Amicus curiae

Organisationen Institutet för Juridik och Internet, som jag är ordförande för, lämnade idag in ett s.k. amicus-brev till HD med anledning av en ansökan om prövningstillstånd i målet om påstått förtal från Göteborgs f.d. kommunalråd, Soffan Hermansson. Jag klipper in detta nedan.

*

Synpunkter med anledning av ansökan om prövningstillstånd i Högsta domstolen avs. dom från Hovrätten för Västra Sverige, 30/9-2021, i mål B 1865-20

Undertecknad företräder en ideell förening som heter Institutet för Juridik och Internet, IJI. IJI verkar för ett starkt skydd för mänskliga fri- och rättigheter i digitala miljöer, genom kunskapshöjande åtgärder och understundom genom opinionsbildning. Föreningen har ingen partipolitisk koppling.

Jag vill oombedd framföra några korta synpunkter med anledning av en ansökan om prövningstillstånd i rubr. mål om ansvar för förtal på internet, ett s.k. amicus curiae. Vare sig IJI som förening eller jag som har undertecknat har någon koppling till parterna i det aktuella målet.

Saken i målet rör uttalanden som gjorts på en blogg som drevs av Göteborgs dåvarande kommunalråd, Ann-Sofie Hermansson, på vilken hon har uttalat sig om klagandena på ett sätt som de menar utgör förtal. Hermansson och karakteriserat klagandena som ”extrema röster, extremister, att de försvarat terrorister och att de avfärdat antiterrorinsatser mot bl.a. IS-krigare, favoritextremister, samt icke-demokrater”. Ann-Sofie Hermansson refererade även i några av inläggen till ”fascister och nazister”. Bloggen hade inte utgivningsbevis vid tillfället och hade inte heller på annan grund skydd under yttrandefrihetslagen.

Hovrätten friade Hermansson från ansvar. Domstolens slutsats var att uttalandena var ”rena värdeomdömen”. I denna bedömning väger hovrätten in faktorer som talar för att yttrandefriheten och intresset av en fri och öppen debatt bör ha försteg framför det skydd som förtalsregeln ger (vilket hovrätten beskriver i termer av skydd för ”den personliga integriteten”; skyddet för äran nämns inte i sammanhanget).

Vidare skriver hovrätten följande: ”Att i en offentlig debatt uttrycka att någon har extrema åsikter, att denne är extremist eller är icke-demokrat är tydliga exempel på omdömen som inte är straffbara som förtal. På samma sätt förhåller det sig med uttryck som likställer någon med att vara fascist eller nazist.”

Hovrättens dom har redan givit effekter på rättstillämpningen på tingsrättsnivå. I en dom från Blekinge tingsrätt 13/12-202, B 2427-21,1 finns ett resonemang om värdeomdömen som är väldigt likt hovrättens (och som f.ö. är inspirerat av ett citerat uttalande i Hans-Gunnar Axbergers lärobok). I tingsrättens domskäl finns även följande formulering: ” Att i en offentlig debatt uttrycka att någon har extrema åsikter, att denne är extremist eller är icke-demokrat är tydliga exempel på omdömen som inte är straffbara som förtal. På samma sätt förhåller det sig med uttryck som likställer någon med att vara fascist eller nazist.”

Det finns alltså exempel på att det i rättsutvecklingen på underrättsnivå när det gäller s.k. naziststämplingar har utvecklats en praxis med innebörden att dessa skulle ligga helt utanför det straffbara området. Så har inte vi på IJI tidigare uppfattat rättsläget. Vidare framstår det som att uppdelningen mellan ”rena värdeomdömen” och faktiska omdömen orsakar svårigheter för rättstillämpningen och kan leda till, menar jag, oförutsebara resultat, som i hovrättens slutsatser rörande påståenden som att klagandena har ”försvarat terrorister” (vilket jag för egen del anser tydligt är ett påstående om verkligheten, inte en åsikt). Det kan vidare tilläggas att uppdelningen mellan dessa två kategorier av påståenden i sig är problematisk ur s.a.s. språkteoretisk (-filosofisk) synvinkel. Slutligen finns det ett behov av att klarlägga om resonemang om yttrandefrihetens betydelse och liknande normativa argument över huvud taget ska vägas in i bedömningen av om ett omdöme är ett faktaomdöme eller värdeomdöme, eller, annorlunda uttryckt, om kategoriseringen av en uppgift ska göras utifrån rättsregler.

