You are currently browsing the monthly archive for april 2010.

Riksdagsledamoten Fredrik Federley var ett tag ägare av en salladsbar i Stockholm tillsammans med en kompanjon. Salladsbaren gick dåligt och så småningom under. Sådant händer. Ibland bär sig företag, ibland inte och när de inte bär sig så läggs de ned, säljs eller går i konkurs. Och när ett företag inte bär sig så blir det ibland rättsligt efterspel rörande obetalda skulder. Så även i fallet med Federleys salladsbar – Federley och hans kompanjon hamnade i tvist med fordringsägare. Efter förhandlingar har parterna nu förlikts och en summa pengar skall betalas till fordringsägaren. Inte heller det något ovanligt. Det kan finnas många anledningar till att man förliks. Jag har varit med om förlikningar vid rena tokstämningar, där den part som utan tvivel skulle vunnit den tvist som inletts ansåg det bättre att betala motparten en summa pengar för att slippa en påfrestande och potentiellt dyr rättegång.

(Det här är delvis ett problem: Den vinnande parten kan kräva den förlorande parten på rättegångskostnader i allmänhet – men ett sådant krav är värdelöst om motparten saknar pengar. Och den slipade fattiglappen kan använda sin fattigdom som ett påtryckningsmedel i en förlikningsförhandling: ”Kanske vinner du målet men du kommer ändå stå där med dina egna advokatkostnader – och det blir betydligt dyrare än att betala mig. Detta är alltså en form av s.k. legal blackmail. But I digress…)

Eftersom Federley är en publik person har medierna rapporterat om förlikningen. Eller, på sätt och vis har de rapporterat om förliknngen. Medierna har nämligen inte förstått vad en förlikning är. Enligt TT:s notis har Federley betalat den omtvistade fordringen, närmare bestämt hyran. Det har han inte. Han skall betala ut en summa pengar som ett led i förlikningen. Enligt andra medier har Federley förlorat målet. Enligt åter andra så tycks han ha medgivit käromålet. Inget av detta är alltså sant. Federley är på sin blogg upprörd över den missvisande rapporteringen. Det kan jag förstå.

En förlikning är något helt annat än en dom i sak. En dom innebär att domstolen förklarar vem av parterna som har mest rätt. En förlikning innebär att parterna själva kommer överens om att det är bättre att hitta en egen lösning än att låta domstolen bestämmer vem som har rätt.

Federleys förlikning kan kanske förmedla denna elementära sak även till journalister.

Rättsekonomiens poster boy Richard Posner, alltid på språng, har snabbt skrivit en bok om den ekonomiska krisen. Boken heter A Failure of Capitalism. Jag har inte läst den än och kommer inte att göra det heller. Posners ekonomiska skrifter är inte längre min kopp té.

Men för det fall någon annan intresserar sig för Posners analys av krisen på Wall Street så vill jag passa på att tipsa om den elaka recension boken ägnas i senaste numret av Modern Law Review (här om ni har tillgång till Wileys tidskrifter). Under rubriken The End of Posnerian Law and Economics sågar David Campbell Posners bok. Följande mening i inledningen är indikativ: ”It is a short (315 pages), hastily written, feebly researched book on an issue about which Posner has no particular knowledge and into which he has no particular insight.”

Men det är sammanfattningen som tar priset.

”The Thoughts of Chairman Mao is a trite, often even childish, book, but this does not mean its contents are without interest. In a similar way, though judged as a contribution to the analysis of the crash, A Failure of Capitalism is a more or less worthless, perhaps, indeed, unworthy book, it should be read for what it tells us about Posnerian law and economics, a subject of greater contemporary importance than Mao Zedong thought, which has long been emptied of what specific content it ever had and now plays an almost entirely symbolic role. A Failure of Capitalism’s significance is as a symptom of the end of the neo-liberal hegemony of the past forty years. The props of portfolio management and derivatives trading in economic theory are currently regarded with a suspicion proportionate to the reverence in which they formerly were held, and their contumely extends to much else: the agency theory of the corporation, and so the general plausibility of shareholder sovereignty, particularly over remuneration; the ‘Washington consensus’ over development, and so the general plausibility of laissez faire market order; and, overall, the American neo-liberal imperium in theory and practice. This surely is one of history’s shortest lived imperia, for it has lasted merely the twenty years between the fall of the Wall and the fall of Wall Street.”

