You are currently browsing the monthly archive for maj 2010.

Nu lär frågan om straff och straffets längd ta fart igen. Skall man bara få ett år och tio månader för att ha slagit en gammal kvinna till marken och orsakat hennes död? Det måste vara slut på daltandet, kommer det att skrivas på fler än en blogg idag. Men vad är då ett rimligt straff?

Det beror alldeles på vad man anser att straffet skall vara till för. Anser man att straffet skall fungera avskräckande eller vårdande så ger det upphov till vissa överväganden. Anser man att straffet skall bestraffa eftersom det är moraliskt rimligt att straffa ger det upphov till andra avvägningar. Det senare anser jag och i ett sådant paradigm kan jag känna förståelse för att straffet i ett fall som detta anses lindrigt men jag anser även att det vore förmätet av mig att uttala mig om straffets längd utan att ha tagit del av målet i sin helhet (och det har jag inte gjort än).

Min i svensk tradition uppenbarligen aparta uppfattning att straff är något som hänger samman med moralisk ”förtjänst” (på engelska desert – som saknar den positiva konnotationen som finns i det svenska uttrycket) har i alla fall några andra anhängare. Göran Hägglund har tidigare hintat om en sådan uppfattning. Se här. Jag är inte helt ensam.

Straffets ideologi brukar förknippas med den grundläggande uppfattningen om rätten. det är väl framför allt i den naturrättsliga traditionen som retributiv rättvisa gjort sig populär och då kanske särskilt i den klassiska, religiöst grundade naturrätten. Modellen är öga för öga, tand för tand – med motivet att det är av gud nedlagt i naturen att det är en rimlig ordnign. Översimplifierat uttryckt.

Det är, kan jag avslöja, inte riktigt politiskt korrekt att företräda kristen naturrätt i svensk rättsvetenskap (även om det finns utrymme även för sådana perspektiv men det rör sig utanför mainstream). För egen del är heller inte min syn på s.k. retributiv rättvisa grundad i något slags naturrätt. Jag betraktar mig, tror jag, som positivist, om än i den inklusiva bemärkelsen.

I senaste numret av NEO intervjuas Göran Hägglund. Efter visst trugande så berättar Hägglund att hans favorittänkare är Thomas av Aquino. Kyrkofadern och den kristna naturrättens överstepräst.

Ouch.

Nu säger förstås inte Hägglund att han på något vis skulle dela Thomas uppfattning om rättens väsen. Men misstankarna vaknar hos den intresserade läsaren. Vi andra retributister hamnar genom detta i ett argumentationsunderläge. Kristna argument i juridiken flyger inte i debatter, om man så säger. Men man behöver alltså inte vara vare sig kristen eller naturrättare för att anse att ett straff är något som man får för att man förtjänar det. Och med ett sådant raster har man åtminstone en bas för att argumentera för om ett straff är för hårt eller för lindrigt. I det tragiska Landskrona-fallet och i nästa fall.

Tidigare i år blev det en intensiv debatt om justitieministerns gredelina kuvert. Ett givet lästips för den som vill få andra perspektiv på skamstraff och andra former av ”shaming” än straff i det digitala samhället är Daniel Soloves The Future of Reputation. Vars fjärde kapitel ”Shaming and the Scarlet Letter” kan läsas gratis i pdf. här. (Och nu funkar länken!)

På torsdag skall jag hålla ett seminarium om integritetsskydd. Det var ett tag sedan jag hade tid att ägna mig åt ämnet så jag läste på litet. Jag hade tidigare inte uppmärksammat detta: I Italien (Milano) har ett antal chefer för Google dömts till straffansvar efter att en videosnutt lagts upp på Google video, en film som visade en funktionshindrad person som utsattes för övergrepp av några ungdomar samtidigt som en större grupp ungdomar stod vid sidan om och tittade på.  Google-cheferna undgick ansvar för förtal men fälldes för integritetsintrånget. Till fängelse, sex månader. (Om jag förstod det dock till villkorlig dom.) En kommentar till domen på engelska finns här.

