Men det räcker inte med erkännandet. Eller, det skall i alla fall inte räcka. Det där är en sak som man under juridikstudier får lära sig att vara stolt över i svensk rätt. Att ett erkännande inte räcker, att det måste finnas andra bevis som talar för att den erkännande personen gjort det, att det inte är möjligt att i ett polisförhör förmå en person att ta på sig skuld för något och den därmed sammanhängande aspekten att ett erkännande inte heller leder till lindrigare påföljd. (Gärningen förändras ju inte av vad man gör därefter.)
Så hur är det med Quick egentligen? Var hans erkännanden anpassade efter vad han tyckte förväntades av honom? Och inte får han resning för det här – det kommer väl att krävas mer än denna nya story? Är det bara juristernas – vi är tydligen en homogen grupp – kändislängtan som drivit in Quick i erkännandets livstidsstraff?
8 kommentarer
Comments feed for this article
december 15, 2008 den 2:06 e m
Mårten Schultz
Ja, det heter ju juridikstudier och inget annat.
december 15, 2008 den 9:01 e m
Elisabeth
Mmm, juriststudier är något annat. 😉
Men – man undrar ju onekligen vad det är med Quick.
december 15, 2008 den 10:09 e m
JTS
Den länkade artikeln på Newsmill var underhållande, men säger han inte emot sig lite grann när han först klagar på att svenska jurister inte får någon psykologiutbildning när han sedan förespråkar jury (som ju i regel inte består av de skarpaste knivarna i lådan)? Var det ur en psykiatrisk synvinkel han menar att de svenska domstolarna står i förhållande till statsmakten?
Men ska man tala om jurister som gillar att synas i media kommer väl i alla fall van der Kwast högt upp på listan…
december 17, 2008 den 6:02 f m
kalle
det största problemet vad gäller Q-domarna är rättssäkerhetsaspekterna. För att processen i brottmål skall fungera krävs att det finns en motpart till åklagaren som kritiskt skall granska förundersökningen och den av åklagaren åberopade bevisningen. Så var inte fallet här. Ex vis har försvararen inte för rätten tagit upp de omständigheter, vilka varit många, som kunde tala för att Q var oskyldig. Pläderingarna från båda parter (åkl och fsv) gick ut på att Q var skyldig och skulle dömas. Vidare hördes prof Christiansson som s k sakkunnig (sic!) vid i vart fall vissa av förhandlingarna och framförde sina professionella (?) argument varför Q´s senaste version var att uppfatta som sanningen och inte någon av de föregående 5-7 versionerna. Detta har lett till att domstolarna varit chanslösa och inte haft annat än att döma. Sen är det också märkligt att JK, som normalt ligger på ärenden i halvårsvis innan han fattar beslut, vid sin granskning av Q-domarna endast behövde 10 dagar. Nu verkar det väl dock som om JK börjar vackla i vart fall betr vissa av domarna. Mycket märkligt
december 17, 2008 den 11:28 f m
Tor
”det inte är möjligt att i ett polisförhör förmå en person att ta på sig skuld för något”
Menar du inte att det är möjligt?
december 17, 2008 den 2:42 e m
Populisten
Som lekman har jag aldrig begripit hur det kan anses vara ”ställt bortom all rimligt tvivel” att en gärning begått endast baserat på en persons utsaga utan minsta stödbevisning. Må det vara gärningsmannens (som i detta fall) eller det påstådda offret (som i våldtäktsmål då ord stå mot ord).
december 17, 2008 den 9:33 e m
Mårten
Populisten: Du har en mycket bra poäng här!
Tor: My bad. Klantig formulering.
december 21, 2008 den 2:33 e m
per
Hej Mårten jag vet att du har rätt i att ett tillbakadraget erkännande normalt inte skall räcka till resning och inte bör göra det heller. Men detta bygger väl också på normalfallet att ett erkännande inte skall räcka för att bli fälld till att börja med.
Ingenting verkar ju vara normalt i detta. Allting tyder ju på att en knäpppskalle lyckats med det omöjliga att ljuga sig till en fällande dom. Om det är så och man alltså fällt honom bara på eget erkännande och litet diffusa påståenden som han kunnat gissa sig till. Bör inte ett tillbakadraget erkännande räcka då.