You are currently browsing the tag archive for the ‘skadestånd’ tag.
”Hon misshandlades svårt och skulle få ett stort skadestånd. Men nu slås det fast att hon inte får något – eftersom att hon rökte en joint vid brottstillfället.”
Så skriver Nyheter 24. Bakgrunden är en situation där en man misshandlat en kvinna och blivit dömd för detta. Mannen har också blivit dömd att betala skadestånd om 40 000 kronor till kvinnan. Om nu Nyheter 24 har rätt om detta för resten av artikeln är full av tokigheter.
Nyheter 24 fortsätter: ”Nu, två och ett halvt år efter misshandeln, slår dock brottsoffermyndigheten fast att hon inte ska få något skadestånd. Anledningen? Att kvinnan vid brottstillfället rökte en joint. Hon träffade nämligen två män för att röka, varpå den ene då misshandlade henne. Brottsoffermyndigheten slår fast att kvinnan ”i sällskap med annan person missbrukade narkotika” och att hon därmed utsatt sig för en ”ökad risk att skadas genom våldsbrott” och att hon därför inte ska få något skadestånd alls efter misshandeln.”
Det här är, vad vi numer kan kalla för, ett boisen-grepp: Vulgärjournalistik om juridik som söker klick genom att få människor att reta upp sig på det rättsliga maskineriet. Och, liksom i Boisen-fallet, vilar Nyheter 24:s artikel på felaktigheter och okunskap. Så här ligger det till.
Systemet mer ersättningar till brottsoffer är en trestegsraket. Först begär offret ersättning av brottslingen. I fall som detta tilldöms offret ersättning. Den kan hon försöka driva in med hjälp av KFM.
Brottslingen saknar inte sällan pengar. Då kan offret vända sig till sin hemförsäkrings överfallsskydd. Försäkringen betalar ut ersättning för offrets skada om den omfattas av försäkringens villkor. Den ersättning sin försäkringsbolaget i så fall betalar är en försäkringsersättning, inte ett skadestånd.
Försäkringen innehåller undantag, bland annat för situationer där en varit berusad t.ex. Bolagen vill inte betala pengar till försäkringstagare som inte varit aktsamma.
Om inte försäkringen betalar eller offret inte har någon försäkring kan hen vända sig till staten, Brottsoffermyndigheten. Myndigheten betalar inte ut skadestånd utan kan betala ut en särskild form av ersättning som hör till socialrättens område. Denna ersättning kallar brottsskadeersättning. Ersättningsformen har vissa likheter med skadeståndet och bedöms delvis på samma sätt, men det finns också väldigt stora skillnader.
En viktig skillnad är att brottsskadersättningssystemet innefattar en särskilt jämkningsregel. Denna jämkningsregel vilar på kriminalpolitiska hänsyn. Dessa hänsyn, anser lagstiftaren, ska bland annat innebära att den som skadats i samband med utövandet av ett brott eller i anslutning till ett brott får jämkad ersättning, ofta jämkad till noll kronor. För egen del tycker jag att denna regel ofta slår för hårt och att den är för oprecis, men så är nu regeln. (Se min kritik i fotnot 33 här.)
Om BROM betalar ut pengar så kan myndigheten ta över offrets rätt till skadestånd men enbart i den mån de två ersättningsformerna faktiskt överlappar varandra. T.ex. så utgår brottsskadeersättning för skador som inte medger skadestånd, som när barn bevittnar våld i hemmet.
Mot denna bakgrund kan konstateras att artikeln inte bara är helt missvisande genom sitt val av uttryck. Brottsoffermyndigheten betalar inte ut några skadestånd. Den är framför allt missvisande i sitt val av fiende. Myndigheten, åtminstone såvitt kan utläsas av artikeln, har beslutat precis som lagstiftaren tänkt sig.
Åter igen: Jag ser gärna att lagstiftaren tänker om eller i vart fall förtydligar regeln men det verkar inte vara aktuellt – trots att riksdagen alldeles inom kort kommer att rösta igenom förändringar av brottsskadelagen. (Ring en riksdagsledamot och klaga om ni tycker att det här borde ses över närmare.)
Surt, sade Nyheter 24, om Boisenbären.
*
Nyheter 24 har nu uppdaterat, ser jag precis efter jag publicerat det här. Det blev litet bättre med begreppen. Det görs dock samtidigt klart att detta beslut inte fattats i BROMs nämnd och alltså kan omprövas, vilket gör nyheten ännu konstigare.
”Jag har inget annat ärende i HD idag än att jag ska hämta min pingisracket”
Vi spelar in i Högsta domstolen! Det är huvudförhandling i målet Blake Pettersson mot staten. I strid med regeringsformen blev Blake av med sitt medborgarskap och nu vill han ha skadestånd av staten. Ideell skada ersätts enligt huvudregeln bara vid brott, men det finns undantag; praxis som gett enskilda rätt till skadestånd för ideell skada på grund av kränkningar av Europakonventionen har utvecklats genom HD:s försorg. Mårten går igenom utvecklingen och tippar vad utgången i målet blir.
Annat om HD: Här är kaffet kärvt och mjölken av tveksam kvalitet. När Mårten hämtar påtår upptäcker han att kaffet är varmt som tusan och överväger att stämma HD för det. Göran Lambertz kommer upp för trappan för att återlämna en bok till bibblan samt hämta idrottsutrustning. Tove ber honom hälsa till Juridikpodden. Han hälsar till Juridikbloggen. Tove rättar honom inte pga justitieråd.
Annat om avsnittet: Mårten är irriterad på Jimmie Åkesson och Tove tipsar om Moa Gammels nya podd Genier där bland andra Anna Odell medverkat, (och berättat om sina erfarenheter när hon arbetade på sitt examensprojekt ”Okänd kvinna”. Kan hennes uttalanden om läkaren utgöra förtal?) Och sist MEN INTE MINST. Juridikpodden växer. TACK till våra sponsorer Gernandt &Danielsson, Familjens Jurist och Advokatfirman Lindahl.
Podden finns som vanligt på Soundcloud och iTunes.
Detta har hänt. En person äger ett hus. Framför huset stod det träd. Träden skymde husägarens utsikt över vattnet. Husägaren lät hugga ned träden, som inte stod på hans tomt utan på kommunens mark. Kommunen har nu begärt ungefär två miljoner kronor för att återställa träden. Dessutom riskerar villaägaren att straffas för skadegörelsebrott.
Ungefär detta har hänt. Stämmer det att det gått till på detta sätt – och det verkar inte helt säkert att det är så, villaägaren tycks mena att han trott sig ha haft tillstånd att agera på det sätt han gjorde – så är det förstås klandervärt och skadeståndsgrundande dessutom. Samtidigt så är det knappast något av de värre brotten som begåtts under denna tid. Men reaktionerna har varit överväldigande. I tidningar och sociala media vädras närmast hatiska uppfattningar mot villaägaren. Och det beror på en sak som jag glömde i min beskrivning. Villan ligger i Bromma.
Bromma anses för många synonymt med överklass. Det finns ett grundmurat förakt för överklassen i många kretsar. Den kritik som har riktats mot den påstådda skövlingen bottnar i detta klassförakt. Hade villaägaren ägt en femhundratusenkronorshydda i Sorunda hade inte många brytt sig. Det är nämligen så paradoxalt att överklassens belackare ofta bryr sig mer om överklassens miljöer än om de miljöer som vi i de lägre klasserna rör oss i. I vilket fall kan man förvånas över reaktionerna från normalt sansade personer. Sanna Rayman – vanligtvis en bastion av omdömesgillhet när andra tappar koncepten – började utifrån fallet resonera kring ”hårda straffsatser”. Nu är det väl ett skämt, men hon leker med tanken på att döma ut skamstraff som att tvinga [den ej dömde] husägaren till att jobba som butler. Hanne Kjöller funderar i liknande straffskärpningsbanor. Natalia Kazmierska, en annan vanligtvis grym skribent, tar fram den stora klassmärkpennan och menar att ”överklassen” hugger ned träd ”för att de kan”. Överklassen har tydligen med adressen att göra, eftersom inget har framkommit om vad villaägaren har för förmögenhet eller inkomst. Bor man t.ex. granne med Aftonbladets chef Jan Helin i Bromma så är man alltså överklass och då har man fått med sig att man kan ta sig friheter.
Det finns något olustigt över hur Bromma-fallet behandlas i medierna. Det olustiga är att frågan om brottsligheten och de rättsliga konsekvenserna av denna blandas ihop med frågan om personens sociala status. Om snubben är rik är det värre än om han är fattig. Det är också olustigt eftersom det finns en underliggande ton av att träden i Bromma skulle vara viktigare än träden i Haparanda: Att det finns ett intrinsikalt högre värde i de burgna svenskarnas närmiljö än i fattigare områden.