Milano-fallet är ett av många. Google står inför ett antal ansvarsutmaningar idag. Don’t be evil, Googles motto, räcker bara så långt. Det kan måhända ge en indikation när det gäller att samarbeta med Kina. Men när de etiska avvägningarna rör yttrandefrihet i förhållande till integritetsskydd i ett fall rörande live-sända bilder från gator inom ramen för Google Street View blir man knappast hjälpt av truismen att man inte bör vara ond. Googles ansvarsutmaningar tycks mig här vara underskattade och diskuteras betydligt mycket mindre i Sverige än i andra länder. Det är dock inte så konstigt. I svensk rätt får integritetsskyddet ofta vika för yttrandefriheten (i vidast tänkbara mening) och Google kan räkna med att sitta betydligt säkrare i båten i svensk rätt. Det går dock att tänka sig att andra kan bli ansvariga för de integritetsintrång som Google kan göra sig skyldigt till. Det kan i förlängningen få betydligt större konsekvenser för företaget än om det funnits en fungerande integritetsdiskurs till förmån för de som anser sig drabbade även i svensk rätt.

Åtminstone tre integritetsproblem som hänger samman med Googles tjänster torde kunna få rättsliga implikationer.

Google searchs cachning av information. Google sparar enorma mängder privat data kopplade till våra sökningar. Denna datainsamling har av en privacy-forskare beskrivits som det största integritetshotet i världshistorien. (Se en artikel om detta här.)

Google Street View. I stora delar av Europa har Google Street givit upphov till hätska debatter. Google Street fungerar litet som hitta.se och lägger ut bilder på gator och annat. Bilder som delvis samlats in genom att Google skickat ut bilar som helt enkelt fotograferar. I förlängningen så antas Google Street också kunna användas till live feeds från olika platser som kan kombineras med möjligheten att göra historiska sökningar – att man skall kunna utifrån en rumsangivelse kunna söka efter bilder från olika tidpunkter. Det talas ibland om ”omniveillance” – det fullständiga övervakningssamhället.

Google Video. Rörliga bilder på Google Video kan, på samma sätt som Youtube, innebära betydande integritetsintrång. Särskilt påtagligt blir det när bilderna tagits olovligen eller utan den avbildades vetskap.

Det går att identifiera även andra integritetsproblem med Googles applikationer. Till viss del är problemen helt enkelt en effekt av att Google blivit så stort – själva omfattningen av Googles verksamhet genererar särskilda integritetsöverväganden. När data aggregeras skapas integritetsproblem som inte hade betraktats som sådana om informationen inte samlats ihop eller samordnats på det sätt som det till exempel görs i kartläggningen av våra Google-sökningar. Googles genomslag innebär i sig en utmaning för deras motto att inte vara ”evil” – går det att förbli det hyggliga företaget om det griper in i all vår kommunikation och påverkar själva uppfattningen om vad det innebär att kommunicera?

De rättsliga aspekterna av dessa integritetsproblem är svåra att fånga in, delvis eftersom integritetsskyddets reglering återfinns inom så olika rättsområden, delvis eftersom det först är under senare tid som en integritetsdiskussion på riktigt fått fart i svensk rätt genom Europakonventionens allt större betydelse. De tydligaste ansvarsriskerna när det gäller Google och dess företrädare torde utgöras av Google Street View, där det är företaget själv som står för integritetsproblemet – snarare än att fungera som verktyg för andra människors integritetsintrång. Men i realiteten så är även denna verksamhet svårfångad i svensk rätt.

Vilket ansvar kan då komma ifråga? Det är svårt att säga in abstracto – och det särskilt eftersom det inte finns någon konstitutionell grundbult som analysen kan ta avstamp i. Beroende på vad som konkret hänt kan ett antal regler kicka in. Under vissa omständigheter kan ansvar för ärekränkning, förtal närmare bestämt, kunna komma ifråga även om det sannolikt är sällan. Skadeståndsansvar för förmögenhetsskador kan under vissa omständigheter bli aktuellt.

Det mest intressanta är emellertid, som jag ser det, ansvaret för de integritetsproblem som Googles tjänster medför som kan drabba andra än Google självt, eller Googles företrädare själva. Genom Europakonventionen har även svensk rätt fått en allmän integritetsskyddsregel (art. 8) och genom NJA 2005 s. 462 har Högsta domstolen konstaterat att kränkningar av de rättigheter som vi genom konventionen åtnjuter kan bli ansvarsgrundande för staten även om det inte är staten som kränkt rättigheterna. Det hänger samman med art. 13 i Europakonventionen, som kräver av de nationella rättsordningarna att de skall tillhandahålla effektiva rättsmedel till förmån för den som kränkts. 

Konkret innebär detta att den svenska lagstiftaren har en skyldighet att tillhandahålla ett juridiskt verktyg för att vi skall kunna få upprättelse eller kunna utkräva sanktioner.  Om användandet av Googles tjänster medför ett intrång i mitt privatliv så måste lagstiftaren ge mig ett verktyg som jag kan använda för kräva ut ansvar av Google. Gör inte lagstiftaren det blir staten ansvarig, skadeståndsskyldig. Saken är dock den att vi vet att det finns ett underskott på sådana verktyg i svensk rätt. Vi kan nog också anta att det kan finnas ett antal användningar av Googles tjänster som potentiellt kan innebära sådana integritetsintrång som art. 8 inte tillåter.

Konsekvensen kan alltså bli att staten får betala för Googles integritetsintrång.  Och i detta läge kan man skissera följande scenario. Ponera att ett antal personer upprörs av att Google spritt information om deras privatliv på något sätt och att de dessutom stört sig på att Google tjänar pengar på att sprida sådan privat information. (Vilket företaget ju gör, på sätt och vis.) Google är i Sverige, mer än i många andra länder, skyddade genom det svaga integritetsskyddsregelverket. Personerna beslutar sig därför för att gå samman och stämma staten genom en grupptalan. Staten blir ansvarig för bristerna när det gäller att tillhandahålla rättsliga verktyg för de som drabbats. Med tanke på Googles omfattande verksamhet och deras tjänsters inflytande i alla aspekter av våra digitala liv kan vi nog anta att om något sådant här mål får gehör så kommer andra mål följa efter. I ett sådant läge kommer lagstiftaren att behöva fundera över hur lagstiftningen skall ändras så att inte skattebetalarna blir ersättningsskyldiga för Googles integritetsintrång. Sådana lagstiftningsreformer skulle nog Google inte vilja se.

Det här kan låta litet spekulativt. Det är väl ännu något spekulativt. Men samma slags ansvarsfrågor som aktualiserats i många andra länder när det gäller Googles verksamhet kommer förr eller senare aktualiseras även här. I svensk rätt har Google i nuläget ett bättre skydd för sådana ansvarsutkrävanden än i andra rättsordningar. I förlängningen kan man dock fundera över om inte bristerna i det svenska integritetsskyddet dock snarast kommer att innebära en belastning för Google. Eftersom det inte idag finns möjligheter att utkräva ansvar från den som ansvarar för verksamheten som i sig medför integritetsproblemen på det litet mjuka, avvägande sätt som många andra rättsordningar tillhandahåller kommer nya ansvarsregler i sådana fall behöva skapas. Och sådana när nya ansvarsregler skapas kan det bli mer ingripande för ett företag som Google än om vi haft tillräckliga integritetsskyddsmöjligheter inom ramen för de traditionella ansvarssystemen (särskilt skadeståndsrätten).

I höst är det val. Då väljer vi ny lagstiftare. Makten utgår från folket, representeras av riksdagen och riksdagens maktmedel är lagstiftningen. Så stadgar regeringsformen. Det är alltså just lagstiftare som vi väljer i september. Det är märkligt hur litet intresse som ägnas åt hur riksdagsledamöterna faktiskt betraktar sitt maktmedel. Eller, annorlunda uttryckt, vilka lagar vill egentligen riksdagsledamöterna stifta? Och hur bra koll har de på det redan existerande regelverket?