Är Johan Norberg informerad?

Sedan början av 2000-talet finns det i skadeståndslagen en rätt till ersättning för efterlevande till någon som dödats genom ett ansvarsgrundande beteende – d.v.s. när någon dödats genom ett brott eller ett vårdslöst beteende. Anhörigersättningen enligt lagen gäller bara situationer där det primära offret avlidit.

Regeln bottnar i en serie avgöranden från Högsta domstolen från 1990-talet där domstolen på egen hand – d.v.s. utan stöd i lagstiftning – utvecklade skadeståndsrätten från ett tillstånd där efterlevande inte ansågs ha någon rätt till ersättning från t.ex. en mördare eller en rattfyllerist som dödat deras närstående, till ett läge där ersättning kunde utgå för brottsligt dödande.

Genom införandet av regeln i 5 kap 2 § 3 p. i skadeståndslagen så kodifierades denna utveckling och utvidgades till att gälla alla former av ansvarsgrundande dödande. Det innebär att om jag av vårdslöshet som inte är brottslig dödar någon idag så utsträcker sig ansvaret även till de närstående.

Ersättningsbeloppen är schabloniserade. Väldigt schabloniserade till och med. Det har givit upphov till diskussioner och missförstånd i flera kända (hemska) mordfall under senare år – Engla-fallet; Arboga-fallet; Anna-Lindh-mordet. För något år sedan diskuterade jag i TV4 skadestånd till anhöriga med anledning av domen mot barnamördaren Anders Eklund. (Svd). Då skrev jag så här:

”Frågan var om det finns anledning att döma ut högre belopp än de 50 000 kronor som schablonmäsigt utgår till anhöriga i fall som dessa. Jag försökte framhålla det, som jag brukar framhålla, när det gäller ideella skadestånd, nämligen att det finns skäl att vara försiktig med att höja skadeståndsnivåerna innan man gjort klart för sig vad det finns för principer – eller bör finnas för principer – som styr ersättningens bestämmande. Vad tjänar det för syften att döma ut 50 000 kr, 200 000 kr, eller 2000 miljoner kr?

Det här är en viktig sak, även i fall så hemska som detta. (Kanske särskilt i fall som är så hemska som detta.) Juridiken måste vara principiell. Skadeståndsrätten måste vara principstyrd. Det får vi inte rucka på. Att lämna över till domstolarna att skönsmässigt bestämma skadestånd, utan att ta ställning till vad syftet med skadeståndet är och hur ersättningen skall kunna främja det syftet, är inte en möjlighet i en rättsstat.

Nota bene: Det här är inte en ersättning för kränkning utan för den psykiska skada som de anhöriga presumeras ha drabbats av. Anhöriga drabbas fruktansvärt hårt när någon närstående dödats. Men det nu yrkade beloppet motsvarar 400 % den ersättning som rättsordningen brukar medge som schablonmässig ersättning. Det framstår som svårt för en domstol att finna, utan utredning om de anhörigas särskilda situation, att en anhörig i ett mordfall schablonmässigt skall anses fyra gånger mer drabbat än en anhörig i ett annat mordfall. Kanske är schablonen för snål – men då är den för snål överlag.”

Det finns fortfarande mycket att fundera över när det gäller ersättningsbeloppen till de efterlevande. Särskilt inställningen att det schablonmässigt skall anses rimligt att den som drabbas av flera dödsfall – t.ex. när flera familjemedlemmar mördas – inte har rätt till mer ersättning än den som drabbas av ett dödsfall, med den bakomliggande tanken att den efterlevande inte drabbas hårdare av att flera personer gått bort samtidigt. Det framstår för mig som feltänkt.