Hur är det då med juridiken? Döms villaägaren för skadegörelse så kommer det att ge honom ett straff. Utan att orka kontrollera vilka straff som skadegörelse av det här slaget brukar medföra skulle jag bli förvånad om det leder till annat än böter. Viktigare är att villaägaren i sådana fall kommer att bli skyldig att betala för träden. En sådan ersättningsskyldighet uppstår även om han trodde sig ha rätt att hugga ner träden om hans misstag var slarvigt (vårdslöst). Hur värderar man då sådana träd? Den frågan är inte enkel att besvara kategoriskt, men grundregeln är straight-forward enough.
Utgångspunkten är att när man orsakar en sakskada, och att hugga ner andras träd är en sakskada, så får man betala full ersättning för skadan. Full ersättning när det gäller egendom som försvunnit innebär som utgångspunkt kostnaden för återanskaffning, menar i alla fall jag. (Se för en akademisk artikel på temat här: fullersättning.) I vissa fall kan undantag från denna beräkningsmodell göras, men det är i sådana fall undantag. I vissa fall kan ersättningen jämkas. Med andra ord: Om det har gått till på det sätt som påståtts är utgångspunkten att villaägaren får betala för kostnaderna för att i så stor utsträckning det är möjligt återställa platsen till sitt ursprungliga skick.
I vissa fall har HD tagit upp frågan om hur ideella värden, som t.ex. skada i form av dödande av fridlysta djur (NJA 1995 s. 249) , ska behandlas. I dessa fall har HD tvingats till svåra avvägningar i frågan om vilken form av skada det skall anses vara. Här kan knappast den frågan ha någon större relevans: Full ersättning ska utgå. Någon vinstbaserad ersättning – ersättning för de fördelar som villaägaren erhållit till följd av agerandet – blir inte relevant heller, i ett sådant scenario. Uppförs träden så får han ju inga fördelar och om kommunen väljer att inte använda skadeståndet till att återställa träden så kan knappast det läggas till grund för en vinstbaserad ersättning.
Och då kommer vi tillbaka till grundtemat. Om nu villaägaren får betala för trädens värde, och dessutom bestraffas, så är det svårt att se varför just denne förövare ska förtjäna allt det hat som sipprar ur redaktionerna och de sociala nätverken. Om det nu inte är så att man betraktar hans ägande av en villa i Bromma som i sig en anledning till hat.
I helgen aktualiserades ännu en gång svårigheter med brottsskadeersättning. I den av tidningarna spridda storyn så var problemet den här gången att brottsskadeersättning inte utgår när det är barn som begått brott, vilket gör att offret inte får den ersättning som hon anser sig ha rätt till. Problemet i detta fall har att göra med att den av skattebetalarna betalade brottsskadeersättning enbart är tillgänglig om den skadelidande, offret, först försökt kräva ut pengarna från brottslingen (om hon är känd) – och sin försäkring. Det är tydligen så att vissa brottsoffer av olika anledningar, till exempel dåliga råd från sina ombud, inte alltid kräver ut skadestånd från brottslingen själv. Dessutom visar nyheten på ett strukturproblem, nämligen att rättsväsendet ofta tycks missköta sin uppgift när det gäller barn som begår brott.
Även helgens nyhet, som kanske inte så mycket handlar om ett problem med ersättningarna som med andra saker, aktualiserar en viktig poäng. Brottsskadesystemet är centralt för brottsoffers möjlighet att få upprättelse. Ersättningssystemet är fundamentalt för samhällets arbete med brottsoffers rehabilitering. Och det systemet har brister. Kända brister. Brister påtalade även av politiker, inklusive nuvarande statsråd. Men trots det går reformarbetet långsamt, om det ens pågår alls just nu. Det är dags att ställa lagstiftaren mot väggen och fråga: Vad händer nu?
Som så många gånger förr är det kränkningsskadestånden vid sexualbrott som medför komplicerade avvägningar. Hur bör rättsordningen hantera ärekränkningar i form av spridande av bilder eller filmer tagna i sexuella situationer – en sak som idag faller utanför rätten till brottsskadeersättning? Bör vi förhålla oss annorlunda om det är unga som är offer? Och hur gör vi med sexköp av unga? Sexköp i allmänhet?
Brottsofferfrågorna stod stod i fokus för Tomas Bomdströms justitieministerskap medan det nu tycks som att brottsofferfrågorna får stå tillbaka för straffrättspolitiken. Men det här är inte saker som kan skjutas framför i väntan på utredningar om kriminaliseringar – det här är rättspolitiska frågor som brinner just nu. Det är inte rimligt att brottsofferfrågorna skjuts på framtiden, till nästa mandatperiod, medan ordförandeskapet klaras av.
(För att undvika eventuella missförstånd vill jag framhålla att ovanstående är min egen uppfattning, mot bakgrund av min forskning kring just brottsofferersättningar. )
Aftonbladet har idag en artikel med rubriken ”Anna nekas skadestånd för sexfoton”. Liknande rubriker har synts i andra media. Historien bakom rubriken är att en ung man, X, filmade och fotograferade när han hade sex med sin flickvän, den person som Aftonbladet kallar Anna. Senare spreds bilderna och Anna har härmed blivit kränkt, i lagens mening. För kränkningen så tilldömdes hon skadestånd från X i domstol. Anna begärde därefter ersättning från Brottsoffermyndigheten, vars nämnd alltså avslagit kravet på ersättning. Rubriken i Aftonbladet är således felaktig. Anna nekas inte skadestånd utan har tvärtom tilldömts skadestånd. Däremot så utgår inte brottsskadeersättning – en annan typ av ersättning som utgår från allmänna medel i vissa, men inte alla, fall där en brottsling inte kan betala skadeståndet.
Det är viktigt att framhålla detta, att det är olika ersättningar (om än det finns en koppling mellan dem). Om min bil blir stulen så har jag rätt till skadestånd från tjuven. Om inte tjuven hittas, och så är det ju oftast, kan jag få ersättning ur min försäkring om bilen var försäkrad. Men det gör inte försäkringsersättningen till ett skadestånd.
När det gäller Brottsoffermyndighetens nämnds beslut så skall jag inte kommentera det i sak, eftersom jag själv var med och beslutade det. Men några allmänna saker kan nämnas och jag uttrycker här bara mina egna åsikter om rättsläget i stort, inte om det enskilda fallet. Brottsskadeersättning kan utgå till ett brottsoffer som inte lyckas få ut ett skadestånd som hon har rätt till från förövaren. Förövaren har kanske inte några pengar, eller har försvunnit. Då kan en av skattebetalarna finansierad ersättningsform, brottsskadeersättning, utgå (under förutsättning att inte ersättning kan utgå ur t.ex. hemförsäkringen).
I stora drag kan man säga att brottsskadeersättningen bedöms utifrån samma regler som skadeståndsrätten när det gäller ideella skador. En kränkning till följd av ett sexualbrott eller ett mordförsök betraktas således överlag likadant inom de två olika ersättningssystemen. Domstolarna och Brottsoffermyndigheten kommer ibland fram till olika belopp, men följer samma riktlinjer – när det blir olika belopp är det för att domstolarna och myndigheten gör olika bedömningar av vad riktlinjerna innebär.
Det finns emellertid viktiga skillnader mellan skadeståndsreglerna och brottsskadeersättningen. Brottsskadeersättning kan utgå för kränkningar som inte omfattas av en rätt till skadestånd. Det viktigaste exemplet är att barn som bevittnar brott kan få ersättning under vissa förhållanden. Det finns också viktiga undantag i rätten till brottsskadeersättning. Ärekränkningsbrotten är enligt lag undantagna rätten till brottsskadeersättning. Det står alltså uttryckligen i den lagstiftning som reglerar brottsskadeersättning.
När det gäller spridandet av bilder tagna i sexuella situationer så har Högsta domstolen nyligen framhållit att det inte går att bedöma de kränkningar som därvid uppstått under reglerna om ofredande. Det är således enbart ärekränkningsreglerna som ger något straffrättsligt skydd i sådana situationer. HD kritiserar i samma dom även lagstiftaren för att inte ha tillsett ett bättre skydd för privatlivet, vilket lagstiftaren har en skyldighet att göra enligt Europakonventionens art. 8. Den nuvarande ordningen innebär nämligen problem. Om någon filmar en annan person i en sexuell situation men inte sprider filmen så är det inte ärekränkning och ofta inget annat brott heller. Det gör att det inte går att bestraffa personen, inte döma ut skadestånd och inte heller att förverka (konfiskera) filmen.