I det sammanhanget finns det riksdagsledamöter som utmärker sig. Redan för något halvår sedan utsåg jag ett lagförslag framfört av miljöpartisten Esabelle Dingizian till mandatperiodens mest rubbade.  Dingizian vill nämligen göra om den s.k. sexköpslagen så att sexköp ger samma straff som trafficking. Det kommenterade jag på följande sätt: ”Dingizian säger alltså att det borde vara samma straff på att köpa sex från en frivillig man som om jag åker till ett annat land och där bryter ned en annan människa med tvång eller lögner, packar in offret i en lastbil, tar ifrån offret hans pass och hans möjligheter att fly, låser in honom i en barack, ger honom rutten mat två gånger per dag, förslavar honom och tvingar honom att sälja sex under en längre tid.”

Nu visar det sig att Dingizians reformförslag bygger på felaktiga föreställningar om hur regelverket idag ser ut. Missförtåndet om denna viktiga reglering verkar dessutom vara partiets och inte bara Dingizians. I den rättspolitiska fråga där MP positionerat sig tydligast – sexualbrotten – så verkar det som att partiet inte vet hur lagen idag är inrättad.

I en nyligen publicerad artikel på Newsmill beskriver Dingizian Miljöpartiets rättspolitiska reformagenda inför valet. Några av de grundtankar som hon – i enlighet med vad som fastslagits på MP:s kongress – utgår från är sympatiska, om än kanske självklara, nämligen att offer för trafficking förtjänar ett starkt skydd och all hjälp som kan behövas. Problemet är att det tycks som att MP inte vet hur det skyddet, och den hjälpen, är konstruerad idag. Så här skriver Dingizian om MP:s inställning:

”Ge traffickingoffer, de prostituerade som männen köper sex av, brottsofferstatus och därmed möjlighet till civilrättsligt skadestånd från förövaren”

Och vidare: ”Miljöpartiets nya politik innebär att de som är offer för människohandel ska få brottsofferstatus och kunna åtnjuta skadestånd. I dag är det nämligen så att offret för människohandel inte kan få skadestånd från förövaren, sexköparen.”

Här har något blivit väldigt fel: Offer för människohandel har självklart brottsofferstatus redan idag.

Brottet människohandel har dessutom konstruerats om ett flertal gånger för att bli mer inklusivt, idag omfattas förutom offer som säljs för sexuella ändamål även andra offer – de som tvingas tigga, t.ex. – av regelns brottsofferstatus. Det finns åtskilliga exempel från domstolarna på hur offer för människohandel fått ersättning. Brottoffermyndigheten har därtill beslutat i ett flertal fall beslutat utge ersättning till sådana offer, inte sällan med (jämförelsevis) mycket höga belopp.

Nu ser jag framför mig hur det rycks på axlar hos läsaren.  Ibland tycks det som att det finns en resignation kring riksdagsledamöternas förslag, att det liksom inte spelar någon roll vilka tokigheter som ledamöterna kläcker ur sig eftersom det ändå sällan är något annat än förslagen från regeringen som sedan faktiskt blir lag. Understundom kombineras detta med den nedlåtande inställningen att riksdagen till stor del består av bizarra människor från landsbygden som man inte kan ta på riktigt allvar – galenskaperna hålls i schack av partierna och framför allt av regeringen. Det är en märklig uppfattning . Riksdagsledamöterna är folkets företrädare. Det är riksdagen – inte regeringen – som besitter den formella makten i det svenska statsskicket. Och det är just genom lagstiftningen som riksdagen kan utöva makten.

Hur den makten utövas är en angelägenhet för oss alla.

I det här fallet är det dessutom än allvarligare. Dingizian är talesperson i jämställdhetsfrågor för MP. Hon uttalar sig om vad partiets kongress kommit fram till inför ett val där MP vill sitta i regeringen. Och då visar det sig att Miljöpartiet vill stifta lag om något som det redan finns lag, och där det dessutom finns betydande praxis (att offer för människohandel skall få brottsofferstatus). Därtill vill partiet stifta lag om något som ingen rimligen kan anse (att jämställa frivilliga sexköp med slaveri).

