You are currently browsing the monthly archive for oktober 2007.

I beslutet som beskrivs i inlägget under detta så ger HD närmast i förbigående ett väldigt allmänt uttalande: ”förutsebarhet har ett centralt rättsstatligt värde”.

Påståendet är mer intressant än man kan tro, eftersom det uttalas i en skadeståndsrättslig kontext. På straffrättens område är tanken helt självklar, men på skadeståndsrättens område är det inte lika självklar. Det skulle till exempel kunna antas att förutsebarheten som ideal får vika för en mer ad hoc-betonad rättsskipning inriktad på skälighetsbedömningar i det enskilda fallet.

HD:s iakttagelse kan ses som ett ställningstagande för den principiella rätten och mot den öppna pragmatismen. Med en sådan läsning framstår uttalandet som uppfriskande och sympatiskt.

Annonser

Idag kom HD:s avgörande i en fråga som diskuterades livligt när det aktualiserades. En kvinna som erhållit försäkringsersättning efter en trafikolycka smygfilmades av sitt försäkringsbolag. Kvinnan krävde skadestånd från bolaget för den integritetskränkning som filmningen innebar. I traditionell svensk rätt finns det inte stöd för ett sådant anspråk, men kvinnan menade att Europakonventionen – art. 8 – medförde en sådan rätt till ersättning.

Europakonventionen har blivit en alltmer betydelsefull normkälla i skadeståndsrätten men den praxis som utvecklats har rört förhållandet mellan individ och stat. Det är där som rättighetstanken är mest betydelsefull. Vad gäller då i ett fall som detta, som rörde två privata rättssubjekt? HD menade att det i sådana fall inte går att tillmäta konventionen samma omedelbara betydelse. Argumentet bakom skadeståndskravet underkändes således.

Vi talade om det här fallet i lunchrummet för inte så länge sedan, jag och några kollegor. Alla hade samma uppfattning som den HD nu kom fram till, både som gissning om utgången och som rättspolitisk åsikt, så utgången är kanske inte så förvånande. På sikt kan nog antas att Europakonventionens kommer att ge även horisontella effekter inom skadeståndsrätten men det finns anledning att vara försiktig, och det särskilt i sådana uppenbara intressekonflikter som det var fråga om i förevarande fall.

Hade utgången blivit annorlunda om det var staten som smyfilmat kvinnan? Säg en anställd vid försäkringskassan?  Nog inte, men det är en intressant fråga.

Inte vet jag om det stämmer att polisen kapitulerat när det gäller vardagsbrottsligheten. Kanske förekommer det fortfarande att polisen försöker spåra tjuvar som stulit cyklar och bilar. Kanske kommer någon CSI-typ och tittar efter fingeravtryck när källarfönstret slagits in. Kanske ringer det ibland en polis på fru Agdas dörr som säger att spaningen har burit frukt, att tonåringarna som brukar palla hennes plommon nu gripits. Men jag tror inte att det förekommer särskilt ofta.

Det brukar sägas att vardagsbrottslighet av det här slaget skapar otrygghet. I ett fungerande rättssamhälle får inte kampen mot brottsligheten, ens av det mindre allvarliga slaget, ges upp. Och när det gäller kampen mot den grova brottsligheten så är inte bara arbetet utan även effektiviten fundamental för ett öppet samhälle. Den epidemi av värdetransportrån som spritt sig under senare tid är ett exempel på den typ av brottslighet som helt enkelt inte får förbli olöst. 

Något verkar inte fungera. Utan att vänta på statistiken för i år så framstår det som uppenbart att denna brottslighet ökat dramatiskt och delvis förblir olöst. Det här ger konsekvenser. Det skapar otrygghet och otrygghet skapar ett stängt samhälle, ett samhälle där vi misstror varandra. Dessutom kostar otrygghet massor med pengar, vilket kan glädja Securitas aktieägare men inte övriga medborgare.  

Ett symtom på utvecklingen mot ett mer stängt samhälle visade sig idag på ett väldigt konkret sätt. Det finns en obehaglig ironi att Maria Abrahamssons stora ledarkrönika om behovet av nytänkande i kriminalpolitiken – med förslag på omorganisationer av polisen och kanske införandet av ett svenskt FBI – publiceras samma dag som Borlänges banker stängde. När det civila samhället låser dörren på grund av hot har något gått väldigt snett.

***

Två personer är nu gripna för försök till rån.

Efter att SAS ställt samtliga DASH-planen på marken – vilket verkar vara ett smart beslut ur pr-synvinkel, själv skulle jag aldrig våga flyga i ett sådant plan – har det tagit upp ”ersättningsfrågan” med tillverkaren Bombardier. Det står klart att det kostar SAS en massa pengar att ha planen stillastående. Men skall Bombardier betala för att SAS inte bara ställer av de plan som varit inblandade i ”incidenter”?

Nu vet jag inte hur avtalet ser ut mellan parterna men utifrån verkar det här vara en ren orsaksfråga. Orsaksfrågor kan vara komplicerade. Som tur är finns det en förnämlig utredning i ämnet – alla borde läsa den! – som kan beställas här.

I SvD rapporteras att en dörrvakt gripits som misstänkt för misshandel, allvarlig misshandel. (Se även DN.) Det är ovanligt och det är naturligtvis alldeles för tidigt att säga om det finns fog för misstankarna. Men det är i vilket fall en påminnelse om den diskussion som tidigare fördes om övergrepp – fysiska och rättsliga av dörrvakter, som bland annat tidigare vaktchefen Fadde Darwich (stavar jag det rätt?) berättade om. Vad hände egentligen med den genomlysning av saken som Justitiekanslern skulle utföra?

DO företräder i ett nytt mål en person som anser sig ha blivit diskriminerad genom att inte bli insläppt på en restaurang. Skadeståndskravet har satts till 150000 kr. Hur det ligger till med sakfrågan vet inte jag något om, men beloppet tycks märkligt högt satt. För bara några år sedan prövades skadeståndsbeloppet enligt diskrimineringslagstiftningen i ett fall där en restaurang slängt ut två homosexuella. Även i det fallet yrkades ett väldigt högt belopp men HD satte skadeståndet till 15 000 kronor istället, delvis med hänvisning till praxis avseende övriga kränkningar.

HD:s dom var välgrundad och tydlig. Det är därför förvånande att ombudsmännen igen försöker trissa upp ersättningsnivåerna för dessa typer av kränkningar. 

Hovrätten fällde de två för sexualbrott misstänkta – nu dömda – s.k. Stureplansprofilerna. (Se även Svd och HD.) Jag har inte hunnit läsa domen än men kan konstatera att i detta fall så har domstolarna samma uppfattning som medierna och alla de tusentals människor som låtit sig påverkas av vad media rapporterat om målet. Jag ser framför mig vilken storm det hade blivit mot domstolen om den kommit fram till en annan slutsats. Nu lär förhoppningsvis tidningar som Stockholm City åtminstone för ett tag lägga ned krigsföringen mot rättsväsendet.

Ändå: Det är en otäck tendens att medierna i pågående mål berättar historier om rättsfallet som sedan blir helt dominerande och omöjliga att säga emot. I detta fall kanske det visar sig, när vi får litet distans till det hela, att mediernas rapportering stämde väl överens med verkligheten.

Men i andra fall har det inte stämt alls. Och fram tills det finns en lagakraftvunnen dom som är det fortfarande min inställning att det är lämpligt att förhålla sig kallsinnig om man inte själv varit på plats.

I den atmosfär som de rättegångarna numer hålls i – med intensiv mediebevakning och inte sällan demonstrationer – så blir det allt svårare att förhålla sig objektiv, både för domstolarna och för oss andra. Och det är en läskig tendens att media i så hög grad piskar upp stämningar i fortfarande pågående rättegångar. Det har blivit ett slags epidemi. Nu har det till och med spridit sig till DN:s ledarplats. Det är ett nytt klimat som tornar upp för domstolarna och som kommer att få effekter på sikt. Det är en sak att kritisera domslut och domskäl, enskilda eller i grupp. Men det är en helt annan och obehagligare sak att spekulera om sakomständigheter i fall som ännu inte avgjorts.

I detta enskilda fall är det hoppfullt att den mediala uthängningen var korrekt. Och för att göra en personlig kommentar kring själva händelsen när nu hovrätten dömt i målet, vilket jag hitintills avhållit mig från. (Sannolikheten för en prövning i HD bedömer jag som väldigt låg.) Vad är det för mekanismer som får folk att bete sig på det sätt som de nu dömda gjort, vare sig det föreligger samtycke eller inte? Helt obegripligt.

Mitt intryck är att polisen idag har givit upp kampen mot mycket av trivialbrottsligheten. Men det finns tydligen vägar för den som vill ha hjälp även med en enklare stöld – en liten dusör till den ansvariga polisen så går det lättare.

Förhoppningsvis är det inte så, men ibland fungerar det tydligen på just detta vis. I Lunds tingsrätt dömdes nyligen en polis som krävt smörgåstårta för att göra sitt jobb. Det är, precis som Maria Abrahamsson skriver i dagens SvD, mer tragedi än komedi. Blotta misstanken om att det går att muta sig till polisens tjänster är allvarlig i ett läge där många medborgare upplever att polisen inte längre sköter sin uppgift. Kling och Klang är roliga i barnböcker, i alla fall för femåringarna. Men när Kling och Klang blir verklighet är det inte kul alls.

(Men, för att inte fastna i klagospiralen, det finns många goda exempel också. Som detta.)

Svenskan skriver idag om att de misstänkta för mordet på Kungsholmen i helgen hängs ut på nätet. DN rapporterar om dödshot på nätet. Expressen förfäras över att Aktuellt låtit namnet på en av de misstänkta flimra förbi i rutan.

Är det inte ganska ironiskt, eller, ja, osmakligt, att de tidningar som gått i bräschen för den här uthängningskulturen nu reagerar på just denna kultur? Och direkt konstigt är det när samma tidningar publicerar namn och bild på offret – ett barn – samtidigt som de förfäras över det klimat som de varit med om att producera.

Man skall inte kasta spjut i radhus.

Två nya domar i tvistemål från Högsta domstolen idag.

En dom rörande skadeståndsrätt där det konstateras att stritk ansvar inte gäller vid skada orsakade av ”en explosion genom brand eller tryckvåg”. Den andra domen behandlar sakrättsliga aspekter då lös egendom blivit fastighetstillbehör.

Jango Juke – nu kan DU klicka och lyssna på Mårtens valda musik

mårtenkvitter