HD har nyligen beviljat prövningstillstånd i ett annat förtalsmål (rörande dom från Hovrätten för Västra Sverige från 2021-05-20, i T 1464-20) Detta senare fall är ett tvistemål, där skadestånd yrkats på förtalsgrund. Det finns emellertid beröringspunkter mellan den hovrättsdom som jag ovan har tagit upp och tvistemålet. Båda rättegångarna rör förtal på internet, i kanaler som medfört stor spridning och som ligger utanför det särskilt grundlagsskyddade området. Det här är ansvarsfrågor som aktualiseras frekvent numer. I åtskilliga fall har dessa ansvarsfrågor blivit föremål för domstolsprövning och därvid givit upphov till offentlig debatt, inte minst i kölvattnet av #metoo-avslöjanden. HD skulle genom att pröva båda dessa mål kunna skapa klarhet kring hur yttrandefrihetens gränser egentligen dras i det nya digitala landskapet.

Mårten Schultz

Ordförande för Institutet för Juridik och Internet

2021-12-14

Bestraffande skadestånd (artikel)

Får en känd person som förtalas mer i ersättning än en okänd? Det går inte att skönja någon tydlig linje i senare tids praxis. Men det omtalade Hustlermålet tyder på det.

Hustlerdomen tas upp i denna artikel från Festskrift till HG Axberger. Temat för uppsatsen är: Utgör HD:s avgörande i detta fall ett exempel på bestraffande skadestånd (punitive damages) och vad betyder i så fall det?

fshga_schultz_sacc88rtryckLadda ner

Instagrams pornografiproblem

En kompis hörde av sig. Hennes fjortonåriga sons instagramkonto har blivit kapat. Sonen själv har inte använt kontot på kanske ett och ett halvt år. De senaste dagarna har det blivit en febril aktivitet på kontot. Gaypornografi har laddats upp, tillsammans med information om att kontoinnehavaren gillar att delta i sådana aktiviteter som en förväntar sig att finna i gayporr.

Problemet är att sonen inte kommer ihåg sitt gamla login, som förmodligen ändå ändrats, och inte längre har kvar det epost-konto som för länge sedan angavs vid skapandet av kontot. Dumt? Ja, det är väl kanske inte sådant säkerhetstänkande som experter rekommenderar men så skapades också kontot av en trettonåring.

Nu har jag försökt att hjälpa till med att återfå kontrollen över kontot i någon timme. Jag har börjat ge upp. Eftersom vi inte har vare sig lösenordet eller epostkontot så går det inte att anmäla som hackat, i vart fall har jag ännu inte hittat det. Det finns inte någon epostadress att mejla, inget telefonnummer att ringa. Men, tänkte jag, sonen är ju minderårig? Sonen saknar rättshandlingsförmåga. Borde inte föräldrarna kunna ta kontrollen? Så här skriver Instagram om det:

”Kan jag få åtkomst till min tonårings konto?

Vi förstår att du är orolig över att ditt barn använder vår app men vi kan inte ge dig tillgång till kontot eller vidta åtgärder på din begäran. Enligt lagstiftningen för sekretessfrågor får vi inte ge kontoåtkomst till en person som inte äger kontot.

Alla användare som är 13 år och äldre anses vara behöriga kontoinnehavare och skyddas av denna lagstiftning.”

Jag undrar vilken lagstiftning som Instagram tänker på här. Det är kanske i vart fall är avtalsvillkor som konsumentombudsmannen vill titta närmare på.

Ny Juridikpodden S04E03: Kvar blir då bror och syster som rättsliga föräldrar till barnet

Nytt avsnitt av Juridikpodden finns nu tillgängligt på Soundcloud och iTunes. Vi hänger med vår sponsor Familjens Jurist och ställer champagnefryntliga frågor till dess vd. Vi talar familjerättsliga frontlinjer med experter. Och vi startar med några betraktelser kring psalmsjungande och civil olydnad. All in a pod’s work, som man säger!

 

 

Domare som hatar

Med anledning av den senaste skandalen: http://www.sydsvenskan.se/malmo/sd-politiker-kan-forlora-uppdrag-som-namndeman/

Juridikbloggen

Under senare tid har jag vid några tillfällen fört på tal problemet med nämndemän som uttalar sig i generaliserande negativa ordalag om vissa folkgrupper, människor med viss hudfärg eller tillhörandes vissa religiösa samfund. Principproblemet är det samma för juristdomare men det har inte aktualiserats i praktiken.

Det exempel som togs upp senast var den nämndeman vid Ystad tingsrätt som i offentliga sammanhang bland annat uttryckt att 100 % av alla romer är tjuvar. Nämndemannen insåg att det inte var läge att sitta kvar som domare efter dessa uttalanden och hoppade av sitt uppdrag. Men det finns andra.

En nämndeman vid Malmö tingsrätt – en person som alltså har tilldelats makten att döma över andra människor – har enligt Expressen uttalat bland annat i kommentarsfält på internet:  ”Det enda sättet vi kan ta tillbaka Sverige på är nog med våld. En revolution helt enkelt, där vi tar avstånd ifrån och vill…

Visa originalinlägg 343 fler ord

Ärekränkning av dömd brottsling i studentuppsats: nytt PT från HD

Det har kommit många spännande domar från HD under senaste veckorna. I två viktiga avgöranden har HD konstaterat att överträdelser av de rättigheter som uttrycks i regeringsformens andra kapitel kan medföra skadeståndsskyldighet – lika viktigt som rimligt. I förrförra veckan kom dessutom en viktig revisorsdom, i det s.k. BDO-målet. (Som jag skrivit ut och inte hunnit läsa än.)

Jag kanske återkommer med något om dessa mål. Men dagsfärskt från de digitala pressarna kommer idag ett annat beslut från HD. HD beviljar prövningstillstånd i målet rörande påstått förtal i en studentuppsats.

Så här beskrevs målet i Corren när det var i sin linda: I en uppsats, som publicerats på internet men som nu är borttagen, beskrevs 48-åringen [den som väckt talan] bland annat som ”en första klassens duperare”. De två uppsatsförfattarna skrev också att den namngivne mannen ”aldrig visat respekt för lagen”.

Tingsrätten dömde studenterna medan hovrätten friade med stöd av social adekvans. (Se för några anteckningar om social adekvans här.) För egen del tycker jag tingsrättens domskäl är mer övertygande än hovrättens majoritetsdom.

Målet har valsat runt en del: Hovrätten ville först inte bevilja prövningstillstånd för prövning där vilket sedan ändrades av HD. Nu har hovrätten dömt och därefter har prövningstillstånd alltså meddelats för sakprövning i HD.

Målet är mycket intressant i dessa tider. I botten ligger en fråga om vilken rätt tidigare dömda har till rätt till skydd för äran. När skyddas den dömdas intresse av att slippa pekas ut som klandervärd?

*

Tips: Håll koll på kampanjerna från Reclaim Justice. Det är oborstat, kontroversiellt och okonventionellt – men det är juridiskt sprakande.

Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären. Om brottsofferersättningar

”Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”

Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.

Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”

Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.

Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.

Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.

Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.

Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.

En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)

Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.

Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.

Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)

Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.

*

Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.

 

Har vi en plikt att en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande? Några tankar efter domen mot Dan Park

Dan Park, gatukonstnären som klistrar upp affischer med ibland rasistiskt innehåll, har dömts för hets mot folkgrupp och förtal. Park fick fängelse, men det är inte så förvånande eftersom hans prövotid för tidigare brottslighet inte hade gått ut. 

Jag ryckte emellertid till när jag läste en passage i domen. Så här skriver tingsrätten:

Enligt Europadomstolens praxis har den som utnyttjar sina rättigheter och friheter också ansvar och skyldigheter. Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor.