Det skall bli spännande att läsa propositionerna för dessa reformer om MP är med om att bilda regering.

För några veckor sedan var jag med i en debatt med bland annat Thomas Mattson, rörande yttrandefrihetens gränser och framför allt förhållandet mellan meddelarfriheten/-skyddet och integritetsskyddet. Min egen inställning är att det finns anledning att ifrågasätta meddelarfrihetens status i vissa fall där dess utövande medför integritetskränkningar – typfallet när polisen i strid med sekretessreglerna ringer till journalister för att tipsa om att kända personen Y gripits misstänkt för ett brott. Samtidigt är jag när det gäller yttrandefriheten i egentlig mening, rätten att få yttra sig utan sanktioner, för en större yttrandefrihet än vad svensk rätt idag medger. Till exempel ärjag skeptisk till hets mot folkgrupp-brottet, när det används mot vissa åsiktsyttranden som generellt ogillas (heilande, till exempel).

I vilket fall. I helgens program Publicerat så diskuterade jag vissa av dessa frågor igen med Thomas Mattson. Programmet finns här.

Vid George Mason University i norra Virginia, USA, finns en forskare i ”cultural studies” som heter Paul Smith. Liksom sin namne designern är professor Smith från England från början, men numer är han alltså verksam i USA. Professor Smith – jag använder den formella titeln för att inte ni skall tänka på randiga handdukar och kavajer med lila foder – hamnade på 1990-talet i trubbel. Hans arbetsgivare universitetet uppskattade inte att Smith publicerade pornografiskt material på sin hemsida, som låg på universitetets server och som var knuten till Smiths institution.

Enkelt uttryckt var det porrbilder som Smith lade upp på sin hemsida som universitetet sagt åt Smith att ta bort. Professor Smith stod på sig. Han menade att universitetets agerande stod i strid med hans akademiska frihet. På samma sätt som en professor har rätt att utan risk för sanktioner säga kontroversiella saker i sitt klassrum eller föreläsningssal skall hon ha rätt att uttrycka sig i den digitala miljön. Inskränkningar i denna rätt kränker den akademiska friheten. Smith gick hela vägen till delstatens högsta domstol med sitt klagomål. (Han hade i och för sig visst bistånd – målet inkluderade även andra akademiker vid universitet och fick understöd av en intresseorganisation för mänskliga rättigheter).

Och Paul Smith vann. Enligt högsta domstolen hade universitetet inte rätt att hindra Paul Smith från att lägga ut porr på sin universitetshemsida.

I Sverige ser vi annorlunda på akademikers frihet, vilket i realiteten i hög grad innebär akademikerns yttrandefrihet och rätt till informationsaccess. Det skamliga Karolina Matti-fallet ären tydlig indikation på inställningen. Matti som var forskare vid Umeå universitet lät sin dåvarande partner, som var aktiv i naziströrelsen, hålla en föreläsning av det slag som man förväntar sig av en övertygad nazist: Förintelseförnekanden och liknande. Dumheter förstås. I Sverige är det kriminellt att vara dum på det här sättet. Nazisten dömdes således för hets mot folkgrupp. Men inte nog med det. Även Matti dömdes, för medhjälp till hets mot folkgrupp. Forskaren som gav utrymme åt andras dumhet får alltså räkna med ansvar, åtminstone under vissa omständigheter. Det är egentligen häpnadsväckande. Men det väckte inte någon diskussion om forskarens ställning: Få akademiker ställde sig upp och försvarade Mattis akademiska frihet. (Även om det fanns röster som talade för yttrandefrihetsvärdet i fall som detta, framför allt kanske Svante Nycander.)

Akademisk frihet står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige. Utbildningsministern har i och för sig tagit initativ till en stor autonomireform för universiteten och högskolarna men det är inte akademikernas frihet som står i centrum för den reformen – utan ”skolorna”. Skyddet för den enskilda akademikerns frihet – en frihet att också undersöka och yttra saker som kan misshaga andra eller kanske de flesta – är en icke-fråga i den svenska diskussionen. Tvärtom tycks även vanligtvis rättighetsorienterade personer att det inte är några problem med att hävda att universiteten som institutioner borde förhindra enskilda akademiker från att publicera sina resultat när resultaten uppfattas som stötande.

En så habil liberal röst som Dilsa Demirbag-Sten kunde således i Svenska dagbladet angripa en avhandling vars teser hon inte gillade utifrån perspektivet att universitetet eller fakulteten borde ha ingripit, vilket sedan upprepats i andra sammanhang. Sådana angrepp är något helt annat än att angripa resultaten av forskningen i sig. Det får akademikern tåla – och det tål också akademikern eftersom hon är van vid hård kritik från kollegor. Men att förorda institutionella ingripanden mot obekväma forskningsprojekt är något helt annat än att angripa forskningsresultaten. Det senare är en del av det intellektuella samtalet, det första är att förorda censur.

Akademins frihet är ett centralt demokratiskt värde. Den självständiga och skyddade akademikern kan vara sanningssägaren när ingen vågar. Akademikern kan stå för utanförperspektivet när farliga konsensussituationer uppstår. Akademikern kan, ilbland i alla fall, lyfta blicken och jämföra med andra samhällen eller andra kontexter, eller titta djupare i principfrågorna än andra, eller dra argument till sin spets. Om hon vågar. I Sverige hänger akademikern som gör sig obekväm ofta löst. Särskilt om hennes anställning inte skyddas på det sätt som den gör i de flesta länder. I USA talar man om ”tenure”. vilket väl är ett känt uttryck även här, i Sverige har vissa professorer en skyddad position genom s.k. fullmaktsanställning. Ett tecken på den akademiska frihetens status är att allt färre akademiker har en sådan fullmakt. Det är således enbart fåtal professorer som idag har en särskilt skyddad arbetssituation.

Det gör att många akademiker är rädda, rädda för att stöta sig med institutionerna, med universitetsledningen, med opinionen. Jag skulle vilja se den svenska akademiker som gick till domstolen för att hävda sin rätt att publicera pornografi på sin universitetshemsida. Och när akademiker blir rädda blir det offentliga samtalet fattigare.

Själv är jag inget undantag. Jag har träffat Paul Smith när jag själv var vid Gerge Mason University. Han erbjöd mig och min alldeles nygifta hustru att låna hans hus i Washington DC några veckor mot att vi tog hand om hans trädgård. Huset låg i den aforamerikanska delen av DC. Vi åkte dit för att titta på huset. Vi vart snart de enda vita människorna på gatan. En äldre trevlig man förklarade för oss – när vi frågade efter vägen – att huset bredvid där vi stod var ett crackhus där nyligen flera personer skjutits till döds. Gatorna dominerades av knarkhandeln, berättade han. Och sedan förklarade han menande för oss var närmaste busstation låg. Vi sprang dit och tog bussen in till centrala delar av staden igen. Men vissa akademiker har mer ryggrad. En vit postmodernist från England hade inga problem med att slå ned sina pålar i denna uppenbarligen farliga miljö för att odla sin trädgård.

*

Attacken Lars Vilks vid Uppsala universitet borde aldrig ha kunnat inträffa.  De akademiska samtalen förtjänar ett starkare skydd än vad samhället erbjöd Vilks – som för övrigt sedan länge deltagit i det akademiska samtalet, jag lästa själv med stor behag hans lärobok i konsteori för över tio år sedan – igår.

Idag fick media klart för sig att jag skrivit utlåtande i styckmordsmålet och därmed kan jag skriva om det.

Dagens Juridik sammanfattar utlåtandet här.

Roman Polanski kunde inte undkomma rättvisan längre. Efter att mer än trettio år hållit sig undan det amerikanska rättsväsendets tentaklar och kraven på att han skulle fullgöra sitt straff drogs han till slut inför skranket (om än inte bokstavligen).

Gripandet gav reaktioner. Polanski har mäktiga vänner. Framstående regissörer som kräver hans frisläppande och manar till aktioner. Kändisar som revisionistiskt hävdar att det säkert inte var någon riktig våldtäkt – trots att Polanski erkänt. Och ingen mindre än Frankrikes president har ägnat sig åt att försvara Polanski, och bidrar indirekt till fördomen om en fransk elit som ser människor som statister i kulturens tjänst.

