You are currently browsing the monthly archive for december 2007.

Helgerna maximerade ledigheten i år och de få mellandagar som inträffar brukar därmed ofta vara lata. De flesta arbetsplatser har nog varit ganska tomma idag och igår.

På Högsta domstolen har man inte legat på latsidan i alla fall. Igår kom en kanske litet överraskande dom som slog fast att om man halkar på en isfläck i samband med att man skrapar vindrutan på bilen så anses den därmed uppkomna skadan ha inträffat i trafik. (Vilket gör att den faller under trafikförsäkringen.) Språkligt känns det väl något konstigt att säga att en halkolycka utanför den stillastående bilen sker i trafiken, men det finns säkert goda ändamålsöverväganden som talar för en sådan tolkning.

Idag kom hur som helst en betydligt mer intressant och principiell dom från HD rörande brottsprovokation. (Finns här.) Domen är en i mängden av viktiga avgöranden med sin utgångspunkt i rånet mot Nationalmuseum.  Frågan var nu om de i målet åtalade hade gjort sig skyldiga till brott om det inte varit för att de utsatts för en brottsprovokation av polisen. HD konstaterade att provokationen låg bakom brottsligheten och refererade till praxis från Europadomstolen.

Det intressanta är slutsatsen HD drar: Åtalen ogillades helt p.g.a. brottsprovokationen. (Ja, alla ogillanden är väl ”hela” ogillanden – men vad jag avser är att domstolen inte ansåg att det t.ex. räckte att meddela påföljdseftergift i fallet.) Rent objektivt förelåg det inte något brott i den här situationen med andra ord. En spännande dom och det särskilt nu när det börjat komma förslag om just att brottsprovokation skall tillåtas.

Annonser

Skadeståndsrätten fungerar ofta som content provider för tidningarna. Men dessvärre blir skadeståndsrätten ibland direkt obegriplig i tidningarnas rapportering.

Efter den s.k. bordellhärvan har ett liknande skadeståndskrav tagits upp av pressen. SvD skriver om de fruktansvärda saker som drabbade Nils, som utnyttjades av olika personer när han placerats som fosterbarn. Det är en tragisk historia. Nils kräver nu skadestånd. Det framgår av artikeln i SvD märkligt nog inte vem Nils riktar sitt anspråk mot. Det tycks i alla fall inte vara emot de personer som direkt utsatte honom för kränkningarna – den tidigare fosterfamiljen eller personer i hans närhet som utsatte honom för sexuella övergrepp – utan kraven verkar vara riktade mot det allmänna på något sätt. ”Stockholms stad” och en handläggare vid staden nämns i artikeln – kanske riktar sig kravet mot kommunen?

Skadeståndstvisten framstår över huvud taget som konstig i Svenskans artikel. Är det ett fall som är uppe för prövning i en förhandling snart eller är det bara så att en stämningsansökan lämnats in? Artikeln talar om att Nils advokat i ”stämningen” (jag gissar att vad som avses är stämningsansökan) ”åberopar”  bland annat ”FN:s mänskliga rättigheter som han anser att Stockholms stad har brutit mot”. Det är en oväntad rättslig grund för skadeståndskrav. Vad innebär det? Varför använder man sig inte av vanliga regler? Nils har krävt fyra miljoner kronor för kränkning och sveda och värk, sägs det. Det är ett väldigt högt belopp för ideell skada. (Jag säger inte att det är för högt – men det skulle ha varit intressant att veta hur beloppen specificerats: För vad begär Nils hur mycket?) Och återigen, precis som i den s.k. bordellhärvan undrar man ju varför inte skadeståndsanspråken i dessa fall är preskriberade.

Jag förstår naturligtvis att SvD i en artikel som denna inte egentligen är så intresserade av juridiken, även om artikeln ger sken av att behandla juridik. Istället vill journalisten beskriva de fruktansvärda saker som fosterbarn som artikelns Nils drabbades av. Det är en viktig historia som behöver berättas. I en sådan beskrivning är det också naturligt att reflektera över ansvar: Vems fel är det att Nils och andra kunde utsättas för det här? Men samtidigt så paketeras beskrivningen av händelserna som en redogörelse för en rättslig process. Med en sådan inramning hade det varit intressant om också de rättsliga aspekterna belysts snarare än fördunklats.

Straffsatser har diskuterats i Sverige på sistone, särskilt i samband med mord. I DN  och SvD idag så läser jag en något kryptisk sak (det kommer väl från TT från början) om en pedofil som dömts till 74 livstidsstraff plus 170 år i fängelse. Åtminstone så är det så rubriken presenterar straffet – i artikeln verkar det möjligen som om straffet blev 74 år eller 170 år i fängelse. I vilket fall: Är det någon som kan förklara för mig hur det här är tänkt att fungera? Jag förstår att en tanke bakom de riktigt långa straffen är att på något vis förhindra möjligheten till benådning men hur fungerar det i praktiken?

I efterspelet av den fällande domen mot ”vaktchefen” på Café Opera har problemen med det svenska nämndemannasystemet på ett sorgligt vis aktualiserats. Den dömde dörrvaktens ombud påstår att en av nämndemännen i den domstol som fällde dörrvakten var jävig. Enligt advokaten ska nämndemannen under rättegången ha diskuterat målet på olika fora på Internet och bland annat uttryckt ett ”ett allmänt förakt för krogvakter”. Nämndemannen ska dessutom uttalat sig i skuldfrågan innan domen fällts.

Nämndemännen svär domareden – vilket är en mycket allvarlig och ansvarstyngande sak för de av oss som någon gång svurits in som domare – och har därmed tystnadsplikt. I domstolen är nämndemannens röst lika mycket värd som juristdomarens och i en vanlig tingsrättsrättegång är det vanligen en kraftig övervikt för lekmannadomarna: Tre icke-jurister och en jurist är en vanlig tingsrättssammansättning i brottmålet.

Stämmer påståendet om nämndemannen är det för jävligt. Än går det i och för sig inte att avgöra om det stämmer. Men även om det inte stämmer så fungerar påståendet i sig som en påminnelse om nämndemannainstitutets brister. Vad är en nämndaman? Nämndemän ska fungera som folkets, allmänhetens, representanter, i domstolen. De ska tillföra ”sunt förnuft”. Den som döms ska dömas av sina likar. För hundra år sedan kanske nämndemannen var motiverad för domstolarnas legitimitet. På den tiden då den medelslösa timarbetaren inte kände sig riktigt på samma våglängd som friherrarna i domstolen. Men idag behövs inte det sunda förnuft som nämndemännen kan bidraga med. Även jurister är – jag lovar! – medlemmar av folket och besitter också – jag lovar!! – sunt förnuft.

Varför ska allmänheten ha outbildade och okunniga representanter i domstolarna? Det är nämligen det nämndemännen är: Outbildade och okunniga. Om nämndemannen är utbildad och kunnig (i juridik) så är hon i allmänhet exkluderad från möjligheten att vara nämndeman – i alla fall om personen arbetar med de vanligaste juristyrkena.

Varför vill vi ha sådana representanter i domstolarna?

Jag minns när jag var tingsnotarie och förde protokoll i ett ganska stort brottmål där en nämndeman gick och åt lunch med målsäganden i en paus i förhandlingen. Förhandlingen hade varit inplanera sedan länge och vi hade haft svårt att hitta en tid som fungerade för alla inblandade. Nämndemannens agerande riskerade hela rättegången när jävsinvändning anfördes från den tilltalade som hade sett domaren (nämndemannen) sitta och äta lunch med den person som anklagade honom för brott. Självklart förelåg jäv. Nämndemannen – olycklig över sitt misstag – fick hoppa av. Förhandlingen kunde, bedömde domstolens ordförande, fortgå med en domare kort men den jäviga domaren riskerade medföra stor skada: För domstolen, för målsäganden och inte minst för den tilltalade som riskerade behöva vänta än mer på sin dag i domstolen. Nämndemannen hade inte alls tänkt på jävsproblematiken – det var bara så roligt att träffa sin gamle vän i domstolen. Det förekom inget elakt spel. Bara okunnighet om domarrollen och bristande juridisk skolning.