I det här fallet hade materialet spridits. I sådana situationer kan det vara fråga om ärekränkning. Brottet ärekränkning ger rätt till skadestånd men inte brottsskadeersättning.
Min personliga åsikt är att lagstiftningen lägger alltför stor vikt vid ärekränkningsreglerna för att tillgodose skyddet för privatlivet. Det är egentligen inte en lämplig lösning. Ärekränkningsreglerna syftar egentligen till att skydda en persons anseende hos andra människor. Men skyddet för privatlivet tar inte i första hand sikte på människors anseende utan människors integritet: Det är den enskilda personen som skall skyddas, inte andra människors uppfattningar om personen. Genom att låta ärekränkningsreglerna ta hand om integritetskränkningar som egentligen passar ganska illa in under reglerna så skapas en mängd oönskade konsekvenser i rättssystemet. Här finns det skäl att göra en översyn.
HD har nu beviljat prövningstillstånd i en fråga av konstitutionell vikt, nämligen om svenska staten kan bli ansvarig för att ha medverkat till att DDR konfiskerade fast egendom. Den mer konkreta fråga som aktualiseras rör skadeståndslagen 3:7 som är en immunitetsregel för det allmänna när det gäller skador orsakade av riksdagen. Hovrätten satte regeln ur spel med Europakonventionen som stöd. Och nu skall HD pröva saken, skriver Pointlex.
Idag utsågs jag, enligt registrator vid justitiedep., till ledamot av Brottsskadenämnden. Ett viktigt uppdrag.
Idag skall Finansinspektionen ta ställning till ev. fortsatta åtgärder avseende Carnegie. En finansiell rysare förstås. Men en sak som jag slogs av nu och även tidigare är hur tjänstemännen på FI behandlar ärendet och mandatet. I dagens SvD uttalar sig ett flertal tjänstemän från FI, inklusive en gammal vän till mig, tillika superjurist. Tjänstemännen talar om inspektionen som ”vi”. ”Vi” anser X och Y, säger tjänstemännen på FI, i avvaktan på det slutgiltiga ställningstagandet.
Som inte fattas av tjänsemännen utan av styrelsen. Och jag funderar över vilket mandat tjänstemännen egentligen har här, när det inte är de som fattar besluten. Det har varit mycket uttalanden från FI:s tjänstemän i tidningarna på sistone.
Det här är ju nu oerhört allvarliga saker. Varje hint från tjänstemannagruppen på FI kan ha påverkan. I helgens morgontidningar kunde vi läsa om att en aktör på marknaden uppfattat det som att FI:s tjänstemän genom felaktiga uttalanden påverkat kursen negativt.
Är det sanktionerat av styrelsen att tjänstemännen uttalar sig i ärenden som beslutsorganet ännu inte tagit ställning till? Det kanske det är, förstås. Vissa organisationer låter tjänstemännen ta ett stort ansvar, både ur maktdelningssynvinkel (vem gör och får göra vad) men också ur en sanktionssynvinkel (vem tar det ekonomiska eller möjligen straffrättsliga ansvaret om det går fel). I praktiken så är det naturligtvis ganska vanligt med tjänstemannadominerade organisationer, om än jag misstänker att det är mindre vanligt i myndigheter än i näringslivet.
Inom rättsväsendet känns en organisationskultur som den på FI ovanlig och potentiellt farlig. Det är otänkbart att den beredningsjurist som förberett ett ärende på en domstol inför domarnas prövning i efterhand säger till media att ”vi” ansåg att det krävdes kraftåtgärder. Det går knappt att tänka sig att tjänstemannen på ett verk uttalar sig inför ett förestående beslut som hon inte har rätt att vara med om att fatta. På FI verkar det vara en annan funktionsfördelning.
**
Ingen har väl kunnat undvika att notera att FI drog in Carnegies rätt att bedriva bankverksamhet. FI:s chef (GD) – men också företrädare för tjänstemännen – kommenterar styrelsens beslut i SvD. Vidare kommenterar Mats Odell saken i DN och menar att Carnegie har ”misskött sig”. Statsrådet ger därmed myndigheten en gillande ryggdunk. Hur skall man se på den maktfördelningen? På finansmarknaden i kris upplever tydligen även Montesquieu en lågkonjuntkur.
Mårten Schultz. 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.