Nu har även svenska media ställt sig bakom Polanski-försvaret. Expressen har således liksom många andra tidningar publicerat Polanskis debattartikel – ett förfärligt pekoral BTW – om varför det är synd om honom.

Isobel H-K , i samma tidning, reagerar på publiceringen av Polanskis brev. (Och får omedelbart mothugg av kulturredaktören.) Hon undrar varför ingen bryr sig om brottet. (Som behandlas i förhöret här.) Eller rättare sagt, varför har inte brottet fått alls den uppmärksamhet i diskussionen som frågan om varför en gammal man skall jagas för brott som ligger så långt tillbaka.

Det kan man verkligen undra. Debatten på kultursidorna illustrerar att många kulturskribenter verkar ha trampat sönder sina moraliska kompasser. I en text kan t.ex. man läsa insinuationer att processen mot Polanski är driven av åklagarens äregirighet eller fåfänga. Utan att över huvud taget relatera till brottet i sig.

Frågan här är egentligen den eviga som aktualiseras vid gamla brott där ingen tidigare lagförts: Skall de någonsin preskriberas? I sådana fall varför? Och när? Framför allt så aktualiserar Polanski-fallet alltså frågan om preskriptionens principer.

Vilka borde principerna vara enligt Polanskis apologeter? Det är i vart fall rimligt att avkräva den som nu hävdar att Polanskis brott borde ligga så långt tillbaka att straff inte borde utkrävas att de är konsekventa. Och är man konsekvent så måste man alltså anse att en grov våldtäkt av en trettonåring skall preskriberas inom trettio år, eller något åt det hållet. Jag har själv svårt att se skälen för en sådan allmän preskriptionstid. Särskilt inte när brottet är erkänt.

Det om juridiken. När det gäller debatten så kan man fundera över – som Isobel gör -varför så många tycks ha glömt bort brottet i sig. Och tanken på rättvisa.

I en kort notis på ledarsidan skriver idag Sanna Rayman – Sveriges bästa ledarskribent enligt min mening och förmodligen den enda ledarskribent som avslutar en mening med frågetecken följt av ett utropstecken, ”?!” – om historien med de beslagtagna klistermärkena i skolan som blev en sak för justitiekanslern. JK konstaterade att klistermärkena föll under tryckfrihetsrätten och att de därför skulle återlämnas. Sanna anser att själva prövningen av JK är fånig – inte behöver en sådan här sak juridifieras? Skriver Sanna: ”Varför inte bara konfiskera klistermärkena och kasta dem på grund av vandalisering?” 

Jakob Heidbrink har diskuterat inlägget ur litet olika yttrandefrihetsvinklar här. Det finns emellertid en aspekt som Jakob inte tar upp, och som jag tror Sanna helt enkelt glömt bort. Ägandet.

Saken är ju egentligen väldigt enkel. Klistermärken kan användas för att vandalisera. Klistermärken kan också användas för andra ändamål. Innan klistermärkena använts för att vandalisera finns det en ägare. Vi kan naturligtvis inte ha en ordning där lärare kan ”konfiskera” elevers egendom för att de i framtiden kan användas för kriminell verksamhet. Om lärare skulle börja beslagta och slänga elevers egendom så är det ett tillgrepp, plain and simple. Och dessutom så blir gränsdragningarna svåra. Varför skall just skadegörelsebrott tillåtas medföra konfiskerande av annans egendom redan på riskstadiet? Det kan finnas många andra typer av ägodelar som en elev kan ha som också kan användas till brott.

”En I-pod? Framtida upphovsrättsintrång misstänker jag – jag konfiskerar.” 

Själv vill jag inte att min dotter skall gå i en skola där lärare som misstänker att ett brott i framtiden kan begås skall ha rätten att knycka min dotters saker. Om sådant tillägnande skall göras så måste saken juridifieras. Det tror jag att Sanna egentligen också anser.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter