då är ändå neologismen i rubriken det fyndigaste i ledaren.

De personer som vistats litet i domstolar, eller har förståelse för situationerna som där uppstår, ser annorlunda på det än förskansade journalister. Domare ser behovet av att säkra förhandlingssalarna. Även åklagare, som nog utsätts för mer hot än domarna, uttrycker sig positivt om utredningen. Och Maria Abrahamsson skriver träffsäkert om de bortglömda säkerhetbehoven – nämligen de åtalades rätt att slippa hot.

Angående DN undrar jag hur det kommer sig att tidningen, där det trots allt rör sig betydligt färre  brottslingar och desparata människor än på domstolarna, har så mycket mer rigorösa säkerhetskontroller än just domstolarna. Redaktionen på DN är en borg jämfört med de flesta tingsrätter. Och testa att jämföra hitta.se-sökningar på fem DN-redaktörer med fem domare.

Säkerhetsandet sker visst även på DN-borgen.

Dagen innan en förhandling i tingsrätten i norra Värmland där jag fullgjorde min notarietid ringde den tilltalade. Han var åtalad för ett inte alltför allvarligt brott, olovlig körning eller något. Den här gången. Han var tidigare dömd för dråp och hade en lång rad av fängelsedomar även för andra våldsbrott bakom sig. Han var arg på tingsrätten. Han tyckte att den låg för långt bort från stugan. Han hade ingen bil och ville att tingsrätten skulle betala hans resa. Han tyckte att det tjafsades om ingenting. Samtalet avslutades med att han frågade vad jag hette och att han skulle komma till förhandlingen ”och då tar jag med bössan”.

Ganska läskigt för en osnuten notarie och än mer läskigt med tanke på att det inte fanns några säkerhetsanordningar i domstolsbyggnaden över huvud taget. Inga vakter heller. Under kansliets öppettider kunde vem som helst bara springa in till domarnas tjänsterum. Om de hade velat. Och bössor hade de alla. Det här var ändå centrum av älgjakts-Sverige.

Dagens förslag om uppstramade rutiner för säkerheten på domstolarna verkar vara ett genomtänkt och bra förslag. (Se pressmeddelandet från Justitiedepartementet här och själva utredningen kan man ladda ned här.) Skyddsbehovet finns där, även på de mindre domstolarna. De integritetsskäl som talar mot larmbågar i domstolarna väger lätt mot de risker som rättssamhället utsätts för.

Någon man med bössa kom inte efter hotet. Den tilltalade kom inte över huvud taget. Det var väl för långt från stugan. Kanske kunde vi döma honom i hans utevaro, jag minns inte nu. Men efter händelsen förseddes den vackra domstolsbyggnaden med en säkerhetsdörr. Och sen stängdes domstolen helt och hållet.

Så nu har mannen med bössan ytterligare 10 mil till tingsrätten när han ska ställas till svars för olovlig körning nästa gång. Vilket nog inte gör honom mer välvilligt inställd till domstolen.

(Och här får man ett förnämligt soundtrack till den värmländska upplevelsen, inklusive den fantastiska låten E18 som kan laddas ned som MP3 här.)

Det brukar sägas att musikrecensenter är misslyckade popmusiker. Det stämmer naturligtvis inte – många musikskribenter är bättre artister än vad de är som journalister.  I sådana fall borde opinionsjournalister vara misslyckade politiker. Men det stämmer naturligtvis inte. Många journalister är egentligen lika framgånsrika som politiker än vad de är som journalister. Fast det är klart. Det finns också flera exempel på journalister som bytt sida och fått tugga gräs på en gång som politiker.

När jag läser Dagens Nyheters ledare idag inser jag att DN:s skribenter inte är misslyckade politiker. Däremot när tydligen opinionsjournalisterna på DN en dröm om att bli väktare. Eller kanske dörrvakter. Beviset? DN:s ledare idag talar om hur man ska ta hand om ”buset”.

QED.

”Buset” är ett uttryck som jag aldrig tidigare hört någon seriös debattör använda. Det är ett riktigt snututtryck, som smittat av sig bland poliser och wannabe-poliser födda innan 1960. Ett ord i samma fack som ”krypa in” (om att sättas i fängelse) eller ”golbög”. Blasts from the past. Men aldrig har jag hört uttrycket i ett civiliserat samtal.

I sak identifierar emellertid DN:s ledare flera av de problem som tycks prägla svensk polis just nu. Det är i och för sig en del öppna dörrar som slås in, men det verkar vara öppna dörrar som behövs slås in – om det skall bli någon bättring. Ledaren upprepar också resultaten av den undersökning om polisers effektivitet som presenterades i en avhandling för några år sedan och som måste vara en av de doktorsavhandlingar som blivit mest refererad på ledarsidor någonsin.

Det stora samhällsproblemet med polisens effektivitet står nog dock inte att finna i bristerna när det gäller de uppmärksammade brotten. Här framstår det som att kritiken är litet orättvis. Kling-och-Klang-karakteristiken av svensk polis när det gäller utredningen av det stora rånet härom dagen framstår till och med som riktigt orättvis. Här har trots allt polisen på kort tid vaskat fram ett antal misstänkta och utredningen har således burit frukt. (Om de sedan är skyldiga återstår att se, förstås.) Inte vet jag hur det serbiska tipset lät men utan en specifik tidsuppgift  om när det skall ske är en varning om framtida rån rimligen oanvändbart. Och det där med att polisens helikopter inte kunde lyfta, som så många haft roligt åt, får nog minst lika mycket tillskrivas det faktum att det civila samhället i viss utsträckning har kommit att kastrera polisen genom administrativa pålagor. Det går att skämta åt att polisen skyller sitt bristande skydd av helikoptrarna på bygglovsproblem. Men alla som suttit med bygglovsproblem någon gång vet att dessa kan ha en starkt nedbrytande effekt.  

De stora fallen verkar polisen klara av ganska bra, överlag. Det stora problemet är inte de stora fallen. Utan de små. Det är kapitulationen inför trivialbrottsligheten som är rättssamhällets stora problem. För trivialbrotten är bara triviala för samhället, inte för brottsoffret. Ett sexuellt ofredande på Internet, ett inbrott i källaren, ett villainbrott – det är inte triviala saker för den som drabbas. Tvärtom. Och det är många som drabbas. Utan att rättssamhället klarar upp brotten.

PolanskiIFFKV

31 år efter den påstådda gärningen greps Roman Polanski igår. Det erkända brottet: Sex med en underårig. Utan tvång eller våld. Vilket får en att fundera över preskriptionstiderna. I svensk rätt hade detta brott – som för 30 år sedan inte betraktades som ett av det allvarligare brotten i brottskatalogen – varit preskriberat sedan länge. Utan att öppna lagboken skulle jag gissa att preskriptionstiden för brottet då var fem eller möjligen tio år. Enligt amerikansk rätt verkar brottet anses som i allra högsta grad levande. Själv har jag tidigare uttryckt att ”eviga sanningar” inte preskriberas. Men det var ett mycket allvarligare brott (medverkan till folkmord) än Polanskis. Här är jag mer ambivalent.

Det går ju an att spekulera kring varför Guantanamo-svensken Ghezali hamnat i förvar misstänkt för terroristverksamhet ännu en gång. I privata sammanhang är vi nog många som utan att ha just någon information – nej, jag menar intel – låtit teorierna flöda. Men i sak är det naturligtvis precis som Peter Althin och Anton Strand skriver på DN Debatt idag.

Antingen skall Ghezali ställas inför rätta – eller åtminstone få rätt till någon form av rättslig prövning. Eller släppas fri.

Det kravet kan och skall vi ställa även på Pakistan.

Här har vi ett gott exempel på varför vi har meddelarfrihet i svensk rätt och varför det kan finnas anledning att påminna om den litet oftare. Sjukvårdsbiträdet som larmade om rasistiska tongångar på Södertälje sjukhus får inte komma tillbaka till sitt jobb. Sjukvårdslandstingsrådet vill inte kommentera saken, skriver DN.

Kanske borde istället JK få möjligheten att kommentera det hela.

Mediegurun Joakim Jardenberg uppmanade mig för en tid sedan, efter att jag för upmfte gången beklagat mig över den från båda håll underblåsta klyftan mellan journalistik och juridik, att jag istället för att knyta handen i kavajfickan borde försöka göra något åt det. Jag kunde till och med bli en ”professionell bloggare”, framhöll Jocke.

Det vill jag nu för mitt liv inte bli. Men Jocke har en poäng, en poäng som jurister i allmänhet, och vi jurister som bryr oss om rättsstatens integritet (vi som tror på juridikens fundamentala betydelse i demokratin och som vill skydda den mot missförstånd och angrepp) i synnerhet, borde ta till oss. Tiden är förbi då vi kunde låta de mediala missförstånden glida förbi, då domstolarna och juristerna i övrigt kunde krypa upp i elfenbenstornet och titta ned på  journalister och pöbel som kravlar omkring i snaskigheter och falsarier. Juridiken påverkas av informationsssamhället. Vi jurister påverkas av informationen.

Tidigare fanns det vissa förhoppningar om att traditionella media skulle kunna utföra det uppdrag som demokratin lagt i deras knä, nämligen att granska och förklara även händelser inom juridikens värld. Dessa förhoppningar är det nog dags att ge upp. En stämningsbild:

  • Inom TT pågår för närvarande en diskussion om att rättsreportrarna skall avskaffas. Den kvalificerade juridiska bevakningen på TT ges således upp, och alla de medier som förlitat sig på TT:s rapportering får leta på annat håll efter information. Den klassiska nyhetsrapporteringen från de juridiska sfärerna åderlåts.
  • På de stora ledarsidorna har den juridiska kompetensen utarmats. Kvällstidningarna har uppenbarligen ingen ledarskribent som har någon som helst rättslig kompetens, men det kanske vi inte heller förväntar oss. Värre är att även morgontidningarnas ledarsidor ofta framstår som helt lost i rättsliga frågor. (Folkrätt undantaget.) Även i konstitutionella frågor och rättighetsfrågor – som ligger politiken särskilt nära – vilket kan leda till sådana märkliga konsekvenser som när DN nyligen applåderade kränkningar av meddelarfriheten. Svenska Dagbladet har länge haft det bättre ställt, med Maria Abrahamsson som en fyr av gott juridiskt omdöme på ett ostadigt hav. Men nu har hon slutat. Och den naturliga efterträdaren har lämnat SvD för Neo. Ledarsidorna har tappat greppet om juridiken och rättspolitiken.
  • Inte är det bättre på kultursidorna. Kultursidornas rättsstatskänsla har förmodligen aldrig legat på en så låg nivå som just nu, med undantag för de få gånger Maciej Zaremba (ofta lönlöst) försöker hyfsa till debatten. Annars ägnar sig kulturskribenterna idag mest åt att driva kampanjer mot rättsväsendet eller åt att korrumpera det juridiska språket.

Juridiken behöver motbilder till de vrångbilder som allt oftare tillåts prägla det offentliga samtalet. Motbilder som bygger på kunskaper och känsla för rättsstatens underliggande värderingar. Motbilder av personer som delar insikten om att de rättsliga processerna behöver värnas och vårdas. Juridiken är en fantastisk uppfinning, fullt i klass med hjulet och tryckpressen. Den moderna juridiken är en av civilisationens höjdpunkter. Men den bilden får man knappast av media.

Det är dags för nya juridiska media. Arenor där jurister själva försöker förklara vad det är som egentligen sker i domstolarna, på advokatbyrån, på myndigheten. Där jurister försöker förklara värderingarna bakom processerna. En sådan arena håller vi på att utveckla just nu. Jag – och förhoppningsvis riktigt många andra jurister. Tillsammans.

Läget har nämligen aldrig varit bättre. Sociala media ger jurister möjlighet att tala till punkt. Att framföra sina argument utan att förvrängas på vägen. Att visa att det rätten inte är så konstig som den verkar. Dessutom tror jag att det finns många som vill lyssna. Många har tröttnat på envägskommunikationen. De idag existerande juridikbloggarna tyder på att intresset för de insatta perspektiven är stort.

Projektet kommer samtidigt att testa nätverkssamhällets grundtes om att den mest korrekta versionen alltid vinner. Om sociala media klarar av att bryta igenom kakafonin av missförstånd som råder om juridikens värld så är jag beredd att anse den tesen till fullo verifierad.

**

Uppdaterat: En fin illustration av ledarsidornas kapitulation i rättsliga frågor är DN:s serie om tio inlägg på ledarsidan med viktiga frågor inför valet om ett år. Miljön, Stockholm och hälsan pekas ut. Rättspolitiken har emellertid glömts bort.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

  • En av de saker jag tycker mest om som jurist i akademin är hur vi värnar om det nordiska.* 12 hours ago
  • Det här, alla ni som månar om blåljuspersonal, borde uppmärksammas mer. twitter.com/martenschultz/…* 12 hours ago
  • RT @roberthardh: Historisk seger i HovR för Sveriges romer & @crdefenders - Registrerade romer vann mot staten | SVT Nyheter https://t.co/K…* 14 hours ago
  • Riksdagen ställer sig bakom att stärka polisers rätt t kränkningsersättning. S-MP-V röstade emot pga ville inte föregripa Blåljusutredningen* 17 hours ago
  • Kan ingen journalist som är närvarande vid presskonferensen i Västerås fråga åklagarna om det finns några framförda enskilda anspråk?* 19 hours ago