Det finns ingen hänvisning till några avgöranden från Europadomstolen i sammanhanget. Strax innan uttalandet hänvisar dock tingsrätten till två HD-avgöranden, vari Europadomstolspraxis redovisas. HD läser Europarätten på samma sätt som tingsrätten. I NJA 2006 s. 467 skriver HD:

Emellertid har domstolen också understrukit att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10, som anges i dennas andra stycke, har ansvar och skyldigheter. Bland dessa ingår en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor (jfr bl.a. domstolens dom den 20 september 1994 i målet Otto- Preminger-Institut mot Österrike, p. 49, Publications serie A 295-A).

Det mål som HD hänvisar till från Europadomstolen säger i p. 49 så här:

As the Court has consistently held, freedom of expression constitutes one of the essential foundations of a democratic society, one of the basic conditions for its progress and for the development of everyone. Subject to paragraph 2 of Article 10 (art. 10-2), it is applicable not only to ”information” or ”ideas” that are favourably received or regarded as inoffensive or as a matter of indifference, but also to those that shock, offend or disturb the State or any sector of the population. Such are the demands of that pluralism, tolerance and broadmindedness without which there is no ”democratic society” (see, particularly, the Handyside v. the United Kingdom judgment of 7 December 1976, Series A no. 24, p. 23, para. 49).

However, as is borne out by the wording itself of Article 10 para. 2 (art. 10-2), whoever exercises the rights and freedoms enshrined in the first paragraph of that Article (art. 10-1) undertakes ”duties and responsibilities”. Amongst them – in the context of religious opinions and beliefs – may legitimately be included an obligation to avoid as far as possible expressions that are gratuitously offensive to others and thus an infringement of their rights, and which therefore do not contribute to any form of public debate capable of furthering progress in human affairs.

This being so, as a matter of principle it may be considered necessary in certain democratic societies to sanction or even prevent improper attacks on objects of religious veneration, provided always that any ”formality”, ”condition”, ”restriction” or ”penalty” imposed be proportionate to the legitimate aim pursued (see the Handyside judgment referred to above, ibid.).

Det är något konstigt med den här formuleringen. I Europadomstolsfallet handlade om huruvida en åtgärd var ”necessary in a democratic society”. Det citerade stycket måste förstås i sin kontext, nämligen om den åtgärd som vidtagits i det österrikiska fallet skulle anses tillåten under konventionens regler. Syftet var alltså inte att förtydliga vilka förpliktelser människor har att avhålla sig från olika former av uttalanden.

Varför bryr jag mig? Jo. Jag bryr mig för att jag tycker att formuleringen – Vid utövande av yttrandefriheten finns en plikt att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och därför utgör ett angrepp på deras rättigheter och som inte bidrar till en debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor – är problematisk.

Moraliskt är den förstås inte problematisk. Det är rimligt att vi som människor försöker visa andra människor empati. Det är rimligt att vi respekterar varandra, att vi inser att människor är olika och att vi avhåller oss från att säga saker om eller till människor som kränker dem. Om det inte finns starka skäl som talar för att säga det som är kränkande. 

Allt det här är rimligt, tycker jag. Men nu är det inte ett moraliskt statement i största allmänhet som tingsrätten gör i Dan Park-domen och som HD gör i 2006 års prejudikat. Uttalandena sker i en kontext av rättsligt ansvar.

Har vi verkligen en förpliktelse att så långt som möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande? Mitt svar är: Nej. Någon sådan juridisk förpliktelse har vi inte i svensk rätt.

Vi har en skyldighet att inte bryta mot lagen. Det är ju just det som Park har dömts för, för att han inte respekterat två av riksdagen antagna straffbud som innefattar begränsningar i yttrandefriheten. Men utöver detta finns det ingen rättslig förpliktelse att inte kränka andra på ett omotiverat sätt.

Kan då inte Europadomstolens praxis i sig anses medföra en sådan förpliktelse? Nej. Europadomstolens praxis kan inte utvidga det rättsliga ansvaret för omoraliska yttranden på ett sådant sätt. Dessutom – utan att ha orkat sätta mig in i Europadomstolens praxis – så tycks det som att hänvisningen till Europadomstolen i samband med uttalandet om den påstådda förpliktelsen underskattar betydelsen av kontexten – som alltså var legitimiteten i inskränkningar av yttrandefriheten.

Vidare: Den formulering som jag nu citerat innehåller två satser. Den första satsen tar upp den ”förpliktelse” som jag hittills ägnat mig åt. Men det finns ett ”och” också, som följs av ”sålunda utgör angrepp på deras rättigheter och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor”. För mig är det här en uppenbar non sequitur.

Det är inte alls givet att omotiverade och otrevligt kränkande yttranden också är angrepp på andras rättigheter. Om jag med elakt tonfall säger till en politiker att hens nya reklamkampanj är det fulaste som producerats i svensk reklamhistoria må det vara omotiverat kränkande men inte är det ett angrepp på politikerns rättigheter? Och inte har jag en förpliktelse att så långt som möjligt undvika att säga något sådant?

Så. Dan Park dömdes för att han brutit mot brottsbalkens regler. Han fick fängelse, delvis också för att han återfallit i brottslighet. Däremot har inte Park eller någon annan en mer långtgående rättslig förpliktelse att avhålla sig från kränkningar än vad som följer av just lagen. Moraliskt ligger det annorlunda till.

 

Juridikpodden S03E05: ”Problematiskt om LarsAdaktusson inte ska få ha en agenda för att han har varit med i Agenda”

Om Lars Adaktussons agenda, dråp, Rumpnypdomen och Tårtdomen.

”Vi har med oss varumärkeshjälten Ludde (till vardags advokaten Ludvig Holm) för att reda ut om SVT har rätt när de säger att det är tveksamt om Lars Adaktusson (f.d. programledare för teveprogrammet Agenda) får använda ordet ”agenda” i sin politiska kampanj (spoiler alert men faktum är att Ludde tror att Tove ligger närmare till hands att bli stämd av SVT än Adaktusson. GULP.) Vi pratar också lite om varumärket Juridikpodden och Ludde rådger oss att inte stämma alla som har en podd som handlar om juridik.

Andra frågor som avhandlas: Hur klarar man egentligen av att avliva 6000 djur på en sommar? Finns det några delägare på Lindahl som kan tänka sig att gräva ner sig i pantburkar? Och efter Norrköpings tingsrätts dom om rumpnyp, är det verkligen FRITT FRAM FÖR ALLA MÄN ATT TAFSA? (Obs, svaret är nej). Det här kanske är vårt bästa avsnitt hittills.”

Finns på SoundCloud eller iTunes.

Nytt avsnitt av Juridikpodden: ”Jag har inget annat ärende i HD idag än att jag ska hämta min pingisracket” (S03E04)

”Jag har inget annat ärende i HD idag än att jag ska hämta min pingisracket”

Vi spelar in i Högsta domstolen! Det är huvudförhandling i målet Blake Pettersson mot staten. I strid med regeringsformen blev Blake av med sitt medborgarskap och nu vill han ha skadestånd av staten. Ideell skada ersätts enligt huvudregeln bara vid brott, men det finns undantag; praxis som gett enskilda rätt till skadestånd för ideell skada på grund av kränkningar av Europakonventionen har utvecklats genom HD:s försorg. Mårten går igenom utvecklingen och tippar vad utgången i målet blir. 

Annat om HD: Här är kaffet kärvt och mjölken av tveksam kvalitet. När Mårten hämtar påtår upptäcker han att kaffet är varmt som tusan och överväger att stämma HD för det. Göran Lambertz kommer upp för trappan för att återlämna en bok till bibblan samt hämta idrottsutrustning. Tove ber honom hälsa till Juridikpodden. Han hälsar till Juridikbloggen. Tove rättar honom inte pga justitieråd.

Annat om avsnittet: Mårten är irriterad på Jimmie Åkesson och Tove tipsar om Moa Gammels nya podd Genier där bland andra Anna Odell medverkat, (och berättat om sina erfarenheter när hon arbetade på sitt examensprojekt ”Okänd kvinna”. Kan hennes uttalanden om läkaren utgöra förtal?) Och sist MEN INTE MINST. Juridikpodden växer. TACK till våra sponsorer Gernandt &Danielsson, Familjens Jurist och Advokatfirman Lindahl.

Podden finns som vanligt på Soundcloud och iTunes.