Men det finns ett annat problem också, ett problem som är mindre uppmärksammat. Ersättningsregeln i skadeståndslagen tar enbart sikte på situationen där den primärt drabbade avlider. Högsta domstolen har emellertid konstaterat att närstående kan ha rätt till ersättning även om den primärt drabbade inte avlider, men där hon (eller han) drabbats på ett sådant sätt att hon svävar mellan liv och död. Det gäller i vart fall vid brottsligt orsakade skador, typiskt sett då mordförsök. Saken har varit uppe i Högsta domstolen enbart en gång. Då utgick tiotusen kronor till de närstående till en person som under en period befann sig i ett livshotande tillstånd. De närstående hade enbart yrkat 10 000 kr. Beloppet i sig borde inte kunna anses vägledande som en schablon för de efterlevandes skada. Men det tycks som att underrätterna gör just det, utgår från det utdömda beloppet i HD:s dom som en schablon. Det kan inte vara rimligt.

Saken har nu aktualiserats i ett fruktansvärt fall från Kristianstad, där en person – som i tingsrätten dömdes till 12 års fängelse – genom ett extremt våld försatt en ung kvinna i ett tillstånd av livslångt lidande. Offret kommer aldrig att repa sig. Hennes liv har tömts på mening. De närstående begärde ersättning och hänförde sig till normerna för efterlevandeersättningen. Tingsrätten utdömde 10 000 kronor med stöd i HD:s praxis.

Det kan inte vara rätt. Det är så lätt att schabloniseringen skymmer den verklighet som de är tänkta att schematiskt återspegla. I denna situation så är verkligheten den att de närstående kommer att dag för dag leva med påminnelsen om hur deras familjemedlem berövats livets alla glädjeämnen, att den skadade och trasiga människa som möter dem på sjukhuset är deras dotter eller syskon trots att de inte längre har något gemensamt språk och kanske aldrig kommer att kunna få det.

Det är de närståendes skada som skall ersättas. Att schablonmässigt utgå från att de efterlevande drabbas mindre i ett fall som detta än där någon avlider framstår som helt världsfrånvänt.

Skadeståndsfrågan förtjänar en prövning i överrätt och helst i Högsta domstolen.

Expressens ledarredaktion tuffar oförtröttligt men svajjigt vidare. Skärp er, åklagare, skriver Expressen idag och träffar som vanligt vid sidan om målet. Dessutom: Hur många gånger skall tidningen fortsätta att jaga en person straffad för ett trivialbrott. Det börjar bli tjatigt. Och ganska obehagligt.

Hos Expressen finns det inget sådant som ett avtjänat straff.

Justitieministern presenterar idag på Brännpunkt förslag om hur samhället skall stötta kvinnor som riskerar att utsättas för brott. Kvinnorna skall bland annat kunna erhålla larmpaket. De är ett bra förslag. Personer i riskgrupper måste kunna erhålla hjälp även för förebyggande åtgärder och inte – i linje med det vanliga ex post-perspektivet i det kriminapolitiska arbetet – efter att brottet inträffat.

Kostnaden bör dock kunna föras över på de som ger upphov till den i vissa fall. Det kan vara värt att fundera över detta redan nu. Om det skall lagstiftas om detta förslag – vilket i och för sig inget tyder på, men det kan kanske övervägas – är det mitt tips att lagstiftaren förbehåller staten rätten att återkräva kostnaden för larmpaket från riskskaparen för det fall det potentiella offret hade haft en sådan rätt. Annorlunda uttryckt: Lagstiftaren borde reflektera över om det går att reglera det här på samma sätt som brottsskadeersättningen, så att en kostnad till förmån för t.ex. en hotad person regressvis skall kunna krävas ut från den som hotat, genom att staten tar över den fordran som offret hade gentemot brottslingen.

I vilket fall: Larmpakten kan säkert understundom göra nytta. Men varför bara kvinnor? Kvinnor stalkas och hotas och misshandlas, ofta av partners eller före detta partners. Men så även män. Enligt BRÅ:s statistik utsätts kvinnor oftare än män för sexualbrott. Men det är nog inte i första hand sexualbrott som de jagade kvinnorna riskerar att utsättas för utan misshandel och i värsta fall mord. Och när det gäller dessa brott är män oftare i riskzonen än kvinnor.

Larmpaket till utsatta är en bra idé. Men det hade varit en än bättre idé om den hade inkluderat den mest utsatta könskategorin.

Och för övrigt: Hur förhåller sig ett könsorienterat projekt som detta till transpersonerna? Kan en jagad transperson erhålla ett larmpaket enligt det nya förslaget?

Igår höll jag ett föredrag för föreningen ADBJ. En av de frågor som kom upp var domares informationsfrihet. Sveriges domare får tydligen fortfarande inte använda vilka informationskällor som helst – Facebook får domarna sköta på fritiden till exempel. Vilket är konstigt eftersom det begränsar domarnas möjlighet att få tillgång till möjligtvis användbart material. Men det är än konstigare att ingen – vare sig domare eller samhällsdebattörer – reagerar på hur domares informationsfrihet beskärs. Tidigare skrev jag en litet längre text i ämnet på ett annat ställe. Klistrar in den här.

*

Domares självständighet är ett centralt demokratiskt värde. Men varför är det ingen som bryr sig?

Det här blir långt. Men häng med! Det finns en punchline som är fundamental för den som bryr sig om rättssäkerhet och motvikter till majoritetens makt. Att det ens behöver bli så här långt beror på att svensk politisk debatt har stora brister. Vissa är kända. Polariseringen och frånvaron av gränsöverskridande samtal. Bristen på sakkunskap. Den sure f.d. SR-mannen på Dagens Arena. Men en av de största bristerna är inte bara en frånvaro av en insikt utan bristen på insikt om att det är en frånvaro av insikt.

Varför finns det ingen som talar om domaren? ller rättare sagt: Varför finns det ingen som talar om domarens och domstolens centrala men alltmer utsatta roll i det demokratiska systemet?

I ett av de första numren av tidskriften NEO skrev Nicklas Lundblad – nu policychef på Google i USA – om det besynnerliga faktumet att Högsta domstolen i Sverige är så anonym. Det är en viktig poäng. HD är ett maktcentrum. Maktcentra ska alltid bevakas. Men en lika viktig poäng är att domstolarna i allmänhet är så anonyma. Det är än mer besynnerligt. Domaren är garanten mot samhällets övergrepp i demokratin. En essentiell aspekt av en stat som respekterar rättigheter. Det är domaren som i en rättsstat utgör bufferten mellan individen och förtrycket.

Delar man uppfattningen, att individuella rättigheter är skyddsvärda även när kränkningen av dem kan leda till vinster för kollektivet så borde man alltså älska domaren. Men var finns kärleken för domaren i den svenska politiska debatten? Ingenstans, that’s where. Och det är en brist. Domaren behöver lite kärlek i sin utsatta position. Domaren behöver några fler pundits som är beredda att backa upp ämbetets oberoende och självständighet. Domaren behöver fler försvarsadvokater som förklarar vikten av domarens frihet.

Domare har olika roller i olika system. En domare från ett asiatiskt land frågade nyligen vilket straff svenska tingsrättsdomare drabbades av när deras domar ändrades i andra instansen. Fick de fängelse eller bara en disciplinpåföljd? Så ser det ut i diktaturer. Men i en rättsstat får domaren inte bara bestraffas av staten – hon får inte heller begränsas och bör enbart i undantagsfall kritiseras.

Så låt mig berätta några historier om domares självständighet från det område där dessa aspekter idag blir som tydligast, nämligen informationsfrihetens område. En fri och självständig domare åtnjuter en informationsfrihet som enbart i extrema fall får begränsas. Men så fungerar det inte idag. Låt mig på detta spår först berätta en historia om en fågel som aldrig flög.

Den hette MÅHS, och var domstolarnas datoriserade målhanteringssystem. Det var inte så länge sedan, mindre än tio år sedan, som domstolarnas centrala datasystem för hantering av mål hade alla karakteristika av ett system från det gamla östblocket. Att ordet ”nomenklatur” – de straffrättsliga uttryck som av rättssäkerhetsskäl är på förhand givna (döms man för ”mord” så kan domaren inte kalla det för något annat än just ”mord” – synonymer eller utläggningar är av rättssäkerhetsskäl otillåtna i det sammanhanget)  låter så likt det sovjetiska begreppet ”nomenklaturan” gjorde sitt till för att få informationssystemet att framstå som något från andra sidan järnridån. Dessutom var det grått, tunggrott och frustrerande. Detta var ändå mindre än tio år sedan. Men det var inte bara grått, tunggrott och frustrerande. Det var också rättsstatsvidrigt.

”Rättsstatsvidrigt” är förstås tillspetsat. Men samtidigt helt adekvat. De centralstyrda målhanteringssystemen medförde nämligen en begränsning i domares frihet och självständighet. Det var inte så många som reagerade på denna, såvitt nu jag minns. Kritiken som riktades mot systemen tog främst sikte på att de var gråa, tunggrodda och frustrerande. Och ganska många seniora domare fann nog anpassningen till den automatiska datahanteringen i sig som svår. Hur använder man TipEx i ett datasystem? Men bortom de futtigare klagomålen fanns den stora principiella frågan: Är det acceptabelt i en rättsstat att en myndighet eller en IT-enhet tillåts styra domare i deras formuleringar, deras stilistik, deras uttryck?

Nota bene: Det var inte bara nomenklatur som var förinlagt i systemet utan även formuleringar som inte behövde vara likadana för alla domstolar. Ett uttryck som jag vet att många domare retade sig på i systemets default-formuleringar var passusen om att kostnaderna ”för försvaret” skulle stanna på staten. Det är ju självklart. Inte kan den tilltalade förväntas bekosta det svenska försvaret – det kostar miljarder! Men nu var det inte det som var tanken bakom formuleringen som egentligen tog sikte på kostnaderna för försvararen. Det märkliga ordvalet kom genom att ha inlagts i förväg att ingå i åtskilliga domslut som aldrig skulle formulerats på det sättet om domaren hade fått skriva fritt.

Att domaren inte får välja sina ord kan tyckas hamna ganska längt ned på listan över nyckelfaktorer för en domares självständighet. En annan besökande domare, från ett östeuropeiskt land, frågade mig nyligen om svenska domare erhöll gratis och säker bostad av staten. Nej, varför skulle hon få det, frågade jag. För att skydda hennes integritet vid intrång från polisen om hon dömt ”fel”, förklarade han. I ett sådant sammanhang är en mild språklig myndighetsstyrning inte så mycket att bråka om. Men vi lever inte i ett sådant sammanhang. Vi lever här och nu. Och här och nu borde svenska domare räta på ryggen och kräva sin informationsfrihet.

I en rättsstat bör domares rätt till sitt eget språk betraktas som en del av ett centralt ideal: Domarens självständighet och frihet. Och det är ett ideal som bör värnas både i detaljerna och på de höga principnivåerna.

Sedan jag lämnade domstolsvärlden efter notarietjänstgöring för tio år sedan har en digital revolution inträffat. Världens kunskaper och irrläror ligger vid våra fingertoppar. Våra vänner och fiender finns i sociala nätverk, nätverk som innebär fantastiska möjligheter men även vissa faror. För domaren finns det fantastiska möjligheter att få intryck och kunskaper som tidigare var otillgängliga eller förgängliga.

Moderna domare omfamnar den nya tekniken och sträcker ut tentaklerna i sina Facebook-nätverk, läser om utländsk praxis på bloggar, tar del av uppdateringar från Europarätten via Twitter-flöden. Eller, om det känns alltför långtgående: Googlar fram information och skickar e-mail till kollegor med principiella frågor. Sådana domare har ett bättre underlag för sin maktutövning än domare någonsin haft tidigare.

Om de tillåts vara fria. Men de tillåts inte vara fria.Och i det uppkopplade samhället är hoten mot domares informationsfrihet av ett annat slag och farligare än tidigare. Domare får idag t.ex. inte använda sig av Facebook på sina arbetsplatser. Faktum är att informationen till och från domaren står under en myndighets centrala granskning. Det här är ingen skitsak. Domare är inte vilka arbetstagare som helst. Jobbar jag på Volvos kontor så är det helt naturligt att min arbetsgivare får bestämma hur jag ska använda deras informationssytem, datorn. Men domare är inte sådana arbetstagare. Domarens suveränitet är av allmänt intresse. Deras frihet är ett demokratiskt värde.

När en domares tillgång till sociala nätverk begränsas så är det också hennes självständighet och frihet som begränsas. När en domares Google-sökningar riskerar att hamna i ett granskande myndighetsfilter kringskärs hennes autonomi. Och det är inte ett så väldigt långt steg från en sådan frihetsinskränkning till att en domare också anpassar sitt beteende av oro för reaktioner. Är vi säkra på att den domare som känner att hennes Google-sökningar granskas vågar vidta kanske berättigade sökningar kring Vit Makt-musik och rasistiska rörelser inför ett brottmål rörande hets mot folkgrupp? Kan den domare som vill testa sanningshalten i uppgifterna från en tilltalad i ett mål om barnpornografi om att han hittat pornografin genom att söka på webben känna sig säker på att inte sökningarna leder till problem?

I en rättsstat ska domaren inte behöva oroa sig. Hennes frihet till information går hand i hand med hennes självständighet. Och denna informationsfrihet borde försvaras oftare och mer högljutt. Det är inte acceptabelt att med vaga hänvisningar till säkerhetshot stänga av domare från delar av Internet.  Det borde tvärtom vara självklart att domare ska få söka sin information var hon vill så länge det inte är helt omöjligt. I informationssamhället är skyddat av en domarens dator – och vad hon gör med den – central för hennes autonomi. Och idag är det inte bara domarens stilistik och rätt att få ändra märkliga formuleringar som står på spel.

Utan hennes integritet.    

Segdragna förhandlingar med En bok för alla stundar. Men tills vidare kan man beställa min nya lilla bok Adekvansläran. Vänbok till Jan Kleineman och Stockholm Centre for Commercial Law – färsk från tryckpressen – hos Jure.

Den finns inte upplagd på förlagets hemsida än men kommer väl synas där inom kort (och kan säkert beställas redan nu om någon nu vill det). Pris omkring 250 kronor, skulle jag tro. Boken ser med nya ögon på adekvanstemat i skadeståndsrätten (ehuru resonemanget torde kunna appliceras även på adekvansproblem i obligationsrätten eller straffrätten).

Framställningen tecknar konturerna av en ny adekvanslära med betoning på lära, som är lyhörd för de skilda överväganden som kan aktualiseras inom adekvansbedömningen beroende på situationerna men som samtidigt beaktar att utvecklandet av en lära av detta slag bör sträva mot koherens.

I sin förstaledare ”Brottslig logik” angriper idag DN  Sverigedemokraterna för bristande logik. Det är Landskronadådet som utgör avstampet för kritiken. Mot rubriken har jag inget att invända  egentligen. Efter att ha sett mina egna debattartiklar tolkas på ett halsbrytande ologiskt sätt av den Sverigedemokratiska bloggosfären gissar även jag att den genomsnittliga Sverigedemokraten knappast överdoserat sig på Frege. Men även DN:s logik är av den fuzzy sorten. Super-fuzzy.

Det börjar med att ledarskribenten av outgrundlig anledning på samma sätt som Sverigedemokraterna vill göra Landskrona-fallet till en fråga om integretation. När en brottsmisstänkt person har sitt ursprung i något annat land än Sverige så är det alltså en integrationsfråga. Det har gått fort för Sd att ta sig från nationalistlägret till agenda-sättare.

Men det var det här med logiken. Så här skriver DN: ”Den stora faran uppstår när arbetslöshet och andra sociala problem tillåts bita sig fast hos en grupp människor över tid. Då kan gruppens självbild och normer svikta, vilket parat med omgivningens fördomar skapar en ond spiral som är mycket svår att bryta”. Notera modaliteterna. Då kan gruppens självbild svikta. Så formulerar man sig om man inte vill ta ansvar för sina påståenden, men också om man vill undvika en rak argumentation.

Ledaren fortsätter: ”Jämfört med Sverigedemokraternas enkla logik framstår kanske statistiska analyser och socialpsykologiska resonemang som tomt snusförnuft. Men kriminalpolitiken bör hålla sig till torr fakta – vilket inte hindrar att den också har en moralisk dimension.”

Glasklart, inte sant? Kriminalpolitiken bör hålla sig till torr fakta, men den har även en ”moralisk dimension”, och den torra faktan är tydligen stratistiska analyser och socialpsykologiska resonemang som utgår från att grupper som är arbetslösa längre tider får en sviktande självbild.  Alltså: Va?

Det är lätt att avfärda denna text som vanligt DN-ledar-snömos. Men här finns det en djupare dimension. Med sådana här självmål så förlorar man mtachen om kriminalpolitiken även mot sämre lag. DN raljerar här kring Sd:s enkla logik. Hur ligger det egentligen till till med DN:s egen logik? Det beror förstås på vad man menar med logik. Jag skulle gissa att DN använder uttrycket logik  i den litet vardagliga bemärkelsen som ett uttryck för ”rationell argumentation”. Det fins s.a.s. ontologiska premisser för en sådan argumentation: Att man inte blandar äpplen med päron (en argumentationsprincip som gör sig särskilt påmind mot bakgrund av hipp-happ-sammanblandningen mellan ”torr fakta” och den”moraliska dimensionen” i beskrivningen av kriminalpolitikens syften). Det finns också i en rationell argumentation en föreställning om att slutsatser skall följa av de argument som antas leda till slutsatsen. Logik handlar i grund och botten om hur man skall dra slutsatser. DN:s slutledningsteknik är, skall vi säga, kreativ.

Så här förklarar DN hur Sd blivit stora i Landskrona. ”Brottsligheten är i hög grad socialt betingad. Att få ned arbetslösheten och höja utbildningsnivån är därför även god kriminalpolitik. Integrationen handlar också om dessa saker. Det är knappast en slump att just SD-fästet Landskrona har Skånes högsta arbetslöshet.”

Men vad är det som inte är en slump? Det är tydligen ingen slump, menar ledarförfattaren, att Sd-fästet har Skånes högsta arbetslöshet – eftersom vad då? Vad är det egentligen DN säger, förutom det vanliga antydandet om att Sverigedemokrater är litet mindre smarta (sorry, har ”lägre utbildningsnivå”).

Kan någon förklara för mig logiken i DN:s eget resonemang?

Det finns säkert god vilja hos DN. Det är ju fint att DN vill ”ta debatten” med Sd. Men man vinner inga matcher genom att göra självmål. Det här är tafatt. Och det tafatta dattandet med Sverigedemokraterna är inte vad den här valrörelsen behöver – allra minst i den kriminalpolitiska debatten. Debatten med Sd behöver raka rör och goda argument. Outnyttjade sådana finns det i överflöd. Däremot borde marknaden för logiska kullerbyttor redan vara mättad.

Diskuterade igår mitt lagförslag om en Lex Bjästa i SvT:s morgonsoffa med Lars Arrhénius, BeO och Kerstin Hallén, rektor. Klippet finns här.

Jan Björklund hade blivit uppringd av journalisterna och sagt att han tyckte att förslaget var rimligt och att en utredning skulle tillsättas.

Litet mer här

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter

  • En av de saker jag tycker mest om som jurist i akademin är hur vi värnar om det nordiska.* 12 hours ago
  • Det här, alla ni som månar om blåljuspersonal, borde uppmärksammas mer. twitter.com/martenschultz/…* 12 hours ago
  • RT @roberthardh: Historisk seger i HovR för Sveriges romer & @crdefenders - Registrerade romer vann mot staten | SVT Nyheter https://t.co/K…* 14 hours ago
  • Riksdagen ställer sig bakom att stärka polisers rätt t kränkningsersättning. S-MP-V röstade emot pga ville inte föregripa Blåljusutredningen* 17 hours ago
  • Kan ingen journalist som är närvarande vid presskonferensen i Västerås fråga åklagarna om det finns några framförda enskilda anspråk?* 19 hours ago