Med nämndemannainstitutet har okunnigheten upphöjts till princip. Domare som inte har drillats i rättssäkerhetssäkerhetsprinciper och rättighetsideal bör inte döma andra människor. Enbart någon som inte förstår vikten av domareden, tystnadsplikten och oskuldspresumtionen kan få för sig att som domare uttala sig om skuld innan en dom har fällts. Är det inte dags att förpassa nämndemannen till historien, tillsammans med de adelns privilegier som folkrepresentanterna i domstolarna skulle väga upp?

***

I kommentarerna till detta inlägg påpekas att obekräftade omdömen från en advokat är fel ände att börja i. Det ligger något i det. Nämndemannen i fråga bemöter nu påståendet och menar att uppgifterna är felaktiga. Men det påverkar inte min grundtes, naturligtvis. Hör nämnemannainstitutet hemma i dagens domstolar? Jag anser att det inte gör det.

Maria Abrahamsson slår ett slag för plea bargaining i dagens SvD, alltså tanken att man skall kunna få ett lägre straff mot att man skvallrar på någon annan brottsling (typiskt sett en brottsling högre upp i näringskedjan.) Från polis- och åklagarhåll tror jag att en sådan utveckling om inte skulle applåderas så i alla fall, av många, uppfattas som nödvändig. Resten av juristkåren är nog skeptisk. Straffvärdet på gärningen blir ju inte mindre för att man därefter gör något ”bra”.

Jag har sökt två tjänster vid Örebro universitet. I båda tjänsteärendena har jag rankats högst av de sakkunniga vilket gör att jag sannolikt får ett jobb i Örebro, om jag vill. (Och det vill jag nog – av privata skäl skulle jag gärna jobba kvar i stockholm men här har det inte lysts ut en tjänst i allmän förmögenhetsrätt på många år.) Jag gillar att undervisa i Örebro. En skön nybyggarstämning präglar juristsektionen på universitetet. Studenterna är överlag intresserade och roliga.

Men den tragiska händelsen på universitet nu gör att allt känns betydligt mindre roligt. (Se här, här och här.) Det är kanske inte något som folk i allmänhet känner till, men universitetslärare är en ganska utsatt grupp. Universiteten fungerar ofta som en samlingspunkt inte bara för akademiker och välartade studenter, utan också socialt utslagna människor. Universiteten är därtill i allmänhet öppna för alla – mer eller mindre – vilket drar till sig även hemlösa. (Ja, jag vet naturligtvis att inte alla hemlösa är asociala eller psykiskt sjuka – men det finns en del som är det…) Med jämna mellanrum drar i alla fall mitt nuvarande universitet till sig spritt språngande galna människor. De juridiska fakulteterna fungerar dessutom som magneter för rättshaverister som vill ha gratis rådgivning.

Egentligen är det konstigt att det inte händer fler sådana här incidenter på universiteten.

DN rapporterar om ett rekordhögt skadestånd till en mobbad skolelev. (Se även SvD.) Om jag förstår det rätt av DN:s något kryptiska artikel så har kommunen som ansvarar för skadan accepterat en förlikning på 87500 kr. De omständigheter som DN ger av fallet tyder på att det varit fråga om allvarliga, eller – för att uttrycka det på mindre juridisk prosa – vidriga, övergrepp.

Förlikningen har sin bakgrund i den lag om skadestånd för kränkningar av elever som infördes för något år sedan. När nu lagen börjar ge det resultat som många hoppats på – större möjligheter till ersättning från skolans huvudman (ofta kommunen) – erkänner jag villigt att jag tidigare trott att lagen skulle bli något av en papperstiger, att den inte skulle leda till särskilt stora skillnader i praktiken. Men se där hade jag fel.

***
Uppdatering: DN ägnar sin huvudledare åt mobbning efter gårdagens dom. Åter igen lyckas DN skriva en utförlig ledare i en rättspolitiskt viktig fråga utan att ha en enda åsikt om rättsläget.

JK har börjat ”granska” bordellhärvan. Närmare bestämt så ser han nu över om det var fel av att inte väcka åtal avseende övergrepp på barn. Det har sagts att åklagarna vid denna tid utsattes för påtryckningar. Å andra sidan har den källa i form av en tidigare prostituerad som SvD genom skickligt arbete fått tag på sagt sig inte se några kända personer bland sexköparna och dessutom uttalar källan att hon skulle sett eller fått reda på om det fanns politiker i klientelet.

JK har uttalat att det finns tre principiella möjligheter: Han kan avvisa ärendet p.g.a. preskription. I ett sådant fall kan de skadelidande vända sig till domstol men det kommer knappast innebära någon möjlighet till framgång – anspråken är ju preskriberade.

En annan möjlighet är att ”utreda ärendet”. En sådan utredning kan sluta med att JK beslutar om ersättning till offer, vilket inte måste innebära att JK anser att någon har gjort något skadeståndsgrundande fel i sig. Eller så kan JK ”hänvisa kraven till domstol”.

Den sista möjligheten är något förbryllande men jag tror det innebär att JK konstaterar att staten inte tänker göra någon preskriptionsinvändning men att staten heller inte utan prövning vill betala ut några pengar. Staten kanske menar att inga skadeståndsgrundande fel har begåtts men att det ändå skulle vara orimligt att döda kraven genom en preskriptionsinvändning eftersom det finns anledning att få saken genomlyst i domstol.

Den senaste möjligheten innebär goda möjligheter för en rejäl mediecirkus. Men kanske behövs det här en sådan cirkus.

Domen föll nu i målet som handlade om hur några vid en kvinnojour medverkat till att undanhålla barn från fadern, som hade vårdnad. (Se här.) Till skillnad från tingsrätten dömdes de till ansvar: 6 månader.

Är det inte ironiskt, ändå? Expressen trummar idag ut sin nya kampanj mot rättsväsendet. ”EXPRESSEN GRANSKAR” står det. Det som ”granskas” är ”rättsväsendet” men det är inget nytt alls som Expressen kommer med utan det granskningen upprepar bara de problem som sedan länge diskuterade frågan om påföljd för mord efter en uppmärksammad dom av HD. Yesterday’s news, alltså.

Naturligtvis har Expressen med den lilla Tyck till-rutan under artikeln där läsarna efter att ha läst Expressens drapa mot domstolarna får diskutera den omöjliga frågan ”Litar du på det svenska rättsväsendet?”. Fräscht! Det är naturligtvis svårt för den oinsatte att tycka något annat än Expressens reporter. Snart kommer rubriken om att ”läsarna rasar mot domstolarna”. Anledningen till att man inte kan ”lita på” rättsväsendet är att HD:s dom om påföljd för mord inneburit att vissa mord inte med automatik medför livstids fängelse. Det är denna dom som får Expressen att skriva att vi har fått ”straffrea på mord i Sverige”. Det är denna dom som får journalisterna att jaga en av flera domare från HD som stod bakom domen.

Men det som gör Expressen granskning inte bara löjlig utan även ironisk är att just idag, så presenterades förslaget till nya påföljder för mord. Allt tyder på att detta förslag kommer att medföra förändringar i strafflatituderna som kan bidra till större handlingsfrihet för domstolarna i mordmål. Rean är snart över alltså. Om att utredningen nu är klar sägs inte ett ord i Expressen. De är fullt upptagna med att granska, eller snarare, med att hitta syndabockar för inbillade svagheter i rättssytemet.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter