You are currently browsing the monthly archive for maj 2012.

Rubriken är inte min utan Dagens Nyheters. Den har sitt ursprung i en dom från Gällivare tingsrätt, vari en lärare inte tillerkändes skadestånd efter att ha blivit utsatt för våld. Tingsrättens formulering (nu citerar jag från DN – jag har inte läst domen än): (t)illsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall.”

Många har reagerat på domen. Inte minst lärarfacket, som finner den alldeles uppåt väggarna. Jag kan förstå den reaktionen. Samtidigt har tingsrätten i en mening helt rätt. 

Det har sedan länge förts en principdiskussion om när den speciella ersättningsform som kallas kränkningsskadestånd ska utgå till människor som blir utsatta för brott på arbetet. Bakgrunden till denna diskussion är att ersättning för kränkning enbart utgår vid vissa allvarliga brott.

Kränkningsskadestånd skiljer sig från andra ersättningsformer. Om en lärare blir skadad till sin person, kanske måste vara hemma en dag från arbetet med minskade inkomster som följd, efter en aldrig så ringa misshandel så har hon rätt till ersättning för detta. 

Ersättning för kränkning ligger ovanpå dessa ”vanliga” skadestånd. Sådan ersättning kan utgå vid allvarligare brott, och utgör en ersättning rör den störning i människovärdet eller den personliga integriteten som brottsoffret drabbats av till följd av brottet. Och, som sagt, sådan ersättning utgår bara vid allvarligare kränkningar. Därmed är också det lägsta belopp som utgår som skadestånd 5000 kr.

I vissa yrken får man tåla mer än vad vi behöver tåla t.ex. när vi går och handlar på ICA. Poliser får räkna med att bli förolämpade i viss utsträckning – men inte vilken utsträckning som helst. När det gäller risken att bli utsatt för våld är det framför allt poliser och ordningsvakter som brukar diskuteras. Men samma slags överväganden gör sig gällande i andra yrken också. 

Om jag som pedagog på förskolan får en ordentlig snyting i magen av femåringen, får jag i allmänhet inte ersättning för kränkning, även om gärningen skulle kunna klassificeras som misshandel. Vissa yrkesgrupper utsätts nog rätt frekvent för våld utan att kräva eller ha rätt till ersättning. Personal på gruppboenden för psykiskt sjuka, t.ex. Eller i psykvården i stort.

Det betyder förstås inte att man någonsin behöver tåla att bli utsatt för en allvarlig misshandel eller ett mordförsök. Det är enbart ringare våld som man kan behöva tåla, utan att ha rätt till skadestånd.

Det samma gäller för skolan. I en skolmiljö förekommer våld som vi inte accepterar bland vuxna. Det här kan låta provocerande utifrån det enskilda fallet, men principen blir tydlig om man tänker sig de första årskurserna i grundskolan. Sjuåringarna som kastar sand i varandras ögon efter att ha blivit arga på varandra kan inte kräva kränkningsskadestånd med framgång. I allmänhet. Inte heller den lärare som på samma sätt får sand i ögonen. Kränkningen måste bedömas i sin kontext.

När det gäller äldre barn finns det anledning att stigande grad betrakta deras gärningar som man betraktar en vuxens. Femtonåringen som dödshotar tas på större allvar än sexåringen. Detta kan påverka ersättningsfrågan. 

Hur gränserna ska dras i enskilda fall är inte så lätt. De medierapporter som har förekommit indikerar att Gällivare tingsrätt möjligen var något njugg i sin bedömning. Hur det är med den saken bör dock vara osagt innan domen lästs ordentligt. Men helt uppåt väggarna är i alla fall inte den formulering som nu sprids och som ovan citerats. 

 

Tidigt i Jonathan Littells bok De välvilliga brister romanens huvudroll, SS-majoren Max Aue, ut i ett okarakteristiskt utbrott när han försvarar sin plats i mänskligheten. Han må ha utfört omänskliga handlingar, men han är icke desto mindre en människa. ”Jo, det är jag faktiskt!”

Nazisten som ombesörjer massmordet är också en människa. Kanske är han just i sin omänskliga gärning mänsklig som vem som helst, kanske är han en produkt av en sjuk kultur (för att anknyta till diskussionen mellan Christopher Browning och Daniel Goldhagen). Men en människa lika fullt.

Insikten om att det är mänskligt att göra onda handlingar är central för vårt ansvarssystem. Det är bara människor som kan dömas för sina brott. Endast en juridiskt fullkomlig människa har ansvar för sina handlingar. Accepterandet av den åtalades mänsklighet är en förutsättning för ansvarsutkrävande.

Jag vill tro att en ytterligare förutsättning för samhällets ansvarsutkrävande är att det visar respekt. Respekt ska visas för fakta och för strävandet att korrekt återge dessa fakta. Men respekt ska också visas för den som står inför rätta. Alldeles oavsett hur vidrig den handling för vilken åtalet förs är, så bör rättsordningen behandla den som är föremål för prövning respekt.

Respekten för människan är en intrinsikal aspekt av rättsstatens ansvarsceremonier. Regelverket ställer upp regler för att säkerställa att detta ideal om respekt efterlevs, också när den åtalade är föremål för massornas hat. Processuella normer garanterar att rättegången metodiskt och med endast ringa utrymme för känslouttryck går sin gilla gång, även vid de vidrigaste brott. Tilltalet är respektfullt. Formen för meningsutbyte syftar till ett civiliserat samtal.

Jag vill se detta som inte bara uttryck för liberalismens syn att människor förtjänar att behandlas med värdighet även när deras handlingar förtjänar det mest stränga fördömande, utan också som en beståndsdel i vår syn på offentligt ansvarsutkrävande. Det är genom att vi tar den åtalade på allvar och genom att visa den åtalade respekt som det blir legitimt att utkräva ansvar för handlingar och att bestraffa den som utfört handlingarna.

I linje därmed är det handlingar som medför ansvar. Det är ofta berättigat att hata en massmördare, men samhällets bestraffning bestäms inte av det berättigade hatet som brottslingen ådragit sig, utan det klandervärda i handlingarna.

”Du har gjort dig skyldig till dessa handlingar som en fullvärdig människa, och därför förtjänar du att bestraffas för det.”

Rättegången mot Anders Behring Breivik i Norge återspeglar dessa värderingar. De handlingar som han kommer att dömas för – och här bryter jag mot min egen princip att inte uttala mig om skuldfrågor innan dom fallit – hör till de värsta brotten som utförts i Norden i fredstid. Kanske är det allra värsta brottet i Norden i fredstid. Men rättsordningen har inte korrumperats av detta.

Rättegången följer de principer som ställts upp för rättegångar och som återspeglar det ideal om hur den praktiska rättvisan bör ordnas som präglar demokratier i stort. Det är artigt och metodiskt. Det är respektfullt. Breivik behandlas som en människa, inte som ett monster.

Hur annorlunda ter sig inte behandlingen av Breivik i våra medier. Det tycks som att många journalister och författare tror att man måste klä av Breivik, att förminska honom som människa, för att ta avstånd från hans gärningar. Hans beskrivs som feg, liten, ensam, patetisk och möjligen också sexuellt frusterad. Jag kan förstå det på ett sätt. Handlingarna är avskyvärda.

Samtidigt är det en form av dehumanisering. I ivern att förudmjuka, att få terroristen att framstå som ömklig, fjärmar man sig från de ideal som präglar det legitima ansvarsutkrävandet. Det är fullvärdiga människor som själva valt att utföra sina handlingar, som har ett fullt ansvar. Det är den som har ett fullt ansvar som förtjänar att bestraffas.

I Humanity beskriver Jonathan Glover hur avhumaniseringen är ett återkommande drag i totalitära staters våldsutövning och ansvarsutkrävande. Enskilda människor dehumaniseras, eller görs till föremål för en större sak. Respekten för människans värdighet förintas. Det förvånar inte att se samma åsikter hos Breivik själv. I Breiviks försvarstal är dehumaniseringen självklar. Hans offer är statister utan ett värde. De är saker som står i vägen.

Poängen är denna. Breivik förtjänar att straffas, om han nu var tillräckligt mentalt frisk när handlingarna ufördes (om vilket jag inte vill uttrycka någon åsikt alls). Hans gärningar förtjänar vårt starkaste klander. Men detta utkrävande av ansvar främjas av att vi fokuserar klandret på gärningen och avhåller oss från att förminska gärningsmannen. Det är inte en ynklig eller löjlig person som står inför rätta. Det är inte heller ett monster. Framför domstolen står en människa som med full kontroll utfört det värsta brott som Norden upplevt i modern tid. Och det är just därför som han har fullt ansvar för sina handlingar.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter